tisdag 26 april 2011

Kapacitet

Grunnar lite på det där med att klara av saker.
Om hur hög vår belastningsförmåga är. Naturligtvis varierar det från person till person men uppenbarligen har vi ju utrustats med en relativt bra prestanda för att klara av livets svårigheter.

Jag har ofta undrat hur man gör när man inte klarar av saker.
"Det skulle jag aldrig klara av"
"Fattar inte hur du orkar"
"Begriper inte att du fixar det"
Etcetera.
Frågan kvarstår. Hur gör man när man inte klarar av saker?
Hur gör man när man inte orkar?
Och hur går det till att inte fixa situationen?
Jag undrar. Finns det nåt val?

Jo. Man kan ju alltid sätta sig på röven gubevars. Men det löser ju inget.
Problemet finns ju kvar.
Men så var det det där med hur vi rustats.

När jag växte upp sänktes rösterna när man talade om Vissa Personer.
Alltså folk med Dåliga Nerver. Skamligt. Utan tvekan.
Dom fanns där mitt ibland oss. Levde sina villaliv men dessvärre Nervklena.
Nervöst Lagda. Kunde ta sig allehanda uttryck. Tydligast var väl svimningsanfall på Konsum.
En riktig nesa. Pinsamt. Särskilt om det var en ambulans inblandad.
Epitetet Nervös ålades omedelbart Den Avsvimmade om ingen "riktig" sjukdom kunde påvisas.
Nåt rejält. Som hjärtinfarkt eller hjärnblödning. Då klarade dom sig riktigt bra.
Men Nerver. No Way.
Där sket dom sig i handen.

Nerver var något besynnerligt. Att ha Dåliga Diton ett nedköp.
När man hade usla sådana klarade man inget. Ty dessa hade en benägenhet att "krångla" i tid och otid.
Eller "trassla". Alla de där nervtrådarna kunde alltså trassla ihop sig och ställa till
en jädra oreda för Den Nervöse.
En kvinna jag jobbade tillsammans med i min tidiga ungdom hade ett fasansfullt trassel.
Men hon visste bot. Hon hade nämligen tagit reda på att man kunde operera bort magnerverna.
Och sen så. Vips. Krånglet borta.
Jag lyssnade storögt.
Så enkelt.
Att just denna dam var omåttligt förtjust i att stjälpa i sig ett oräkneligt antal groggar under sitt arbetspass på restaurangen var blott ett sätta att hålla trasslet i styr.
Så. Var var ägget? Och var var hönan?
Krångelnivån var ju densamma.

Många gånger avfärdades dessa individer med just denna Folkliga Diagnos.
Alkoholist. Orsak. Dåliga Nerver ja. Sjuklig I Allmänhet = Nervöst Lagd.
Blyg. Hm. Kan vara Nervklen. Lättrörd = Obalanserat Nervsystem. Definitivt.
Eller åtminstone ett Gränsfall.
Besök hos en PSYKOLOG. Gud Förbjude. Kroniker. Utom Hjälp.
Helt Enkelt Sinnessjuk.

Och då fanns det Sinnessjukhus Tack o Lov.
Dessa instanser var något man skrämde barn med.
I Värmland kunde man "hamna på Marieberg". Och då var man rökt för all framtid.
Vita rockar. Toffelhas. Glasartad blick Och Galen. Komplett Galen.
Gemensamt för dessa var att de förmodligen var lika känsliga individer som vem som helst.
Men som av någon anledning haft en alldeles för hög belastning i livet.
Men Icke. De hade enligt folktron utrustats med ett Taskigt Nervsystem.
Så var det bra med det.
Då talar vi inte mer om den saken. Åtminstone inte utan att sänka rösten lite klädsamt.

Har ofta funderat på dessa människors känslighetsgrad. Vad det var som gjorde att deras system inte stängdes av inför livets absurditeter? Att de var starka nog att våga känna efter i en oförstående omgivning.
Så modigt. Att falla utan skyddsnät. Om så på Konsum.Utan Rimlig Anledning.

Uppenbarligen utmanas vi av livet. Mitt bland vardagslunk och Rapport dimper det ner svårigheter som vi ska bemästra. Stå ut med. Reda ut. Rent av leva med. Påfallande ofta attackerar dessa vårt Nervsystem.
Oro och ångest ska ätas frukost med, promeneras med, jobbas med och sovas med.
Det sistnämnda kan vi glömma. Sovning är ju inte Nervsvårighetens favoritsysselsättning.
Bling. Vaken. Grubbel grubbel. Klarvaken. Tick tick. Snart morgon.
Och så förbereder sig Nervsystemet för ännu en dag i Gehenna.

Själv har jag utvecklat ett system för dessa Prövningar. Läste nån gång för längesen en intervju med en Ovanligt Hårt Prövad Gynnare. Denne uttalade sig som följer:
"Ska man ha det jävligt ska man fan ta mig ha det bra under tiden".
Så rätt. Om livets jävligheter trillar över en på samma gång får man helt enkelt gotta sig i det som är bra.
Själv har jag ätit okristliga mängder smågodis under min sjukdomsperiod. Yes!
Med påföljd att dom nedgångna kilon som initialt härjade min sjuka kropp numera är så att säga återbalanserad. Smågodis har den sidoeffekten. Men njutningen har varit klockren.
Det går verkligen att finna guldägg under tiden. Ett slags Själens Gym. Att träna på att se vad som tillför utan att för den skull anklagas att vara Optimistfascist.

Jag kan förvånas över min kapacitet. Och då har jag ofta tänkt just att "jamen hur ska jag göra för att inte klara av den här prövningen?". Hur gör jag då?
På det hittar jag inget bra svar. Förvånas mer över just förmågan.
Mycket av det jag varit med om under våren faller under rubriken Det Trodde Jag Aldrig Att Jag Skulle Klara. Kanske för att jag varit noga med att känna motsatsen:
Nääee!!! Aldrig att jag åker till det där sjukhuset och sitter med nån jävla cellgiftspåse på nån idiotisk droppställning som nån jävla idiot! Aldrig!!! Det klarar jag inte!!!
Men lydigt och snällt infinner jag mig. Jag har den Kapaciteten. Det är ok.
Hur gör man när man inte klarar?
Det är frågan.

fredag 22 april 2011

Följa tankar i påskatider

Älskar den rena vita sidan av ett oskrivet blad.
Som ett ofullblommat äventyr ligger utrymmet plausibelt för tankar och upplevelser. Sanning eller osanning. Det avgör jag. Det anstår mig att ljuga fritt eller bekänna.
Vara eller icke vara.

Det är tidig påskaftonsmorgon i Världsdramatikens År 2011. Krigens År.
Och Jorden som rör sig.
Förflyttar sig och sveper med sig tusentals människor i flodvågorna.
Vi är året innan 2012 då Inkaindianerna förutspått att jorden, solen och vintergatans mitt kommer att stå i rak linje med varandra
- ett fenomen som inträffar en gång på 26 000 år.
Enligt deras profetia kommer sex män och sex kvinnor att träffas och vi gå in i "Den Femte Världen".
När Mänskligheten så småningom når den Sjunde Världen lär vi alla bli gudar.
Men måhända är det 52 000 år dit och alltså ingen större anledning att stressa upp sig.

Det är påskaftonsmorgon i Nådens År 2011 och solen står redan högt på himlen trots den tidiga timmen.
Det skånska slättlandskapet ligger framför mig utanför fönstret som en afrikansk savann. Vinden sveper med sig lösa jordmassor och leker virvelvind en stund innan allt pulvriseras och upplöses i intet. Ögonblicket är över.

Strandbadsåsen är inbäddad i lätt dis som orsakas av havets temperaturstigning. Havets väg mot en ny sommar. Kåsebergaåsen tar vid och högst upp tronar den vita militärsilon som blivit ett evigt landmärke förknippat med fiskebyn. Som för mig förkunnar Hemma. Om jag så är miltals iväg. Rundat udden långt borta i Abbekås på väg mot Svarte och Ystad ser jag den svagt uppe på sin kulle. Och följer vägen hem.

Det är påskafton på Österlen och således den stora Konstrundan. Vi är Invaderade. Och stolta och glada över det. Dom har kommit. Vi har öppnat. Världen har återvänt. Sommaren har Börjat.

Ty så är det för oss Övervintrare. Känslan av frihet, ödslighet och stillhet är obetalbar när septemberljuset kastar sina bleka skuggor in i våra frodiga trädgårdar. Dom har åkt.
Stränderna är våra. På ICA talas det återigen skånska. Thairestaurangen i Borrby är tvärstängd och längs sandskogsvägen mot Ystad höjs fartgränsen från femtio till åttio. Vintern är i antågande.

Men idag är det påsk och svårframkomligt på Kustvägen. Alla är här.
Alla Ställer Ut Konst. Finns inte ett gistet gårdshus eller utedass som icke transformerats till ett Galleri denna berömda storhelg.
I luften ligger Förväntan och somrig lusta. Vårblommorna är overkligt verkliga. Science fiction.
Andlösa.

När jag flyttade till Österlen blev jag Bekväm. Alla kom ju ändå hit.
Världen kom till oss. Oerhört praktiskt. Slutade förflytta mig längre än fyra mil upp till Kivik och två mil till Ystad. Rörde mig således i en radie av sex mil.
Och trivdes med det. Storstaden Malmö blektes bort och kom att förknippas med IKEA och Finbesök. Som så många andra bönder blev jag snabbt Lantis i stan.
Förvirrad. Förundrad.

I bilen vid stoppljuset på Södervärn blev jag snurrig. Så många människor.
Vart ska hon? Vad gör dom? Där kommer han?  
Hur ska jag hinna registrera alla???
Som om jag var tvungen. Eller snarare van. Så går det ju till utanför Handlarns i Löderup.
I Malmö fick jag Stänga Av.
Men jag hade tappat Koden. Stressen gick rakt in. Människorna Flöt In.
Och jag Flöt Ut.

Minns den första tiden. Jobbade i storstaden. Bodde i ödsligheten.
Stor fest och mottagning på jobbet. Människor. Cigarettrök (ack du ljuvliga cigg långt innan det där hugget i bröstet som förkunnade over and done). Upprymdhet. Intensitet.
Och sen. Bara lämna.

Sätta sig i bilen. Styra ut mot mörka natten för att i höjd med Svedala veva ner rutan och känna vårluften fylla kupén. Rent av ana syréndoften från någon avlägsen trädgård. Passera byar och samhällen. Styra genom Ystad och ut mot Österlen. Varva ner.
Svänga in på grusvägen. Stanna på uppfarten och långsamt gå ur bilen till Öronbedövande Tystnad.
Tystnad och nattluft som enbart ett stillsamt sömnigt fågelkvitter kan ackompanjera när mörkret går mot gryningstimma.
Jag var Hemma.

Påskaftonsmorgon förkunnar att en tid har passerat. Och jag är många dagar från De Dramatiska runt nyåret.
Som ter sig overkliga idag. En kaotisk dröm. Fast ändå verklig. Kanske har allt blivit bättre än befarat.
Har kommit en bra bit på väg. Förstått att livet inte alls består av Frisk eller Sjuk. Dessa är bara beståndsdelar i Helheten. Under tiden processen pågår kräver Livet sin fulla uppmärksamhet.
Ta ställning. Så länge du andas är du med.

Jag vill för allt i världen inte mista mina dyrbara insikter när jag ska Tillbaka.
Vill ha med mig allt.
Förmågan att se vad jag ser idag. Notera en årstidsväxlings innersta rum.
Kunna stanna av. Ge tankarna frihet. Begrunda.
Låta timmar passera utan att Uträtta.

Det är fortfarande tidig morgon denna påsk.
Det är egentligen allt vi vet.
Glad Påsk

torsdag 21 april 2011

Kram. Liksom

Jag är ingen direkt myskille.
Faktum är att jag är ganska reserverad med att svulsta ut i ömhetsbetygelser till vänner och bekanta som förtjänat det. Blir för generad. Skäms helt enkelt.
För mig blir varje kärleksförklaring oftast ett snabbt och osentimentalt "detsamma" om någon visar sig hysa djupare tillgivelse för min ringa person med ett "tycker väldigt mycket om dig" eller det värstaste: "jag älskar dig".
Det sista kan vara riktigt obehagligt. Om det inte kommer från Rolf. Då är det ok (hm, eller ett kvitto).
 Nä. Nu talar jag mer vänskap i allmänhet.

Samma sak med avdelningen Kramar. Både live och i text. Minns så väl när det började.
Sjuttiotal. Folkhögskola. Give peace a chance. Från stentuff högstadieskola med cigg och platåträsko skulle det palestinasjalas och kramas. Jag var helt oförberedd.

I Värmland kramades man inte på den tiden. Även om andra värmlänningar är av annan åsikt kring mina diffusa minnen så är min uppfattning oomkullrunkelig
(Yes! Där fick jag in favvo-ordet en gång till!).
Man kramades inte. I synnerhet inte män. Då var man Jålig. En Tölebock.
Enda accepterade tillstånd där det utgöts sentimentala emotioner var efter ca 30-75 cl Renat blandat med fanta eller apelsinjuice. Då kramades det jävlar i det. Utan att man var Tölig.
Men nykter??!!!
 No way.

Från detta gick jag rätt ut i Kramvärlden.
Kändes väldigt svajigt till en början. Hade svårt att lära mig Koderna. Det vill säga när skulle det Bära Till?
Varje gång man sågs? Kunde ju bli komplicerat. Om man sågs flera gånger per dag.
För mig skulle det liksom ha gått en tid. Åh vad länge sen! Då.
Då var det så att säga Dags.
Och kunde vara småtrevligt. Lite snabbt överstökat sådär. Don`t mention. Just do.
Men dagligdags?
Ska det vara nödvändigt?

Det svåraste var och är osäkerhets-ska-man-kramas-eller-inte-grejen.
Då det rycker i handen samtidigt som det famlas från kontrahenten som definitivt bestämt sig För Att och ens utsträckta hand hamnar som en missil i magen på den Kramvänliga. Eller tvärtom. Eller när man hamnar i Resonemangssituationen.
"Jamen...vi kanske skulle...eller...jo minsann!...det får nog bli en kram he he..." Med tillägget:
"Det var så länge sen".
(Män emellan är ännu intressantare. Särskilt om paret man-kvinna ska träffas samtidigt.
Kvinnan ska kramas ja. Men mannen ska Handslagas.
Annars blir det Bög Light-läge. Om inte. Om inte.
Man raskt daskar till tre gånger i ryggen på varandra, sådär lite lagom hårdhänt, för att markera gillar-dig- men-jajamen-så-rycker-vi-upp-oss-från-detta-tramsande-jajamensan-fotboll-på-fredag-eller-hur-känsla)

På nåt sätt var det som att de Finaste av människor var bäst på att Kramas.
Frigjordast. Hämningslösast. Kärleksfullast. Så tyckte jag.
Oftast kände jag mig ganska usel på det där.
Lite Emotionellt Handikappad.
Såklart att jag skulle börja studera Drama.
För i den världen, mina vänner, finns Ingen Återvändo!

Ty där Kramar Man Sig Igenom Utbildningen.
Nåt annat är inte att tänka. Försök att genomgå en styck dramaövning utan kroppskontakt av det intimare slaget. Bara att kapitulera.
Och plötsligt var jag Professionell.
Fanns inte en antikärnkraftsdemonstration där jag inte glatt och villigt kramade mig igenom bekantskapskretsen och för säkerhets skull bekantskapskretsens vänner.
Funderade inte så mycket på saken. Kram. Liksom.
Jag var ju En Av Dom. Hämningslösa och Frigjorda. Men menade jag någonting med det?
Hade kramen exploaterats? Blivit ett Ytligt Handslag? Trots sin intimitet?
Svar ja.

Men snälla du. Säger jag till mig själv. Gör det nåt då?
Ska du hålla på och ifrågasätta en ömhetsbetygelse som blivit en folkrörelse över världen när bomberna faller över Libyen och Japans befolkning kämpar för att inte dö av kärnkraftsstrålning?
Alltså Kramen som motvikt. Något som förenar och stärker. En kärlekshandling rent av.

Ja. Säger en Obstinat Del Av Mig. Jag vill att kramen betyder nåt. Vill att den kommer från det djupaste av oss. Från vår rena kärleksfulla källa. Som en dyr gåva. Inte som nåt man köper lite hipp som happ på Lidl och sen kastar iväg åt höger och vänster. Jag vill. Jag vill att det betyder nåt.
Ingen Inflation i kramar. Återupprätta betydelsen tack!

Men raskt tillbaka till Genansen innan jag drunknar i för Djupt Vatten.
På senare år har jag slutat att känna mig generad över vad jag trodde var blott Hämningar.
Förstod senare att jag utrustats med en stark Integritet. En slags Känslornas Spärrvakt. Som sållar agnar från vete och skyddar mig från energier jag inte ska ha. En livskamrat som hindrar mig från att drunkna i känslopjunk och skapar en respektfull gräns för vad som är sant och hittepå. Mellan ärlig och oärlig.
Som ständigt kämpar för det sanna. Och som är snabb på att signalera till mig när jag är ute och far med oärliga Kramar och Låtsasempatier.

Jag vill helt enkelt känna min Kramare. Så enkelt är det. Det ska ha växt fram ett ömsesidigt Tyck-Om innan vi ger oss hän. Inga okända. Då blir jag stel och oärlig. För intimt. Behöver inte betyda att man inte tycker om vederbörande. Mer att man respekterar att vi ännu är okända för varandra men mycket väl kan komma att hamna på kramläge vad det lider.

Som cancerkille hamnar man obönhörligen i ett s k Känsloläge.
Fått och får ta emot människors djupaste empatier och Bry-Sig-Om.
Också nödgats omvärdera många av mina skräck-känslor inför diverse känslosvall.
Definitivt nyttigt för mig och mitt ibland så Krassa Försvar.
Det är i själva verket inte så farligt att utgjuta sig även om det känns ovant och darrigt.
Mina vänner ställer upp i vått och torrt. Och jag är uppriktigt rörd och tacksam. Men jag är också glad över att det bara är så. Utan att vi måste statuera varje handling med en styck ömhetsbetygelse.
Handlingen betyder så mycket i sig.
Hade jag varit annorlunda hade jag kanske agerat på ett annat sätt.
Och Kramen. Ja. Det är inte snålvattnet som rinner runt den.
Snarare då att den ligger på laddning mycket längre hos mig...


(Men lova mig att aldrig säga: Dig Får Man Inte Krama Va. För så är det inte...)

lördag 16 april 2011

Introducing Birgit

Det skulle vara helt fel av mig att inte presentera Birgit.
Birgit har nämligen haft en ganska framträdande roll i mitt liv. Har känt henne vid namn under cirka tjugo års tid även om jag erfarit hennes närvaro betydligt tidigare.

Vad man skulle kunna säga om Birgit är att hon är bestämd och barsk.
Hon arbetar nämligen som skolbespisningstant, eller bambatant som det inte hette där jag kommer ifrån.
Högbröstad och sträng slevar hon upp rejäla portioner till taniga skolbarn och är mycket noga med att dessa äter upp allt. Birgits hökblick undkommer ingen glytt utan det är bara att tugga och svälja.
Nåde den som kastar!
Men det är inte där hon har sin främsta kvalité.

Nä. Matbespisningen är bara en typisk arbetsplats för denna dam.
Utan det är nämligen Städning som är hennes främsta mål och mening med livet. Birgit putsar och fejar, dammsuger och står i. Och allt med en slags motor som drivs med Aggression.
Ty Birgits bränsle är ett stort mått av ofördragsamhet inför andras slarv och slapphet. Hon är vad man skulle kunna kalla en Avsyningskvinna. Men Rejäl och Pålitlig.
I högsta grad.
Birgit är nämligen En Av Mina Delpersonligheter.

Så blev det sagt. Finns inget att skämmas över. Vi är icke fullkomliga och i detta komplexa liv utvecklas en mängd olika personligheter inom oss för att hantera livets krokigheter.
Jag kan vara både svag och stark, arbetssam och lat, professionell och utåtriktad samtidigt som en sida av mig skyr människor och kräver ro och ensamhet.
Alla dessa Delar är mer eller mindre framträdande i det som är Jag. De finns alla i oss för att stötta och hjälpa. Därför känns det viktigt för mig att gilla dom allihopa.
Men Birgit blev lite av en chock...

Det började med ett större teaterprojekt i mitten av nittiotalet.
Jag var regissör och hade huvudansvaret att lotsa detta Mastodont till premiär.
Vi slet och jobbade och det var vansinnigt spännande och stimulerande.
Tillfälliga administrationslokaler för ändamålet hade upprättats där arbetet började vid åttatiden på morgonen.
Jag bodde då i Köpenhamn och pendlade över till Malmö varje morgon.
Väl på arbetsplatsen var det liv och stoj och kreativ röra. Men kul.
Producenter, regiassistent, scenograf, scenografassistenter, kostymörer, praktikanter och allsköns funktioner samsades i en enda röra i ett kontorsrum modell större.

Arbetet flöt framåt. Tyckte nog att det mesta löpte på ovanligt smärtfritt.
Ända tills.
Det var regiassistenten som förde Allas Talan. Nåt annat hade förmodligen blivit för tufft för mig.
Hon underströk att alla var nöjda med arbetet. Jodå. Alla trivdes och allt flöt på.
Om Det Inte Varit För Birgit.
Jag fattade ingenting. Birgit? Det fanns väl för jösse namn ingen i Projektet med det namnet.
Hur kunde jag missat henne???
Vad hade denna för mig osynliga kvinna ställt till med?

Pedagogiskt förklarade hon för mig att Birgit anlände varje morgon som en korsning mellan Julia Caesar och Dagmar Ebbesen.
Kontorsdörren for upp. Alla tystnade. Hennes hökblick genomborrade de ankomna som haft en liten mysig morgonstund med dagens första kaffetår.
Nu hade Birgit anlänt.
Hennes första hälsningsfras var tydligen:

"Men Gud hur här ser ut!!!"

innan hon for fram mot diskhon och började slamra. Det putsades och fejades ja. Men framförallt suckades.
En fallenhet för martyrskap var utan överdrift en av hennes sämre egenskaper.

När hon så schasat upp personal till Arbeit Macht Frei torkades borden, grovsorterades gammalt mög och tömdes askkoppar (Ja. Det röktes inomhus).
Därefter var Birgit Nöjd och dagens arbete kunde börja.
Med tystnad och stigande förvåning lyssnade jag till denna märkliga berättelse om Projektets för mig osynliga Huskors. Tills jag förstod.
Birgit hade döpts av mina Medarbetare.
Ty Birgit var jag.

Jag hade alltså en städtant inom mig.
Ett Rivjärn. Föga smickrande. Men med hjälp av mina goda kollegor kunde jag få syn på henne och framförallt hennes framfart. Nu var det min tur att ta kommandot över henne.
Och framförallt lära känna henne. För även om de yttre egenskaperna kändes outhärdliga begrep väl jag också att det måste finnas vissa fördelar med denna Ordningsmänniska.
Och många år senare är det nog jag som är chef över Birgit och inte tvärtom.

I Teaterprojektet fick helt enkelt Birgit gå ner på halvtid.
I övriga livet kopplades hon in vid fredagsstädning, flyttstädningar, grovsorteringar och allmän Hygienteknik. Tyvärr kunde hon (och kan) ibland Poppa Upp Utan Förvarning.
Fråga Rolf.
Men alltmer tycker jag att hon lugnat ner sig. Hon har väl blivit äldre och tröttare. Pensionerat sig från skolbespisningen och spelar bingo med väninnorna.

Ibland har jag varit tvungen att skicka henne på Husmorssemester.
Bussresa till Bodensjöarna i två veckor med helpension.
Då brukar vi koppla av, Rolf och jag. Drälla och söla ner.
En av mina favoritnöjen är då att syna av hennes jobb. För tro inte att allt är Perfekt Utfört. Ingalunda.

Allt synbart är kliniskt, sorterat och välstädat. Men garderoberna. Ha. En fasa.
En salig röra.
Det skiter hon tydligen i. Alltså vad folk inte ser. Det fanns alltså en brist i hennes pedanteri. Ett så kallat lik i garderoben. Naturligtvis säger jag ingenting. Det skulle såra den gamla tanten i hjärteroten.
Jag nöjer mig med att veta!

Men med åren har jag börjat få bättre styr på mina Personligheter och deras tillkortakommanden.
Åtminstone tycker jag det själv. Är väl inte så viktigt längre. Att bevisa nåt.
De senaste månaderna har Birgit varit till god hjälp för att få mig att känna mig Normalt Mänsklig.
Rycka Upp Mig Lite Då Och Då. Städa lite.
Skapa reda i kaoset.
Och det är hon bra på.
Även om jag bestämt mig för att ge henne ledigt större delen av sommaren.
Hon har visst en gammal syster i Linköping som hon vill hälsa på.
Och vem vore väl jag att neka henne detta?

onsdag 13 april 2011

Förhoppning

I skymningstimmen sätter jag mig att filosofera över mina drömmar, visioner och förhoppningar.
Konstaterar att jag på nåt lustigt sätt lyckas med konststycket att leva i flera parallelluniversum samtidigt.
Jag menar, skalar jag potatis så är jag samtidigt fullt sysselsatt med att planera vilket djurfoder som måste införskaffas, att räkningen för bilförsäkringen måste betalas plus en skvätt oro över hönsen eftersom en skabbräv siktats på åkrarna de senaste dagarna. Detta sker alltså samtidigt.
Allt eftersom potatisen blir ren och fin.

Förmågan att leva i Nutid och Dåtid och Framtid på samma gång verkar oändlig. Mitt i trista vardagsbestyr som att rensa avlopp (Rolf gör det visserligen men ändå. Ett exempel. Det kunde varit jag) kryddas tankarna av Italiens sol, solmogna vindruvsklasar från dignande rankor och heta svavelbad under Toscanas tak. Fantasin känner inga gränser och leker och oroar samtidigt som dagen fortgår.
Fantasin måste nödvändigtvis ha sin egen bild och uppfattning över tillvaron.

Till exempel. Bekant flyttar till ny lägenhet i storstaden.
Det berättas om Nya Lägenheten. Ingen fara. Trots att man inte varit där har Fantasin Full Koll.
Den ser hela planlösningen tydligt och klart. Säger Bekantingen "balkong" så ser Fantasin just en "balkong". Den frågar inte ens. Balkongen är klockren. Till och med detaljerna är tydliga. Lite blomsterlådor, ett par trädgårdsstolar, bord och några tomatplantor som slingrar sig upp mot stenväggen.
Mysig balkong helt enkelt.

Trots att man inte varit i nya lägenheten sedan Den Bekante flyttat in kan man tre veckor senare inför sitt inre exakt se var denne sitter och talar i telefonen. Frågan ställs inte.
Alltså "Var sitter du nu och pratar? I hallen? Köket? Hur ser det ut runt ikring dig?".
Och så vidare. Man vet. Fantasin vet.
 Åtminstone tror den det. Känner ingen som har så höga tankar om sig själv som just Fantasin.
Och som samtidigt är så korkad. Eftersom den inte vet.

Så kommer då första besöket. Och då är det som om Kompisen flyttat igen.
Inte fan såg det ut sådär. Det stämmer inte. Telefonplatsen stämmer inte. Balkongen stämmer inte.
Och ändå var ju bilden så tydlig. Men här kommer det intressanta. Detta skiter Fantasin i. Den accepterar.
Och så är det bra med det.

Häromveckan träffade jag en kvinna jag hört talas om i flera år. Live at last.
Det var bara en hake.
Det var inte hon.
Bilden stämde inte. Inte alls. Inte det minsta.
Min första impuls när Bedragerskan presenterade sig var just att förneka dennes existens.
Att Försök Inte. Jag vet nog att du är mörkhårig. Spetsig näsa och lite kantigt ansikte.
Inte det där lite runda med blont hårsvall.
Hur kunde hon för ett ögonblick tro att jag skulle Gå På Den Lätta?
Men Artigheten tog överhand. Jag lät henne jamsa på. Tro att jag inte visste.
Och till slut så.
Hade min föreställningsbild bleknat och jag Accepterat.

När Fantasin möter Verkligheten brukar den sällan krångla såhär. Den bara "Jaha, liksom" och tar till sig den nya uppfattningen.
Alltså. Nästa gång det talas i telefon med Bekantingen i sin rätta miljö visas den upplevda bilden från besöket i lägenheten (spooky, ibland visas fortfarande den gamla bilden. Trots att man vet) och Fantasin sysselsätter sig med annat. Ger sig ut i ett annat universum. Ibland samtidigt som det talas i telefon. Simultankapacitet heter det visst och ska vara något som män inte har. Då är jag definitivt en Fjolla.
Här vimlas av simultankapaciteter.

Särskilt sysselsätter sig Fantasin över Framtiden. Visionerar och står i. Målar upp scenarier. Drömmer. Skapar bilder. Oroar sig. Känner ibland skräck och fasa. Ja. En Berg och Dalbana. Fullt ös.
Och mitt i detta skenbara kaos ligger en ständig närvarande känsla.
Förhoppning.

Förhoppning är att tro på det Omöjliga. Så starkt känns det.
Men också något så trivialt som att förbereda oss inför dagen.
Hoppas det blir en Bra Dag helt enkelt.
Hoppas den överjävliga Utmaningen lyckas.
Hoppas livet för mig dit jag vill.
Och själva grundförutsättningen.
Hoppas jag får leva.
Naturligtvis.

Jag målar många bilder om framtiden.
I synnerhet nu, efter att ha fått en glimt av var vi obönhörligen kommer att hamna.
(Ja. Nu talar vi Döden ja. Funderat mycket på det där med att vi alla döms till döden i samma ögonblick som vi föds. Vad makabert det skulle vara om vi istället för att gratulera till den nya bebin skulle säga "hörde att ni fått en dödsdömd unge. Va kul! Grattis!")

Förhoppningen jobbar dock jämsides med Fantasin för att skapa positiva förutsättningar.
Positivt så mycket det går.
Vi planerar och står i. Så normalt. Så självklart. Föreställer oss. Hoppas.
Och stretar förhoppningsvis mot Ida Rask-filosofin (är en stor beundrare av denna Vilhelm Mobergskapelse som förmodligen gett upphov till den svenskaste av alla svenska meningar: och aldrig har hon hörts klaga...) som på bredaste småländska löd:

En sa allri räkna ut nåt. För dä blir allri som en har tänkt att...

Redan där erkände hon att hon varit och nallat i Förhoppningspåsen. Och fått på Tafsen.
Hon hade precis som jag och vi andra Förhoppningar som väl inte alltid föll väl ut.
Så gav hon upp. Dumt nog. (Nu var väl hennes vedermödor aningens tyngre än mina)
För det är ju det som är det fina i kråksången med Förhoppningar.
Det blir allri som en har tänkt att.
Det blir på ett Annat Sätt.
Och det kan ju vara lika bra.
Förhoppningen hänger med ändå.

söndag 10 april 2011

Katastrofreflektioner

Funderar över gamla Katastrofer.
Om hur de slog ner som en bomb i tillvaron.
Kunde vara vadsomhelst. Bara det föll under benämningen Katastrof och medförde kramp i magen, sömnlöshet och ett ständigt malande med vidhängande tungt obehag.

Dessa kunde företrädelsevis vara av ekonomisk karaktär. Och därmed Obotligt.
Stressen var omätbart hög. Hur skulle detta lösas? Fanns någon möjlig utväg.
Svar nej. Detta Tunga Besked skapade det starka fundament varpå Katastrofen vilade.

Ruin såklart. Ett framtida bettleriscenario tedde sig som en möjlig lösning.
Att dra sig fram som utmärglad vagabond torde vara den minsta konsekvensen av katastrofens art.
Nattsömn är inte att tänka på när denna förödelse slingrat sig in i systemet.
Hela ens hjärnkapacitet har tillfälligt transformerats till en kalkylator där röda minustecken framträder på displayen med ett blinkande sken.
Och framförallt. Ingenstans i universum finns gåtans lösning (att den uppkomna ekonomiska katastrofen oftast bottnade i Oförsiktigt Spenderande lämnades alltid därhän. Varför katastrofen uppkom är föga intressant. Utan mer Konstaterandet).

Men hur det nu var så vaknades det dagen därpå. Det gicks upp. Möjligtvis jobbades.
 På ena eller andra sättet passerade dagen. Och dagarna efter. Utan att Lösdrivarsituationen blev ett faktum.
I själva verket koms problemet så småningom tillrätta med. Antingen via nåt generöst lån från penningsstinn förtrogen eller så damp det väl ner nån oväntad penningsumma från De Saligas Hemvist.Kanske någon glömd semesterersättning men troligaste alternativet rörde sig nog om tillfälligt penninglån av bekant beskyddare.

Oavsett varifrån och hur så dimmade Katastrofen ut i universum och försvann.
Den som var obotlig och olöslig var plötsligt över och passerad. Magont slut.
Rotera Grillspett Nattetid - Över.
Åtminstone för denna gång. Men ingen fara. Katastrofer Kommer Tillbaka.
Och då vill jag ändå understryka att jag på intet sätt tillhör den misantropiska skaran utan tvärtom tycker mig ha en ovanligt naiv och positiv världsbild.
Spelar liksom ingen roll. Katastrofer hör till.

Fascineras ändå av Katastrofens Innersta Rum - alltså där man befinner sig mitt i turbulensen.
Och uppriktigt känner med hela sin själ att uppstådd problematik inte är förenlig med rimlig framtidsutsikt.
Ångesten ja. Tyngden. Svärtan och den totala närvaron.
Och inte minst frustrationen av att inte kunna påverka. Utan bara vara just där.
I Helvetet.
Att inte kunna se en lösning. Bara Hoppas På Nåd.
Eller göra något åt situationen. Ta ett steg. Om man ser nåt.
Annars famla i blindo.

I P-O Engqvists eminenta bok "Musikanternas uttåg" hittade jag en gång uttrycket:
"Det gives alltid något bättre än döden".
Ja alltså. Om man inte skulle Barka Hädan fanns alltså
ett Alternativ. Ett nytt spännande äventyr. På andra sidan myntet.

Minns andra också. Katastrofer som Fes Ut I Tomma Intet.
Exempelvis Otaliga Omöjliga Jobbsituationer.
Utan Lösning. Rys.
Den annalkande Katastrofen följer vardagslunket, briserar på fredagslunchen, tar helgledigt och återaktiveras med våldsam kraft på söndagseftermiddagen. Kvällssteken smakar papp. Wallanderfilmen går trögt (nåja. Trögare) och fjärilarna dansar jenka i brösthöjd. Ty måndagen betyder Tillbaka Till Katastrofen.
Det ska Tas Tag I Situationen. Argumenten går på högvarv i hjärnan och timvisaren står på nolltvå trettiofem.
Men fredagens uppkomna Katastrof av till exempel Relationskaraktär ter sig Fullständigt Orimlig för fortsatt arbete.
Näven i bordet ja.

Så ringer klockan. Det segas upp. Drunknas i filen och med strypkänslor i halstrakten rattas det mot arbetsplatsen. För att. Ja just det. Möta Antagonisten utanför som pladdrar på som vanligt!!!
Och tillägger i förbigående när dörren rycks upp till arbetet/avrättningsplatsen:
"Jamen vad trötta vi var i fredags när vi hade lite...tja...meningsskiljaktligheter...men hahaha! Jag kan var ovanligt rigid och dum när jag blir sån där och...".

Jahapp. Så var den Katastrofen överblåst. Tre dagars intensiv energi hade dock ägnats åt den i tankarna.
Förgäves? Eller?
Både Ja och Näppeligen tror jag.
För det var ju ändå precis så det kändes. Och skulle det vara så att det hela avvärjdes med en förlåtande kommentar så vad bra. Då var ju den over and done.
Och när de lämnar oss, di där Katastroferna, så är det som om endorfinerna får spatt.
Allt blir så himla roligt igen!


Och så har det väl nästan alltid varit med dom gamla Katastroferna. Dom kommer och går.
Så funderar jag såhär på söndagseftermiddagen när kvällssolen kastar in kaskader av vårljus över ängarna och fälten.
Att det finns en tid av Katastrof. Och en Annan Tid när den inte existerar längre.
När vi gått vidare. Lämnat den bakom oss som en utblåst orkan. När den passerat.
Och då åtminstone inte jag kunde begripa hur jag kunde känna mig så vanmäktig under den dära Katastrofprocessen.
Men då hade jag ju heller inte tillgång till facitet. Fast en gnutta mer tillit kunde jag väl ändå lugnat ner mig själv med. Jag har ju varit med om några.
Jag borde ju veta.
Eller.

torsdag 7 april 2011

Seize the Day - Eller?

På något sätt rusar det på. Alltså dagarna. Tillvaron tar aldrig semester.
Oavsett omständigheter fortsätter det bara.
Livet ska levas och all den tid som skulle användas åt reflektion försvann i vardagens praktiska kaos. Frustrerande måhända.
Eller inte. Kanske är livet det som pågår under tiden? Strange.
Det skulle alltså innebära att det där man längtar efter ska komma i själva verket pågår?
Vänta nu. Nu hinner jag knappt med själv.

Det finns uttryck för det där. Fånga Dagen. Så fint. Så bra. Men hur gör man???

Det var ju den där långfilmen som startade allt. Han, vad heter han nu, men Gud tänk tänk den där internatskolan lite maniskt jobbig liksom ja just! - Robin Williams (Ha ha. Jag googlade...)

Hursom. Den Livsbejakande Läraren, gurun, fadersfiguren, filosofen etcetera.
Som sket i konvenansen. Som lärde ut för Livet. Om poesi. Om konst. Om tillvarons mystik.
Fånga Dagen. Sa han hela tiden. Fånga Dagen. Så himla bra!
Och adepterna sprang ut i grönskande parker och fångade som vore de fjärilssamlare.
Ingen konst egentligen. För dom. Som hade schysst bakgrundsmusik och soligt väder.

Jag till exempel. Som försökte Fånga Dagen så mycket jag orkade i storstadens hetsiga puls.
Komma hem dödstrött efter alldeles för många arbetstimmar. Fråga sig.
Exakt hur mycket hade jag lyckats Fånga av denna Dag???
Slutade naturligtvis med Skuldstrut.
Ty inte ett ögonblick av nämnd Dag hade hunnit fångats. Såvida inte.Alltså om man i själva verket inte fångade för fullt i arbetets kreativa närvaro...?

Jamen då så. Att Fånga Dagar kan ju inte bara vara att strutta runt på ängar och recitera Gunnar Ekelöf?
Det måste ju naturligtvis ha något att göra med våra livsval. Inre tillfredsställelse och allt det där.
Eller kanske är det så för mig. Måhända Fångar man Dagen lika bra vid diskhon? Eller rentav framför en riktigt bra engelsk deckare på teven (anglofil - absolut).

Hisnande. I själva verket Fångar jag den hela tiden. Eller ganska mycket i alla fall. När jag går omkring och tror att näe nu får det va bra med allt praktiskt tjafs! Nu måste jag Fånga Dagen lite. Så att jag inte glömmer det. Skärpning liksom.

Men ibland så. "Ge mig en Dag", som Olle Adolphsson sjöng, "av vindar och sol vid stränder, ljusa och klara, där tystnaden går i kullarnas gräs vid havet, i Österlens dalar..."
Så vackert. Så längtansfullt. Och samtidigt. Vilken tur för mig! För det är ju exakt där jag råkar befinna mig.
Det är liksom i Österlens dalar min diskho är placerad!
Det är i den strofen en så kallad annan längtan föds. En längtan efter att släppa just diskhon, telefonen, Skatteverket, handla djurfoder på Lokalföreningen och bege sig ut i Friheten. Fånga Dagen rentav!

At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.


The ballad of Lucy Jordan. Underbar. Marianne Faithful kraxade den alldeles ljuvligt med sin booze- och ciggstinna röst under sent sjuttotal tror jag.  Men känslan! Friheten. Snacka om att Fånga Dag!

Så fick musiken vara. Ett längtansfullt substitut när man satt där på spårvagnen/bussen/pendeltåget/färjan för att ta sig till sitt pissavlönade kulturjobb som jag ändå älskade för att det var självvalt och fyllt av lidelse.
Så många gråa höstmorgnar där hörlurarna lyfte själen till varma platser, ljusa sommardagar och andliga höjder. Mitt i vardagen satt jag där klockan sju och femton och Fångade Dagen med att längta efter En Annan Dag. Men ändå.
 
Och nu så. Många år senare. I en annan tillvaro. Med helt andra omständigheter.
Där vardagen lunkar på emedan jag gör mitt bästa för att Fånga Den.
Där jag precis som alla andra ibland funderar över vad som egentligen skedde mellan morgon och skymning?
Hur blev det kväll så plötsligt?
Tror helt enkelt att det är dags att Fånga En dag.

Befinner mig nog precis mitt emellan Olle Adolphsson och Marianne Faithful.
Go for it.

Österlens dalar har jag utanför knuten. Check.
Sportbil har jag. Check.

Så jag ska Ge mig en Dag som jag ska Fånga i Österlens dalar i en sportbil, dock är jag obetydligt äldre än trettisju och den varma vinden i håret får jag väl av naturliga skäl skippa.
Detta ska jag. Den Första Soliga Varma Vårdagen.

söndag 3 april 2011

Sömntutan

"Väckte jag dig?".
"Nehenej. Absolut inte!!".
"Tänkte väl det. Finns väl inga normala människor som ligger och sover vid tvåtiden på eftermiddan...".

Jamen hur djupt sitter det???
Alltså vår (eller min) absoluta skräck för att betraktas som latoxe, drönare, slöfock, lättjefull, sölig, slapp, slö och likgiltig?
Så Nejnej. Jag sov inte. Koncentrerade mig bara. Satt och jobbade. Hade inte haft tid att prata med nån helt enkelt. Därav den lite raspiga rösten. Så för Guds skull. Anklaga mig inte för att jag låg och sov.
Jag med mitt Viktiga Liv.

Denna prestigefulla inställning har ibland drabbat mig även vid typ tvåtiden på natten. Särskilt i ungdomen och speciellt vid den tidpunkten i livet då det byttes Kärestor i parti och minut. Eller rättare sagt, Kärestorna gjorde slut. Speciellt på lördagsnätter.
Skrällig ringsignal. Mitt emellan dröm och vaken. Treva efter telefon.

" Gröt...gröt...mmm...ja...hallå..."
" Buhu...Olle har lämnat mig...bara sådär..."
"Mmmmm...va....va säger du...?
" Jo-på-festen-ikväll-så-dansade-han-med-Eva-och-buhu-igen-sen-så...Men Gud! Du sov väl inte???"
" Nejdå. Inte alls!".

Och så vidare. Varför skulle man det? Mitt i natten å allt. Alltså verkligen inte.
 En Duktig och Redig människa sover inte. Den sitter vaken ja. Och är Redo.
Att sova känns inaktivt på nåt sätt.
Bättre då att meditera. Meditera är ok. Då gör man nåt.
Skapar förutsättningar för Världsfreden till exempel. Som Sovare skiter man liksom i allt.
Ändå är det så himla mycket skönare att bara skita i allt och sova.

På senare tid, ja alltså när min kropp liksom försöker göra sig av med en liten nätt sjukdom, så sover jag mycket. Varje eftermiddag klockan två ringer Skalmansklockan. Då är det dags. En timmes sömn.
Slår aldrig fel. I början kändes detta fruktansvärt ångestfyllt. Jag menar, klockan Mitt På Dan??
Precis då man vanligtvis kör eftermiddagspasset, visserligen trött men vaddå??
Det är väl bara att spotta lite i nävarna eller? Men Ack, inget saliv gives till detta ändamål. Det är marsch pannkaka i säng.

Det finns gränser. Man tar ju inte av sig kläderna och kryper ner. Huvva nej.
Som om man skulle gå och lägga sig. Utan det Liggs Ovanpå. Gammalt fint uttryck för att man fortfarande är vaken och beredd.
Att Ligga Ovanpå är lite mer duktigt på nåt sätt. Rätt vad det är kommer någon persona non grata från ingenstans och knackar på dörren och då rättar man snabbt till anletsdragen, torkar bort sovdreglet och är parat. Jajamensan! Här vilar inga Halta Höns (eller löss eller vad det heter).

Speciellt märkligt är känslan av att vakna vid halvfyrablecket på eftermiddan.
Jag menar hur yr kan man känna sig på en skala? Exakt hur nära en senilitet kan man komma? Vilken dag? Viket år? Vem är jag och framförallt varför är jag??? Dröm-mosad och vilsen. Och långt efter alla andra som varit vakna.
Vad har dom hunnit med? (Där såg jag att jag skrivit hunnit och fick genast en skvätt ångest över att jag inte lyckas vara sådär trivsamt befriad från stress som jag skulle vilja vara) Kanske har det hänt nåt kul som jag missat. I ärlighetens namn ska jag tillägga att denna känsla inte är speciellt långvarig utan mer relaterad till senilmomentet. Efter en liten stund är man återigen Integrerad i vardagen. Fast lite mer utvilad.

Det finaste med att vara en Dagsovare är att man kan kalla sig Kontinental.
Det är i själva verket så att jag naturligtvis är såpass kosmopolitiskt lagd att jag dagligen anammar en Nödvändig Siesta. Lever som dom ja. Är alltså i själva verket väldigt Latinsk och Osvensk. Så lever vi. Går upp tidigt, jobbar hårt, tar vår siesta och är som piggast framåt elvatiden på kvällen då vi äter middag.
Ha. Ha. Där sket det sig redigt. Då har denne latinske wannabee redan snarkat framför teven några timmar.
Så mycket för det latinoset.

Jag försöker vänja mig vid sovlivet genom att studera gårdens djur. Där råder minsann ingen genans.
Det sovs så det knakar om det. Minigrisarna tutar hela vintern under väldiga bäddar av halm. Det enda man ser är tre halmhögar som rör sig upp och ner efter snarkningarna. Går till nöds upp för att äta en bit. Sen tillbaka för att ägna sig åt Sovandets Konst. Det sägs att en gris sover nittio procent av sitt liv så nåt speciellt är det väl med denna slöhet. Detsamma med hundarna. Långa promenader. Jättepigga. Det springs och rasas.Ända tills man kommer hem. Därpå inträder Medvetslösheten. Ibland kan jag avundas dem.
Under tiden djuren drar timmerstockar betalar vi räkningar, jobbar, lagar mat, städar och tvättar.
Någon enstaka gång under sovperioden lyfter nån jycke lojt på huvudet för att kolla om det möjligtvis är Matdags. Om inte - tja. Snark liksom.

Nu tränar jag alltså. Försöker inse. Provar att Go With The Flow.
Pigg = Göra Saker. Trött = Sova.
As simple as that. Går ganska bra. Och inser hur behagligt det kan vara om man okejar dessa tillstånd.
Hur himla trivsamt. En av förtjänsterna med att Bekämpa Sjukdom måste vara just detta.
Att få vila mycket. Sova när man vill.
"Väckte jag dig?"
"Ja"
"Hoppsan. Trodde att ingen normal människa låg och sov på blanka eftermiddan"
"Nää. Inte dom normala. Men dom andra. Jävlar vad dom vilar och står i...".