Katastrofreflektioner

Funderar över gamla Katastrofer.
Om hur de slog ner som en bomb i tillvaron.
Kunde vara vadsomhelst. Bara det föll under benämningen Katastrof och medförde kramp i magen, sömnlöshet och ett ständigt malande med vidhängande tungt obehag.

Dessa kunde företrädelsevis vara av ekonomisk karaktär. Och därmed Obotligt.
Stressen var omätbart hög. Hur skulle detta lösas? Fanns någon möjlig utväg.
Svar nej. Detta Tunga Besked skapade det starka fundament varpå Katastrofen vilade.

Ruin såklart. Ett framtida bettleriscenario tedde sig som en möjlig lösning.
Att dra sig fram som utmärglad vagabond torde vara den minsta konsekvensen av katastrofens art.
Nattsömn är inte att tänka på när denna förödelse slingrat sig in i systemet.
Hela ens hjärnkapacitet har tillfälligt transformerats till en kalkylator där röda minustecken framträder på displayen med ett blinkande sken.
Och framförallt. Ingenstans i universum finns gåtans lösning (att den uppkomna ekonomiska katastrofen oftast bottnade i Oförsiktigt Spenderande lämnades alltid därhän. Varför katastrofen uppkom är föga intressant. Utan mer Konstaterandet).

Men hur det nu var så vaknades det dagen därpå. Det gicks upp. Möjligtvis jobbades.
 På ena eller andra sättet passerade dagen. Och dagarna efter. Utan att Lösdrivarsituationen blev ett faktum.
I själva verket koms problemet så småningom tillrätta med. Antingen via nåt generöst lån från penningsstinn förtrogen eller så damp det väl ner nån oväntad penningsumma från De Saligas Hemvist.Kanske någon glömd semesterersättning men troligaste alternativet rörde sig nog om tillfälligt penninglån av bekant beskyddare.

Oavsett varifrån och hur så dimmade Katastrofen ut i universum och försvann.
Den som var obotlig och olöslig var plötsligt över och passerad. Magont slut.
Rotera Grillspett Nattetid - Över.
Åtminstone för denna gång. Men ingen fara. Katastrofer Kommer Tillbaka.
Och då vill jag ändå understryka att jag på intet sätt tillhör den misantropiska skaran utan tvärtom tycker mig ha en ovanligt naiv och positiv världsbild.
Spelar liksom ingen roll. Katastrofer hör till.

Fascineras ändå av Katastrofens Innersta Rum - alltså där man befinner sig mitt i turbulensen.
Och uppriktigt känner med hela sin själ att uppstådd problematik inte är förenlig med rimlig framtidsutsikt.
Ångesten ja. Tyngden. Svärtan och den totala närvaron.
Och inte minst frustrationen av att inte kunna påverka. Utan bara vara just där.
I Helvetet.
Att inte kunna se en lösning. Bara Hoppas På Nåd.
Eller göra något åt situationen. Ta ett steg. Om man ser nåt.
Annars famla i blindo.

I P-O Engqvists eminenta bok "Musikanternas uttåg" hittade jag en gång uttrycket:
"Det gives alltid något bättre än döden".
Ja alltså. Om man inte skulle Barka Hädan fanns alltså
ett Alternativ. Ett nytt spännande äventyr. På andra sidan myntet.

Minns andra också. Katastrofer som Fes Ut I Tomma Intet.
Exempelvis Otaliga Omöjliga Jobbsituationer.
Utan Lösning. Rys.
Den annalkande Katastrofen följer vardagslunket, briserar på fredagslunchen, tar helgledigt och återaktiveras med våldsam kraft på söndagseftermiddagen. Kvällssteken smakar papp. Wallanderfilmen går trögt (nåja. Trögare) och fjärilarna dansar jenka i brösthöjd. Ty måndagen betyder Tillbaka Till Katastrofen.
Det ska Tas Tag I Situationen. Argumenten går på högvarv i hjärnan och timvisaren står på nolltvå trettiofem.
Men fredagens uppkomna Katastrof av till exempel Relationskaraktär ter sig Fullständigt Orimlig för fortsatt arbete.
Näven i bordet ja.

Så ringer klockan. Det segas upp. Drunknas i filen och med strypkänslor i halstrakten rattas det mot arbetsplatsen. För att. Ja just det. Möta Antagonisten utanför som pladdrar på som vanligt!!!
Och tillägger i förbigående när dörren rycks upp till arbetet/avrättningsplatsen:
"Jamen vad trötta vi var i fredags när vi hade lite...tja...meningsskiljaktligheter...men hahaha! Jag kan var ovanligt rigid och dum när jag blir sån där och...".

Jahapp. Så var den Katastrofen överblåst. Tre dagars intensiv energi hade dock ägnats åt den i tankarna.
Förgäves? Eller?
Både Ja och Näppeligen tror jag.
För det var ju ändå precis så det kändes. Och skulle det vara så att det hela avvärjdes med en förlåtande kommentar så vad bra. Då var ju den over and done.
Och när de lämnar oss, di där Katastroferna, så är det som om endorfinerna får spatt.
Allt blir så himla roligt igen!


Och så har det väl nästan alltid varit med dom gamla Katastroferna. Dom kommer och går.
Så funderar jag såhär på söndagseftermiddagen när kvällssolen kastar in kaskader av vårljus över ängarna och fälten.
Att det finns en tid av Katastrof. Och en Annan Tid när den inte existerar längre.
När vi gått vidare. Lämnat den bakom oss som en utblåst orkan. När den passerat.
Och då åtminstone inte jag kunde begripa hur jag kunde känna mig så vanmäktig under den dära Katastrofprocessen.
Men då hade jag ju heller inte tillgång till facitet. Fast en gnutta mer tillit kunde jag väl ändå lugnat ner mig själv med. Jag har ju varit med om några.
Jag borde ju veta.
Eller.