fredag 25 mars 2011

Drömmar

I have a dream.
En sekvens som ständigt fyller oss med rörelse när han står där på sextiotalet, fylld av förhoppning.
Martin Luther King. Långt senare manifesteras en del av hans framtidsföreställningar i Barack Obama.
Så overkligt då. Så verkligt nu.
Även om det inte riktigt blev som Martin ville så blev det ändå. Han hade en Dröm. Och på den vägen gick det.
Fast vägen är fortfarande lång och tragglig.

Så är det väl för oss andra också? Så är det för mig.
Min favoritsysselsättning under Svårt-att-sova-nätter är att drömvisionera.
Det fyller mig alltid med tillfredsställelse och lugn. En sorts andra verklighet att ta till men som ändå är möjlig.
Och jag är ingen Flum-Petter även om jag skulle må rätt bra av att vara det. Aningens mer.
Min Realistiska Sida hindrar mig. En del skulle väl säga Hämningar
(har alltid varit en skitdålig Diggare. Springsteen, Bowie, Bob Marley och andra stora konserter avverkades under ungdomsåren. Alla dansade.
Utom jag. Som stod och nickade lite på huvudet i takt till musiken).
Numera kan jag flumma ut rätt så bra. Och jag är då väldans bra på att drömma och visionera.


Amerikanska Framgångsfilosofer säger att det är himla enkelt. Det är bara att affirmera och vips blir allting attans bra. Fast då får absolut ingen elak negativ tanke smyga sig in. För det mesta handlar det om att man kan få en massa pengar. Och då blir man glad. Där är jag tacksam för min Realistiska Sida. Annars hade jag lätt kunnat falla i den Stomatol-fällan. För mig är det som vilken Pingströrelse som helst. Introvert, världsfrånvänt och dumt.

Så jag fortsätter Drömma.
Minns när mina drömmar började uppfyllas. Eller minns när jag kom på att drömmarna infriades.
Det rörde sig ofta om materiella önskemål. Som ett hus till exempel. Visste för decennier sedan att jag skulle bo i ett stenhus på landet. Åtminstone ville jag det - och det är ju också en Dröm.
Ja och sen gjorde jag det då. Långt senare.

Minns också en period då vi var Råfattiga. Alltså Löksoppe-nivå.
Jag var sjukskriven och Rolf arbetslös eller om det var tvärtom.
Till och med Ida Rask framstod som välbärgad i jämförelse. Och vi Bar Vårt Ok.
Hamnade i Identifikation. Sa alltid "Vi har inte råd" eller suckade tungt när Pengar Kom På Tal.
För så var det ju. Vi insåg snart att vi måste bryta denna tunga energi.
Men hur?

Måhända med Gammal Sund Materialism? Jag funderade. Vad önskade jag mig? Hur såg min Idealbild ut när jag bodde i stenhuset på landet? Vad saknades?
Jo en Jeep. Helt enkelt. En sån där fräsig sak utan tak. Det hade vi absolut inte råd med. Out of question.
Så det blev en Ouppnåelig Dröm som vi kanske kunnat bryta fattigeländet med.
Som en Dröm alltså.

Vid den tiden studerade jag till samtalsterapeut och var flera gånger i veckan på föreläsningar i Malmö.
Svårt att få parkeringar. Absolut. Så jag letade och letade. Och fann en undangömd vid Stadsbiblioteket.
Bredvid en skraltig vit gammal Suzuki Samuraj-Jeep. "Fin", tänkte jag. Skulle duga.
På bakrutan satt en stor vit lapp fasttejpad:

JAG ÄR BRA. KÖP MIG!

Jamen varför inte? Hem och diskutera. Kan man göra detta? Borde vi inte Finna Oss I Vårt öde???
Nä så fan heller. Om detta var Tecknet så skulle Jeepjäveln köpas. Billig var det också. Och, som sagt, en Dröm (På den tiden fanns inte Lyxfällan vilket var tur för oss. Ty vi hade naturligtvis kvalificerat oss till ett fullgott Program).

Så vi lånade pengar. Och bilen blev vår. Och det var Vår! Jeepen skakade fram i solskenet längs de österlenska vägarna och jag kände Lycka. Ren och oförfalskad. Allt var möjligt!

Så. Hände.Allt. Slag. I. Slag.
Saker började lossna. Jobben flödade in. Pengar flödade (nja, allting är relativt) in. Jag var övertygad. Jeepköpet hade sprängt fördämningen. Energierna (där är jag flummig) hade börjat samverka igen och vi var återigen På Banan.

Dett var ungefär samtidigt som jag upptäckte Viljans Makt. Att någonstans mellan dröm och verklighet låg min Yttersta Vilja. Alltså vad jag ville realisera. Att det fanns en sjujävla kraft i det. Inte ligga layback, sucka och önska samtidigt som jag uttalade för mig själv "ack ja. Denna dröm är inte för lilla mig..." utan tvärtom ge sig röven på att Varför Inte? Its worth a try!

Vi for till Löderups strandbad och badade en varm sommarkväll. På hemvägen sa jag till Rolf:
"Sväng in här"
Mot Grimshög. Fin väg. Vackra gårdar med promenadavstånd till havet. jag sa:
"Ska vi bo någon annanstans på Österlen så vill jag bo här".
Jamen en Fin Dröm ju. Vi visste ju vad gårdarna kostade däromkring. Fast vi ville i alla fall.
Samma kväll. Rolf ropar från datorn:
"Kolla här. Här finns en gård i området. Till ett väldigt bra pris..."

Och så vidare. Så har det fortsatt. Har ibland skräckslaget funderat över om jag får allt jag pekar på?
Ibland känns det så. Men inser också att jag snarare fått Modet eller Dumdristigheten att tro på möjligheten?
Naiv är jag. Naiv har jag alltid varit. Jag tackar Högre Makter för detta.

Men Smakar Det Så Kostar Det. Utan tvekan. Alla får vi vår beskärda del av Lycka och Svårigheter.
Och jag har min. Just nu utspelas en av dessa Kamper. Samtidigt som Drömmar slår in.
På samma gång. Det är väl så det är?
Jag Drömmer vidare.





!

2 kommentarer:

  1. Spend and God will send. Gammalt fint egyptiskt djungelordspråk. Allt gott!

    SvaraRadera