Sömntutan

"Väckte jag dig?".
"Nehenej. Absolut inte!!".
"Tänkte väl det. Finns väl inga normala människor som ligger och sover vid tvåtiden på eftermiddan...".

Jamen hur djupt sitter det???
Alltså vår (eller min) absoluta skräck för att betraktas som latoxe, drönare, slöfock, lättjefull, sölig, slapp, slö och likgiltig?
Så Nejnej. Jag sov inte. Koncentrerade mig bara. Satt och jobbade. Hade inte haft tid att prata med nån helt enkelt. Därav den lite raspiga rösten. Så för Guds skull. Anklaga mig inte för att jag låg och sov.
Jag med mitt Viktiga Liv.

Denna prestigefulla inställning har ibland drabbat mig även vid typ tvåtiden på natten. Särskilt i ungdomen och speciellt vid den tidpunkten i livet då det byttes Kärestor i parti och minut. Eller rättare sagt, Kärestorna gjorde slut. Speciellt på lördagsnätter.
Skrällig ringsignal. Mitt emellan dröm och vaken. Treva efter telefon.

" Gröt...gröt...mmm...ja...hallå..."
" Buhu...Olle har lämnat mig...bara sådär..."
"Mmmmm...va....va säger du...?
" Jo-på-festen-ikväll-så-dansade-han-med-Eva-och-buhu-igen-sen-så...Men Gud! Du sov väl inte???"
" Nejdå. Inte alls!".

Och så vidare. Varför skulle man det? Mitt i natten å allt. Alltså verkligen inte.
 En Duktig och Redig människa sover inte. Den sitter vaken ja. Och är Redo.
Att sova känns inaktivt på nåt sätt.
Bättre då att meditera. Meditera är ok. Då gör man nåt.
Skapar förutsättningar för Världsfreden till exempel. Som Sovare skiter man liksom i allt.
Ändå är det så himla mycket skönare att bara skita i allt och sova.

På senare tid, ja alltså när min kropp liksom försöker göra sig av med en liten nätt sjukdom, så sover jag mycket. Varje eftermiddag klockan två ringer Skalmansklockan. Då är det dags. En timmes sömn.
Slår aldrig fel. I början kändes detta fruktansvärt ångestfyllt. Jag menar, klockan Mitt På Dan??
Precis då man vanligtvis kör eftermiddagspasset, visserligen trött men vaddå??
Det är väl bara att spotta lite i nävarna eller? Men Ack, inget saliv gives till detta ändamål. Det är marsch pannkaka i säng.

Det finns gränser. Man tar ju inte av sig kläderna och kryper ner. Huvva nej.
Som om man skulle gå och lägga sig. Utan det Liggs Ovanpå. Gammalt fint uttryck för att man fortfarande är vaken och beredd.
Att Ligga Ovanpå är lite mer duktigt på nåt sätt. Rätt vad det är kommer någon persona non grata från ingenstans och knackar på dörren och då rättar man snabbt till anletsdragen, torkar bort sovdreglet och är parat. Jajamensan! Här vilar inga Halta Höns (eller löss eller vad det heter).

Speciellt märkligt är känslan av att vakna vid halvfyrablecket på eftermiddan.
Jag menar hur yr kan man känna sig på en skala? Exakt hur nära en senilitet kan man komma? Vilken dag? Viket år? Vem är jag och framförallt varför är jag??? Dröm-mosad och vilsen. Och långt efter alla andra som varit vakna.
Vad har dom hunnit med? (Där såg jag att jag skrivit hunnit och fick genast en skvätt ångest över att jag inte lyckas vara sådär trivsamt befriad från stress som jag skulle vilja vara) Kanske har det hänt nåt kul som jag missat. I ärlighetens namn ska jag tillägga att denna känsla inte är speciellt långvarig utan mer relaterad till senilmomentet. Efter en liten stund är man återigen Integrerad i vardagen. Fast lite mer utvilad.

Det finaste med att vara en Dagsovare är att man kan kalla sig Kontinental.
Det är i själva verket så att jag naturligtvis är såpass kosmopolitiskt lagd att jag dagligen anammar en Nödvändig Siesta. Lever som dom ja. Är alltså i själva verket väldigt Latinsk och Osvensk. Så lever vi. Går upp tidigt, jobbar hårt, tar vår siesta och är som piggast framåt elvatiden på kvällen då vi äter middag.
Ha. Ha. Där sket det sig redigt. Då har denne latinske wannabee redan snarkat framför teven några timmar.
Så mycket för det latinoset.

Jag försöker vänja mig vid sovlivet genom att studera gårdens djur. Där råder minsann ingen genans.
Det sovs så det knakar om det. Minigrisarna tutar hela vintern under väldiga bäddar av halm. Det enda man ser är tre halmhögar som rör sig upp och ner efter snarkningarna. Går till nöds upp för att äta en bit. Sen tillbaka för att ägna sig åt Sovandets Konst. Det sägs att en gris sover nittio procent av sitt liv så nåt speciellt är det väl med denna slöhet. Detsamma med hundarna. Långa promenader. Jättepigga. Det springs och rasas.Ända tills man kommer hem. Därpå inträder Medvetslösheten. Ibland kan jag avundas dem.
Under tiden djuren drar timmerstockar betalar vi räkningar, jobbar, lagar mat, städar och tvättar.
Någon enstaka gång under sovperioden lyfter nån jycke lojt på huvudet för att kolla om det möjligtvis är Matdags. Om inte - tja. Snark liksom.

Nu tränar jag alltså. Försöker inse. Provar att Go With The Flow.
Pigg = Göra Saker. Trött = Sova.
As simple as that. Går ganska bra. Och inser hur behagligt det kan vara om man okejar dessa tillstånd.
Hur himla trivsamt. En av förtjänsterna med att Bekämpa Sjukdom måste vara just detta.
Att få vila mycket. Sova när man vill.
"Väckte jag dig?"
"Ja"
"Hoppsan. Trodde att ingen normal människa låg och sov på blanka eftermiddan"
"Nää. Inte dom normala. Men dom andra. Jävlar vad dom vilar och står i...".