onsdag 13 april 2011

Förhoppning

I skymningstimmen sätter jag mig att filosofera över mina drömmar, visioner och förhoppningar.
Konstaterar att jag på nåt lustigt sätt lyckas med konststycket att leva i flera parallelluniversum samtidigt.
Jag menar, skalar jag potatis så är jag samtidigt fullt sysselsatt med att planera vilket djurfoder som måste införskaffas, att räkningen för bilförsäkringen måste betalas plus en skvätt oro över hönsen eftersom en skabbräv siktats på åkrarna de senaste dagarna. Detta sker alltså samtidigt.
Allt eftersom potatisen blir ren och fin.

Förmågan att leva i Nutid och Dåtid och Framtid på samma gång verkar oändlig. Mitt i trista vardagsbestyr som att rensa avlopp (Rolf gör det visserligen men ändå. Ett exempel. Det kunde varit jag) kryddas tankarna av Italiens sol, solmogna vindruvsklasar från dignande rankor och heta svavelbad under Toscanas tak. Fantasin känner inga gränser och leker och oroar samtidigt som dagen fortgår.
Fantasin måste nödvändigtvis ha sin egen bild och uppfattning över tillvaron.

Till exempel. Bekant flyttar till ny lägenhet i storstaden.
Det berättas om Nya Lägenheten. Ingen fara. Trots att man inte varit där har Fantasin Full Koll.
Den ser hela planlösningen tydligt och klart. Säger Bekantingen "balkong" så ser Fantasin just en "balkong". Den frågar inte ens. Balkongen är klockren. Till och med detaljerna är tydliga. Lite blomsterlådor, ett par trädgårdsstolar, bord och några tomatplantor som slingrar sig upp mot stenväggen.
Mysig balkong helt enkelt.

Trots att man inte varit i nya lägenheten sedan Den Bekante flyttat in kan man tre veckor senare inför sitt inre exakt se var denne sitter och talar i telefonen. Frågan ställs inte.
Alltså "Var sitter du nu och pratar? I hallen? Köket? Hur ser det ut runt ikring dig?".
Och så vidare. Man vet. Fantasin vet.
 Åtminstone tror den det. Känner ingen som har så höga tankar om sig själv som just Fantasin.
Och som samtidigt är så korkad. Eftersom den inte vet.

Så kommer då första besöket. Och då är det som om Kompisen flyttat igen.
Inte fan såg det ut sådär. Det stämmer inte. Telefonplatsen stämmer inte. Balkongen stämmer inte.
Och ändå var ju bilden så tydlig. Men här kommer det intressanta. Detta skiter Fantasin i. Den accepterar.
Och så är det bra med det.

Häromveckan träffade jag en kvinna jag hört talas om i flera år. Live at last.
Det var bara en hake.
Det var inte hon.
Bilden stämde inte. Inte alls. Inte det minsta.
Min första impuls när Bedragerskan presenterade sig var just att förneka dennes existens.
Att Försök Inte. Jag vet nog att du är mörkhårig. Spetsig näsa och lite kantigt ansikte.
Inte det där lite runda med blont hårsvall.
Hur kunde hon för ett ögonblick tro att jag skulle Gå På Den Lätta?
Men Artigheten tog överhand. Jag lät henne jamsa på. Tro att jag inte visste.
Och till slut så.
Hade min föreställningsbild bleknat och jag Accepterat.

När Fantasin möter Verkligheten brukar den sällan krångla såhär. Den bara "Jaha, liksom" och tar till sig den nya uppfattningen.
Alltså. Nästa gång det talas i telefon med Bekantingen i sin rätta miljö visas den upplevda bilden från besöket i lägenheten (spooky, ibland visas fortfarande den gamla bilden. Trots att man vet) och Fantasin sysselsätter sig med annat. Ger sig ut i ett annat universum. Ibland samtidigt som det talas i telefon. Simultankapacitet heter det visst och ska vara något som män inte har. Då är jag definitivt en Fjolla.
Här vimlas av simultankapaciteter.

Särskilt sysselsätter sig Fantasin över Framtiden. Visionerar och står i. Målar upp scenarier. Drömmer. Skapar bilder. Oroar sig. Känner ibland skräck och fasa. Ja. En Berg och Dalbana. Fullt ös.
Och mitt i detta skenbara kaos ligger en ständig närvarande känsla.
Förhoppning.

Förhoppning är att tro på det Omöjliga. Så starkt känns det.
Men också något så trivialt som att förbereda oss inför dagen.
Hoppas det blir en Bra Dag helt enkelt.
Hoppas den överjävliga Utmaningen lyckas.
Hoppas livet för mig dit jag vill.
Och själva grundförutsättningen.
Hoppas jag får leva.
Naturligtvis.

Jag målar många bilder om framtiden.
I synnerhet nu, efter att ha fått en glimt av var vi obönhörligen kommer att hamna.
(Ja. Nu talar vi Döden ja. Funderat mycket på det där med att vi alla döms till döden i samma ögonblick som vi föds. Vad makabert det skulle vara om vi istället för att gratulera till den nya bebin skulle säga "hörde att ni fått en dödsdömd unge. Va kul! Grattis!")

Förhoppningen jobbar dock jämsides med Fantasin för att skapa positiva förutsättningar.
Positivt så mycket det går.
Vi planerar och står i. Så normalt. Så självklart. Föreställer oss. Hoppas.
Och stretar förhoppningsvis mot Ida Rask-filosofin (är en stor beundrare av denna Vilhelm Mobergskapelse som förmodligen gett upphov till den svenskaste av alla svenska meningar: och aldrig har hon hörts klaga...) som på bredaste småländska löd:

En sa allri räkna ut nåt. För dä blir allri som en har tänkt att...

Redan där erkände hon att hon varit och nallat i Förhoppningspåsen. Och fått på Tafsen.
Hon hade precis som jag och vi andra Förhoppningar som väl inte alltid föll väl ut.
Så gav hon upp. Dumt nog. (Nu var väl hennes vedermödor aningens tyngre än mina)
För det är ju det som är det fina i kråksången med Förhoppningar.
Det blir allri som en har tänkt att.
Det blir på ett Annat Sätt.
Och det kan ju vara lika bra.
Förhoppningen hänger med ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar