when all is said and done...

Allt har väl sin tid.
Så även ett sjukdomsförlopp. Och ett sätt att förhålla sig till det.
Mitt Besked i juletid chockade mig fullständigt. Sedan dess har cancerprocessen löpt som en berg-och-dalbana längs vinter och vår.
Nu är det snart sommar. Och jag kommer att genomgå mina förhoppningsvis sista behandlingar.
Så vitt jag vet. Så vitt Doktorn vet. Måhända Gud håller med också.
I så fall skulle jag vara startklar för Nytt Liv i sommar. Utan cellgift.
Jag har beslutat mig för att förlita mig helt på vad förra veckans skiktröntgen visade och vad doktor Johan sa (Ja, har nog haft fem-sex läkare under det här halvåret):

Resultatet ser väldigt bra ut. Din senaste röntgen visar en stark tillbakagång av tumören.

Det var i måndags. Nästa vecka ska jag tillbaka till Lund för behandling.
Förvissad om att denna går bra.
Så då väljer jag att går ur Identifikationen som cancerkille och går in i Snart-Frisk-kille.
Därmed avslutar jag min Blogg som givit mig enormt mycket insikter och fantastisk support under den här skitjobbiga tiden. Skitjobbig men berikande.
Fast nu tycker jag att jag förtjänar semester snart...

Att sammanfatta erfarenheterna kommer att ta år. Kanske resten av mitt liv.
Cancer får vi leva med vare sig vi vill eller inte. Och jag med. Numera.
Ty det var ingenting som fanns i min begreppsvärld innan december förra året.
Inte mer än som ett Mörkt Hot som jordbävning eller att störta med ett flygplan.
Nu är jag inte så rädd längre. Har förstått hur vanlig den här sjukdomen är.
Att den förr eller senare kryper in i de flesta familjer. Och att den inte är lika dödlig som jag befarat.
Alla gånger.

För farlig är den. Kategoriseras ändå som Livsfarlig Sjukdom.
Senaste månaden har jag fått två dödsbesked.
Visserligen människor som jag inte känt på många år men i samma ålder och förmodligen med samma lust att fortsätta sina liv. Precis som jag.
Men som inte fick. Denna gången.

Överlevandet är naturligtvis svårt att fira. För vad vet vi om i morgon?
På åttiotalet firade vi i champagne när det testades negativt för HIV.
Hip hip hurra!!! Jag Var Utvald Att Leva. Malligt drogs det ut i nattlivet på jakt efter nya äventyr.
Jag var en Överlevare.
En månad senare hade man ju ingen aning...

Jag har haft förmånen att se dem alla. Åtminstone många. På onkologen.
Unga. Medelålders. Gamla.
Alla med samma droppställningar fast betydligt olikt fördelade cellgiftsportioner i påsarna.
Med ett gemensamt: En slags beslutsamhet. En självklarhet som fascinerat mig.
Ett slags Detta Är Ingen Dödsavdelning Utan Här Kämpar Vi På. Oavsett skick.
Några kommer insvepande direkt från jobbet. Slår sig ner för att bli Uppkopplade.
Slöbläddrar i en veckotidning och svarar glatt i mobilen när den piper till.
Riktigt unga har ofta med sina flick- respektive pojkvänner. Det kelas och fnittras och bestäms resplaner när sommaren nalkas. Andra rullas in. Riktigt sjuka.
Tung andning och enorm trötthet. Men oftast fulla av liv.
En behandlingsavdelning som sjuder av liv skulle man kunna säga.

För fortsättningen har vi ju ingen aning om. Det är bara att låta varje process ta sin tid.
Cancer kommer på ett eller annat sätt vara en del av mitt fortsatta liv.
Jag kommer till exempel att kontrolleras med jämna mellanrum. Så slipper jag noja över det.
Lite prover då och då. En och annan röntgen. Men minns ändå att detta är en förhoppning.
Och inget annat.

För att fejsa Allvaret på det här viset ger onekligen en ödmjuk inställning.
Det går liksom inte att ta något för givet. Bara att tacksamt konstatera när det funkar.
Men man ska fortsätta Planera! Och Förhoppa! Och Visionera! Och Drömma!
Sen får Livet bestämma fortsättningen. För det där med Överlevandet är ju bara temporärt.

Jag tänker inte skjuta upp saker. För det har vi inte tid till. Vill man nåt får man sätta fart.
Att pensionsspara - med all respekt - må vara klokt. Om man lever då.
Annars är det wasted.
Pensionsspar garanterar dessvärre inte Liv.
Det gör däremot Upplevelser. Och att Förverkliga Drömmar.
Det garanterar Livsupplevelser.
Så jag tänker inte "Sen" längre. Och det tackar jag Sjukdomen för.

Jag tackar den för Skrivandet också. För att jag kommit igång. Och att jag tänker fortsätta.
För mig har hisnande femtontusen (!) träffar på bloggen sporrat hela vägen.
Alla uppmuntrande tillrop har varit ovärderliga.
Att få ta del av andras erfarenheter fullständigt nödvändigt.
Ett Tack till alla ni!
Men nu.

Nu vajar fanorna i soluppgången. Hästen är sadlad.
Konturerna av bergsmassiven ligger där framme.
Dit jag ska.
Om Gud vill och röva håller...

Ett Tekniskt Geni

Jag är en Sur Bloggare.
Min senaste text "försvann" från Bloggen. Teknik. Liksom.
I själva verket har jag liksom alla andra varnats genom Internets relativt korta avancemang:
"Akta Dig för vad Du lägger ut på Nätet. Ty allt du skriver eller gör är ristat i cyberrymden i Evigheters Evighet".
Pyttsan heller. I en vecka låg texten. Så var den väck.
Och då tänker man ju - måste fråga någon på...typ Bloggavdelningen. Dom borde ju veta vad som hänt.
Ha. Det finns ingen ansvarig. Det finns ingen att Kontakta...
Rena Alien. I Cyberrymden Glider Du Runt Ensam. Inga käcka fröknar i växeln. Tomt. Dött.
Klagomuren som fenomen upphörde att existera i samband med att Televisionen kommersialiserades.
Därefter var det Fritt Fram.
I Cybervärlden finns på sin höjd en "Support". Jo Hejsan. Anonym förstås.
Bara nån som skriver. Om den har lust.
JAG VILL LIKSOM KLAGA HOS CHEFEN!!!

När jag surat ett tag insåg jag att jag som vanligt måste vända på steken.
Alltså försöka se nån jävla mening med fadäsen. Lyckades sådär. Meningen skulle i så fall vara Back Up.
Och det gjorde Rolf.
Jag surade. Tänkte att jag ändå aldrig kommer på nåt mer att skriva om. Uttömd.
Förutom att jag återigen förbannade denna Teknik...

Jag är Dysteknisk. Komplett Dysteknisk.
Det hänger ihop med min Totala Oförmåga att lära mig nånting jag inte är ett skvatt intresserad av.
Lyssnar inte. Nickar med huvudet. Absolut. Ser intresserad ut ja (studielån för teaterstudier betalar sig...).
Men är alltså Fullständigt Döv vid det så kallade Inlärningstillfället.
Även om jag är medveten om detta handikapp tycker man ju att jag skulle vara lite observant. Lyssna lite extra.
Försökt. Går Inte.
Detta kommer lämpligast vid uttryck när jag skall lära mig Teknikaliteter (med betoning på skall).

Låt mig exemplifiera. (Och här får jag stanna en bra stund och tänka efter.
Kommer inte på vad det heter. Det jag skall exemplifiera. Men det har nånting med teve att göra. Den där manicken som man byter kanaler med. Och höjer volym...Tro det eller ej. Måste ringa Rolf och fråga. Och han som är på födelsedagskalas och allt. Kan inte hjälpas...)
FJÄRRKONTROLL!!! Ok. Nu fortsätter jag. Alltså fjärrkontroll. Vi har fem stycken till teven och cd:n och nåt annat som Rolf har mixtrat ihop för att få bra ljud när man kollar på film. Gott så.
Men jag vet inte hur man gör!!! För att få igång dom alltså. Jovisst har han förklarat.
Men jag har inte lyssnat. Och varför inte då då?
Jamen varför har ALLA fjärrkontroller hundratre knappar????
Varför inte "På", "Av" och typ "Paus"?
Hur ska jag kunna veta vad hundratre gånger fem knappar ska användas???
Hur ska någon kunna veta det?
Och när skall de hinna lära sig?
Så jag skiter i det. Kollar på film när Rolf är hemma helt enkelt.
För övrigt glor jag misstänksamt på apparaturen. (Däremot kan jag få igång bilstereon!!! Sicken bedrift. En gång var jag däremot förtvivlad. Hade lånat ut bilen till vår polske kollega varpå radion pratade polska. Jag var förkrossad. Ringde Rolf förstås. Han sa att det gick att "laga" ganska enkelt. Och det gjorde det, tack och lov!).

Såhär illa är det faktiskt. Musik lyssnar jag inte på. Får bli P1 via "transistorn" heter det väl. Och då får man stå ut med "Ring P1" där Rasisterna och Homofoberna brottas för att göra sina stämmor hörda. Kan ibland ratta in P3 bara för att snabbt konstatera "för gammal". Jag alltså. Orkar inte med folk som Snackar I Takt. Oberoende av att de säkert har nåt viktigt att säga. Den svenska betydelsen av Rap är ganska synonymt med vad jag tycker om detta tugg. Så P1 alltså.

Som det är med alla typer av handikapp går allt sin gilla gång med de apparaturer Man Lärt Sig.
Nöjt konstaterar jag: Kan sätta igång datorn. Kan maila. Kan sköta min Facebook plus att jag kan publicera bilder. Min tekniska genialitet når här inga gränser för min förmåga. Avdelningen Mobil Telefoni gör mig särdeles mallig. Jag har en iphone 4!!! Jag menar. Kan det bli märkvärdigare????
Vad som skiljer en 3.a från en 4:a har jag ingen aning om. Borde man det???

Och så. Det Värsta.
Man. Måste. Byta. Telefon.
Man. Får. En. Ny. Manual.
Skräckordet. Manual. Oftast biblisk tjocklek. Oavsett om man köper en ficklampa.
Och naturligtvis tjugotvå språk.
Varje gång tänker jag. "Nu-ska-jag-i-lugn-och-ro-läsa-hela-manualen".
Och börjar sålunda med käck och frejdig optimism ta mig an Verket.
Tills jag når punkt 3 på sida 1. Då bryter jag ihop.
" Punkt 3. För doseringshylsan i vertikal linje med lysemulatorn". Typ.
Där var det stopp ja. Och resten av Manualen blir således liggande. Fel. Slängd.
Jag själv sätter på mig Dumstruten. Och där blir den kvar.

Bekvämt. På ett sätt. "Jag Kan Inte". Bra svar på det mesta. I synnerhet vid datorproblem (jag rår ju inte för att Rolf är ett tekniskt geni. Eller hur?).
I själva verket trivs jag bra i min Idiottekniska Offerroll.
Woops liksom. Där gick en typ säkring eller nåt. Mörkt blev det.
Detta händer ständigt när det Tekniska Geniet är på kurs. Då smäller säkringarna som popcorn i en överhettad panna. Och jag följer anvisningarna.
Där finns ett elskåp nånstans. Nähä. Nästa då. Inte där heller. Går igenom alla som jag lärt mig.
Inte då. Ringer. Nä. Panikringer Ni Vet Vem. På kursen ja.
Det visar sig naturligtvis att det denna gången (dessa gångerna) är EONs egen ellåda utanför gården som kapsejsat. Ha. Deras fel alltså. Jag Kunde Inte Gjort Nåt. Min Arma.

Så jag lever vidare med mitt Handikapp. Har trots allt ett Bra Liv ändå.
Fortsätter således att Blogga vidare. Tänker att den där gamla texten som försvann var väl ganska förgänglig.
Och jag tror mig veta hur man säkerhetskopierar vad jag just nu knattrar ner.
Annars varar väl den där födelsedagsfesten inte hela natten...

Den eviga resan

Metaforer i all ära.
Finns inget vackrare än symbolik (nja, nåt kanske).
Men. I ärlighetens namn. Handen på hjärtat.
Börjar det inte gå troll i detta evinnerliga resande???
Lösryckta citat från Allehanda Media (Pick One):
"Det har varit en helt fantastisk resa..."
"Hela processen har varit en resa utöver det vanliga..."
Samt reportern/journalistens skjutjärnsfråga:
"Hur har den här resan varit för dig...??".
Och Så Vidare.

I början så. Schysst liknelse. Man kände "wow, vilken uttryck. Precis så är det ju. En resa. Wow igen".
Och så blev allt en resa.Alla reste. Hela tiden.
Packa. Ge sig av om än lite motvilligt (den Obligatoriska Tröskeln). Kasta sig ut i Äventyret.
Uppleva. Befinna Sig. Och Summera. Man var Framme. Resan var över.
Men wow. Vilken Resa!

Till slut blir det som det alltid blir. Resan förlorar sitt värde. Resan blir tjatig.
Och metaforen därmed urvattnad.
Jag menar. När har man gjort sig förtjänt av resandets allegori?
Efter en tuff arbetsdag? (det ligger i metaforens struktur att resan på nåt sätt ska vara just tuff. Crocodile Dundee liksom). Eller en välbehövlig storstädning?
Jobbig skilsmässa? Vansklig tentaskrivning?


Vilket föranleder mig att kolla lite närmre på min Reslust. Eller rentav Olust.
I synnerhet behöver jag fundera över mina Trösklar.
Tillhör numera kategorin (om det nu finns en dylik kategori...) som får resfeber av att veta att jag ska till Malmö nästa dag (sju mil).
Lite svårare att sova ja. Lite spänd. Jag ska ju till Malmö gubevars.
Vad är då detta för fenomen och hur har det uppstått?

Håller jag på att bli gam...harkel...äldre? Jo. Så är det ju onekligen.
Inser ju att det har en hel del med bekvämlighet att göra.
Ty i aningslös ungdomstid trynades det på tågstationen i Milano, på färjan mellan Brindisi och grekiska fastlandet, i sovsalar på äventyrliga gatuteaterturnéer och varsomhelst där det var mest riskabelt för liv och lem.
Numera måste alla vilda hästar samarbeta för att få mig att övernatta på ett hotellrum utan dusch.
Om man får mig att övernatta över huvud taget. Helst vill jag hem.
Oavsett nattkörning. Hem vill jag.

Som Motvillig Resenär njuter jag av att slippa planera, packa, kolla kartor, beställa tågbiljetter (Ja jag är En Dålig Människa. Sist jag överhuvudtaget åkte tåg var 1995. Jag uppfann Bilen vid den tidpunkten), synka flygtider och leta hotell (sånt gör Rolf. Han verkar tycka det är kul).
Som Gnällresenär skulle jag kunna sluta förflytta mig överhuvudtaget. Bara sitta på arschlet ute på vischan och vegetera.

Men se. Den lätte går inte. För jag tror mig veta att de flesta av oss mår lite bra av att se nåt annat. Jag Själv inkluderad. Få nya intryck. Uppleva. Skakas om lite rentav. Och komma tillbaka.
Då blir det gärna lite småjobbigt ibland. Stenhårda italienska bäddmadrasser (bäddset hemifrån ja. Deras sticks eller luktar frätande tvättmedel), okända destinationer och märkliga matupplevelser.
Riktigt Besvärligt ibland alltså (allting är relativt) men jag gör det ändå.
Paradoxalt nog för att Jag Vill.

Jag vill utmana mig i det läskiga att förlora mina invanda mönster för en tid.
Jag vill uppleva det oväntade. Söka oupplevda upplevelser (Hold your horses. Inte för många. Mer lagoma). Jag vill på nåt sätt utsätta mig för Äventyret om än med dusch på rummet. Det ligger på nåt sätt i Reslustens natur. Nån slags Inre Driv.
Längtan Bort.

Och som om det inte räckte. Eller som om man kom undan. Ack Nej.
För parallellt med detta ibland så nödvändiga resande pågår ju ständigt Den Inre Diton.
Ibland har jag funderat över om listan över mina krav på bekvämligheter har expanderat till följd av att Den Inre Resan blivit snårigare med åren?
Vågat sig på att dyka på djupare vatten. Gett sig ut på savanner där vilda djur lurat i buskarna. Gungat över mörka hav i stormbyarna. Orienterat sig i ogenomtränglig dimma i de djupa skogarna. Sökt svaren på Eviga Frågor. Och ibland nöjt sig med att det inga svar finns att få.
Bara frågor.

Äventyret jag sökte i sorglös ungdomstid (Sorglös??? Du skojar?) har med åren till viss del ersatts av de oundvikliga strapatserna som pågår inom oss. Inom mig. För jag kommer inte undan. Inte ens på vischan.
I synnerhet inte på vischan.

Minns Drömmarna. Flytta till Österlen (Kunde lika gärna ha varit Åka till Sydamerika). Bo i Natur. Ha Tid. Låta Tankarna Flöda Fritt. Jo. Så var det. Också.
Minns också de första årens Obarmhärtiga Utsatthet.
Ödsligheten på vintrarna. Oundvikliga insikter efter sammanträffanden med inte fullt så angenäma sidor hos sig själv. Och känslan av att det inte fanns någonstans att gömma sig.
Antingen stod man ut. Gick över Tröskeln. Eller så kunde man dra.
Vi stannade. Snacka om Resa.

Denna vinter har varit värsta Trippen. Solskensdagarna färre än vanligt. Det har stormat och blåst. Ibland har jag hittat lä på de mest oväntade ställen. Skådade land för en tid sedan och flyter nu långsamt mot grundare vatten. Destinationen är siktad. Ser fiskebyn i fjärran och hoppas på lugna dagar på ett pensionat invid hamnen. Ett rum med duschmöjligheter. Inte mer än så.
Men med möjligheter att pusta ut.
Havet har helt enkelt varit för våldsamt.
Men vilken Resa!
Wow.

Där filmen slutar vill jag börja

Vi har sett det otaliga gånger.
Till och med upplevt det tillsammans. Även om vår insats mest har varit att idissla popcorn och begrava ansiktet i kudden i de mest dramatiska ögonblicken.
Men ändå. Visst är vi lika slutpumpade.
Men lyckliga. Omskakade och lättade går vi till sängs och gläds åt vår något mindre tillspetsade tillvaro där en spindel på väggen måhända kan utlösa en Sigorney Weawer-reaktion. Fasa först. Sedan döda.
(Spindelfobi till trots kommer vi aldrig i närheten av Aliens-via-magen-upplevelse även om en och annan förstföderska räcker upp handen nu).
Kan väl konstatera att åtminstone mitt liv är betydligt lugnare än deras: Filmskådespelarnas.

Tänker närmast på Nicole Kidman. Denna arma varelse i "Lugnt vatten".
Jag menar. Tokstolle på hennes och äkta makens segelbåt. Maken simmar runt i nåt vrak och drunknar mer eller mindre emedan hon försöker hålla styr på Vettvillingen och Mördaren som kapat deras yacht.
Våldtagen, lemlästad och jag tror till och med att hunden röjs undan på nåt bestialiskt sätt.
Minns jag rätt stoppar hon en dynamitrulle i truten på honom och därefter puts väck med tosingen.
Och där. Dyker den näst intill drunknade mannen upp och så är allt väldans harmoniskt.
Över. Lugnet återställt. Paret kan segla vidare. Och vi kan gå och lägga oss.
Bra där.

Och så har vi Bruce Willis. Liksom. Exakt hur många hela ben fanns kvar i honom efter Die Hardfilmerna???
Med stöd av hustrun vacklar han in i en taxi (Taxi???? Ambulans! Likbil!!) och drar iväg för att gosa med makan. Hemmakväll. Fredagsmys. Chips. Lite dip måhända och en virrepinne innan de kryper till kojs.
(Med betoning på kryper).
Glada över att han lyckats mörda en sisådär tjugosju personer.

Och så fortsätter det i film efter annan. Fruktansvärt bestialiska grejer råkar våra hjältar ut för.
Minns ruggot som Julia Roberts försökte fly ifrån. Galen make ja. Fick fejka sin död och allt.
Träffade mysig dramalärare i amerikansk småstad och allt kunde fortsatt i bästa förälskelseröj med:
1. Jaga varandra i parker. 2. Rulla sig i snö. 3. Käka sockervadd på tivoli. Etcetera.
Kunde ha gjort ja. Men inte. Ty Tokmaken dyker upp och sen är valsen igång.
Innan hon skjuter fanskapet. Ja. Alltså skjuter ihjäl. 
Och sen är allting bra.

Och här vore det på sin plats med en enkel liten fråga:
Trauma. Någon???
Vad händer sen??? Jamen snälla.
Det är ju där det intressanta börjar.
Exakt vilken typ av behandling ges till Sigorney?
Hur lyckas Nicole någonsin komma över de övergrepp hon utsatts för till havs?
Vilken typ av inre skador blir till ett livslångt handikapp för Bruce?
Och vad blir straffet Julia måste avtjäna efter att ha arkebuserat maken?
Till exempel. Och vilka bestående psykiska men får dessa kämpar relatera till under resten av sina liv?

Den filmen vill jag se. Om någon.
För där hade åtminstone jag haft en del att lära.

Jag funderar ofta på vad styrka innebär. Vad ett livstrauma består av.
Under hela min sjukdomsperiod har jag (förutom några hälsosamma breaks) känt mig oerhört stark.
Hulken-läge. Verkligen. Även om jag gnällt och gnytt (Jaha. Rolf igen där) så har jag erinrat en oerhörd styrka inifrån djupet av mig själv som jag verkligen inte var medveten om.
Med förvåning, ska tilläggas.
Förvånad över att den fanns där. Förmågan att tänka klart. Tänka klokt. Känna allt. Men ändå fokuserat fokusera. Vi besitter uppenbarligen den förmågan.
Jag besitter den. Märkvärdigt.
Känner mig som en vältränad sprinter som börjar ana målsnöret efter ett ansträngande maraton.
Nu får det snart vara över.

Och ja. Vad händer sen???
Med styrkan alltså. När jag gått i mål?

Tanken oroar mig. Ska jag rasa ihop som ett korthus? Eller lugnt trumpeta Faran Över och gå vidare med livet? Rida mot solnedgången till tonerna av My Way? (Nämen nej. Final curtain??? Tok heller)
Hursomhelst. Denna våren har varit en pärs. Är en pärs.
Jag och Bruce. Jag och Julia. Jag och Sigourney. SANT.
Det intressanta måste ju ändå vara hur vi förvaltar allt detta. Jag och de andra på raden ovanför.
Vad vi drar för lärdomar.
Som en långfilmsdramaturgi har ändock verkligheten gestaltat sig.
Och även om filmen slutar lyckligt bör vi beakta att vi (jag) nog aldrig kommer att få veta hur filmen slutar innan den har slutat.

Alla överlevande i Verklighetens Katastrofer. Näppeligen skuttar de dagligen runt och sjunger hymner över den stora lyckan att ha överlevt tsunamis, jordbävningar, Estonior och liknande fasor.
Säkerligen förundras de över Faktumet. Förmodligen går de i däck lika ofta som de flyger.
Troligen inser de precis som jag att ingenting är över.
Men att börja filmen där nångång.
Det vore riktigt spännande.




.

Återstoden av dagen

Inser ibland att jag nått fram till Livets eftermiddagskaffe.
Vetebrödet är framdukat och vill det sig väl gives ibland en rejäl bit Prinsesstårta (jag kan begå svåra brott för att komma över denna delikatess).
Lunchen var knappt märkbar. Minns inte vad som serverades.
Hade för bråttom med att komma vidare.
Men nu känner jag obestridligen på avstånd doften av en God Middag.
Fast jag är inte där ännu.
Står mig fortfarande rätt bra på vetelängden. Och varför hetsa? Så småningom klämtar vällingklockan och det är dags att bänka sig. Därefter återstår endast desserten. And the rest is...hm...rest??
Därutöver vet vi icke. Endast tron må leda oss.
Undrar vem som hade rätt?

Blir det Gud med vita skägget och hans gäng? Eller Muhammed? Buddha?
Eller hela gänget. Delar dom i själva verket på Makten och Härligheten?
Och det där med Domens Dag.
Har jag alltid nojjat lite på.
Jag menar.  
Såg Gud verkligen när jag gång efter annan försökte lära den där katten att simma när jag var i tioårsåldern?? Kommer det i så fall att räknas av på Kontot?
Och allt det andra? Dylikt som inte ens lämpar sig i skrift?
Ska det Upp På Agendan?
Är det i så fall Sankte Per som dömer innan, eller om, man släpps in?
Så det viktigaste av allt. Får man Fri Rättshjälp?
Ni märker. Många tankar.

Jag minns särskilt de täta besöken av Jehovas Vittnen från min barndom.
Med stor beslutsamhet vandrade de runt i villakvarteren och försökte rädda med sig Förtappade Själar till Paradiset.
Det fanns tecknade bilder ja. Regnbåge. Absolut (de har väl många gånger vridit sig i plågor över vad just detta himlafenomen har kommit att bli symbol för).
Idel Solsken. Giraffer och lejon (och där blev man ju lite lockad ty i Värmland fanns mest älgar. Föga exotiskt). Så slutligen Människorna. Så Himla Glada.
Mest för att de sluppit ut ur detta eländiga Hades och fått komma in i Paradiset.
Och, menade de, nu fanns alltså Chansen. Att så att säga hoppa på tåget.

Men där. Alltså redan tidigt infann sig en misstänksam förnimmelse. Visst.
Jag kunde själv se på teckningen hur glada alla var och att det alltid var vackert väder och att alla djuren var sams precis som i Fantomen men så var det det där andra. Själva grundfrågan.
Vad gör man i Himlen när man tröttnat på att ständigt vara glad och trevlig???
Blir det inte lite långtråkigt helt enkelt? Lessnar man inte på Prinsessbakelserna??

Precis som en scen i gamla såpan Falcon Crest. Den elaka Richard hotade ständigt Angelas (som också var elak) vingård. Och han var rik. Kunde skippa filen och dricka champagne varje morgon. Vilket han gjorde.
Otaliga var dessa frukostar med champagne och lika otaliga var olika Damer i åttitals-knullrufs iförda morgonrock som bevistade dom. Och Richard då.
Han suckade lojt och skvätte upp champagne. Lite lagom uttråkad.
Således förvandlades champisen till mellanmjölk och blev trist och urvattnad.

När jag precis slevat i mig Livets Förmiddagsfika drömde jag om Paradiset.
Jag kunde tydligt se i resebroschyrer att detta låg i Västindien. På Barbados.  
Där låg det.
Och. Det bästa av allt. Om man slet tillräckligt hårt i Sahlgrenska sjukhusets centralkök ett antal månader kunde man komma dit. Till Paradiset.
Så varför tveka?
Så jag for dit. Såklart.

Men. Men. Ett är då säkert.
Efter ett antal månader på en karibisk strand förvandlas Paradiset till Rena Helvetet.
Jag lovar. Been there. Done That. Bought the T-shirt.
Sol vareviga dag. Vit strand och palmer. Sol igen. Bada. Torka. Sola. Bada. Sola. Bada.
I början. Tveklöst. Gud vad härligt. Såhär skulle man ha det jämt!!!
Men efter fyrtiosex dagar. Say no more.
Så jävla tråkigt. Så bottenlöst trist.
Det var bara att lära sig att tälja koraller och knyta makraméväskor för att överhuvudtaget stå ut.
Och. Tänker Du då. Varför rörde du inte på dig? For runt. Kollade andra öar?
Så svaret då.
Det var exakt det jag gjorde men det var likadant överallt. Samma jävla strand.
Precis. Som. I. En. Amerikansk. Skräckfilm.

Min paradisiska dröm fick sig således en rejäl knäck.
Minns att jag längtade efter regn, blåst, hagel och ja...till och med snö!!!
Så när jag slutligen kom hem var det första maj. Picknickläge i Sverige.
Alla Levde I Paradiset. Och alla var naturligtvis väl unt.
Jag hade ju hängt där i månader.
Men det absolut sista jag ville var att häcka i Sol och Syrener.
Längtade evinnerligt efter hösten.
Men stod ut i Paradiset. Hela sommaren.

Därefter har jag kommit att tänka mig noga för vad det är för ställe vi ska till efter Desserten.
Jehovas? Nej Tack. Flyta runt som Saliga Andar? Nope. För tråkigt.
Jag vill nog helst bli en tvådimensionell ande. En med svärta.
Med förmåga att skåda Mörker och Ljus.

Dessutom gillar jag att åldras. Ser fram emot Middagen som jag vet smakar så mycket intensivare än vad Frukosten och Lunchen gjorde.
Nu kan jag tydligare urskilja Kryddorna. Känna Smakerna.
Och paradoxalt nog Se Klarare trots att jag måste byta glasögon vartannat år eftersom synen försämras.
Märkligt nog.

Så jag har naturligtvis insett att Desserten blir den sista.
Det skrämmer mig föga då jag vet att kvällshimlen är den allra vackraste.
Men till Paradiset vill jag inte. Om jag får välja blir jag hellre Personlig Assistent till någon behövande nere på jorden.
Någon som behöver hjälp med att se Ljuset då Mörkret överskuggar.
Då funkar det. Då känns det bra.