Introducing Birgit

Det skulle vara helt fel av mig att inte presentera Birgit.
Birgit har nämligen haft en ganska framträdande roll i mitt liv. Har känt henne vid namn under cirka tjugo års tid även om jag erfarit hennes närvaro betydligt tidigare.

Vad man skulle kunna säga om Birgit är att hon är bestämd och barsk.
Hon arbetar nämligen som skolbespisningstant, eller bambatant som det inte hette där jag kommer ifrån.
Högbröstad och sträng slevar hon upp rejäla portioner till taniga skolbarn och är mycket noga med att dessa äter upp allt. Birgits hökblick undkommer ingen glytt utan det är bara att tugga och svälja.
Nåde den som kastar!
Men det är inte där hon har sin främsta kvalité.

Nä. Matbespisningen är bara en typisk arbetsplats för denna dam.
Utan det är nämligen Städning som är hennes främsta mål och mening med livet. Birgit putsar och fejar, dammsuger och står i. Och allt med en slags motor som drivs med Aggression.
Ty Birgits bränsle är ett stort mått av ofördragsamhet inför andras slarv och slapphet. Hon är vad man skulle kunna kalla en Avsyningskvinna. Men Rejäl och Pålitlig.
I högsta grad.
Birgit är nämligen En Av Mina Delpersonligheter.

Så blev det sagt. Finns inget att skämmas över. Vi är icke fullkomliga och i detta komplexa liv utvecklas en mängd olika personligheter inom oss för att hantera livets krokigheter.
Jag kan vara både svag och stark, arbetssam och lat, professionell och utåtriktad samtidigt som en sida av mig skyr människor och kräver ro och ensamhet.
Alla dessa Delar är mer eller mindre framträdande i det som är Jag. De finns alla i oss för att stötta och hjälpa. Därför känns det viktigt för mig att gilla dom allihopa.
Men Birgit blev lite av en chock...

Det började med ett större teaterprojekt i mitten av nittiotalet.
Jag var regissör och hade huvudansvaret att lotsa detta Mastodont till premiär.
Vi slet och jobbade och det var vansinnigt spännande och stimulerande.
Tillfälliga administrationslokaler för ändamålet hade upprättats där arbetet började vid åttatiden på morgonen.
Jag bodde då i Köpenhamn och pendlade över till Malmö varje morgon.
Väl på arbetsplatsen var det liv och stoj och kreativ röra. Men kul.
Producenter, regiassistent, scenograf, scenografassistenter, kostymörer, praktikanter och allsköns funktioner samsades i en enda röra i ett kontorsrum modell större.

Arbetet flöt framåt. Tyckte nog att det mesta löpte på ovanligt smärtfritt.
Ända tills.
Det var regiassistenten som förde Allas Talan. Nåt annat hade förmodligen blivit för tufft för mig.
Hon underströk att alla var nöjda med arbetet. Jodå. Alla trivdes och allt flöt på.
Om Det Inte Varit För Birgit.
Jag fattade ingenting. Birgit? Det fanns väl för jösse namn ingen i Projektet med det namnet.
Hur kunde jag missat henne???
Vad hade denna för mig osynliga kvinna ställt till med?

Pedagogiskt förklarade hon för mig att Birgit anlände varje morgon som en korsning mellan Julia Caesar och Dagmar Ebbesen.
Kontorsdörren for upp. Alla tystnade. Hennes hökblick genomborrade de ankomna som haft en liten mysig morgonstund med dagens första kaffetår.
Nu hade Birgit anlänt.
Hennes första hälsningsfras var tydligen:

"Men Gud hur här ser ut!!!"

innan hon for fram mot diskhon och började slamra. Det putsades och fejades ja. Men framförallt suckades.
En fallenhet för martyrskap var utan överdrift en av hennes sämre egenskaper.

När hon så schasat upp personal till Arbeit Macht Frei torkades borden, grovsorterades gammalt mög och tömdes askkoppar (Ja. Det röktes inomhus).
Därefter var Birgit Nöjd och dagens arbete kunde börja.
Med tystnad och stigande förvåning lyssnade jag till denna märkliga berättelse om Projektets för mig osynliga Huskors. Tills jag förstod.
Birgit hade döpts av mina Medarbetare.
Ty Birgit var jag.

Jag hade alltså en städtant inom mig.
Ett Rivjärn. Föga smickrande. Men med hjälp av mina goda kollegor kunde jag få syn på henne och framförallt hennes framfart. Nu var det min tur att ta kommandot över henne.
Och framförallt lära känna henne. För även om de yttre egenskaperna kändes outhärdliga begrep väl jag också att det måste finnas vissa fördelar med denna Ordningsmänniska.
Och många år senare är det nog jag som är chef över Birgit och inte tvärtom.

I Teaterprojektet fick helt enkelt Birgit gå ner på halvtid.
I övriga livet kopplades hon in vid fredagsstädning, flyttstädningar, grovsorteringar och allmän Hygienteknik. Tyvärr kunde hon (och kan) ibland Poppa Upp Utan Förvarning.
Fråga Rolf.
Men alltmer tycker jag att hon lugnat ner sig. Hon har väl blivit äldre och tröttare. Pensionerat sig från skolbespisningen och spelar bingo med väninnorna.

Ibland har jag varit tvungen att skicka henne på Husmorssemester.
Bussresa till Bodensjöarna i två veckor med helpension.
Då brukar vi koppla av, Rolf och jag. Drälla och söla ner.
En av mina favoritnöjen är då att syna av hennes jobb. För tro inte att allt är Perfekt Utfört. Ingalunda.

Allt synbart är kliniskt, sorterat och välstädat. Men garderoberna. Ha. En fasa.
En salig röra.
Det skiter hon tydligen i. Alltså vad folk inte ser. Det fanns alltså en brist i hennes pedanteri. Ett så kallat lik i garderoben. Naturligtvis säger jag ingenting. Det skulle såra den gamla tanten i hjärteroten.
Jag nöjer mig med att veta!

Men med åren har jag börjat få bättre styr på mina Personligheter och deras tillkortakommanden.
Åtminstone tycker jag det själv. Är väl inte så viktigt längre. Att bevisa nåt.
De senaste månaderna har Birgit varit till god hjälp för att få mig att känna mig Normalt Mänsklig.
Rycka Upp Mig Lite Då Och Då. Städa lite.
Skapa reda i kaoset.
Och det är hon bra på.
Även om jag bestämt mig för att ge henne ledigt större delen av sommaren.
Hon har visst en gammal syster i Linköping som hon vill hälsa på.
Och vem vore väl jag att neka henne detta?