when all is said and done...

Allt har väl sin tid.
Så även ett sjukdomsförlopp. Och ett sätt att förhålla sig till det.
Mitt Besked i juletid chockade mig fullständigt. Sedan dess har cancerprocessen löpt som en berg-och-dalbana längs vinter och vår.
Nu är det snart sommar. Och jag kommer att genomgå mina förhoppningsvis sista behandlingar.
Så vitt jag vet. Så vitt Doktorn vet. Måhända Gud håller med också.
I så fall skulle jag vara startklar för Nytt Liv i sommar. Utan cellgift.
Jag har beslutat mig för att förlita mig helt på vad förra veckans skiktröntgen visade och vad doktor Johan sa (Ja, har nog haft fem-sex läkare under det här halvåret):

Resultatet ser väldigt bra ut. Din senaste röntgen visar en stark tillbakagång av tumören.

Det var i måndags. Nästa vecka ska jag tillbaka till Lund för behandling.
Förvissad om att denna går bra.
Så då väljer jag att går ur Identifikationen som cancerkille och går in i Snart-Frisk-kille.
Därmed avslutar jag min Blogg som givit mig enormt mycket insikter och fantastisk support under den här skitjobbiga tiden. Skitjobbig men berikande.
Fast nu tycker jag att jag förtjänar semester snart...

Att sammanfatta erfarenheterna kommer att ta år. Kanske resten av mitt liv.
Cancer får vi leva med vare sig vi vill eller inte. Och jag med. Numera.
Ty det var ingenting som fanns i min begreppsvärld innan december förra året.
Inte mer än som ett Mörkt Hot som jordbävning eller att störta med ett flygplan.
Nu är jag inte så rädd längre. Har förstått hur vanlig den här sjukdomen är.
Att den förr eller senare kryper in i de flesta familjer. Och att den inte är lika dödlig som jag befarat.
Alla gånger.

För farlig är den. Kategoriseras ändå som Livsfarlig Sjukdom.
Senaste månaden har jag fått två dödsbesked.
Visserligen människor som jag inte känt på många år men i samma ålder och förmodligen med samma lust att fortsätta sina liv. Precis som jag.
Men som inte fick. Denna gången.

Överlevandet är naturligtvis svårt att fira. För vad vet vi om i morgon?
På åttiotalet firade vi i champagne när det testades negativt för HIV.
Hip hip hurra!!! Jag Var Utvald Att Leva. Malligt drogs det ut i nattlivet på jakt efter nya äventyr.
Jag var en Överlevare.
En månad senare hade man ju ingen aning...

Jag har haft förmånen att se dem alla. Åtminstone många. På onkologen.
Unga. Medelålders. Gamla.
Alla med samma droppställningar fast betydligt olikt fördelade cellgiftsportioner i påsarna.
Med ett gemensamt: En slags beslutsamhet. En självklarhet som fascinerat mig.
Ett slags Detta Är Ingen Dödsavdelning Utan Här Kämpar Vi På. Oavsett skick.
Några kommer insvepande direkt från jobbet. Slår sig ner för att bli Uppkopplade.
Slöbläddrar i en veckotidning och svarar glatt i mobilen när den piper till.
Riktigt unga har ofta med sina flick- respektive pojkvänner. Det kelas och fnittras och bestäms resplaner när sommaren nalkas. Andra rullas in. Riktigt sjuka.
Tung andning och enorm trötthet. Men oftast fulla av liv.
En behandlingsavdelning som sjuder av liv skulle man kunna säga.

För fortsättningen har vi ju ingen aning om. Det är bara att låta varje process ta sin tid.
Cancer kommer på ett eller annat sätt vara en del av mitt fortsatta liv.
Jag kommer till exempel att kontrolleras med jämna mellanrum. Så slipper jag noja över det.
Lite prover då och då. En och annan röntgen. Men minns ändå att detta är en förhoppning.
Och inget annat.

För att fejsa Allvaret på det här viset ger onekligen en ödmjuk inställning.
Det går liksom inte att ta något för givet. Bara att tacksamt konstatera när det funkar.
Men man ska fortsätta Planera! Och Förhoppa! Och Visionera! Och Drömma!
Sen får Livet bestämma fortsättningen. För det där med Överlevandet är ju bara temporärt.

Jag tänker inte skjuta upp saker. För det har vi inte tid till. Vill man nåt får man sätta fart.
Att pensionsspara - med all respekt - må vara klokt. Om man lever då.
Annars är det wasted.
Pensionsspar garanterar dessvärre inte Liv.
Det gör däremot Upplevelser. Och att Förverkliga Drömmar.
Det garanterar Livsupplevelser.
Så jag tänker inte "Sen" längre. Och det tackar jag Sjukdomen för.

Jag tackar den för Skrivandet också. För att jag kommit igång. Och att jag tänker fortsätta.
För mig har hisnande femtontusen (!) träffar på bloggen sporrat hela vägen.
Alla uppmuntrande tillrop har varit ovärderliga.
Att få ta del av andras erfarenheter fullständigt nödvändigt.
Ett Tack till alla ni!
Men nu.

Nu vajar fanorna i soluppgången. Hästen är sadlad.
Konturerna av bergsmassiven ligger där framme.
Dit jag ska.
Om Gud vill och röva håller...

Ett Tekniskt Geni

Jag är en Sur Bloggare.
Min senaste text "försvann" från Bloggen. Teknik. Liksom.
I själva verket har jag liksom alla andra varnats genom Internets relativt korta avancemang:
"Akta Dig för vad Du lägger ut på Nätet. Ty allt du skriver eller gör är ristat i cyberrymden i Evigheters Evighet".
Pyttsan heller. I en vecka låg texten. Så var den väck.
Och då tänker man ju - måste fråga någon på...typ Bloggavdelningen. Dom borde ju veta vad som hänt.
Ha. Det finns ingen ansvarig. Det finns ingen att Kontakta...
Rena Alien. I Cyberrymden Glider Du Runt Ensam. Inga käcka fröknar i växeln. Tomt. Dött.
Klagomuren som fenomen upphörde att existera i samband med att Televisionen kommersialiserades.
Därefter var det Fritt Fram.
I Cybervärlden finns på sin höjd en "Support". Jo Hejsan. Anonym förstås.
Bara nån som skriver. Om den har lust.
JAG VILL LIKSOM KLAGA HOS CHEFEN!!!

När jag surat ett tag insåg jag att jag som vanligt måste vända på steken.
Alltså försöka se nån jävla mening med fadäsen. Lyckades sådär. Meningen skulle i så fall vara Back Up.
Och det gjorde Rolf.
Jag surade. Tänkte att jag ändå aldrig kommer på nåt mer att skriva om. Uttömd.
Förutom att jag återigen förbannade denna Teknik...

Jag är Dysteknisk. Komplett Dysteknisk.
Det hänger ihop med min Totala Oförmåga att lära mig nånting jag inte är ett skvatt intresserad av.
Lyssnar inte. Nickar med huvudet. Absolut. Ser intresserad ut ja (studielån för teaterstudier betalar sig...).
Men är alltså Fullständigt Döv vid det så kallade Inlärningstillfället.
Även om jag är medveten om detta handikapp tycker man ju att jag skulle vara lite observant. Lyssna lite extra.
Försökt. Går Inte.
Detta kommer lämpligast vid uttryck när jag skall lära mig Teknikaliteter (med betoning på skall).

Låt mig exemplifiera. (Och här får jag stanna en bra stund och tänka efter.
Kommer inte på vad det heter. Det jag skall exemplifiera. Men det har nånting med teve att göra. Den där manicken som man byter kanaler med. Och höjer volym...Tro det eller ej. Måste ringa Rolf och fråga. Och han som är på födelsedagskalas och allt. Kan inte hjälpas...)
FJÄRRKONTROLL!!! Ok. Nu fortsätter jag. Alltså fjärrkontroll. Vi har fem stycken till teven och cd:n och nåt annat som Rolf har mixtrat ihop för att få bra ljud när man kollar på film. Gott så.
Men jag vet inte hur man gör!!! För att få igång dom alltså. Jovisst har han förklarat.
Men jag har inte lyssnat. Och varför inte då då?
Jamen varför har ALLA fjärrkontroller hundratre knappar????
Varför inte "På", "Av" och typ "Paus"?
Hur ska jag kunna veta vad hundratre gånger fem knappar ska användas???
Hur ska någon kunna veta det?
Och när skall de hinna lära sig?
Så jag skiter i det. Kollar på film när Rolf är hemma helt enkelt.
För övrigt glor jag misstänksamt på apparaturen. (Däremot kan jag få igång bilstereon!!! Sicken bedrift. En gång var jag däremot förtvivlad. Hade lånat ut bilen till vår polske kollega varpå radion pratade polska. Jag var förkrossad. Ringde Rolf förstås. Han sa att det gick att "laga" ganska enkelt. Och det gjorde det, tack och lov!).

Såhär illa är det faktiskt. Musik lyssnar jag inte på. Får bli P1 via "transistorn" heter det väl. Och då får man stå ut med "Ring P1" där Rasisterna och Homofoberna brottas för att göra sina stämmor hörda. Kan ibland ratta in P3 bara för att snabbt konstatera "för gammal". Jag alltså. Orkar inte med folk som Snackar I Takt. Oberoende av att de säkert har nåt viktigt att säga. Den svenska betydelsen av Rap är ganska synonymt med vad jag tycker om detta tugg. Så P1 alltså.

Som det är med alla typer av handikapp går allt sin gilla gång med de apparaturer Man Lärt Sig.
Nöjt konstaterar jag: Kan sätta igång datorn. Kan maila. Kan sköta min Facebook plus att jag kan publicera bilder. Min tekniska genialitet når här inga gränser för min förmåga. Avdelningen Mobil Telefoni gör mig särdeles mallig. Jag har en iphone 4!!! Jag menar. Kan det bli märkvärdigare????
Vad som skiljer en 3.a från en 4:a har jag ingen aning om. Borde man det???

Och så. Det Värsta.
Man. Måste. Byta. Telefon.
Man. Får. En. Ny. Manual.
Skräckordet. Manual. Oftast biblisk tjocklek. Oavsett om man köper en ficklampa.
Och naturligtvis tjugotvå språk.
Varje gång tänker jag. "Nu-ska-jag-i-lugn-och-ro-läsa-hela-manualen".
Och börjar sålunda med käck och frejdig optimism ta mig an Verket.
Tills jag når punkt 3 på sida 1. Då bryter jag ihop.
" Punkt 3. För doseringshylsan i vertikal linje med lysemulatorn". Typ.
Där var det stopp ja. Och resten av Manualen blir således liggande. Fel. Slängd.
Jag själv sätter på mig Dumstruten. Och där blir den kvar.

Bekvämt. På ett sätt. "Jag Kan Inte". Bra svar på det mesta. I synnerhet vid datorproblem (jag rår ju inte för att Rolf är ett tekniskt geni. Eller hur?).
I själva verket trivs jag bra i min Idiottekniska Offerroll.
Woops liksom. Där gick en typ säkring eller nåt. Mörkt blev det.
Detta händer ständigt när det Tekniska Geniet är på kurs. Då smäller säkringarna som popcorn i en överhettad panna. Och jag följer anvisningarna.
Där finns ett elskåp nånstans. Nähä. Nästa då. Inte där heller. Går igenom alla som jag lärt mig.
Inte då. Ringer. Nä. Panikringer Ni Vet Vem. På kursen ja.
Det visar sig naturligtvis att det denna gången (dessa gångerna) är EONs egen ellåda utanför gården som kapsejsat. Ha. Deras fel alltså. Jag Kunde Inte Gjort Nåt. Min Arma.

Så jag lever vidare med mitt Handikapp. Har trots allt ett Bra Liv ändå.
Fortsätter således att Blogga vidare. Tänker att den där gamla texten som försvann var väl ganska förgänglig.
Och jag tror mig veta hur man säkerhetskopierar vad jag just nu knattrar ner.
Annars varar väl den där födelsedagsfesten inte hela natten...

Den eviga resan

Metaforer i all ära.
Finns inget vackrare än symbolik (nja, nåt kanske).
Men. I ärlighetens namn. Handen på hjärtat.
Börjar det inte gå troll i detta evinnerliga resande???
Lösryckta citat från Allehanda Media (Pick One):
"Det har varit en helt fantastisk resa..."
"Hela processen har varit en resa utöver det vanliga..."
Samt reportern/journalistens skjutjärnsfråga:
"Hur har den här resan varit för dig...??".
Och Så Vidare.

I början så. Schysst liknelse. Man kände "wow, vilken uttryck. Precis så är det ju. En resa. Wow igen".
Och så blev allt en resa.Alla reste. Hela tiden.
Packa. Ge sig av om än lite motvilligt (den Obligatoriska Tröskeln). Kasta sig ut i Äventyret.
Uppleva. Befinna Sig. Och Summera. Man var Framme. Resan var över.
Men wow. Vilken Resa!

Till slut blir det som det alltid blir. Resan förlorar sitt värde. Resan blir tjatig.
Och metaforen därmed urvattnad.
Jag menar. När har man gjort sig förtjänt av resandets allegori?
Efter en tuff arbetsdag? (det ligger i metaforens struktur att resan på nåt sätt ska vara just tuff. Crocodile Dundee liksom). Eller en välbehövlig storstädning?
Jobbig skilsmässa? Vansklig tentaskrivning?


Vilket föranleder mig att kolla lite närmre på min Reslust. Eller rentav Olust.
I synnerhet behöver jag fundera över mina Trösklar.
Tillhör numera kategorin (om det nu finns en dylik kategori...) som får resfeber av att veta att jag ska till Malmö nästa dag (sju mil).
Lite svårare att sova ja. Lite spänd. Jag ska ju till Malmö gubevars.
Vad är då detta för fenomen och hur har det uppstått?

Håller jag på att bli gam...harkel...äldre? Jo. Så är det ju onekligen.
Inser ju att det har en hel del med bekvämlighet att göra.
Ty i aningslös ungdomstid trynades det på tågstationen i Milano, på färjan mellan Brindisi och grekiska fastlandet, i sovsalar på äventyrliga gatuteaterturnéer och varsomhelst där det var mest riskabelt för liv och lem.
Numera måste alla vilda hästar samarbeta för att få mig att övernatta på ett hotellrum utan dusch.
Om man får mig att övernatta över huvud taget. Helst vill jag hem.
Oavsett nattkörning. Hem vill jag.

Som Motvillig Resenär njuter jag av att slippa planera, packa, kolla kartor, beställa tågbiljetter (Ja jag är En Dålig Människa. Sist jag överhuvudtaget åkte tåg var 1995. Jag uppfann Bilen vid den tidpunkten), synka flygtider och leta hotell (sånt gör Rolf. Han verkar tycka det är kul).
Som Gnällresenär skulle jag kunna sluta förflytta mig överhuvudtaget. Bara sitta på arschlet ute på vischan och vegetera.

Men se. Den lätte går inte. För jag tror mig veta att de flesta av oss mår lite bra av att se nåt annat. Jag Själv inkluderad. Få nya intryck. Uppleva. Skakas om lite rentav. Och komma tillbaka.
Då blir det gärna lite småjobbigt ibland. Stenhårda italienska bäddmadrasser (bäddset hemifrån ja. Deras sticks eller luktar frätande tvättmedel), okända destinationer och märkliga matupplevelser.
Riktigt Besvärligt ibland alltså (allting är relativt) men jag gör det ändå.
Paradoxalt nog för att Jag Vill.

Jag vill utmana mig i det läskiga att förlora mina invanda mönster för en tid.
Jag vill uppleva det oväntade. Söka oupplevda upplevelser (Hold your horses. Inte för många. Mer lagoma). Jag vill på nåt sätt utsätta mig för Äventyret om än med dusch på rummet. Det ligger på nåt sätt i Reslustens natur. Nån slags Inre Driv.
Längtan Bort.

Och som om det inte räckte. Eller som om man kom undan. Ack Nej.
För parallellt med detta ibland så nödvändiga resande pågår ju ständigt Den Inre Diton.
Ibland har jag funderat över om listan över mina krav på bekvämligheter har expanderat till följd av att Den Inre Resan blivit snårigare med åren?
Vågat sig på att dyka på djupare vatten. Gett sig ut på savanner där vilda djur lurat i buskarna. Gungat över mörka hav i stormbyarna. Orienterat sig i ogenomtränglig dimma i de djupa skogarna. Sökt svaren på Eviga Frågor. Och ibland nöjt sig med att det inga svar finns att få.
Bara frågor.

Äventyret jag sökte i sorglös ungdomstid (Sorglös??? Du skojar?) har med åren till viss del ersatts av de oundvikliga strapatserna som pågår inom oss. Inom mig. För jag kommer inte undan. Inte ens på vischan.
I synnerhet inte på vischan.

Minns Drömmarna. Flytta till Österlen (Kunde lika gärna ha varit Åka till Sydamerika). Bo i Natur. Ha Tid. Låta Tankarna Flöda Fritt. Jo. Så var det. Också.
Minns också de första årens Obarmhärtiga Utsatthet.
Ödsligheten på vintrarna. Oundvikliga insikter efter sammanträffanden med inte fullt så angenäma sidor hos sig själv. Och känslan av att det inte fanns någonstans att gömma sig.
Antingen stod man ut. Gick över Tröskeln. Eller så kunde man dra.
Vi stannade. Snacka om Resa.

Denna vinter har varit värsta Trippen. Solskensdagarna färre än vanligt. Det har stormat och blåst. Ibland har jag hittat lä på de mest oväntade ställen. Skådade land för en tid sedan och flyter nu långsamt mot grundare vatten. Destinationen är siktad. Ser fiskebyn i fjärran och hoppas på lugna dagar på ett pensionat invid hamnen. Ett rum med duschmöjligheter. Inte mer än så.
Men med möjligheter att pusta ut.
Havet har helt enkelt varit för våldsamt.
Men vilken Resa!
Wow.

Där filmen slutar vill jag börja

Vi har sett det otaliga gånger.
Till och med upplevt det tillsammans. Även om vår insats mest har varit att idissla popcorn och begrava ansiktet i kudden i de mest dramatiska ögonblicken.
Men ändå. Visst är vi lika slutpumpade.
Men lyckliga. Omskakade och lättade går vi till sängs och gläds åt vår något mindre tillspetsade tillvaro där en spindel på väggen måhända kan utlösa en Sigorney Weawer-reaktion. Fasa först. Sedan döda.
(Spindelfobi till trots kommer vi aldrig i närheten av Aliens-via-magen-upplevelse även om en och annan förstföderska räcker upp handen nu).
Kan väl konstatera att åtminstone mitt liv är betydligt lugnare än deras: Filmskådespelarnas.

Tänker närmast på Nicole Kidman. Denna arma varelse i "Lugnt vatten".
Jag menar. Tokstolle på hennes och äkta makens segelbåt. Maken simmar runt i nåt vrak och drunknar mer eller mindre emedan hon försöker hålla styr på Vettvillingen och Mördaren som kapat deras yacht.
Våldtagen, lemlästad och jag tror till och med att hunden röjs undan på nåt bestialiskt sätt.
Minns jag rätt stoppar hon en dynamitrulle i truten på honom och därefter puts väck med tosingen.
Och där. Dyker den näst intill drunknade mannen upp och så är allt väldans harmoniskt.
Över. Lugnet återställt. Paret kan segla vidare. Och vi kan gå och lägga oss.
Bra där.

Och så har vi Bruce Willis. Liksom. Exakt hur många hela ben fanns kvar i honom efter Die Hardfilmerna???
Med stöd av hustrun vacklar han in i en taxi (Taxi???? Ambulans! Likbil!!) och drar iväg för att gosa med makan. Hemmakväll. Fredagsmys. Chips. Lite dip måhända och en virrepinne innan de kryper till kojs.
(Med betoning på kryper).
Glada över att han lyckats mörda en sisådär tjugosju personer.

Och så fortsätter det i film efter annan. Fruktansvärt bestialiska grejer råkar våra hjältar ut för.
Minns ruggot som Julia Roberts försökte fly ifrån. Galen make ja. Fick fejka sin död och allt.
Träffade mysig dramalärare i amerikansk småstad och allt kunde fortsatt i bästa förälskelseröj med:
1. Jaga varandra i parker. 2. Rulla sig i snö. 3. Käka sockervadd på tivoli. Etcetera.
Kunde ha gjort ja. Men inte. Ty Tokmaken dyker upp och sen är valsen igång.
Innan hon skjuter fanskapet. Ja. Alltså skjuter ihjäl. 
Och sen är allting bra.

Och här vore det på sin plats med en enkel liten fråga:
Trauma. Någon???
Vad händer sen??? Jamen snälla.
Det är ju där det intressanta börjar.
Exakt vilken typ av behandling ges till Sigorney?
Hur lyckas Nicole någonsin komma över de övergrepp hon utsatts för till havs?
Vilken typ av inre skador blir till ett livslångt handikapp för Bruce?
Och vad blir straffet Julia måste avtjäna efter att ha arkebuserat maken?
Till exempel. Och vilka bestående psykiska men får dessa kämpar relatera till under resten av sina liv?

Den filmen vill jag se. Om någon.
För där hade åtminstone jag haft en del att lära.

Jag funderar ofta på vad styrka innebär. Vad ett livstrauma består av.
Under hela min sjukdomsperiod har jag (förutom några hälsosamma breaks) känt mig oerhört stark.
Hulken-läge. Verkligen. Även om jag gnällt och gnytt (Jaha. Rolf igen där) så har jag erinrat en oerhörd styrka inifrån djupet av mig själv som jag verkligen inte var medveten om.
Med förvåning, ska tilläggas.
Förvånad över att den fanns där. Förmågan att tänka klart. Tänka klokt. Känna allt. Men ändå fokuserat fokusera. Vi besitter uppenbarligen den förmågan.
Jag besitter den. Märkvärdigt.
Känner mig som en vältränad sprinter som börjar ana målsnöret efter ett ansträngande maraton.
Nu får det snart vara över.

Och ja. Vad händer sen???
Med styrkan alltså. När jag gått i mål?

Tanken oroar mig. Ska jag rasa ihop som ett korthus? Eller lugnt trumpeta Faran Över och gå vidare med livet? Rida mot solnedgången till tonerna av My Way? (Nämen nej. Final curtain??? Tok heller)
Hursomhelst. Denna våren har varit en pärs. Är en pärs.
Jag och Bruce. Jag och Julia. Jag och Sigourney. SANT.
Det intressanta måste ju ändå vara hur vi förvaltar allt detta. Jag och de andra på raden ovanför.
Vad vi drar för lärdomar.
Som en långfilmsdramaturgi har ändock verkligheten gestaltat sig.
Och även om filmen slutar lyckligt bör vi beakta att vi (jag) nog aldrig kommer att få veta hur filmen slutar innan den har slutat.

Alla överlevande i Verklighetens Katastrofer. Näppeligen skuttar de dagligen runt och sjunger hymner över den stora lyckan att ha överlevt tsunamis, jordbävningar, Estonior och liknande fasor.
Säkerligen förundras de över Faktumet. Förmodligen går de i däck lika ofta som de flyger.
Troligen inser de precis som jag att ingenting är över.
Men att börja filmen där nångång.
Det vore riktigt spännande.




.

Återstoden av dagen

Inser ibland att jag nått fram till Livets eftermiddagskaffe.
Vetebrödet är framdukat och vill det sig väl gives ibland en rejäl bit Prinsesstårta (jag kan begå svåra brott för att komma över denna delikatess).
Lunchen var knappt märkbar. Minns inte vad som serverades.
Hade för bråttom med att komma vidare.
Men nu känner jag obestridligen på avstånd doften av en God Middag.
Fast jag är inte där ännu.
Står mig fortfarande rätt bra på vetelängden. Och varför hetsa? Så småningom klämtar vällingklockan och det är dags att bänka sig. Därefter återstår endast desserten. And the rest is...hm...rest??
Därutöver vet vi icke. Endast tron må leda oss.
Undrar vem som hade rätt?

Blir det Gud med vita skägget och hans gäng? Eller Muhammed? Buddha?
Eller hela gänget. Delar dom i själva verket på Makten och Härligheten?
Och det där med Domens Dag.
Har jag alltid nojjat lite på.
Jag menar.  
Såg Gud verkligen när jag gång efter annan försökte lära den där katten att simma när jag var i tioårsåldern?? Kommer det i så fall att räknas av på Kontot?
Och allt det andra? Dylikt som inte ens lämpar sig i skrift?
Ska det Upp På Agendan?
Är det i så fall Sankte Per som dömer innan, eller om, man släpps in?
Så det viktigaste av allt. Får man Fri Rättshjälp?
Ni märker. Många tankar.

Jag minns särskilt de täta besöken av Jehovas Vittnen från min barndom.
Med stor beslutsamhet vandrade de runt i villakvarteren och försökte rädda med sig Förtappade Själar till Paradiset.
Det fanns tecknade bilder ja. Regnbåge. Absolut (de har väl många gånger vridit sig i plågor över vad just detta himlafenomen har kommit att bli symbol för).
Idel Solsken. Giraffer och lejon (och där blev man ju lite lockad ty i Värmland fanns mest älgar. Föga exotiskt). Så slutligen Människorna. Så Himla Glada.
Mest för att de sluppit ut ur detta eländiga Hades och fått komma in i Paradiset.
Och, menade de, nu fanns alltså Chansen. Att så att säga hoppa på tåget.

Men där. Alltså redan tidigt infann sig en misstänksam förnimmelse. Visst.
Jag kunde själv se på teckningen hur glada alla var och att det alltid var vackert väder och att alla djuren var sams precis som i Fantomen men så var det det där andra. Själva grundfrågan.
Vad gör man i Himlen när man tröttnat på att ständigt vara glad och trevlig???
Blir det inte lite långtråkigt helt enkelt? Lessnar man inte på Prinsessbakelserna??

Precis som en scen i gamla såpan Falcon Crest. Den elaka Richard hotade ständigt Angelas (som också var elak) vingård. Och han var rik. Kunde skippa filen och dricka champagne varje morgon. Vilket han gjorde.
Otaliga var dessa frukostar med champagne och lika otaliga var olika Damer i åttitals-knullrufs iförda morgonrock som bevistade dom. Och Richard då.
Han suckade lojt och skvätte upp champagne. Lite lagom uttråkad.
Således förvandlades champisen till mellanmjölk och blev trist och urvattnad.

När jag precis slevat i mig Livets Förmiddagsfika drömde jag om Paradiset.
Jag kunde tydligt se i resebroschyrer att detta låg i Västindien. På Barbados.  
Där låg det.
Och. Det bästa av allt. Om man slet tillräckligt hårt i Sahlgrenska sjukhusets centralkök ett antal månader kunde man komma dit. Till Paradiset.
Så varför tveka?
Så jag for dit. Såklart.

Men. Men. Ett är då säkert.
Efter ett antal månader på en karibisk strand förvandlas Paradiset till Rena Helvetet.
Jag lovar. Been there. Done That. Bought the T-shirt.
Sol vareviga dag. Vit strand och palmer. Sol igen. Bada. Torka. Sola. Bada. Sola. Bada.
I början. Tveklöst. Gud vad härligt. Såhär skulle man ha det jämt!!!
Men efter fyrtiosex dagar. Say no more.
Så jävla tråkigt. Så bottenlöst trist.
Det var bara att lära sig att tälja koraller och knyta makraméväskor för att överhuvudtaget stå ut.
Och. Tänker Du då. Varför rörde du inte på dig? For runt. Kollade andra öar?
Så svaret då.
Det var exakt det jag gjorde men det var likadant överallt. Samma jävla strand.
Precis. Som. I. En. Amerikansk. Skräckfilm.

Min paradisiska dröm fick sig således en rejäl knäck.
Minns att jag längtade efter regn, blåst, hagel och ja...till och med snö!!!
Så när jag slutligen kom hem var det första maj. Picknickläge i Sverige.
Alla Levde I Paradiset. Och alla var naturligtvis väl unt.
Jag hade ju hängt där i månader.
Men det absolut sista jag ville var att häcka i Sol och Syrener.
Längtade evinnerligt efter hösten.
Men stod ut i Paradiset. Hela sommaren.

Därefter har jag kommit att tänka mig noga för vad det är för ställe vi ska till efter Desserten.
Jehovas? Nej Tack. Flyta runt som Saliga Andar? Nope. För tråkigt.
Jag vill nog helst bli en tvådimensionell ande. En med svärta.
Med förmåga att skåda Mörker och Ljus.

Dessutom gillar jag att åldras. Ser fram emot Middagen som jag vet smakar så mycket intensivare än vad Frukosten och Lunchen gjorde.
Nu kan jag tydligare urskilja Kryddorna. Känna Smakerna.
Och paradoxalt nog Se Klarare trots att jag måste byta glasögon vartannat år eftersom synen försämras.
Märkligt nog.

Så jag har naturligtvis insett att Desserten blir den sista.
Det skrämmer mig föga då jag vet att kvällshimlen är den allra vackraste.
Men till Paradiset vill jag inte. Om jag får välja blir jag hellre Personlig Assistent till någon behövande nere på jorden.
Någon som behöver hjälp med att se Ljuset då Mörkret överskuggar.
Då funkar det. Då känns det bra.

Kapacitet

Grunnar lite på det där med att klara av saker.
Om hur hög vår belastningsförmåga är. Naturligtvis varierar det från person till person men uppenbarligen har vi ju utrustats med en relativt bra prestanda för att klara av livets svårigheter.

Jag har ofta undrat hur man gör när man inte klarar av saker.
"Det skulle jag aldrig klara av"
"Fattar inte hur du orkar"
"Begriper inte att du fixar det"
Etcetera.
Frågan kvarstår. Hur gör man när man inte klarar av saker?
Hur gör man när man inte orkar?
Och hur går det till att inte fixa situationen?
Jag undrar. Finns det nåt val?

Jo. Man kan ju alltid sätta sig på röven gubevars. Men det löser ju inget.
Problemet finns ju kvar.
Men så var det det där med hur vi rustats.

När jag växte upp sänktes rösterna när man talade om Vissa Personer.
Alltså folk med Dåliga Nerver. Skamligt. Utan tvekan.
Dom fanns där mitt ibland oss. Levde sina villaliv men dessvärre Nervklena.
Nervöst Lagda. Kunde ta sig allehanda uttryck. Tydligast var väl svimningsanfall på Konsum.
En riktig nesa. Pinsamt. Särskilt om det var en ambulans inblandad.
Epitetet Nervös ålades omedelbart Den Avsvimmade om ingen "riktig" sjukdom kunde påvisas.
Nåt rejält. Som hjärtinfarkt eller hjärnblödning. Då klarade dom sig riktigt bra.
Men Nerver. No Way.
Där sket dom sig i handen.

Nerver var något besynnerligt. Att ha Dåliga Diton ett nedköp.
När man hade usla sådana klarade man inget. Ty dessa hade en benägenhet att "krångla" i tid och otid.
Eller "trassla". Alla de där nervtrådarna kunde alltså trassla ihop sig och ställa till
en jädra oreda för Den Nervöse.
En kvinna jag jobbade tillsammans med i min tidiga ungdom hade ett fasansfullt trassel.
Men hon visste bot. Hon hade nämligen tagit reda på att man kunde operera bort magnerverna.
Och sen så. Vips. Krånglet borta.
Jag lyssnade storögt.
Så enkelt.
Att just denna dam var omåttligt förtjust i att stjälpa i sig ett oräkneligt antal groggar under sitt arbetspass på restaurangen var blott ett sätta att hålla trasslet i styr.
Så. Var var ägget? Och var var hönan?
Krångelnivån var ju densamma.

Många gånger avfärdades dessa individer med just denna Folkliga Diagnos.
Alkoholist. Orsak. Dåliga Nerver ja. Sjuklig I Allmänhet = Nervöst Lagd.
Blyg. Hm. Kan vara Nervklen. Lättrörd = Obalanserat Nervsystem. Definitivt.
Eller åtminstone ett Gränsfall.
Besök hos en PSYKOLOG. Gud Förbjude. Kroniker. Utom Hjälp.
Helt Enkelt Sinnessjuk.

Och då fanns det Sinnessjukhus Tack o Lov.
Dessa instanser var något man skrämde barn med.
I Värmland kunde man "hamna på Marieberg". Och då var man rökt för all framtid.
Vita rockar. Toffelhas. Glasartad blick Och Galen. Komplett Galen.
Gemensamt för dessa var att de förmodligen var lika känsliga individer som vem som helst.
Men som av någon anledning haft en alldeles för hög belastning i livet.
Men Icke. De hade enligt folktron utrustats med ett Taskigt Nervsystem.
Så var det bra med det.
Då talar vi inte mer om den saken. Åtminstone inte utan att sänka rösten lite klädsamt.

Har ofta funderat på dessa människors känslighetsgrad. Vad det var som gjorde att deras system inte stängdes av inför livets absurditeter? Att de var starka nog att våga känna efter i en oförstående omgivning.
Så modigt. Att falla utan skyddsnät. Om så på Konsum.Utan Rimlig Anledning.

Uppenbarligen utmanas vi av livet. Mitt bland vardagslunk och Rapport dimper det ner svårigheter som vi ska bemästra. Stå ut med. Reda ut. Rent av leva med. Påfallande ofta attackerar dessa vårt Nervsystem.
Oro och ångest ska ätas frukost med, promeneras med, jobbas med och sovas med.
Det sistnämnda kan vi glömma. Sovning är ju inte Nervsvårighetens favoritsysselsättning.
Bling. Vaken. Grubbel grubbel. Klarvaken. Tick tick. Snart morgon.
Och så förbereder sig Nervsystemet för ännu en dag i Gehenna.

Själv har jag utvecklat ett system för dessa Prövningar. Läste nån gång för längesen en intervju med en Ovanligt Hårt Prövad Gynnare. Denne uttalade sig som följer:
"Ska man ha det jävligt ska man fan ta mig ha det bra under tiden".
Så rätt. Om livets jävligheter trillar över en på samma gång får man helt enkelt gotta sig i det som är bra.
Själv har jag ätit okristliga mängder smågodis under min sjukdomsperiod. Yes!
Med påföljd att dom nedgångna kilon som initialt härjade min sjuka kropp numera är så att säga återbalanserad. Smågodis har den sidoeffekten. Men njutningen har varit klockren.
Det går verkligen att finna guldägg under tiden. Ett slags Själens Gym. Att träna på att se vad som tillför utan att för den skull anklagas att vara Optimistfascist.

Jag kan förvånas över min kapacitet. Och då har jag ofta tänkt just att "jamen hur ska jag göra för att inte klara av den här prövningen?". Hur gör jag då?
På det hittar jag inget bra svar. Förvånas mer över just förmågan.
Mycket av det jag varit med om under våren faller under rubriken Det Trodde Jag Aldrig Att Jag Skulle Klara. Kanske för att jag varit noga med att känna motsatsen:
Nääee!!! Aldrig att jag åker till det där sjukhuset och sitter med nån jävla cellgiftspåse på nån idiotisk droppställning som nån jävla idiot! Aldrig!!! Det klarar jag inte!!!
Men lydigt och snällt infinner jag mig. Jag har den Kapaciteten. Det är ok.
Hur gör man när man inte klarar?
Det är frågan.

Följa tankar i påskatider

Älskar den rena vita sidan av ett oskrivet blad.
Som ett ofullblommat äventyr ligger utrymmet plausibelt för tankar och upplevelser. Sanning eller osanning. Det avgör jag. Det anstår mig att ljuga fritt eller bekänna.
Vara eller icke vara.

Det är tidig påskaftonsmorgon i Världsdramatikens År 2011. Krigens År.
Och Jorden som rör sig.
Förflyttar sig och sveper med sig tusentals människor i flodvågorna.
Vi är året innan 2012 då Inkaindianerna förutspått att jorden, solen och vintergatans mitt kommer att stå i rak linje med varandra
- ett fenomen som inträffar en gång på 26 000 år.
Enligt deras profetia kommer sex män och sex kvinnor att träffas och vi gå in i "Den Femte Världen".
När Mänskligheten så småningom når den Sjunde Världen lär vi alla bli gudar.
Men måhända är det 52 000 år dit och alltså ingen större anledning att stressa upp sig.

Det är påskaftonsmorgon i Nådens År 2011 och solen står redan högt på himlen trots den tidiga timmen.
Det skånska slättlandskapet ligger framför mig utanför fönstret som en afrikansk savann. Vinden sveper med sig lösa jordmassor och leker virvelvind en stund innan allt pulvriseras och upplöses i intet. Ögonblicket är över.

Strandbadsåsen är inbäddad i lätt dis som orsakas av havets temperaturstigning. Havets väg mot en ny sommar. Kåsebergaåsen tar vid och högst upp tronar den vita militärsilon som blivit ett evigt landmärke förknippat med fiskebyn. Som för mig förkunnar Hemma. Om jag så är miltals iväg. Rundat udden långt borta i Abbekås på väg mot Svarte och Ystad ser jag den svagt uppe på sin kulle. Och följer vägen hem.

Det är påskafton på Österlen och således den stora Konstrundan. Vi är Invaderade. Och stolta och glada över det. Dom har kommit. Vi har öppnat. Världen har återvänt. Sommaren har Börjat.

Ty så är det för oss Övervintrare. Känslan av frihet, ödslighet och stillhet är obetalbar när septemberljuset kastar sina bleka skuggor in i våra frodiga trädgårdar. Dom har åkt.
Stränderna är våra. På ICA talas det återigen skånska. Thairestaurangen i Borrby är tvärstängd och längs sandskogsvägen mot Ystad höjs fartgränsen från femtio till åttio. Vintern är i antågande.

Men idag är det påsk och svårframkomligt på Kustvägen. Alla är här.
Alla Ställer Ut Konst. Finns inte ett gistet gårdshus eller utedass som icke transformerats till ett Galleri denna berömda storhelg.
I luften ligger Förväntan och somrig lusta. Vårblommorna är overkligt verkliga. Science fiction.
Andlösa.

När jag flyttade till Österlen blev jag Bekväm. Alla kom ju ändå hit.
Världen kom till oss. Oerhört praktiskt. Slutade förflytta mig längre än fyra mil upp till Kivik och två mil till Ystad. Rörde mig således i en radie av sex mil.
Och trivdes med det. Storstaden Malmö blektes bort och kom att förknippas med IKEA och Finbesök. Som så många andra bönder blev jag snabbt Lantis i stan.
Förvirrad. Förundrad.

I bilen vid stoppljuset på Södervärn blev jag snurrig. Så många människor.
Vart ska hon? Vad gör dom? Där kommer han?  
Hur ska jag hinna registrera alla???
Som om jag var tvungen. Eller snarare van. Så går det ju till utanför Handlarns i Löderup.
I Malmö fick jag Stänga Av.
Men jag hade tappat Koden. Stressen gick rakt in. Människorna Flöt In.
Och jag Flöt Ut.

Minns den första tiden. Jobbade i storstaden. Bodde i ödsligheten.
Stor fest och mottagning på jobbet. Människor. Cigarettrök (ack du ljuvliga cigg långt innan det där hugget i bröstet som förkunnade over and done). Upprymdhet. Intensitet.
Och sen. Bara lämna.

Sätta sig i bilen. Styra ut mot mörka natten för att i höjd med Svedala veva ner rutan och känna vårluften fylla kupén. Rent av ana syréndoften från någon avlägsen trädgård. Passera byar och samhällen. Styra genom Ystad och ut mot Österlen. Varva ner.
Svänga in på grusvägen. Stanna på uppfarten och långsamt gå ur bilen till Öronbedövande Tystnad.
Tystnad och nattluft som enbart ett stillsamt sömnigt fågelkvitter kan ackompanjera när mörkret går mot gryningstimma.
Jag var Hemma.

Påskaftonsmorgon förkunnar att en tid har passerat. Och jag är många dagar från De Dramatiska runt nyåret.
Som ter sig overkliga idag. En kaotisk dröm. Fast ändå verklig. Kanske har allt blivit bättre än befarat.
Har kommit en bra bit på väg. Förstått att livet inte alls består av Frisk eller Sjuk. Dessa är bara beståndsdelar i Helheten. Under tiden processen pågår kräver Livet sin fulla uppmärksamhet.
Ta ställning. Så länge du andas är du med.

Jag vill för allt i världen inte mista mina dyrbara insikter när jag ska Tillbaka.
Vill ha med mig allt.
Förmågan att se vad jag ser idag. Notera en årstidsväxlings innersta rum.
Kunna stanna av. Ge tankarna frihet. Begrunda.
Låta timmar passera utan att Uträtta.

Det är fortfarande tidig morgon denna påsk.
Det är egentligen allt vi vet.
Glad Påsk

Kram. Liksom

Jag är ingen direkt myskille.
Faktum är att jag är ganska reserverad med att svulsta ut i ömhetsbetygelser till vänner och bekanta som förtjänat det. Blir för generad. Skäms helt enkelt.
För mig blir varje kärleksförklaring oftast ett snabbt och osentimentalt "detsamma" om någon visar sig hysa djupare tillgivelse för min ringa person med ett "tycker väldigt mycket om dig" eller det värstaste: "jag älskar dig".
Det sista kan vara riktigt obehagligt. Om det inte kommer från Rolf. Då är det ok (hm, eller ett kvitto).
 Nä. Nu talar jag mer vänskap i allmänhet.

Samma sak med avdelningen Kramar. Både live och i text. Minns så väl när det började.
Sjuttiotal. Folkhögskola. Give peace a chance. Från stentuff högstadieskola med cigg och platåträsko skulle det palestinasjalas och kramas. Jag var helt oförberedd.

I Värmland kramades man inte på den tiden. Även om andra värmlänningar är av annan åsikt kring mina diffusa minnen så är min uppfattning oomkullrunkelig
(Yes! Där fick jag in favvo-ordet en gång till!).
Man kramades inte. I synnerhet inte män. Då var man Jålig. En Tölebock.
Enda accepterade tillstånd där det utgöts sentimentala emotioner var efter ca 30-75 cl Renat blandat med fanta eller apelsinjuice. Då kramades det jävlar i det. Utan att man var Tölig.
Men nykter??!!!
 No way.

Från detta gick jag rätt ut i Kramvärlden.
Kändes väldigt svajigt till en början. Hade svårt att lära mig Koderna. Det vill säga när skulle det Bära Till?
Varje gång man sågs? Kunde ju bli komplicerat. Om man sågs flera gånger per dag.
För mig skulle det liksom ha gått en tid. Åh vad länge sen! Då.
Då var det så att säga Dags.
Och kunde vara småtrevligt. Lite snabbt överstökat sådär. Don`t mention. Just do.
Men dagligdags?
Ska det vara nödvändigt?

Det svåraste var och är osäkerhets-ska-man-kramas-eller-inte-grejen.
Då det rycker i handen samtidigt som det famlas från kontrahenten som definitivt bestämt sig För Att och ens utsträckta hand hamnar som en missil i magen på den Kramvänliga. Eller tvärtom. Eller när man hamnar i Resonemangssituationen.
"Jamen...vi kanske skulle...eller...jo minsann!...det får nog bli en kram he he..." Med tillägget:
"Det var så länge sen".
(Män emellan är ännu intressantare. Särskilt om paret man-kvinna ska träffas samtidigt.
Kvinnan ska kramas ja. Men mannen ska Handslagas.
Annars blir det Bög Light-läge. Om inte. Om inte.
Man raskt daskar till tre gånger i ryggen på varandra, sådär lite lagom hårdhänt, för att markera gillar-dig- men-jajamen-så-rycker-vi-upp-oss-från-detta-tramsande-jajamensan-fotboll-på-fredag-eller-hur-känsla)

På nåt sätt var det som att de Finaste av människor var bäst på att Kramas.
Frigjordast. Hämningslösast. Kärleksfullast. Så tyckte jag.
Oftast kände jag mig ganska usel på det där.
Lite Emotionellt Handikappad.
Såklart att jag skulle börja studera Drama.
För i den världen, mina vänner, finns Ingen Återvändo!

Ty där Kramar Man Sig Igenom Utbildningen.
Nåt annat är inte att tänka. Försök att genomgå en styck dramaövning utan kroppskontakt av det intimare slaget. Bara att kapitulera.
Och plötsligt var jag Professionell.
Fanns inte en antikärnkraftsdemonstration där jag inte glatt och villigt kramade mig igenom bekantskapskretsen och för säkerhets skull bekantskapskretsens vänner.
Funderade inte så mycket på saken. Kram. Liksom.
Jag var ju En Av Dom. Hämningslösa och Frigjorda. Men menade jag någonting med det?
Hade kramen exploaterats? Blivit ett Ytligt Handslag? Trots sin intimitet?
Svar ja.

Men snälla du. Säger jag till mig själv. Gör det nåt då?
Ska du hålla på och ifrågasätta en ömhetsbetygelse som blivit en folkrörelse över världen när bomberna faller över Libyen och Japans befolkning kämpar för att inte dö av kärnkraftsstrålning?
Alltså Kramen som motvikt. Något som förenar och stärker. En kärlekshandling rent av.

Ja. Säger en Obstinat Del Av Mig. Jag vill att kramen betyder nåt. Vill att den kommer från det djupaste av oss. Från vår rena kärleksfulla källa. Som en dyr gåva. Inte som nåt man köper lite hipp som happ på Lidl och sen kastar iväg åt höger och vänster. Jag vill. Jag vill att det betyder nåt.
Ingen Inflation i kramar. Återupprätta betydelsen tack!

Men raskt tillbaka till Genansen innan jag drunknar i för Djupt Vatten.
På senare år har jag slutat att känna mig generad över vad jag trodde var blott Hämningar.
Förstod senare att jag utrustats med en stark Integritet. En slags Känslornas Spärrvakt. Som sållar agnar från vete och skyddar mig från energier jag inte ska ha. En livskamrat som hindrar mig från att drunkna i känslopjunk och skapar en respektfull gräns för vad som är sant och hittepå. Mellan ärlig och oärlig.
Som ständigt kämpar för det sanna. Och som är snabb på att signalera till mig när jag är ute och far med oärliga Kramar och Låtsasempatier.

Jag vill helt enkelt känna min Kramare. Så enkelt är det. Det ska ha växt fram ett ömsesidigt Tyck-Om innan vi ger oss hän. Inga okända. Då blir jag stel och oärlig. För intimt. Behöver inte betyda att man inte tycker om vederbörande. Mer att man respekterar att vi ännu är okända för varandra men mycket väl kan komma att hamna på kramläge vad det lider.

Som cancerkille hamnar man obönhörligen i ett s k Känsloläge.
Fått och får ta emot människors djupaste empatier och Bry-Sig-Om.
Också nödgats omvärdera många av mina skräck-känslor inför diverse känslosvall.
Definitivt nyttigt för mig och mitt ibland så Krassa Försvar.
Det är i själva verket inte så farligt att utgjuta sig även om det känns ovant och darrigt.
Mina vänner ställer upp i vått och torrt. Och jag är uppriktigt rörd och tacksam. Men jag är också glad över att det bara är så. Utan att vi måste statuera varje handling med en styck ömhetsbetygelse.
Handlingen betyder så mycket i sig.
Hade jag varit annorlunda hade jag kanske agerat på ett annat sätt.
Och Kramen. Ja. Det är inte snålvattnet som rinner runt den.
Snarare då att den ligger på laddning mycket längre hos mig...


(Men lova mig att aldrig säga: Dig Får Man Inte Krama Va. För så är det inte...)

Introducing Birgit

Det skulle vara helt fel av mig att inte presentera Birgit.
Birgit har nämligen haft en ganska framträdande roll i mitt liv. Har känt henne vid namn under cirka tjugo års tid även om jag erfarit hennes närvaro betydligt tidigare.

Vad man skulle kunna säga om Birgit är att hon är bestämd och barsk.
Hon arbetar nämligen som skolbespisningstant, eller bambatant som det inte hette där jag kommer ifrån.
Högbröstad och sträng slevar hon upp rejäla portioner till taniga skolbarn och är mycket noga med att dessa äter upp allt. Birgits hökblick undkommer ingen glytt utan det är bara att tugga och svälja.
Nåde den som kastar!
Men det är inte där hon har sin främsta kvalité.

Nä. Matbespisningen är bara en typisk arbetsplats för denna dam.
Utan det är nämligen Städning som är hennes främsta mål och mening med livet. Birgit putsar och fejar, dammsuger och står i. Och allt med en slags motor som drivs med Aggression.
Ty Birgits bränsle är ett stort mått av ofördragsamhet inför andras slarv och slapphet. Hon är vad man skulle kunna kalla en Avsyningskvinna. Men Rejäl och Pålitlig.
I högsta grad.
Birgit är nämligen En Av Mina Delpersonligheter.

Så blev det sagt. Finns inget att skämmas över. Vi är icke fullkomliga och i detta komplexa liv utvecklas en mängd olika personligheter inom oss för att hantera livets krokigheter.
Jag kan vara både svag och stark, arbetssam och lat, professionell och utåtriktad samtidigt som en sida av mig skyr människor och kräver ro och ensamhet.
Alla dessa Delar är mer eller mindre framträdande i det som är Jag. De finns alla i oss för att stötta och hjälpa. Därför känns det viktigt för mig att gilla dom allihopa.
Men Birgit blev lite av en chock...

Det började med ett större teaterprojekt i mitten av nittiotalet.
Jag var regissör och hade huvudansvaret att lotsa detta Mastodont till premiär.
Vi slet och jobbade och det var vansinnigt spännande och stimulerande.
Tillfälliga administrationslokaler för ändamålet hade upprättats där arbetet började vid åttatiden på morgonen.
Jag bodde då i Köpenhamn och pendlade över till Malmö varje morgon.
Väl på arbetsplatsen var det liv och stoj och kreativ röra. Men kul.
Producenter, regiassistent, scenograf, scenografassistenter, kostymörer, praktikanter och allsköns funktioner samsades i en enda röra i ett kontorsrum modell större.

Arbetet flöt framåt. Tyckte nog att det mesta löpte på ovanligt smärtfritt.
Ända tills.
Det var regiassistenten som förde Allas Talan. Nåt annat hade förmodligen blivit för tufft för mig.
Hon underströk att alla var nöjda med arbetet. Jodå. Alla trivdes och allt flöt på.
Om Det Inte Varit För Birgit.
Jag fattade ingenting. Birgit? Det fanns väl för jösse namn ingen i Projektet med det namnet.
Hur kunde jag missat henne???
Vad hade denna för mig osynliga kvinna ställt till med?

Pedagogiskt förklarade hon för mig att Birgit anlände varje morgon som en korsning mellan Julia Caesar och Dagmar Ebbesen.
Kontorsdörren for upp. Alla tystnade. Hennes hökblick genomborrade de ankomna som haft en liten mysig morgonstund med dagens första kaffetår.
Nu hade Birgit anlänt.
Hennes första hälsningsfras var tydligen:

"Men Gud hur här ser ut!!!"

innan hon for fram mot diskhon och började slamra. Det putsades och fejades ja. Men framförallt suckades.
En fallenhet för martyrskap var utan överdrift en av hennes sämre egenskaper.

När hon så schasat upp personal till Arbeit Macht Frei torkades borden, grovsorterades gammalt mög och tömdes askkoppar (Ja. Det röktes inomhus).
Därefter var Birgit Nöjd och dagens arbete kunde börja.
Med tystnad och stigande förvåning lyssnade jag till denna märkliga berättelse om Projektets för mig osynliga Huskors. Tills jag förstod.
Birgit hade döpts av mina Medarbetare.
Ty Birgit var jag.

Jag hade alltså en städtant inom mig.
Ett Rivjärn. Föga smickrande. Men med hjälp av mina goda kollegor kunde jag få syn på henne och framförallt hennes framfart. Nu var det min tur att ta kommandot över henne.
Och framförallt lära känna henne. För även om de yttre egenskaperna kändes outhärdliga begrep väl jag också att det måste finnas vissa fördelar med denna Ordningsmänniska.
Och många år senare är det nog jag som är chef över Birgit och inte tvärtom.

I Teaterprojektet fick helt enkelt Birgit gå ner på halvtid.
I övriga livet kopplades hon in vid fredagsstädning, flyttstädningar, grovsorteringar och allmän Hygienteknik. Tyvärr kunde hon (och kan) ibland Poppa Upp Utan Förvarning.
Fråga Rolf.
Men alltmer tycker jag att hon lugnat ner sig. Hon har väl blivit äldre och tröttare. Pensionerat sig från skolbespisningen och spelar bingo med väninnorna.

Ibland har jag varit tvungen att skicka henne på Husmorssemester.
Bussresa till Bodensjöarna i två veckor med helpension.
Då brukar vi koppla av, Rolf och jag. Drälla och söla ner.
En av mina favoritnöjen är då att syna av hennes jobb. För tro inte att allt är Perfekt Utfört. Ingalunda.

Allt synbart är kliniskt, sorterat och välstädat. Men garderoberna. Ha. En fasa.
En salig röra.
Det skiter hon tydligen i. Alltså vad folk inte ser. Det fanns alltså en brist i hennes pedanteri. Ett så kallat lik i garderoben. Naturligtvis säger jag ingenting. Det skulle såra den gamla tanten i hjärteroten.
Jag nöjer mig med att veta!

Men med åren har jag börjat få bättre styr på mina Personligheter och deras tillkortakommanden.
Åtminstone tycker jag det själv. Är väl inte så viktigt längre. Att bevisa nåt.
De senaste månaderna har Birgit varit till god hjälp för att få mig att känna mig Normalt Mänsklig.
Rycka Upp Mig Lite Då Och Då. Städa lite.
Skapa reda i kaoset.
Och det är hon bra på.
Även om jag bestämt mig för att ge henne ledigt större delen av sommaren.
Hon har visst en gammal syster i Linköping som hon vill hälsa på.
Och vem vore väl jag att neka henne detta?

Förhoppning

I skymningstimmen sätter jag mig att filosofera över mina drömmar, visioner och förhoppningar.
Konstaterar att jag på nåt lustigt sätt lyckas med konststycket att leva i flera parallelluniversum samtidigt.
Jag menar, skalar jag potatis så är jag samtidigt fullt sysselsatt med att planera vilket djurfoder som måste införskaffas, att räkningen för bilförsäkringen måste betalas plus en skvätt oro över hönsen eftersom en skabbräv siktats på åkrarna de senaste dagarna. Detta sker alltså samtidigt.
Allt eftersom potatisen blir ren och fin.

Förmågan att leva i Nutid och Dåtid och Framtid på samma gång verkar oändlig. Mitt i trista vardagsbestyr som att rensa avlopp (Rolf gör det visserligen men ändå. Ett exempel. Det kunde varit jag) kryddas tankarna av Italiens sol, solmogna vindruvsklasar från dignande rankor och heta svavelbad under Toscanas tak. Fantasin känner inga gränser och leker och oroar samtidigt som dagen fortgår.
Fantasin måste nödvändigtvis ha sin egen bild och uppfattning över tillvaron.

Till exempel. Bekant flyttar till ny lägenhet i storstaden.
Det berättas om Nya Lägenheten. Ingen fara. Trots att man inte varit där har Fantasin Full Koll.
Den ser hela planlösningen tydligt och klart. Säger Bekantingen "balkong" så ser Fantasin just en "balkong". Den frågar inte ens. Balkongen är klockren. Till och med detaljerna är tydliga. Lite blomsterlådor, ett par trädgårdsstolar, bord och några tomatplantor som slingrar sig upp mot stenväggen.
Mysig balkong helt enkelt.

Trots att man inte varit i nya lägenheten sedan Den Bekante flyttat in kan man tre veckor senare inför sitt inre exakt se var denne sitter och talar i telefonen. Frågan ställs inte.
Alltså "Var sitter du nu och pratar? I hallen? Köket? Hur ser det ut runt ikring dig?".
Och så vidare. Man vet. Fantasin vet.
 Åtminstone tror den det. Känner ingen som har så höga tankar om sig själv som just Fantasin.
Och som samtidigt är så korkad. Eftersom den inte vet.

Så kommer då första besöket. Och då är det som om Kompisen flyttat igen.
Inte fan såg det ut sådär. Det stämmer inte. Telefonplatsen stämmer inte. Balkongen stämmer inte.
Och ändå var ju bilden så tydlig. Men här kommer det intressanta. Detta skiter Fantasin i. Den accepterar.
Och så är det bra med det.

Häromveckan träffade jag en kvinna jag hört talas om i flera år. Live at last.
Det var bara en hake.
Det var inte hon.
Bilden stämde inte. Inte alls. Inte det minsta.
Min första impuls när Bedragerskan presenterade sig var just att förneka dennes existens.
Att Försök Inte. Jag vet nog att du är mörkhårig. Spetsig näsa och lite kantigt ansikte.
Inte det där lite runda med blont hårsvall.
Hur kunde hon för ett ögonblick tro att jag skulle Gå På Den Lätta?
Men Artigheten tog överhand. Jag lät henne jamsa på. Tro att jag inte visste.
Och till slut så.
Hade min föreställningsbild bleknat och jag Accepterat.

När Fantasin möter Verkligheten brukar den sällan krångla såhär. Den bara "Jaha, liksom" och tar till sig den nya uppfattningen.
Alltså. Nästa gång det talas i telefon med Bekantingen i sin rätta miljö visas den upplevda bilden från besöket i lägenheten (spooky, ibland visas fortfarande den gamla bilden. Trots att man vet) och Fantasin sysselsätter sig med annat. Ger sig ut i ett annat universum. Ibland samtidigt som det talas i telefon. Simultankapacitet heter det visst och ska vara något som män inte har. Då är jag definitivt en Fjolla.
Här vimlas av simultankapaciteter.

Särskilt sysselsätter sig Fantasin över Framtiden. Visionerar och står i. Målar upp scenarier. Drömmer. Skapar bilder. Oroar sig. Känner ibland skräck och fasa. Ja. En Berg och Dalbana. Fullt ös.
Och mitt i detta skenbara kaos ligger en ständig närvarande känsla.
Förhoppning.

Förhoppning är att tro på det Omöjliga. Så starkt känns det.
Men också något så trivialt som att förbereda oss inför dagen.
Hoppas det blir en Bra Dag helt enkelt.
Hoppas den överjävliga Utmaningen lyckas.
Hoppas livet för mig dit jag vill.
Och själva grundförutsättningen.
Hoppas jag får leva.
Naturligtvis.

Jag målar många bilder om framtiden.
I synnerhet nu, efter att ha fått en glimt av var vi obönhörligen kommer att hamna.
(Ja. Nu talar vi Döden ja. Funderat mycket på det där med att vi alla döms till döden i samma ögonblick som vi föds. Vad makabert det skulle vara om vi istället för att gratulera till den nya bebin skulle säga "hörde att ni fått en dödsdömd unge. Va kul! Grattis!")

Förhoppningen jobbar dock jämsides med Fantasin för att skapa positiva förutsättningar.
Positivt så mycket det går.
Vi planerar och står i. Så normalt. Så självklart. Föreställer oss. Hoppas.
Och stretar förhoppningsvis mot Ida Rask-filosofin (är en stor beundrare av denna Vilhelm Mobergskapelse som förmodligen gett upphov till den svenskaste av alla svenska meningar: och aldrig har hon hörts klaga...) som på bredaste småländska löd:

En sa allri räkna ut nåt. För dä blir allri som en har tänkt att...

Redan där erkände hon att hon varit och nallat i Förhoppningspåsen. Och fått på Tafsen.
Hon hade precis som jag och vi andra Förhoppningar som väl inte alltid föll väl ut.
Så gav hon upp. Dumt nog. (Nu var väl hennes vedermödor aningens tyngre än mina)
För det är ju det som är det fina i kråksången med Förhoppningar.
Det blir allri som en har tänkt att.
Det blir på ett Annat Sätt.
Och det kan ju vara lika bra.
Förhoppningen hänger med ändå.

Katastrofreflektioner

Funderar över gamla Katastrofer.
Om hur de slog ner som en bomb i tillvaron.
Kunde vara vadsomhelst. Bara det föll under benämningen Katastrof och medförde kramp i magen, sömnlöshet och ett ständigt malande med vidhängande tungt obehag.

Dessa kunde företrädelsevis vara av ekonomisk karaktär. Och därmed Obotligt.
Stressen var omätbart hög. Hur skulle detta lösas? Fanns någon möjlig utväg.
Svar nej. Detta Tunga Besked skapade det starka fundament varpå Katastrofen vilade.

Ruin såklart. Ett framtida bettleriscenario tedde sig som en möjlig lösning.
Att dra sig fram som utmärglad vagabond torde vara den minsta konsekvensen av katastrofens art.
Nattsömn är inte att tänka på när denna förödelse slingrat sig in i systemet.
Hela ens hjärnkapacitet har tillfälligt transformerats till en kalkylator där röda minustecken framträder på displayen med ett blinkande sken.
Och framförallt. Ingenstans i universum finns gåtans lösning (att den uppkomna ekonomiska katastrofen oftast bottnade i Oförsiktigt Spenderande lämnades alltid därhän. Varför katastrofen uppkom är föga intressant. Utan mer Konstaterandet).

Men hur det nu var så vaknades det dagen därpå. Det gicks upp. Möjligtvis jobbades.
 På ena eller andra sättet passerade dagen. Och dagarna efter. Utan att Lösdrivarsituationen blev ett faktum.
I själva verket koms problemet så småningom tillrätta med. Antingen via nåt generöst lån från penningsstinn förtrogen eller så damp det väl ner nån oväntad penningsumma från De Saligas Hemvist.Kanske någon glömd semesterersättning men troligaste alternativet rörde sig nog om tillfälligt penninglån av bekant beskyddare.

Oavsett varifrån och hur så dimmade Katastrofen ut i universum och försvann.
Den som var obotlig och olöslig var plötsligt över och passerad. Magont slut.
Rotera Grillspett Nattetid - Över.
Åtminstone för denna gång. Men ingen fara. Katastrofer Kommer Tillbaka.
Och då vill jag ändå understryka att jag på intet sätt tillhör den misantropiska skaran utan tvärtom tycker mig ha en ovanligt naiv och positiv världsbild.
Spelar liksom ingen roll. Katastrofer hör till.

Fascineras ändå av Katastrofens Innersta Rum - alltså där man befinner sig mitt i turbulensen.
Och uppriktigt känner med hela sin själ att uppstådd problematik inte är förenlig med rimlig framtidsutsikt.
Ångesten ja. Tyngden. Svärtan och den totala närvaron.
Och inte minst frustrationen av att inte kunna påverka. Utan bara vara just där.
I Helvetet.
Att inte kunna se en lösning. Bara Hoppas På Nåd.
Eller göra något åt situationen. Ta ett steg. Om man ser nåt.
Annars famla i blindo.

I P-O Engqvists eminenta bok "Musikanternas uttåg" hittade jag en gång uttrycket:
"Det gives alltid något bättre än döden".
Ja alltså. Om man inte skulle Barka Hädan fanns alltså
ett Alternativ. Ett nytt spännande äventyr. På andra sidan myntet.

Minns andra också. Katastrofer som Fes Ut I Tomma Intet.
Exempelvis Otaliga Omöjliga Jobbsituationer.
Utan Lösning. Rys.
Den annalkande Katastrofen följer vardagslunket, briserar på fredagslunchen, tar helgledigt och återaktiveras med våldsam kraft på söndagseftermiddagen. Kvällssteken smakar papp. Wallanderfilmen går trögt (nåja. Trögare) och fjärilarna dansar jenka i brösthöjd. Ty måndagen betyder Tillbaka Till Katastrofen.
Det ska Tas Tag I Situationen. Argumenten går på högvarv i hjärnan och timvisaren står på nolltvå trettiofem.
Men fredagens uppkomna Katastrof av till exempel Relationskaraktär ter sig Fullständigt Orimlig för fortsatt arbete.
Näven i bordet ja.

Så ringer klockan. Det segas upp. Drunknas i filen och med strypkänslor i halstrakten rattas det mot arbetsplatsen. För att. Ja just det. Möta Antagonisten utanför som pladdrar på som vanligt!!!
Och tillägger i förbigående när dörren rycks upp till arbetet/avrättningsplatsen:
"Jamen vad trötta vi var i fredags när vi hade lite...tja...meningsskiljaktligheter...men hahaha! Jag kan var ovanligt rigid och dum när jag blir sån där och...".

Jahapp. Så var den Katastrofen överblåst. Tre dagars intensiv energi hade dock ägnats åt den i tankarna.
Förgäves? Eller?
Både Ja och Näppeligen tror jag.
För det var ju ändå precis så det kändes. Och skulle det vara så att det hela avvärjdes med en förlåtande kommentar så vad bra. Då var ju den over and done.
Och när de lämnar oss, di där Katastroferna, så är det som om endorfinerna får spatt.
Allt blir så himla roligt igen!


Och så har det väl nästan alltid varit med dom gamla Katastroferna. Dom kommer och går.
Så funderar jag såhär på söndagseftermiddagen när kvällssolen kastar in kaskader av vårljus över ängarna och fälten.
Att det finns en tid av Katastrof. Och en Annan Tid när den inte existerar längre.
När vi gått vidare. Lämnat den bakom oss som en utblåst orkan. När den passerat.
Och då åtminstone inte jag kunde begripa hur jag kunde känna mig så vanmäktig under den dära Katastrofprocessen.
Men då hade jag ju heller inte tillgång till facitet. Fast en gnutta mer tillit kunde jag väl ändå lugnat ner mig själv med. Jag har ju varit med om några.
Jag borde ju veta.
Eller.

Seize the Day - Eller?

På något sätt rusar det på. Alltså dagarna. Tillvaron tar aldrig semester.
Oavsett omständigheter fortsätter det bara.
Livet ska levas och all den tid som skulle användas åt reflektion försvann i vardagens praktiska kaos. Frustrerande måhända.
Eller inte. Kanske är livet det som pågår under tiden? Strange.
Det skulle alltså innebära att det där man längtar efter ska komma i själva verket pågår?
Vänta nu. Nu hinner jag knappt med själv.

Det finns uttryck för det där. Fånga Dagen. Så fint. Så bra. Men hur gör man???

Det var ju den där långfilmen som startade allt. Han, vad heter han nu, men Gud tänk tänk den där internatskolan lite maniskt jobbig liksom ja just! - Robin Williams (Ha ha. Jag googlade...)

Hursom. Den Livsbejakande Läraren, gurun, fadersfiguren, filosofen etcetera.
Som sket i konvenansen. Som lärde ut för Livet. Om poesi. Om konst. Om tillvarons mystik.
Fånga Dagen. Sa han hela tiden. Fånga Dagen. Så himla bra!
Och adepterna sprang ut i grönskande parker och fångade som vore de fjärilssamlare.
Ingen konst egentligen. För dom. Som hade schysst bakgrundsmusik och soligt väder.

Jag till exempel. Som försökte Fånga Dagen så mycket jag orkade i storstadens hetsiga puls.
Komma hem dödstrött efter alldeles för många arbetstimmar. Fråga sig.
Exakt hur mycket hade jag lyckats Fånga av denna Dag???
Slutade naturligtvis med Skuldstrut.
Ty inte ett ögonblick av nämnd Dag hade hunnit fångats. Såvida inte.Alltså om man i själva verket inte fångade för fullt i arbetets kreativa närvaro...?

Jamen då så. Att Fånga Dagar kan ju inte bara vara att strutta runt på ängar och recitera Gunnar Ekelöf?
Det måste ju naturligtvis ha något att göra med våra livsval. Inre tillfredsställelse och allt det där.
Eller kanske är det så för mig. Måhända Fångar man Dagen lika bra vid diskhon? Eller rentav framför en riktigt bra engelsk deckare på teven (anglofil - absolut).

Hisnande. I själva verket Fångar jag den hela tiden. Eller ganska mycket i alla fall. När jag går omkring och tror att näe nu får det va bra med allt praktiskt tjafs! Nu måste jag Fånga Dagen lite. Så att jag inte glömmer det. Skärpning liksom.

Men ibland så. "Ge mig en Dag", som Olle Adolphsson sjöng, "av vindar och sol vid stränder, ljusa och klara, där tystnaden går i kullarnas gräs vid havet, i Österlens dalar..."
Så vackert. Så längtansfullt. Och samtidigt. Vilken tur för mig! För det är ju exakt där jag råkar befinna mig.
Det är liksom i Österlens dalar min diskho är placerad!
Det är i den strofen en så kallad annan längtan föds. En längtan efter att släppa just diskhon, telefonen, Skatteverket, handla djurfoder på Lokalföreningen och bege sig ut i Friheten. Fånga Dagen rentav!

At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.

The ballad of Lucy Jordan. Underbar. Marianne Faithful kraxade den alldeles ljuvligt med sin booze- och ciggstinna röst under sent sjuttotal tror jag.  Men känslan! Friheten. Snacka om att Fånga Dag!

Så fick musiken vara. Ett längtansfullt substitut när man satt där på spårvagnen/bussen/pendeltåget/färjan för att ta sig till sitt pissavlönade kulturjobb som jag ändå älskade för att det var självvalt och fyllt av lidelse.
Så många gråa höstmorgnar där hörlurarna lyfte själen till varma platser, ljusa sommardagar och andliga höjder. Mitt i vardagen satt jag där klockan sju och femton och Fångade Dagen med att längta efter En Annan Dag. Men ändå.
 
Och nu så. Många år senare. I en annan tillvaro. Med helt andra omständigheter.
Där vardagen lunkar på emedan jag gör mitt bästa för att Fånga Den.
Där jag precis som alla andra ibland funderar över vad som egentligen skedde mellan morgon och skymning?
Hur blev det kväll så plötsligt?
Tror helt enkelt att det är dags att Fånga En dag.

Befinner mig nog precis mitt emellan Olle Adolphsson och Marianne Faithful.
Go for it.

Österlens dalar har jag utanför knuten. Check.
Sportbil har jag. Check.

Så jag ska Ge mig en Dag som jag ska Fånga i Österlens dalar i en sportbil, dock är jag obetydligt äldre än trettisju och den varma vinden i håret får jag väl av naturliga skäl skippa.
Detta ska jag. Den Första Soliga Varma Vårdagen.

Sömntutan

"Väckte jag dig?".
"Nehenej. Absolut inte!!".
"Tänkte väl det. Finns väl inga normala människor som ligger och sover vid tvåtiden på eftermiddan...".

Jamen hur djupt sitter det???
Alltså vår (eller min) absoluta skräck för att betraktas som latoxe, drönare, slöfock, lättjefull, sölig, slapp, slö och likgiltig?
Så Nejnej. Jag sov inte. Koncentrerade mig bara. Satt och jobbade. Hade inte haft tid att prata med nån helt enkelt. Därav den lite raspiga rösten. Så för Guds skull. Anklaga mig inte för att jag låg och sov.
Jag med mitt Viktiga Liv.

Denna prestigefulla inställning har ibland drabbat mig även vid typ tvåtiden på natten. Särskilt i ungdomen och speciellt vid den tidpunkten i livet då det byttes Kärestor i parti och minut. Eller rättare sagt, Kärestorna gjorde slut. Speciellt på lördagsnätter.
Skrällig ringsignal. Mitt emellan dröm och vaken. Treva efter telefon.

" Gröt...gröt...mmm...ja...hallå..."
" Buhu...Olle har lämnat mig...bara sådär..."
"Mmmmm...va....va säger du...?
" Jo-på-festen-ikväll-så-dansade-han-med-Eva-och-buhu-igen-sen-så...Men Gud! Du sov väl inte???"
" Nejdå. Inte alls!".

Och så vidare. Varför skulle man det? Mitt i natten å allt. Alltså verkligen inte.
 En Duktig och Redig människa sover inte. Den sitter vaken ja. Och är Redo.
Att sova känns inaktivt på nåt sätt.
Bättre då att meditera. Meditera är ok. Då gör man nåt.
Skapar förutsättningar för Världsfreden till exempel. Som Sovare skiter man liksom i allt.
Ändå är det så himla mycket skönare att bara skita i allt och sova.

På senare tid, ja alltså när min kropp liksom försöker göra sig av med en liten nätt sjukdom, så sover jag mycket. Varje eftermiddag klockan två ringer Skalmansklockan. Då är det dags. En timmes sömn.
Slår aldrig fel. I början kändes detta fruktansvärt ångestfyllt. Jag menar, klockan Mitt På Dan??
Precis då man vanligtvis kör eftermiddagspasset, visserligen trött men vaddå??
Det är väl bara att spotta lite i nävarna eller? Men Ack, inget saliv gives till detta ändamål. Det är marsch pannkaka i säng.

Det finns gränser. Man tar ju inte av sig kläderna och kryper ner. Huvva nej.
Som om man skulle gå och lägga sig. Utan det Liggs Ovanpå. Gammalt fint uttryck för att man fortfarande är vaken och beredd.
Att Ligga Ovanpå är lite mer duktigt på nåt sätt. Rätt vad det är kommer någon persona non grata från ingenstans och knackar på dörren och då rättar man snabbt till anletsdragen, torkar bort sovdreglet och är parat. Jajamensan! Här vilar inga Halta Höns (eller löss eller vad det heter).

Speciellt märkligt är känslan av att vakna vid halvfyrablecket på eftermiddan.
Jag menar hur yr kan man känna sig på en skala? Exakt hur nära en senilitet kan man komma? Vilken dag? Viket år? Vem är jag och framförallt varför är jag??? Dröm-mosad och vilsen. Och långt efter alla andra som varit vakna.
Vad har dom hunnit med? (Där såg jag att jag skrivit hunnit och fick genast en skvätt ångest över att jag inte lyckas vara sådär trivsamt befriad från stress som jag skulle vilja vara) Kanske har det hänt nåt kul som jag missat. I ärlighetens namn ska jag tillägga att denna känsla inte är speciellt långvarig utan mer relaterad till senilmomentet. Efter en liten stund är man återigen Integrerad i vardagen. Fast lite mer utvilad.

Det finaste med att vara en Dagsovare är att man kan kalla sig Kontinental.
Det är i själva verket så att jag naturligtvis är såpass kosmopolitiskt lagd att jag dagligen anammar en Nödvändig Siesta. Lever som dom ja. Är alltså i själva verket väldigt Latinsk och Osvensk. Så lever vi. Går upp tidigt, jobbar hårt, tar vår siesta och är som piggast framåt elvatiden på kvällen då vi äter middag.
Ha. Ha. Där sket det sig redigt. Då har denne latinske wannabee redan snarkat framför teven några timmar.
Så mycket för det latinoset.

Jag försöker vänja mig vid sovlivet genom att studera gårdens djur. Där råder minsann ingen genans.
Det sovs så det knakar om det. Minigrisarna tutar hela vintern under väldiga bäddar av halm. Det enda man ser är tre halmhögar som rör sig upp och ner efter snarkningarna. Går till nöds upp för att äta en bit. Sen tillbaka för att ägna sig åt Sovandets Konst. Det sägs att en gris sover nittio procent av sitt liv så nåt speciellt är det väl med denna slöhet. Detsamma med hundarna. Långa promenader. Jättepigga. Det springs och rasas.Ända tills man kommer hem. Därpå inträder Medvetslösheten. Ibland kan jag avundas dem.
Under tiden djuren drar timmerstockar betalar vi räkningar, jobbar, lagar mat, städar och tvättar.
Någon enstaka gång under sovperioden lyfter nån jycke lojt på huvudet för att kolla om det möjligtvis är Matdags. Om inte - tja. Snark liksom.

Nu tränar jag alltså. Försöker inse. Provar att Go With The Flow.
Pigg = Göra Saker. Trött = Sova.
As simple as that. Går ganska bra. Och inser hur behagligt det kan vara om man okejar dessa tillstånd.
Hur himla trivsamt. En av förtjänsterna med att Bekämpa Sjukdom måste vara just detta.
Att få vila mycket. Sova när man vill.
"Väckte jag dig?"
"Ja"
"Hoppsan. Trodde att ingen normal människa låg och sov på blanka eftermiddan"
"Nää. Inte dom normala. Men dom andra. Jävlar vad dom vilar och står i...".

Renovering

En passion. Definitivt.
Känslan av att stå i ett gammalt ruckel för att efterhand framkalla en vision av vad man kan åstadkomma är svårslagen. Ju ruckligare dess bättre.
I detta läge kan vilket slott som helst framträda ur gistna bjälkar och muggigt gammalt trägolv - framtidsbilden är gränslös.
Möjligheterna oändliga. En lidelse som väl förhoppningsvis är det enda Ernst och jag har gemensamt - går inte gärna barfota bland spik och vassa skruvar.
Andra skillnader må lämnas därhän. Har inget större behov av att angripa någon...

I kontakten med det fallfärdiga huset växer en inre vårbäck fram till en häftig flod av kreativa eventualiteter. Viktigast blir att fånga husets själ. Hitta det övergivna språk varvid boningen en gång kommunicerade med yttervärlden innan det föll in i historiens glömska.
Söka längtan efter upprättelse - ett nytt liv. Ett evigt.
Fascinationen över att dessa byggnader överlever oss alla och berättar sin historia vidare är rörande och storslaget. Ett gränslöst patos.

Minns första gången jag riktigt kände Känslan.
I filmen Agnes Cecilia byggd på Maria Gripes sällsamma böcker fanns just ett gammalt ruckel.
Grinden hade rasat. Ruinen av ett gammalt praktfullt hus låg dold bakom granar och bråte. Bara i den sekvensen klappade hjärtat snabbare.
Och så. Plötsligt. Transformerades boningen bakåt i tiden och som publik fick man se hela härligheten framträda såsom det en gång var - ett ståtligt herresäte med raka buxbomsgångar och glasverandor.
Jag smällde av. Nästa bildsvit tillbaka till ruinen igen. Fast jag var redan avsmälld. Kunde aldrig glömma detta. Ett s k historiskt ögonblick hade inträtt.
Förtrollningen orubblig. Visste att på något sätt skulle jag komma att vara med om liknande processer.
In real life. Eller hoppades ligger nog närmare sanningen.

Det kom jag att vara. Fick vara med om att skapa en övergiven ladugård till ett italienskt palats.
Den inre bilden ledde oss i arbetet och processen var obeskrivligt tillfredsställande. Det var som om den uråldriga ladugården reste på sig ur askan och framträdde som den stoltaste svan. Riktigt ropade ut sin mallighet över nejden. Fick sin plats. Återupprättades och blev ett med landskapet.
Att lämna över till ny ägare var sorg samtidigt med en visshet att skapelsen var vår - och husets.
Ty de om några har förmåga att berätta hur de vill se ut. Det trixiga är att uppfatta det. Att kunna kommunicera och lyssna, för väggarna talar. Hela tiden.

Naturligtvis gick det inte att hålla fingrarna i styr när nästa jättelada dök upp.
Vansinnesprojekt tror jag det kallas och vi har fortfarande inte sett slutet på den processen. Den ska säljas också...
Men oavsett risk och varningssignaler ger man fullständigt fan i detta när Möjligheten visar sig.
Det går liksom inte att låta bli.

Numera kan jag knappt se ett ålderstiget hus utan att börja fantisera. Jag byter fönster, bygger ut verandor, målar om, lägger nytt tak och kreerar en lämplig trädgård. Det bara kommer som ett rinnande vatten. Omöjligt att stoppa.

Naturligtvis renoverar vi vårt eget hus för tillfället. Äntligen. För där har Bagarens Barn huserat i 80-talsbråten sedan över fem år tillbaka. Nu är det dags. I maj står det klart. Min största ångest är således om vi ska ruttna och flytta när allt omsider står färdigt. Jag menar. Vad ska vi då renovera? Min förhoppning är dock att jag skall finna tillfredsställelse i denna boning och fortsätta sätta vantarna i andra objekt. Detta blir en utmaning.

Att renovera sitt hus samtidigt som man renoverar sig själv är märkligt.
Förhoppningsvis ska jag också stå där Alldeles Ny i sommar. Just nu pågår en intensiv genomgång av kroppen för att den ska hålla ytterligare några decennium. Gammal mögelsvamp ska saneras. Svårt när man angrips av dylikt men det går att komma tillrätta med det - om man inte låtit det gå för långt.
Min mögelsvamp ska visst kunna saneras. Bra det.
Men sen får man hålla ordentlig koll så att ingen ny dyker upp.

Stommen ska också hålla. Den behöver luftas och motioneras varje dag. Ingenting håller för evigt.
Hade man varit en bil hade det varit dags för kamremsbyte.
Tur att det finns duktiga bilmekaniker. Bara en sån sak. Som plockar ut, gör om, fixar och återställer så att motorn kan hosta sig fram många tusen mil till.
Nyrenoverad - och körduglig.

Drömmar

I have a dream.
En sekvens som ständigt fyller oss med rörelse när han står där på sextiotalet, fylld av förhoppning.
Martin Luther King. Långt senare manifesteras en del av hans framtidsföreställningar i Barack Obama.
Så overkligt då. Så verkligt nu.
Även om det inte riktigt blev som Martin ville så blev det ändå. Han hade en Dröm. Och på den vägen gick det.
Fast vägen är fortfarande lång och tragglig.

Så är det väl för oss andra också? Så är det för mig.
Min favoritsysselsättning under Svårt-att-sova-nätter är att drömvisionera.
Det fyller mig alltid med tillfredsställelse och lugn. En sorts andra verklighet att ta till men som ändå är möjlig.
Och jag är ingen Flum-Petter även om jag skulle må rätt bra av att vara det. Aningens mer.
Min Realistiska Sida hindrar mig. En del skulle väl säga Hämningar
(har alltid varit en skitdålig Diggare. Springsteen, Bowie, Bob Marley och andra stora konserter avverkades under ungdomsåren. Alla dansade.
Utom jag. Som stod och nickade lite på huvudet i takt till musiken).
Numera kan jag flumma ut rätt så bra. Och jag är då väldans bra på att drömma och visionera.


Amerikanska Framgångsfilosofer säger att det är himla enkelt. Det är bara att affirmera och vips blir allting attans bra. Fast då får absolut ingen elak negativ tanke smyga sig in. För det mesta handlar det om att man kan få en massa pengar. Och då blir man glad. Där är jag tacksam för min Realistiska Sida. Annars hade jag lätt kunnat falla i den Stomatol-fällan. För mig är det som vilken Pingströrelse som helst. Introvert, världsfrånvänt och dumt.

Så jag fortsätter Drömma.
Minns när mina drömmar började uppfyllas. Eller minns när jag kom på att drömmarna infriades.
Det rörde sig ofta om materiella önskemål. Som ett hus till exempel. Visste för decennier sedan att jag skulle bo i ett stenhus på landet. Åtminstone ville jag det - och det är ju också en Dröm.
Ja och sen gjorde jag det då. Långt senare.

Minns också en period då vi var Råfattiga. Alltså Löksoppe-nivå.
Jag var sjukskriven och Rolf arbetslös eller om det var tvärtom.
Till och med Ida Rask framstod som välbärgad i jämförelse. Och vi Bar Vårt Ok.
Hamnade i Identifikation. Sa alltid "Vi har inte råd" eller suckade tungt när Pengar Kom På Tal.
För så var det ju. Vi insåg snart att vi måste bryta denna tunga energi.
Men hur?

Måhända med Gammal Sund Materialism? Jag funderade. Vad önskade jag mig? Hur såg min Idealbild ut när jag bodde i stenhuset på landet? Vad saknades?
Jo en Jeep. Helt enkelt. En sån där fräsig sak utan tak. Det hade vi absolut inte råd med. Out of question.
Så det blev en Ouppnåelig Dröm som vi kanske kunnat bryta fattigeländet med.
Som en Dröm alltså.

Vid den tiden studerade jag till samtalsterapeut och var flera gånger i veckan på föreläsningar i Malmö.
Svårt att få parkeringar. Absolut. Så jag letade och letade. Och fann en undangömd vid Stadsbiblioteket.
Bredvid en skraltig vit gammal Suzuki Samuraj-Jeep. "Fin", tänkte jag. Skulle duga.
På bakrutan satt en stor vit lapp fasttejpad:

JAG ÄR BRA. KÖP MIG!

Jamen varför inte? Hem och diskutera. Kan man göra detta? Borde vi inte Finna Oss I Vårt öde???
Nä så fan heller. Om detta var Tecknet så skulle Jeepjäveln köpas. Billig var det också. Och, som sagt, en Dröm (På den tiden fanns inte Lyxfällan vilket var tur för oss. Ty vi hade naturligtvis kvalificerat oss till ett fullgott Program).

Så vi lånade pengar. Och bilen blev vår. Och det var Vår! Jeepen skakade fram i solskenet längs de österlenska vägarna och jag kände Lycka. Ren och oförfalskad. Allt var möjligt!

Så. Hände.Allt. Slag. I. Slag.
Saker började lossna. Jobben flödade in. Pengar flödade (nja, allting är relativt) in. Jag var övertygad. Jeepköpet hade sprängt fördämningen. Energierna (där är jag flummig) hade börjat samverka igen och vi var återigen På Banan.

Dett var ungefär samtidigt som jag upptäckte Viljans Makt. Att någonstans mellan dröm och verklighet låg min Yttersta Vilja. Alltså vad jag ville realisera. Att det fanns en sjujävla kraft i det. Inte ligga layback, sucka och önska samtidigt som jag uttalade för mig själv "ack ja. Denna dröm är inte för lilla mig..." utan tvärtom ge sig röven på att Varför Inte? Its worth a try!

Vi for till Löderups strandbad och badade en varm sommarkväll. På hemvägen sa jag till Rolf:
"Sväng in här"
Mot Grimshög. Fin väg. Vackra gårdar med promenadavstånd till havet. jag sa:
"Ska vi bo någon annanstans på Österlen så vill jag bo här".
Jamen en Fin Dröm ju. Vi visste ju vad gårdarna kostade däromkring. Fast vi ville i alla fall.
Samma kväll. Rolf ropar från datorn:
"Kolla här. Här finns en gård i området. Till ett väldigt bra pris..."

Och så vidare. Så har det fortsatt. Har ibland skräckslaget funderat över om jag får allt jag pekar på?
Ibland känns det så. Men inser också att jag snarare fått Modet eller Dumdristigheten att tro på möjligheten?
Naiv är jag. Naiv har jag alltid varit. Jag tackar Högre Makter för detta.

Men Smakar Det Så Kostar Det. Utan tvekan. Alla får vi vår beskärda del av Lycka och Svårigheter.
Och jag har min. Just nu utspelas en av dessa Kamper. Samtidigt som Drömmar slår in.
På samma gång. Det är väl så det är?
Jag Drömmer vidare.





!

Djurarsenalen

Tror ingen av oss egentligen vet hur det gick till.
Plötsligt var de bara där. Alla djuren.
Visst insåg vi att flytt till landet innebar möjligheten.
Här kunde hundar springa lösa och eftersom det första huset låg avsides kändes det tryggt med två stora svarta hundar på gården
(att dessa exemplar glatt och villigt skulle följa med första bästa Hundstrimlare är ju inget som illvilliga yxmördare och inbrottstjuvar vet per definition).
Dessutom var Gösta, den självutnämnde Väktaren, begåvad med ett mörkt och hotfullt skall som han praktiserade dagligdags under sina tio levnadsår. Ofta med falskt alarm men för säkerhets skull - bättre med ett antal skall för många än inga alls.

Råttor och möss avgjorde. Katterna gjorde sitt intåg.
Dessa var helt borträknade från början eftersom Rolf var Gravt Allergisk.
Minsta åsynen av en kattrumpa innebar en Nära-Döden-Upplevelse så dessa djur var alltså uteslutna.
Ja. Ända tills Råttan Barbro flyttade in. Efter det höll vi rådslag.

Hur stor var sannolikheten att Rolf skulle kvävas i en astmaattack??
Ganska stor var vi överens om.
Nästa fråga. Hur kul var det att leva på landet med möss och råttor??
Det alternativet vann.
Rolfs allergi fick offras. Ystads lasarett låg blott åtta minuter från huset.
Det var värt ett försök.

Så kom alltså Hilding och Gottfrid. Från början var det meningen att de skulle bo i uthuset.
Det gjorde dom. En vecka.
Därefter satt de fastlimmade vid Rolf - Allergikern - så fort han placerade sig i ett soffhörn.
(Så har vi det. Kolla på film till exempel. Rolfs soffhörna är full av klättrande djur som klänger på honom för att få bästa platsen. Hundar och katter slåss om gunst och bästa plats. Vid min soffhörna sitter - jag. Den stränga. Alone. Suck.)
Allergi botad alltså. Gott så.

Höns skulle vi ha! Vaggande djur som tultade runt på gården kändes som ett måste.
Men eftersom vi inte hade någon uthusdel att tala om fick det bli Lösning Lekstuga för deras del. Brahmatuppen Scheike flyttade in med sina pullor och levde ett sorglöst liv i det dragiga huset i flera år.
Ingen klagade. På vintern frös deras vatten och de klampade tappert omkring i snön med sina fjäderbehängda ben. Ägg producerades för hemmabruk och så fort vi kom över en kul höna med nån tofs eller hatt fick denne flytta in.

Som Gunvor till exempel. En liten trogen höna som följde efter oss och snackade var vi än gick.
Pratet tycktes aldrig ta slut. Hon var dessutom övertygad om att vi förstod varje...vad säger man - Ord? 
Och vi låtsades ja. Vi var ju vana. Tanten i huset vid brevlådan snackade ju Tomelilladialekt.
Snarlikt Gunvors, på nåt vis.

Så blev hon sjuk. Den arma. Kunde inte gå längre. Och Rolf satte Gunvor i framsätet och for förtvivlat till veterinären i Ystad. Men icke. Det fick bli avlivning med spruta. Utan kostnad sa veterinären. Ty detta var första gången han hade fått äran att avliva en höna. Brukligt var ju yxa och stupstock. Inte för oss.
Gunvor var ju familj.

En minigris??? Tja. Varför inte?
Inför Sifs ankomst byggde vi ett litet träslott med tinnar och torn. Såklart att en grisprinsessa ska bo ståndsmässigt. Träslottet fick bli grannhus med hönshuset och en liten mindre by trängdes nu på parkeringsplatsen. Sif flyttade in men kändes lite ensam så Jutta införskaffades relativt snart.
Allt var frid och fröjd.

Tills stormarna och orkanerna drog fram.
Hela djurbyn hotade att lyfta som Mary Poppins eller Dorothy från Oz.
Vi var skräckslagna och djuren också. Då insåg vi.
Vi måste köpa en gård till djuren. En riktig. Med lagård till.
Skitsamma att vår skånelänga var fullständigt nyrenoverad efter sex slitsamma år. Strunt i att vårt nyrenoverade kök med öppen spis aldrig fick tas i bruk eller att vårt Badkapell skulle lämnas.
Djuren behövde lagård.
Punkt slut.

Så blev vi med gård. Och djurarsenalen växte.
Får och get. Ponnyhästar. Och alla hade de ett gemensamt.
De var gamla, slitna och lite plågade. Hästen Fia-Lotta var tjugofem och förmodligen svårt misshandlad under sitt liv. Nu fick hon ro. På en av de omhändertagna tackorna fann vi ett hårt åtdraget hundhalsband under den aldrig klippta fårullen. Nu kunde hon andas igen.
(Lika fascinerande varje vår när fåren klipps. De känner inte igen varandra som nyklippta. Alla tackorna virrar runt och letar efter sina gamla långhåriga polare. Ibland står de och krafsar i den gamla klippta fårullen i sitt sökande)

Vi fick en gris till. Harrysson. Som bott i Stockholm och haft T-shirt. Och i vår kommer två ridhästar att flytta in. Katterna i stallet varierar i antal. Påfåglar kommer och påfåglar äts upp av rävar.
Frihetens pris. Begravningsplatsen uppe vid hagarna vittnar om tidens gång. Trotjänare dör och nya kommer till. En ständig rörelse.

Vi delar numera säng med tvenne franska bulldoggar som fiser, snarkar och brottas i sömnen.
De stora svarta New Foundländarna vaktar gården.
Hönsbeståndet måste uppdateras. Suget efter lite Alpackor är stort. Det räcker med en bild på dessa djur så faller man handlöst.

Att omge sig med arsenalet är läkande. Studera höns kan man göra i timmar. Ingenting händer. Men ändå lika meditativt. Att bara studera. Samma med hundar som leker, hästar som bockar sig i vårsprång i hagen och får som stapplar ut på ängarna efter vinterns isolering.
Djur som bara är. Utan att bry sig det minsta om varför.
En rikedom att få leva och bo bland dessa varelser.
Utan tvekan.

Smärre sensationer

Jag glömmer bort. Blir förvånad över frågan. Hur mår jag?
Ja vadå? Varför skulle jag må på nåt särskilt vis?
Visst fasen. Jag är ju sjuk. Typ.
Jotack. Helt okay. Inget särskilt med det.
Svårt det där. Det där med att identifiera sig med nåt.
Det där var ju så länge sen. I julas. Eller ja, runt nyår.
Nu är det väl liksom inget att hetsa upp sig för.
Nu är det vår och lillbilen utan tak ska ut på vägarna och bord ska målas och skåp ska slipas och vårblommor ska upptäckas.
Jag har liksom inte så mycket lust att fundera hur den där tumören krymper därinne.
Har tröttnat.

Jag kan ju mina rundor. En gång i månaden. In till Lund. Giftpåse. Sen hem till tillvaron.
Och allt det andra. I livet.
Då glömmer jag. Och blir förvånad över frågan.
Jotack. Bra.

Ljuset över Österlen har kommit tillbaka. Det signade.
Som sätter de vita längorna i brand i skymningsljuset.
Som väcker med sitt blåa skimmer i tidig gryning.
Gulrött eftermiddagssken i vårvintermånad.
Ett skådespel att närvara i - ett dramatiskt verk med ynnesten att få uppleva.

För det var ju så det är. Att livet intensifierats. Blivit klarare. Fastare i konturerna.
Det ska villigt erkännas. Och läggas på plussidan.
Ta mat till exempel. Förr var jag ganska trixig. Och svår. Tyckte det mesta smakade sådär och brydde mig inte särskilt. Efter att det mesta smakat likgiltigt i några år började allt smaka illa. Tumören växte därinne och var en synnerligen kräsen jävel. (Minns att den förmodligen suttit där ett antal år och avfärdats som "magsår", "stressmage" eller "tål-ingenting-mage") Slängde tillbaka det mesta den ansåg som motbjudande.
Frukter avskydde den. Äpple och apelsin i synnerhet. Upp med det bara!
Och tänd på Halsbrännan som Straff! En sur Uppstötning av Klass ska väl få den jäveln att inte trycka ner äppeljuice i strupen.
Addera med lite Magkramper och Tumören vann med hästlängder.

Vitlök. Ha ha. Those where the days. Ville den inte ha. Tumören ratade denna krydda för en fem-sex år sedan. Därigenom omöjliggjorde den de flesta Österlenska Matorgierna för min ringa person.
Det innebär inte att den vann. Jag utsatte mig. Utan vitlök - nej tack! Det fick bära eller brista. Mest brista.
Magkramper igen ja.

Vin? Jo visst. Lite Svafvelsyra i Mag o Tarm? Någon...?
Besök gärna Toscana då och då. Plussa på med Sydfrankrike och inse detta levnadshandikapp.
Tumören avskydde vin. Rent av hatade. Och körde ovillkorligen tillbaka varje försök med en Syreattack som skulle tänt eld på linneservetterna.
När andra försökte dra ner på sin vinkonsumtion satt jag och funderade över hur man skulle kunna lära sig att bli en smula vinlullig.

Och så nu. Ta Ta! Apelsinjuice? Jajamen! Äpple? Nema problema. Vitlök? Kör in den bara!
Och inte nog med det: Allting smakar ju så ljuvligt!
Sanna mina ord: Detta kommer att sluta med Situation Gilbert Grapes Morsa om jag inte besinnar mig.
Men inte visste jag att mat var så GOTT!
Kan trösta mig att även grönsaker (det äckligaste jag visste även om jag alltid försökt vara Medveten och Alternativ) smakar gudagott om jag till synes skulle nå alltför volumiöst omfång.
Och vin? Ska prova. Ska prova.
Men oavsett. När Tumören träder tillbaka i magtrakten gör sig livet redo för njutning.
En sådan liten detalj som att födan har blivit ett Glädjeämne istället för en Plåga.
Hur kan jag då annat än må bra?

Dofterna har kommit tillbaka. Även om jag inte fattar sambandet mellan en krympande magtumör och en arom. Detta bör nog snarare läggas på Avdelningen För Krisrelaterade Livsinsikter. Men ändå.
Kan fullkomligt drunkna i en doft (Apropå mat. Numera suger jag i mig väldoften av råvarorna innan de tillreds. En viktig del av tillagningsprocessen man inte får slarva över).
Hur ska det gå när syrenerna blommar? Jag bara frågar. Och rosorna? Etcetera. Etcetera.
Vilken värld av osniffade sensationer som väntar mig i vårens tid!
(Till saken hör att jag blivit en fena på att upptäcka kattpissodörer. Kan väl vara praktiskt i och för sig då våran katt Denzel knappt kan närma sig lådan utan att jag vädrar Urin I Vardande. Jobbigt för andra eftersom jag alltid ropar "Kan någon ta kattpisset"! Och vi är inte så många tvåbenta i familjen...)

Så ögonen. Det där ljuset jag talade om längre upp på sidan. Jag menar, är det nytt eller?
Fanns det förr? Jag har definitivt hört talas om det. Och sett glimtar ja. Men aldrig drunknat i det.
Aldrig funnit det vara good enough. Alltid ackompanjerat det till babbel och "sedärja, nu kom ljusskådespelet där borta. Så fint vi har det..." men aldrig aldrig upplevt det så starkt.
Hållit truten och upplevt. Förrän nu.
Kan jag då annat än må bra?

Så svaret på frågan måste bli: Jotack, bra.
Fastän Baksidorna hänger med. Gnälldagarna existerar som en nödvändig polaritet i tillvaron (skulle bli outhärdligt annars. Har goda Gnällkamrater som tillsammans med mig Glatt och Villigt kör en repa Jämmer och Klagan på telefonen innan vi tar itu med dagen. Oerhört renande...).
Själv då?

Duracellkaninen

För första gången på flera år har jag alltså fri tillgång till ledig tid.
Detta innebär sova till halv tolv. Masa sig upp. Äta frukost och läsa tidning fram till eftermiddan.
Ta en lur ovanpå sängen. Vakna framåt kvällen. Äta lite kvällsmat. Kolla på TV eller läsa en bok.
Slänga sig i bingen framåt elva och njuta tanken av loja, lata dagar.

Ha ha, You wish. Inte en dag sedan min påtvingade ledighet har tillbringats på ovanstående sätt.
Även om det hade behövts. Och det beror inte på att jag är ett Strävsamt Dukto.
Snarare på att jag har en tröttsamt Driv Insides som måste stävjas varje gång det skas ner i nån slags varv för att återhämta nödvändig kraft.
Eller med andra ord:
Jag Står Inte Ut Om Ingenting Händer.
Trum trum med fingrarna. Dam di dam di Gud så trist va kan man hitta på?
Ungefär så.

Denna gången har jag utmanat mig. Ty denna Sjukdom som jag råkat snubbla över kräver ibland lite vila.
Blodkroppar behöver laddas för att orka fajta. Celler ska förnyas (nu hittar jag bara på. Har ingen aning om vilka konstiga saker som sker i kroppen vid detta slag) och gammalt mög (tumör) ska hottas ut.
Cellgiftsbehandling tär och vila och Långsamhetens Lov är att prioritera.

Okej. Okej. Jag ska. Jag ska. Och jag gör för tusan.
Jobbar ju inte. Inte sådär jobbar i alla fall. Liksom går upp och jobbar.
Nä. Jag är ledig. Sjukskriven. Måste Ta Det Lugnt.
Hur kan det då komma sig att varje dag bara svischar förbi?
Hur kan det då komma sig att man (jag) känner sig Ständigt Upptagen?
Hur kan det då komma sig att jag säger:
"Nä. Inte denna veckan. Den är full. Vi provar nästa"?

Svaret är Enkelt.
Därför Att Det Är Sådan Jag Är.
Det är då jag lever. Och fick jag inte leva som jag ville vore det inget liv. För mig.
Det är så det är.

Vilket inte behöver vara liktydigt med Stress och Hinna. Inte alls. Det var det för mycket av innan sjukdomen. Alldeles för mycket. Och det är liksom risken med detta Driv. Att man förblindas. Går in i stress.
Då rasar det fullständigt. Förr eller senare.
Där ligger min utmaning. Att passa mig noga.

Så vari består den där nödvändiga vilan? Hur hämtar man då upp sina sinande krafter?
Jag trodde länge att kombinationen Strand och Drink kanske var lösningen?
Hängmatta? Divan och Pralin? Sommaräng och Grässtrå? Filthatt?
Får fullständig Trökslag av alla ovanstående alternativ. Dör hellre en alldeles för tidig (Där tog du chansen. Du är i en ålder man mycket väl kan falla av pinn utan att det upplevs som tragiskt) död än att ledas ihjäl på nån Trång Badstrand.
Men lik förbannat.

Vila måste jag. Och hur går det då? Svar Inget Vidare. Eller ska jag kanske ändra mig där och försöka kolla på skillnaderna?  Försöka se den kvalitativa förbättring på Vilfronten som jag trots allt tillgodogjort mig under dessa månader? För återigen? Måste vila innebära Platt Fall På Rygg?
Tror inte det.

Måhända vilar jag när jag företar mig dessa långa promenader på stranden? Definitivt. Även om det för mig innebär Vardagsrutin så skäms jag vid tanken på att jag överhuvudtaget benämner denna företeelse som ett Måste. Därefter är Dagen Oftast Full. Som dagar oftast är. Mitt I Livet.
Det grejas med gård och djur, handlas, städas, planeras, fikamöts, visioneras
(Ja. Jag ska så småningom jobba också), Myndighetsförklaras (skatterevision pågår), husprojekt ska säljas, renovering pågår, pysslas, grejas, fejas och lunkar på Som Vanligt. Glömde sjukhusresor, behandlingar och lite sånt som hör cancern till förstås. Men det tycks ju också få plats i vardagen. Gott så.

Allt detta ovanstående gör mig till en Välmående Människa (Ta bort skatterevisionen). Så vill jag leva och så måste jag få leva. Järn I Elden liksom. Tummen har inte suttit i arschlet en enda dag i mitt liv även om jag ibland hade behövt en stor kork i baken.

Har ett starkt minne av min stökiga högstadietid. Under några år var jag Oregerlig och Obstinat. Ifrågasatte och var Allmänt Skitjobbig. Alla lärare tyckte jag var pest. Min käft var välsmord och elak. Det var mitt vapen som jag använde i tid och otid när en redan fallen lärare behövde trackas. Jag var naturligtvis fullständigt förvirrad och mådde skit. Kunde bara inte kanalisera det.


Jag kallades till Klassförestånderskan. En ung modern kvinnlig lärare.
Nu skulle det Skällas Ut. Utdelas Reprimand. För tusende gången.
Istället tittade hon mig djupt i ögonen och sa:
" Din Aptit På Livet kommer att vara din största tillgång. Se bara till att du fokuserar den på saker som för dig Framåt. Inte Bakåt och Inåt".
Även jag som Normalkorkad fjortonåring kunde ta till mig dessa vackra visdomsord på vägen. Som jag haft en enorm nytta av.

Min aptit på livet har ibland velat för mycket. Samtidigt.
Och således för mig bakåt istället för framåt. Såklart.
Att fylla sin dag med viljesaker måste inte betyda oj-oj-vad-jag-är-stressad-då. Men så kan det snabbt bli.
Och nu är jag återigen ute på isen och kanar.
Nu behöver jag fundera över Valen.
Är agendan full av Lust eller Förpliktelse?
Behöver jag lägga in vilostunder, meditationer, tystnad och eftertanke?
Svar Ja.
Trist Nog.

För väl där nere. I det meditativa varat (flummigt men sant) råder insikter, närvaro och nödvändig återhämtning. Jag vet ju det. Jag har insikten.
Men ibland är det så mycket roligare att flänga runt, planera möten, fika med massa vänner, äta semlor och babbla!