Smärre sensationer

Jag glömmer bort. Blir förvånad över frågan. Hur mår jag?
Ja vadå? Varför skulle jag må på nåt särskilt vis?
Visst fasen. Jag är ju sjuk. Typ.
Jotack. Helt okay. Inget särskilt med det.
Svårt det där. Det där med att identifiera sig med nåt.
Det där var ju så länge sen. I julas. Eller ja, runt nyår.
Nu är det väl liksom inget att hetsa upp sig för.
Nu är det vår och lillbilen utan tak ska ut på vägarna och bord ska målas och skåp ska slipas och vårblommor ska upptäckas.
Jag har liksom inte så mycket lust att fundera hur den där tumören krymper därinne.
Har tröttnat.

Jag kan ju mina rundor. En gång i månaden. In till Lund. Giftpåse. Sen hem till tillvaron.
Och allt det andra. I livet.
Då glömmer jag. Och blir förvånad över frågan.
Jotack. Bra.

Ljuset över Österlen har kommit tillbaka. Det signade.
Som sätter de vita längorna i brand i skymningsljuset.
Som väcker med sitt blåa skimmer i tidig gryning.
Gulrött eftermiddagssken i vårvintermånad.
Ett skådespel att närvara i - ett dramatiskt verk med ynnesten att få uppleva.

För det var ju så det är. Att livet intensifierats. Blivit klarare. Fastare i konturerna.
Det ska villigt erkännas. Och läggas på plussidan.
Ta mat till exempel. Förr var jag ganska trixig. Och svår. Tyckte det mesta smakade sådär och brydde mig inte särskilt. Efter att det mesta smakat likgiltigt i några år började allt smaka illa. Tumören växte därinne och var en synnerligen kräsen jävel. (Minns att den förmodligen suttit där ett antal år och avfärdats som "magsår", "stressmage" eller "tål-ingenting-mage") Slängde tillbaka det mesta den ansåg som motbjudande.
Frukter avskydde den. Äpple och apelsin i synnerhet. Upp med det bara!
Och tänd på Halsbrännan som Straff! En sur Uppstötning av Klass ska väl få den jäveln att inte trycka ner äppeljuice i strupen.
Addera med lite Magkramper och Tumören vann med hästlängder.

Vitlök. Ha ha. Those where the days. Ville den inte ha. Tumören ratade denna krydda för en fem-sex år sedan. Därigenom omöjliggjorde den de flesta Österlenska Matorgierna för min ringa person.
Det innebär inte att den vann. Jag utsatte mig. Utan vitlök - nej tack! Det fick bära eller brista. Mest brista.
Magkramper igen ja.

Vin? Jo visst. Lite Svafvelsyra i Mag o Tarm? Någon...?
Besök gärna Toscana då och då. Plussa på med Sydfrankrike och inse detta levnadshandikapp.
Tumören avskydde vin. Rent av hatade. Och körde ovillkorligen tillbaka varje försök med en Syreattack som skulle tänt eld på linneservetterna.
När andra försökte dra ner på sin vinkonsumtion satt jag och funderade över hur man skulle kunna lära sig att bli en smula vinlullig.

Och så nu. Ta Ta! Apelsinjuice? Jajamen! Äpple? Nema problema. Vitlök? Kör in den bara!
Och inte nog med det: Allting smakar ju så ljuvligt!
Sanna mina ord: Detta kommer att sluta med Situation Gilbert Grapes Morsa om jag inte besinnar mig.
Men inte visste jag att mat var så GOTT!
Kan trösta mig att även grönsaker (det äckligaste jag visste även om jag alltid försökt vara Medveten och Alternativ) smakar gudagott om jag till synes skulle nå alltför volumiöst omfång.
Och vin? Ska prova. Ska prova.
Men oavsett. När Tumören träder tillbaka i magtrakten gör sig livet redo för njutning.
En sådan liten detalj som att födan har blivit ett Glädjeämne istället för en Plåga.
Hur kan jag då annat än må bra?

Dofterna har kommit tillbaka. Även om jag inte fattar sambandet mellan en krympande magtumör och en arom. Detta bör nog snarare läggas på Avdelningen För Krisrelaterade Livsinsikter. Men ändå.
Kan fullkomligt drunkna i en doft (Apropå mat. Numera suger jag i mig väldoften av råvarorna innan de tillreds. En viktig del av tillagningsprocessen man inte får slarva över).
Hur ska det gå när syrenerna blommar? Jag bara frågar. Och rosorna? Etcetera. Etcetera.
Vilken värld av osniffade sensationer som väntar mig i vårens tid!
(Till saken hör att jag blivit en fena på att upptäcka kattpissodörer. Kan väl vara praktiskt i och för sig då våran katt Denzel knappt kan närma sig lådan utan att jag vädrar Urin I Vardande. Jobbigt för andra eftersom jag alltid ropar "Kan någon ta kattpisset"! Och vi är inte så många tvåbenta i familjen...)

Så ögonen. Det där ljuset jag talade om längre upp på sidan. Jag menar, är det nytt eller?
Fanns det förr? Jag har definitivt hört talas om det. Och sett glimtar ja. Men aldrig drunknat i det.
Aldrig funnit det vara good enough. Alltid ackompanjerat det till babbel och "sedärja, nu kom ljusskådespelet där borta. Så fint vi har det..." men aldrig aldrig upplevt det så starkt.
Hållit truten och upplevt. Förrän nu.
Kan jag då annat än må bra?

Så svaret på frågan måste bli: Jotack, bra.
Fastän Baksidorna hänger med. Gnälldagarna existerar som en nödvändig polaritet i tillvaron (skulle bli outhärdligt annars. Har goda Gnällkamrater som tillsammans med mig Glatt och Villigt kör en repa Jämmer och Klagan på telefonen innan vi tar itu med dagen. Oerhört renande...).
Själv då?