onsdag 4 maj 2011

Där filmen slutar vill jag börja

Vi har sett det otaliga gånger.
Till och med upplevt det tillsammans. Även om vår insats mest har varit att idissla popcorn och begrava ansiktet i kudden i de mest dramatiska ögonblicken.
Men ändå. Visst är vi lika slutpumpade.
Men lyckliga. Omskakade och lättade går vi till sängs och gläds åt vår något mindre tillspetsade tillvaro där en spindel på väggen måhända kan utlösa en Sigorney Weawer-reaktion. Fasa först. Sedan döda.
(Spindelfobi till trots kommer vi aldrig i närheten av Aliens-via-magen-upplevelse även om en och annan förstföderska räcker upp handen nu).
Kan väl konstatera att åtminstone mitt liv är betydligt lugnare än deras: Filmskådespelarnas.

Tänker närmast på Nicole Kidman. Denna arma varelse i "Lugnt vatten".
Jag menar. Tokstolle på hennes och äkta makens segelbåt. Maken simmar runt i nåt vrak och drunknar mer eller mindre emedan hon försöker hålla styr på Vettvillingen och Mördaren som kapat deras yacht.
Våldtagen, lemlästad och jag tror till och med att hunden röjs undan på nåt bestialiskt sätt.
Minns jag rätt stoppar hon en dynamitrulle i truten på honom och därefter puts väck med tosingen.
Och där. Dyker den näst intill drunknade mannen upp och så är allt väldans harmoniskt.
Över. Lugnet återställt. Paret kan segla vidare. Och vi kan gå och lägga oss.
Bra där.

Och så har vi Bruce Willis. Liksom. Exakt hur många hela ben fanns kvar i honom efter Die Hardfilmerna???
Med stöd av hustrun vacklar han in i en taxi (Taxi???? Ambulans! Likbil!!) och drar iväg för att gosa med makan. Hemmakväll. Fredagsmys. Chips. Lite dip måhända och en virrepinne innan de kryper till kojs.
(Med betoning på kryper).
Glada över att han lyckats mörda en sisådär tjugosju personer.

Och så fortsätter det i film efter annan. Fruktansvärt bestialiska grejer råkar våra hjältar ut för.
Minns ruggot som Julia Roberts försökte fly ifrån. Galen make ja. Fick fejka sin död och allt.
Träffade mysig dramalärare i amerikansk småstad och allt kunde fortsatt i bästa förälskelseröj med:
1. Jaga varandra i parker. 2. Rulla sig i snö. 3. Käka sockervadd på tivoli. Etcetera.
Kunde ha gjort ja. Men inte. Ty Tokmaken dyker upp och sen är valsen igång.
Innan hon skjuter fanskapet. Ja. Alltså skjuter ihjäl. 
Och sen är allting bra.

Och här vore det på sin plats med en enkel liten fråga:
Trauma. Någon???
Vad händer sen??? Jamen snälla.
Det är ju där det intressanta börjar.
Exakt vilken typ av behandling ges till Sigorney?
Hur lyckas Nicole någonsin komma över de övergrepp hon utsatts för till havs?
Vilken typ av inre skador blir till ett livslångt handikapp för Bruce?
Och vad blir straffet Julia måste avtjäna efter att ha arkebuserat maken?
Till exempel. Och vilka bestående psykiska men får dessa kämpar relatera till under resten av sina liv?

Den filmen vill jag se. Om någon.
För där hade åtminstone jag haft en del att lära.

Jag funderar ofta på vad styrka innebär. Vad ett livstrauma består av.
Under hela min sjukdomsperiod har jag (förutom några hälsosamma breaks) känt mig oerhört stark.
Hulken-läge. Verkligen. Även om jag gnällt och gnytt (Jaha. Rolf igen där) så har jag erinrat en oerhörd styrka inifrån djupet av mig själv som jag verkligen inte var medveten om.
Med förvåning, ska tilläggas.
Förvånad över att den fanns där. Förmågan att tänka klart. Tänka klokt. Känna allt. Men ändå fokuserat fokusera. Vi besitter uppenbarligen den förmågan.
Jag besitter den. Märkvärdigt.
Känner mig som en vältränad sprinter som börjar ana målsnöret efter ett ansträngande maraton.
Nu får det snart vara över.

Och ja. Vad händer sen???
Med styrkan alltså. När jag gått i mål?

Tanken oroar mig. Ska jag rasa ihop som ett korthus? Eller lugnt trumpeta Faran Över och gå vidare med livet? Rida mot solnedgången till tonerna av My Way? (Nämen nej. Final curtain??? Tok heller)
Hursomhelst. Denna våren har varit en pärs. Är en pärs.
Jag och Bruce. Jag och Julia. Jag och Sigourney. SANT.
Det intressanta måste ju ändå vara hur vi förvaltar allt detta. Jag och de andra på raden ovanför.
Vad vi drar för lärdomar.
Som en långfilmsdramaturgi har ändock verkligheten gestaltat sig.
Och även om filmen slutar lyckligt bör vi beakta att vi (jag) nog aldrig kommer att få veta hur filmen slutar innan den har slutat.

Alla överlevande i Verklighetens Katastrofer. Näppeligen skuttar de dagligen runt och sjunger hymner över den stora lyckan att ha överlevt tsunamis, jordbävningar, Estonior och liknande fasor.
Säkerligen förundras de över Faktumet. Förmodligen går de i däck lika ofta som de flyger.
Troligen inser de precis som jag att ingenting är över.
Men att börja filmen där nångång.
Det vore riktigt spännande.




.

4 kommentarer:

  1. Jag håller med dig fullständigt!

    SvaraRadera
  2. Du och jag, Calle... ;)

    SvaraRadera
  3. Och jag undrade alltid vad som hände flickan el pojken som i H.C Andersens saga avslöjat att kungen var naken. Jag riktigt oroade mig för att stackarn blev lynchad efter att sagan var slut. Eller blev det en hjälte.. Blev det revolution. Eller blev det ingenting.. (En snart 50 årig undran.)

    SvaraRadera
  4. Hahaha! Har också sådana undringar om barndomsfigurer. Troligen blev han kommunalråd. Som Emil.

    SvaraRadera