Renovering

En passion. Definitivt.
Känslan av att stå i ett gammalt ruckel för att efterhand framkalla en vision av vad man kan åstadkomma är svårslagen. Ju ruckligare dess bättre.
I detta läge kan vilket slott som helst framträda ur gistna bjälkar och muggigt gammalt trägolv - framtidsbilden är gränslös.
Möjligheterna oändliga. En lidelse som väl förhoppningsvis är det enda Ernst och jag har gemensamt - går inte gärna barfota bland spik och vassa skruvar.
Andra skillnader må lämnas därhän. Har inget större behov av att angripa någon...

I kontakten med det fallfärdiga huset växer en inre vårbäck fram till en häftig flod av kreativa eventualiteter. Viktigast blir att fånga husets själ. Hitta det övergivna språk varvid boningen en gång kommunicerade med yttervärlden innan det föll in i historiens glömska.
Söka längtan efter upprättelse - ett nytt liv. Ett evigt.
Fascinationen över att dessa byggnader överlever oss alla och berättar sin historia vidare är rörande och storslaget. Ett gränslöst patos.

Minns första gången jag riktigt kände Känslan.
I filmen Agnes Cecilia byggd på Maria Gripes sällsamma böcker fanns just ett gammalt ruckel.
Grinden hade rasat. Ruinen av ett gammalt praktfullt hus låg dold bakom granar och bråte. Bara i den sekvensen klappade hjärtat snabbare.
Och så. Plötsligt. Transformerades boningen bakåt i tiden och som publik fick man se hela härligheten framträda såsom det en gång var - ett ståtligt herresäte med raka buxbomsgångar och glasverandor.
Jag smällde av. Nästa bildsvit tillbaka till ruinen igen. Fast jag var redan avsmälld. Kunde aldrig glömma detta. Ett s k historiskt ögonblick hade inträtt.
Förtrollningen orubblig. Visste att på något sätt skulle jag komma att vara med om liknande processer.
In real life. Eller hoppades ligger nog närmare sanningen.

Det kom jag att vara. Fick vara med om att skapa en övergiven ladugård till ett italienskt palats.
Den inre bilden ledde oss i arbetet och processen var obeskrivligt tillfredsställande. Det var som om den uråldriga ladugården reste på sig ur askan och framträdde som den stoltaste svan. Riktigt ropade ut sin mallighet över nejden. Fick sin plats. Återupprättades och blev ett med landskapet.
Att lämna över till ny ägare var sorg samtidigt med en visshet att skapelsen var vår - och husets.
Ty de om några har förmåga att berätta hur de vill se ut. Det trixiga är att uppfatta det. Att kunna kommunicera och lyssna, för väggarna talar. Hela tiden.

Naturligtvis gick det inte att hålla fingrarna i styr när nästa jättelada dök upp.
Vansinnesprojekt tror jag det kallas och vi har fortfarande inte sett slutet på den processen. Den ska säljas också...
Men oavsett risk och varningssignaler ger man fullständigt fan i detta när Möjligheten visar sig.
Det går liksom inte att låta bli.

Numera kan jag knappt se ett ålderstiget hus utan att börja fantisera. Jag byter fönster, bygger ut verandor, målar om, lägger nytt tak och kreerar en lämplig trädgård. Det bara kommer som ett rinnande vatten. Omöjligt att stoppa.

Naturligtvis renoverar vi vårt eget hus för tillfället. Äntligen. För där har Bagarens Barn huserat i 80-talsbråten sedan över fem år tillbaka. Nu är det dags. I maj står det klart. Min största ångest är således om vi ska ruttna och flytta när allt omsider står färdigt. Jag menar. Vad ska vi då renovera? Min förhoppning är dock att jag skall finna tillfredsställelse i denna boning och fortsätta sätta vantarna i andra objekt. Detta blir en utmaning.

Att renovera sitt hus samtidigt som man renoverar sig själv är märkligt.
Förhoppningsvis ska jag också stå där Alldeles Ny i sommar. Just nu pågår en intensiv genomgång av kroppen för att den ska hålla ytterligare några decennium. Gammal mögelsvamp ska saneras. Svårt när man angrips av dylikt men det går att komma tillrätta med det - om man inte låtit det gå för långt.
Min mögelsvamp ska visst kunna saneras. Bra det.
Men sen får man hålla ordentlig koll så att ingen ny dyker upp.

Stommen ska också hålla. Den behöver luftas och motioneras varje dag. Ingenting håller för evigt.
Hade man varit en bil hade det varit dags för kamremsbyte.
Tur att det finns duktiga bilmekaniker. Bara en sån sak. Som plockar ut, gör om, fixar och återställer så att motorn kan hosta sig fram många tusen mil till.
Nyrenoverad - och körduglig.