torsdag 7 april 2011

Seize the Day - Eller?

På något sätt rusar det på. Alltså dagarna. Tillvaron tar aldrig semester.
Oavsett omständigheter fortsätter det bara.
Livet ska levas och all den tid som skulle användas åt reflektion försvann i vardagens praktiska kaos. Frustrerande måhända.
Eller inte. Kanske är livet det som pågår under tiden? Strange.
Det skulle alltså innebära att det där man längtar efter ska komma i själva verket pågår?
Vänta nu. Nu hinner jag knappt med själv.

Det finns uttryck för det där. Fånga Dagen. Så fint. Så bra. Men hur gör man???

Det var ju den där långfilmen som startade allt. Han, vad heter han nu, men Gud tänk tänk den där internatskolan lite maniskt jobbig liksom ja just! - Robin Williams (Ha ha. Jag googlade...)

Hursom. Den Livsbejakande Läraren, gurun, fadersfiguren, filosofen etcetera.
Som sket i konvenansen. Som lärde ut för Livet. Om poesi. Om konst. Om tillvarons mystik.
Fånga Dagen. Sa han hela tiden. Fånga Dagen. Så himla bra!
Och adepterna sprang ut i grönskande parker och fångade som vore de fjärilssamlare.
Ingen konst egentligen. För dom. Som hade schysst bakgrundsmusik och soligt väder.

Jag till exempel. Som försökte Fånga Dagen så mycket jag orkade i storstadens hetsiga puls.
Komma hem dödstrött efter alldeles för många arbetstimmar. Fråga sig.
Exakt hur mycket hade jag lyckats Fånga av denna Dag???
Slutade naturligtvis med Skuldstrut.
Ty inte ett ögonblick av nämnd Dag hade hunnit fångats. Såvida inte.Alltså om man i själva verket inte fångade för fullt i arbetets kreativa närvaro...?

Jamen då så. Att Fånga Dagar kan ju inte bara vara att strutta runt på ängar och recitera Gunnar Ekelöf?
Det måste ju naturligtvis ha något att göra med våra livsval. Inre tillfredsställelse och allt det där.
Eller kanske är det så för mig. Måhända Fångar man Dagen lika bra vid diskhon? Eller rentav framför en riktigt bra engelsk deckare på teven (anglofil - absolut).

Hisnande. I själva verket Fångar jag den hela tiden. Eller ganska mycket i alla fall. När jag går omkring och tror att näe nu får det va bra med allt praktiskt tjafs! Nu måste jag Fånga Dagen lite. Så att jag inte glömmer det. Skärpning liksom.

Men ibland så. "Ge mig en Dag", som Olle Adolphsson sjöng, "av vindar och sol vid stränder, ljusa och klara, där tystnaden går i kullarnas gräs vid havet, i Österlens dalar..."
Så vackert. Så längtansfullt. Och samtidigt. Vilken tur för mig! För det är ju exakt där jag råkar befinna mig.
Det är liksom i Österlens dalar min diskho är placerad!
Det är i den strofen en så kallad annan längtan föds. En längtan efter att släppa just diskhon, telefonen, Skatteverket, handla djurfoder på Lokalföreningen och bege sig ut i Friheten. Fånga Dagen rentav!

At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.


The ballad of Lucy Jordan. Underbar. Marianne Faithful kraxade den alldeles ljuvligt med sin booze- och ciggstinna röst under sent sjuttotal tror jag.  Men känslan! Friheten. Snacka om att Fånga Dag!

Så fick musiken vara. Ett längtansfullt substitut när man satt där på spårvagnen/bussen/pendeltåget/färjan för att ta sig till sitt pissavlönade kulturjobb som jag ändå älskade för att det var självvalt och fyllt av lidelse.
Så många gråa höstmorgnar där hörlurarna lyfte själen till varma platser, ljusa sommardagar och andliga höjder. Mitt i vardagen satt jag där klockan sju och femton och Fångade Dagen med att längta efter En Annan Dag. Men ändå.
 
Och nu så. Många år senare. I en annan tillvaro. Med helt andra omständigheter.
Där vardagen lunkar på emedan jag gör mitt bästa för att Fånga Den.
Där jag precis som alla andra ibland funderar över vad som egentligen skedde mellan morgon och skymning?
Hur blev det kväll så plötsligt?
Tror helt enkelt att det är dags att Fånga En dag.

Befinner mig nog precis mitt emellan Olle Adolphsson och Marianne Faithful.
Go for it.

Österlens dalar har jag utanför knuten. Check.
Sportbil har jag. Check.

Så jag ska Ge mig en Dag som jag ska Fånga i Österlens dalar i en sportbil, dock är jag obetydligt äldre än trettisju och den varma vinden i håret får jag väl av naturliga skäl skippa.
Detta ska jag. Den Första Soliga Varma Vårdagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar