when all is said and done...

Allt har väl sin tid.
Så även ett sjukdomsförlopp. Och ett sätt att förhålla sig till det.
Mitt Besked i juletid chockade mig fullständigt. Sedan dess har cancerprocessen löpt som en berg-och-dalbana längs vinter och vår.
Nu är det snart sommar. Och jag kommer att genomgå mina förhoppningsvis sista behandlingar.
Så vitt jag vet. Så vitt Doktorn vet. Måhända Gud håller med också.
I så fall skulle jag vara startklar för Nytt Liv i sommar. Utan cellgift.
Jag har beslutat mig för att förlita mig helt på vad förra veckans skiktröntgen visade och vad doktor Johan sa (Ja, har nog haft fem-sex läkare under det här halvåret):

Resultatet ser väldigt bra ut. Din senaste röntgen visar en stark tillbakagång av tumören.

Det var i måndags. Nästa vecka ska jag tillbaka till Lund för behandling.
Förvissad om att denna går bra.
Så då väljer jag att går ur Identifikationen som cancerkille och går in i Snart-Frisk-kille.
Därmed avslutar jag min Blogg som givit mig enormt mycket insikter och fantastisk support under den här skitjobbiga tiden. Skitjobbig men berikande.
Fast nu tycker jag att jag förtjänar semester snart...

Att sammanfatta erfarenheterna kommer att ta år. Kanske resten av mitt liv.
Cancer får vi leva med vare sig vi vill eller inte. Och jag med. Numera.
Ty det var ingenting som fanns i min begreppsvärld innan december förra året.
Inte mer än som ett Mörkt Hot som jordbävning eller att störta med ett flygplan.
Nu är jag inte så rädd längre. Har förstått hur vanlig den här sjukdomen är.
Att den förr eller senare kryper in i de flesta familjer. Och att den inte är lika dödlig som jag befarat.
Alla gånger.

För farlig är den. Kategoriseras ändå som Livsfarlig Sjukdom.
Senaste månaden har jag fått två dödsbesked.
Visserligen människor som jag inte känt på många år men i samma ålder och förmodligen med samma lust att fortsätta sina liv. Precis som jag.
Men som inte fick. Denna gången.

Överlevandet är naturligtvis svårt att fira. För vad vet vi om i morgon?
På åttiotalet firade vi i champagne när det testades negativt för HIV.
Hip hip hurra!!! Jag Var Utvald Att Leva. Malligt drogs det ut i nattlivet på jakt efter nya äventyr.
Jag var en Överlevare.
En månad senare hade man ju ingen aning...

Jag har haft förmånen att se dem alla. Åtminstone många. På onkologen.
Unga. Medelålders. Gamla.
Alla med samma droppställningar fast betydligt olikt fördelade cellgiftsportioner i påsarna.
Med ett gemensamt: En slags beslutsamhet. En självklarhet som fascinerat mig.
Ett slags Detta Är Ingen Dödsavdelning Utan Här Kämpar Vi På. Oavsett skick.
Några kommer insvepande direkt från jobbet. Slår sig ner för att bli Uppkopplade.
Slöbläddrar i en veckotidning och svarar glatt i mobilen när den piper till.
Riktigt unga har ofta med sina flick- respektive pojkvänner. Det kelas och fnittras och bestäms resplaner när sommaren nalkas. Andra rullas in. Riktigt sjuka.
Tung andning och enorm trötthet. Men oftast fulla av liv.
En behandlingsavdelning som sjuder av liv skulle man kunna säga.

För fortsättningen har vi ju ingen aning om. Det är bara att låta varje process ta sin tid.
Cancer kommer på ett eller annat sätt vara en del av mitt fortsatta liv.
Jag kommer till exempel att kontrolleras med jämna mellanrum. Så slipper jag noja över det.
Lite prover då och då. En och annan röntgen. Men minns ändå att detta är en förhoppning.
Och inget annat.

För att fejsa Allvaret på det här viset ger onekligen en ödmjuk inställning.
Det går liksom inte att ta något för givet. Bara att tacksamt konstatera när det funkar.
Men man ska fortsätta Planera! Och Förhoppa! Och Visionera! Och Drömma!
Sen får Livet bestämma fortsättningen. För det där med Överlevandet är ju bara temporärt.

Jag tänker inte skjuta upp saker. För det har vi inte tid till. Vill man nåt får man sätta fart.
Att pensionsspara - med all respekt - må vara klokt. Om man lever då.
Annars är det wasted.
Pensionsspar garanterar dessvärre inte Liv.
Det gör däremot Upplevelser. Och att Förverkliga Drömmar.
Det garanterar Livsupplevelser.
Så jag tänker inte "Sen" längre. Och det tackar jag Sjukdomen för.

Jag tackar den för Skrivandet också. För att jag kommit igång. Och att jag tänker fortsätta.
För mig har hisnande femtontusen (!) träffar på bloggen sporrat hela vägen.
Alla uppmuntrande tillrop har varit ovärderliga.
Att få ta del av andras erfarenheter fullständigt nödvändigt.
Ett Tack till alla ni!
Men nu.

Nu vajar fanorna i soluppgången. Hästen är sadlad.
Konturerna av bergsmassiven ligger där framme.
Dit jag ska.
Om Gud vill och röva håller...