En passion. Definitivt.
Känslan av att stå i ett gammalt ruckel för att efterhand framkalla en vision av vad man kan åstadkomma är svårslagen. Ju ruckligare dess bättre.
I detta läge kan vilket slott som helst framträda ur gistna bjälkar och muggigt gammalt trägolv - framtidsbilden är gränslös.
Möjligheterna oändliga. En lidelse som väl förhoppningsvis är det enda Ernst och jag har gemensamt - går inte gärna barfota bland spik och vassa skruvar.
Andra skillnader må lämnas därhän. Har inget större behov av att angripa någon...
I kontakten med det fallfärdiga huset växer en inre vårbäck fram till en häftig flod av kreativa eventualiteter. Viktigast blir att fånga husets själ. Hitta det övergivna språk varvid boningen en gång kommunicerade med yttervärlden innan det föll in i historiens glömska.
Söka längtan efter upprättelse - ett nytt liv. Ett evigt.
Fascinationen över att dessa byggnader överlever oss alla och berättar sin historia vidare är rörande och storslaget. Ett gränslöst patos.
Minns första gången jag riktigt kände Känslan.
I filmen Agnes Cecilia byggd på Maria Gripes sällsamma böcker fanns just ett gammalt ruckel.
Grinden hade rasat. Ruinen av ett gammalt praktfullt hus låg dold bakom granar och bråte. Bara i den sekvensen klappade hjärtat snabbare.
Och så. Plötsligt. Transformerades boningen bakåt i tiden och som publik fick man se hela härligheten framträda såsom det en gång var - ett ståtligt herresäte med raka buxbomsgångar och glasverandor.
Jag smällde av. Nästa bildsvit tillbaka till ruinen igen. Fast jag var redan avsmälld. Kunde aldrig glömma detta. Ett s k historiskt ögonblick hade inträtt.
Förtrollningen orubblig. Visste att på något sätt skulle jag komma att vara med om liknande processer.
In real life. Eller hoppades ligger nog närmare sanningen.
Det kom jag att vara. Fick vara med om att skapa en övergiven ladugård till ett italienskt palats.
Den inre bilden ledde oss i arbetet och processen var obeskrivligt tillfredsställande. Det var som om den uråldriga ladugården reste på sig ur askan och framträdde som den stoltaste svan. Riktigt ropade ut sin mallighet över nejden. Fick sin plats. Återupprättades och blev ett med landskapet.
Att lämna över till ny ägare var sorg samtidigt med en visshet att skapelsen var vår - och husets.
Ty de om några har förmåga att berätta hur de vill se ut. Det trixiga är att uppfatta det. Att kunna kommunicera och lyssna, för väggarna talar. Hela tiden.
Naturligtvis gick det inte att hålla fingrarna i styr när nästa jättelada dök upp.
Vansinnesprojekt tror jag det kallas och vi har fortfarande inte sett slutet på den processen. Den ska säljas också...
Men oavsett risk och varningssignaler ger man fullständigt fan i detta när Möjligheten visar sig.
Det går liksom inte att låta bli.
Numera kan jag knappt se ett ålderstiget hus utan att börja fantisera. Jag byter fönster, bygger ut verandor, målar om, lägger nytt tak och kreerar en lämplig trädgård. Det bara kommer som ett rinnande vatten. Omöjligt att stoppa.
Naturligtvis renoverar vi vårt eget hus för tillfället. Äntligen. För där har Bagarens Barn huserat i 80-talsbråten sedan över fem år tillbaka. Nu är det dags. I maj står det klart. Min största ångest är således om vi ska ruttna och flytta när allt omsider står färdigt. Jag menar. Vad ska vi då renovera? Min förhoppning är dock att jag skall finna tillfredsställelse i denna boning och fortsätta sätta vantarna i andra objekt. Detta blir en utmaning.
Att renovera sitt hus samtidigt som man renoverar sig själv är märkligt.
Förhoppningsvis ska jag också stå där Alldeles Ny i sommar. Just nu pågår en intensiv genomgång av kroppen för att den ska hålla ytterligare några decennium. Gammal mögelsvamp ska saneras. Svårt när man angrips av dylikt men det går att komma tillrätta med det - om man inte låtit det gå för långt.
Min mögelsvamp ska visst kunna saneras. Bra det.
Men sen får man hålla ordentlig koll så att ingen ny dyker upp.
Stommen ska också hålla. Den behöver luftas och motioneras varje dag. Ingenting håller för evigt.
Hade man varit en bil hade det varit dags för kamremsbyte.
Tur att det finns duktiga bilmekaniker. Bara en sån sak. Som plockar ut, gör om, fixar och återställer så att motorn kan hosta sig fram många tusen mil till.
Nyrenoverad - och körduglig.
tisdag 29 mars 2011
fredag 25 mars 2011
Drömmar
I have a dream.
En sekvens som ständigt fyller oss med rörelse när han står där på sextiotalet, fylld av förhoppning.
Martin Luther King. Långt senare manifesteras en del av hans framtidsföreställningar i Barack Obama.
Så overkligt då. Så verkligt nu.
Även om det inte riktigt blev som Martin ville så blev det ändå. Han hade en Dröm. Och på den vägen gick det.
Fast vägen är fortfarande lång och tragglig.
Så är det väl för oss andra också? Så är det för mig.
Min favoritsysselsättning under Svårt-att-sova-nätter är att drömvisionera.
Det fyller mig alltid med tillfredsställelse och lugn. En sorts andra verklighet att ta till men som ändå är möjlig.
Och jag är ingen Flum-Petter även om jag skulle må rätt bra av att vara det. Aningens mer.
Min Realistiska Sida hindrar mig. En del skulle väl säga Hämningar
(har alltid varit en skitdålig Diggare. Springsteen, Bowie, Bob Marley och andra stora konserter avverkades under ungdomsåren. Alla dansade.
Utom jag. Som stod och nickade lite på huvudet i takt till musiken).
Numera kan jag flumma ut rätt så bra. Och jag är då väldans bra på att drömma och visionera.
Amerikanska Framgångsfilosofer säger att det är himla enkelt. Det är bara att affirmera och vips blir allting attans bra. Fast då får absolut ingen elak negativ tanke smyga sig in. För det mesta handlar det om att man kan få en massa pengar. Och då blir man glad. Där är jag tacksam för min Realistiska Sida. Annars hade jag lätt kunnat falla i den Stomatol-fällan. För mig är det som vilken Pingströrelse som helst. Introvert, världsfrånvänt och dumt.
Så jag fortsätter Drömma.
Minns när mina drömmar började uppfyllas. Eller minns när jag kom på att drömmarna infriades.
Det rörde sig ofta om materiella önskemål. Som ett hus till exempel. Visste för decennier sedan att jag skulle bo i ett stenhus på landet. Åtminstone ville jag det - och det är ju också en Dröm.
Ja och sen gjorde jag det då. Långt senare.
Minns också en period då vi var Råfattiga. Alltså Löksoppe-nivå.
Jag var sjukskriven och Rolf arbetslös eller om det var tvärtom.
Till och med Ida Rask framstod som välbärgad i jämförelse. Och vi Bar Vårt Ok.
Hamnade i Identifikation. Sa alltid "Vi har inte råd" eller suckade tungt när Pengar Kom På Tal.
För så var det ju. Vi insåg snart att vi måste bryta denna tunga energi.
Men hur?
Måhända med Gammal Sund Materialism? Jag funderade. Vad önskade jag mig? Hur såg min Idealbild ut när jag bodde i stenhuset på landet? Vad saknades?
Jo en Jeep. Helt enkelt. En sån där fräsig sak utan tak. Det hade vi absolut inte råd med. Out of question.
Så det blev en Ouppnåelig Dröm som vi kanske kunnat bryta fattigeländet med.
Som en Dröm alltså.
Vid den tiden studerade jag till samtalsterapeut och var flera gånger i veckan på föreläsningar i Malmö.
Svårt att få parkeringar. Absolut. Så jag letade och letade. Och fann en undangömd vid Stadsbiblioteket.
Bredvid en skraltig vit gammal Suzuki Samuraj-Jeep. "Fin", tänkte jag. Skulle duga.
På bakrutan satt en stor vit lapp fasttejpad:
JAG ÄR BRA. KÖP MIG!
Jamen varför inte? Hem och diskutera. Kan man göra detta? Borde vi inte Finna Oss I Vårt öde???
Nä så fan heller. Om detta var Tecknet så skulle Jeepjäveln köpas. Billig var det också. Och, som sagt, en Dröm (På den tiden fanns inte Lyxfällan vilket var tur för oss. Ty vi hade naturligtvis kvalificerat oss till ett fullgott Program).
Så vi lånade pengar. Och bilen blev vår. Och det var Vår! Jeepen skakade fram i solskenet längs de österlenska vägarna och jag kände Lycka. Ren och oförfalskad. Allt var möjligt!
Så. Hände.Allt. Slag. I. Slag.
Saker började lossna. Jobben flödade in. Pengar flödade (nja, allting är relativt) in. Jag var övertygad. Jeepköpet hade sprängt fördämningen. Energierna (där är jag flummig) hade börjat samverka igen och vi var återigen På Banan.
Dett var ungefär samtidigt som jag upptäckte Viljans Makt. Att någonstans mellan dröm och verklighet låg min Yttersta Vilja. Alltså vad jag ville realisera. Att det fanns en sjujävla kraft i det. Inte ligga layback, sucka och önska samtidigt som jag uttalade för mig själv "ack ja. Denna dröm är inte för lilla mig..." utan tvärtom ge sig röven på att Varför Inte? Its worth a try!
Vi for till Löderups strandbad och badade en varm sommarkväll. På hemvägen sa jag till Rolf:
"Sväng in här"
Mot Grimshög. Fin väg. Vackra gårdar med promenadavstånd till havet. jag sa:
"Ska vi bo någon annanstans på Österlen så vill jag bo här".
Jamen en Fin Dröm ju. Vi visste ju vad gårdarna kostade däromkring. Fast vi ville i alla fall.
Samma kväll. Rolf ropar från datorn:
"Kolla här. Här finns en gård i området. Till ett väldigt bra pris..."
Och så vidare. Så har det fortsatt. Har ibland skräckslaget funderat över om jag får allt jag pekar på?
Ibland känns det så. Men inser också att jag snarare fått Modet eller Dumdristigheten att tro på möjligheten?
Naiv är jag. Naiv har jag alltid varit. Jag tackar Högre Makter för detta.
Men Smakar Det Så Kostar Det. Utan tvekan. Alla får vi vår beskärda del av Lycka och Svårigheter.
Och jag har min. Just nu utspelas en av dessa Kamper. Samtidigt som Drömmar slår in.
På samma gång. Det är väl så det är?
Jag Drömmer vidare.
!
En sekvens som ständigt fyller oss med rörelse när han står där på sextiotalet, fylld av förhoppning.
Martin Luther King. Långt senare manifesteras en del av hans framtidsföreställningar i Barack Obama.
Så overkligt då. Så verkligt nu.
Även om det inte riktigt blev som Martin ville så blev det ändå. Han hade en Dröm. Och på den vägen gick det.
Fast vägen är fortfarande lång och tragglig.
Så är det väl för oss andra också? Så är det för mig.
Min favoritsysselsättning under Svårt-att-sova-nätter är att drömvisionera.
Det fyller mig alltid med tillfredsställelse och lugn. En sorts andra verklighet att ta till men som ändå är möjlig.
Och jag är ingen Flum-Petter även om jag skulle må rätt bra av att vara det. Aningens mer.
Min Realistiska Sida hindrar mig. En del skulle väl säga Hämningar
(har alltid varit en skitdålig Diggare. Springsteen, Bowie, Bob Marley och andra stora konserter avverkades under ungdomsåren. Alla dansade.
Utom jag. Som stod och nickade lite på huvudet i takt till musiken).
Numera kan jag flumma ut rätt så bra. Och jag är då väldans bra på att drömma och visionera.
Amerikanska Framgångsfilosofer säger att det är himla enkelt. Det är bara att affirmera och vips blir allting attans bra. Fast då får absolut ingen elak negativ tanke smyga sig in. För det mesta handlar det om att man kan få en massa pengar. Och då blir man glad. Där är jag tacksam för min Realistiska Sida. Annars hade jag lätt kunnat falla i den Stomatol-fällan. För mig är det som vilken Pingströrelse som helst. Introvert, världsfrånvänt och dumt.
Så jag fortsätter Drömma.
Minns när mina drömmar började uppfyllas. Eller minns när jag kom på att drömmarna infriades.
Det rörde sig ofta om materiella önskemål. Som ett hus till exempel. Visste för decennier sedan att jag skulle bo i ett stenhus på landet. Åtminstone ville jag det - och det är ju också en Dröm.
Ja och sen gjorde jag det då. Långt senare.
Minns också en period då vi var Råfattiga. Alltså Löksoppe-nivå.
Jag var sjukskriven och Rolf arbetslös eller om det var tvärtom.
Till och med Ida Rask framstod som välbärgad i jämförelse. Och vi Bar Vårt Ok.
Hamnade i Identifikation. Sa alltid "Vi har inte råd" eller suckade tungt när Pengar Kom På Tal.
För så var det ju. Vi insåg snart att vi måste bryta denna tunga energi.
Men hur?
Måhända med Gammal Sund Materialism? Jag funderade. Vad önskade jag mig? Hur såg min Idealbild ut när jag bodde i stenhuset på landet? Vad saknades?
Jo en Jeep. Helt enkelt. En sån där fräsig sak utan tak. Det hade vi absolut inte råd med. Out of question.
Så det blev en Ouppnåelig Dröm som vi kanske kunnat bryta fattigeländet med.
Som en Dröm alltså.
Vid den tiden studerade jag till samtalsterapeut och var flera gånger i veckan på föreläsningar i Malmö.
Svårt att få parkeringar. Absolut. Så jag letade och letade. Och fann en undangömd vid Stadsbiblioteket.
Bredvid en skraltig vit gammal Suzuki Samuraj-Jeep. "Fin", tänkte jag. Skulle duga.
På bakrutan satt en stor vit lapp fasttejpad:
JAG ÄR BRA. KÖP MIG!
Jamen varför inte? Hem och diskutera. Kan man göra detta? Borde vi inte Finna Oss I Vårt öde???
Nä så fan heller. Om detta var Tecknet så skulle Jeepjäveln köpas. Billig var det också. Och, som sagt, en Dröm (På den tiden fanns inte Lyxfällan vilket var tur för oss. Ty vi hade naturligtvis kvalificerat oss till ett fullgott Program).
Så vi lånade pengar. Och bilen blev vår. Och det var Vår! Jeepen skakade fram i solskenet längs de österlenska vägarna och jag kände Lycka. Ren och oförfalskad. Allt var möjligt!
Så. Hände.Allt. Slag. I. Slag.
Saker började lossna. Jobben flödade in. Pengar flödade (nja, allting är relativt) in. Jag var övertygad. Jeepköpet hade sprängt fördämningen. Energierna (där är jag flummig) hade börjat samverka igen och vi var återigen På Banan.
Dett var ungefär samtidigt som jag upptäckte Viljans Makt. Att någonstans mellan dröm och verklighet låg min Yttersta Vilja. Alltså vad jag ville realisera. Att det fanns en sjujävla kraft i det. Inte ligga layback, sucka och önska samtidigt som jag uttalade för mig själv "ack ja. Denna dröm är inte för lilla mig..." utan tvärtom ge sig röven på att Varför Inte? Its worth a try!
Vi for till Löderups strandbad och badade en varm sommarkväll. På hemvägen sa jag till Rolf:
"Sväng in här"
Mot Grimshög. Fin väg. Vackra gårdar med promenadavstånd till havet. jag sa:
"Ska vi bo någon annanstans på Österlen så vill jag bo här".
Jamen en Fin Dröm ju. Vi visste ju vad gårdarna kostade däromkring. Fast vi ville i alla fall.
Samma kväll. Rolf ropar från datorn:
"Kolla här. Här finns en gård i området. Till ett väldigt bra pris..."
Och så vidare. Så har det fortsatt. Har ibland skräckslaget funderat över om jag får allt jag pekar på?
Ibland känns det så. Men inser också att jag snarare fått Modet eller Dumdristigheten att tro på möjligheten?
Naiv är jag. Naiv har jag alltid varit. Jag tackar Högre Makter för detta.
Men Smakar Det Så Kostar Det. Utan tvekan. Alla får vi vår beskärda del av Lycka och Svårigheter.
Och jag har min. Just nu utspelas en av dessa Kamper. Samtidigt som Drömmar slår in.
På samma gång. Det är väl så det är?
Jag Drömmer vidare.
!
tisdag 22 mars 2011
Djurarsenalen
Tror ingen av oss egentligen vet hur det gick till.
Plötsligt var de bara där. Alla djuren.
Visst insåg vi att flytt till landet innebar möjligheten.
Här kunde hundar springa lösa och eftersom det första huset låg avsides kändes det tryggt med två stora svarta hundar på gården
(att dessa exemplar glatt och villigt skulle följa med första bästa Hundstrimlare är ju inget som illvilliga yxmördare och inbrottstjuvar vet per definition).
Dessutom var Gösta, den självutnämnde Väktaren, begåvad med ett mörkt och hotfullt skall som han praktiserade dagligdags under sina tio levnadsår. Ofta med falskt alarm men för säkerhets skull - bättre med ett antal skall för många än inga alls.
Råttor och möss avgjorde. Katterna gjorde sitt intåg.
Dessa var helt borträknade från början eftersom Rolf var Gravt Allergisk.
Minsta åsynen av en kattrumpa innebar en Nära-Döden-Upplevelse så dessa djur var alltså uteslutna.
Ja. Ända tills Råttan Barbro flyttade in. Efter det höll vi rådslag.
Hur stor var sannolikheten att Rolf skulle kvävas i en astmaattack??
Ganska stor var vi överens om.
Nästa fråga. Hur kul var det att leva på landet med möss och råttor??
Det alternativet vann.
Rolfs allergi fick offras. Ystads lasarett låg blott åtta minuter från huset.
Det var värt ett försök.
Så kom alltså Hilding och Gottfrid. Från början var det meningen att de skulle bo i uthuset.
Det gjorde dom. En vecka.
Därefter satt de fastlimmade vid Rolf - Allergikern - så fort han placerade sig i ett soffhörn.
(Så har vi det. Kolla på film till exempel. Rolfs soffhörna är full av klättrande djur som klänger på honom för att få bästa platsen. Hundar och katter slåss om gunst och bästa plats. Vid min soffhörna sitter - jag. Den stränga. Alone. Suck.)
Allergi botad alltså. Gott så.
Höns skulle vi ha! Vaggande djur som tultade runt på gården kändes som ett måste.
Men eftersom vi inte hade någon uthusdel att tala om fick det bli Lösning Lekstuga för deras del. Brahmatuppen Scheike flyttade in med sina pullor och levde ett sorglöst liv i det dragiga huset i flera år.
Ingen klagade. På vintern frös deras vatten och de klampade tappert omkring i snön med sina fjäderbehängda ben. Ägg producerades för hemmabruk och så fort vi kom över en kul höna med nån tofs eller hatt fick denne flytta in.
Som Gunvor till exempel. En liten trogen höna som följde efter oss och snackade var vi än gick.
Pratet tycktes aldrig ta slut. Hon var dessutom övertygad om att vi förstod varje...vad säger man - Ord?
Och vi låtsades ja. Vi var ju vana. Tanten i huset vid brevlådan snackade ju Tomelilladialekt.
Snarlikt Gunvors, på nåt vis.
Så blev hon sjuk. Den arma. Kunde inte gå längre. Och Rolf satte Gunvor i framsätet och for förtvivlat till veterinären i Ystad. Men icke. Det fick bli avlivning med spruta. Utan kostnad sa veterinären. Ty detta var första gången han hade fått äran att avliva en höna. Brukligt var ju yxa och stupstock. Inte för oss.
Gunvor var ju familj.
En minigris??? Tja. Varför inte?
Inför Sifs ankomst byggde vi ett litet träslott med tinnar och torn. Såklart att en grisprinsessa ska bo ståndsmässigt. Träslottet fick bli grannhus med hönshuset och en liten mindre by trängdes nu på parkeringsplatsen. Sif flyttade in men kändes lite ensam så Jutta införskaffades relativt snart.
Allt var frid och fröjd.
Tills stormarna och orkanerna drog fram.
Hela djurbyn hotade att lyfta som Mary Poppins eller Dorothy från Oz.
Vi var skräckslagna och djuren också. Då insåg vi.
Vi måste köpa en gård till djuren. En riktig. Med lagård till.
Skitsamma att vår skånelänga var fullständigt nyrenoverad efter sex slitsamma år. Strunt i att vårt nyrenoverade kök med öppen spis aldrig fick tas i bruk eller att vårt Badkapell skulle lämnas.
Djuren behövde lagård.
Punkt slut.
Så blev vi med gård. Och djurarsenalen växte.
Får och get. Ponnyhästar. Och alla hade de ett gemensamt.
De var gamla, slitna och lite plågade. Hästen Fia-Lotta var tjugofem och förmodligen svårt misshandlad under sitt liv. Nu fick hon ro. På en av de omhändertagna tackorna fann vi ett hårt åtdraget hundhalsband under den aldrig klippta fårullen. Nu kunde hon andas igen.
(Lika fascinerande varje vår när fåren klipps. De känner inte igen varandra som nyklippta. Alla tackorna virrar runt och letar efter sina gamla långhåriga polare. Ibland står de och krafsar i den gamla klippta fårullen i sitt sökande)
Vi fick en gris till. Harrysson. Som bott i Stockholm och haft T-shirt. Och i vår kommer två ridhästar att flytta in. Katterna i stallet varierar i antal. Påfåglar kommer och påfåglar äts upp av rävar.
Frihetens pris. Begravningsplatsen uppe vid hagarna vittnar om tidens gång. Trotjänare dör och nya kommer till. En ständig rörelse.
Vi delar numera säng med tvenne franska bulldoggar som fiser, snarkar och brottas i sömnen.
De stora svarta New Foundländarna vaktar gården.
Hönsbeståndet måste uppdateras. Suget efter lite Alpackor är stort. Det räcker med en bild på dessa djur så faller man handlöst.
Att omge sig med arsenalet är läkande. Studera höns kan man göra i timmar. Ingenting händer. Men ändå lika meditativt. Att bara studera. Samma med hundar som leker, hästar som bockar sig i vårsprång i hagen och får som stapplar ut på ängarna efter vinterns isolering.
Djur som bara är. Utan att bry sig det minsta om varför.
En rikedom att få leva och bo bland dessa varelser.
Utan tvekan.
Plötsligt var de bara där. Alla djuren.
Visst insåg vi att flytt till landet innebar möjligheten.
Här kunde hundar springa lösa och eftersom det första huset låg avsides kändes det tryggt med två stora svarta hundar på gården
(att dessa exemplar glatt och villigt skulle följa med första bästa Hundstrimlare är ju inget som illvilliga yxmördare och inbrottstjuvar vet per definition).
Dessutom var Gösta, den självutnämnde Väktaren, begåvad med ett mörkt och hotfullt skall som han praktiserade dagligdags under sina tio levnadsår. Ofta med falskt alarm men för säkerhets skull - bättre med ett antal skall för många än inga alls.
Råttor och möss avgjorde. Katterna gjorde sitt intåg.
Dessa var helt borträknade från början eftersom Rolf var Gravt Allergisk.
Minsta åsynen av en kattrumpa innebar en Nära-Döden-Upplevelse så dessa djur var alltså uteslutna.
Ja. Ända tills Råttan Barbro flyttade in. Efter det höll vi rådslag.
Hur stor var sannolikheten att Rolf skulle kvävas i en astmaattack??
Ganska stor var vi överens om.
Nästa fråga. Hur kul var det att leva på landet med möss och råttor??
Det alternativet vann.
Rolfs allergi fick offras. Ystads lasarett låg blott åtta minuter från huset.
Det var värt ett försök.
Så kom alltså Hilding och Gottfrid. Från början var det meningen att de skulle bo i uthuset.
Det gjorde dom. En vecka.
Därefter satt de fastlimmade vid Rolf - Allergikern - så fort han placerade sig i ett soffhörn.
(Så har vi det. Kolla på film till exempel. Rolfs soffhörna är full av klättrande djur som klänger på honom för att få bästa platsen. Hundar och katter slåss om gunst och bästa plats. Vid min soffhörna sitter - jag. Den stränga. Alone. Suck.)
Allergi botad alltså. Gott så.
Höns skulle vi ha! Vaggande djur som tultade runt på gården kändes som ett måste.
Men eftersom vi inte hade någon uthusdel att tala om fick det bli Lösning Lekstuga för deras del. Brahmatuppen Scheike flyttade in med sina pullor och levde ett sorglöst liv i det dragiga huset i flera år.
Ingen klagade. På vintern frös deras vatten och de klampade tappert omkring i snön med sina fjäderbehängda ben. Ägg producerades för hemmabruk och så fort vi kom över en kul höna med nån tofs eller hatt fick denne flytta in.
Som Gunvor till exempel. En liten trogen höna som följde efter oss och snackade var vi än gick.
Pratet tycktes aldrig ta slut. Hon var dessutom övertygad om att vi förstod varje...vad säger man - Ord?
Och vi låtsades ja. Vi var ju vana. Tanten i huset vid brevlådan snackade ju Tomelilladialekt.
Snarlikt Gunvors, på nåt vis.
Så blev hon sjuk. Den arma. Kunde inte gå längre. Och Rolf satte Gunvor i framsätet och for förtvivlat till veterinären i Ystad. Men icke. Det fick bli avlivning med spruta. Utan kostnad sa veterinären. Ty detta var första gången han hade fått äran att avliva en höna. Brukligt var ju yxa och stupstock. Inte för oss.
Gunvor var ju familj.
En minigris??? Tja. Varför inte?
Inför Sifs ankomst byggde vi ett litet träslott med tinnar och torn. Såklart att en grisprinsessa ska bo ståndsmässigt. Träslottet fick bli grannhus med hönshuset och en liten mindre by trängdes nu på parkeringsplatsen. Sif flyttade in men kändes lite ensam så Jutta införskaffades relativt snart.
Allt var frid och fröjd.
Tills stormarna och orkanerna drog fram.
Hela djurbyn hotade att lyfta som Mary Poppins eller Dorothy från Oz.
Vi var skräckslagna och djuren också. Då insåg vi.
Vi måste köpa en gård till djuren. En riktig. Med lagård till.
Skitsamma att vår skånelänga var fullständigt nyrenoverad efter sex slitsamma år. Strunt i att vårt nyrenoverade kök med öppen spis aldrig fick tas i bruk eller att vårt Badkapell skulle lämnas.
Djuren behövde lagård.
Punkt slut.
Så blev vi med gård. Och djurarsenalen växte.
Får och get. Ponnyhästar. Och alla hade de ett gemensamt.
De var gamla, slitna och lite plågade. Hästen Fia-Lotta var tjugofem och förmodligen svårt misshandlad under sitt liv. Nu fick hon ro. På en av de omhändertagna tackorna fann vi ett hårt åtdraget hundhalsband under den aldrig klippta fårullen. Nu kunde hon andas igen.
(Lika fascinerande varje vår när fåren klipps. De känner inte igen varandra som nyklippta. Alla tackorna virrar runt och letar efter sina gamla långhåriga polare. Ibland står de och krafsar i den gamla klippta fårullen i sitt sökande)
Vi fick en gris till. Harrysson. Som bott i Stockholm och haft T-shirt. Och i vår kommer två ridhästar att flytta in. Katterna i stallet varierar i antal. Påfåglar kommer och påfåglar äts upp av rävar.
Frihetens pris. Begravningsplatsen uppe vid hagarna vittnar om tidens gång. Trotjänare dör och nya kommer till. En ständig rörelse.
Vi delar numera säng med tvenne franska bulldoggar som fiser, snarkar och brottas i sömnen.
De stora svarta New Foundländarna vaktar gården.
Hönsbeståndet måste uppdateras. Suget efter lite Alpackor är stort. Det räcker med en bild på dessa djur så faller man handlöst.
Att omge sig med arsenalet är läkande. Studera höns kan man göra i timmar. Ingenting händer. Men ändå lika meditativt. Att bara studera. Samma med hundar som leker, hästar som bockar sig i vårsprång i hagen och får som stapplar ut på ängarna efter vinterns isolering.
Djur som bara är. Utan att bry sig det minsta om varför.
En rikedom att få leva och bo bland dessa varelser.
Utan tvekan.
lördag 19 mars 2011
Smärre sensationer
Jag glömmer bort. Blir förvånad över frågan. Hur mår jag?
Ja vadå? Varför skulle jag må på nåt särskilt vis?
Visst fasen. Jag är ju sjuk. Typ.
Jotack. Helt okay. Inget särskilt med det.
Svårt det där. Det där med att identifiera sig med nåt.
Det där var ju så länge sen. I julas. Eller ja, runt nyår.
Nu är det väl liksom inget att hetsa upp sig för.
Nu är det vår och lillbilen utan tak ska ut på vägarna och bord ska målas och skåp ska slipas och vårblommor ska upptäckas.
Jag har liksom inte så mycket lust att fundera hur den där tumören krymper därinne.
Har tröttnat.
Jag kan ju mina rundor. En gång i månaden. In till Lund. Giftpåse. Sen hem till tillvaron.
Och allt det andra. I livet.
Då glömmer jag. Och blir förvånad över frågan.
Jotack. Bra.
Ljuset över Österlen har kommit tillbaka. Det signade.
Som sätter de vita längorna i brand i skymningsljuset.
Som väcker med sitt blåa skimmer i tidig gryning.
Gulrött eftermiddagssken i vårvintermånad.
Ett skådespel att närvara i - ett dramatiskt verk med ynnesten att få uppleva.
För det var ju så det är. Att livet intensifierats. Blivit klarare. Fastare i konturerna.
Det ska villigt erkännas. Och läggas på plussidan.
Ta mat till exempel. Förr var jag ganska trixig. Och svår. Tyckte det mesta smakade sådär och brydde mig inte särskilt. Efter att det mesta smakat likgiltigt i några år började allt smaka illa. Tumören växte därinne och var en synnerligen kräsen jävel. (Minns att den förmodligen suttit där ett antal år och avfärdats som "magsår", "stressmage" eller "tål-ingenting-mage") Slängde tillbaka det mesta den ansåg som motbjudande.
Frukter avskydde den. Äpple och apelsin i synnerhet. Upp med det bara!
Och tänd på Halsbrännan som Straff! En sur Uppstötning av Klass ska väl få den jäveln att inte trycka ner äppeljuice i strupen.
Addera med lite Magkramper och Tumören vann med hästlängder.
Vitlök. Ha ha. Those where the days. Ville den inte ha. Tumören ratade denna krydda för en fem-sex år sedan. Därigenom omöjliggjorde den de flesta Österlenska Matorgierna för min ringa person.
Det innebär inte att den vann. Jag utsatte mig. Utan vitlök - nej tack! Det fick bära eller brista. Mest brista.
Magkramper igen ja.
Vin? Jo visst. Lite Svafvelsyra i Mag o Tarm? Någon...?
Besök gärna Toscana då och då. Plussa på med Sydfrankrike och inse detta levnadshandikapp.
Tumören avskydde vin. Rent av hatade. Och körde ovillkorligen tillbaka varje försök med en Syreattack som skulle tänt eld på linneservetterna.
När andra försökte dra ner på sin vinkonsumtion satt jag och funderade över hur man skulle kunna lära sig att bli en smula vinlullig.
Och så nu. Ta Ta! Apelsinjuice? Jajamen! Äpple? Nema problema. Vitlök? Kör in den bara!
Och inte nog med det: Allting smakar ju så ljuvligt!
Sanna mina ord: Detta kommer att sluta med Situation Gilbert Grapes Morsa om jag inte besinnar mig.
Men inte visste jag att mat var så GOTT!
Kan trösta mig att även grönsaker (det äckligaste jag visste även om jag alltid försökt vara Medveten och Alternativ) smakar gudagott om jag till synes skulle nå alltför volumiöst omfång.
Och vin? Ska prova. Ska prova.
Men oavsett. När Tumören träder tillbaka i magtrakten gör sig livet redo för njutning.
En sådan liten detalj som att födan har blivit ett Glädjeämne istället för en Plåga.
Hur kan jag då annat än må bra?
Dofterna har kommit tillbaka. Även om jag inte fattar sambandet mellan en krympande magtumör och en arom. Detta bör nog snarare läggas på Avdelningen För Krisrelaterade Livsinsikter. Men ändå.
Kan fullkomligt drunkna i en doft (Apropå mat. Numera suger jag i mig väldoften av råvarorna innan de tillreds. En viktig del av tillagningsprocessen man inte får slarva över).
Hur ska det gå när syrenerna blommar? Jag bara frågar. Och rosorna? Etcetera. Etcetera.
Vilken värld av osniffade sensationer som väntar mig i vårens tid!
(Till saken hör att jag blivit en fena på att upptäcka kattpissodörer. Kan väl vara praktiskt i och för sig då våran katt Denzel knappt kan närma sig lådan utan att jag vädrar Urin I Vardande. Jobbigt för andra eftersom jag alltid ropar "Kan någon ta kattpisset"! Och vi är inte så många tvåbenta i familjen...)
Så ögonen. Det där ljuset jag talade om längre upp på sidan. Jag menar, är det nytt eller?
Fanns det förr? Jag har definitivt hört talas om det. Och sett glimtar ja. Men aldrig drunknat i det.
Aldrig funnit det vara good enough. Alltid ackompanjerat det till babbel och "sedärja, nu kom ljusskådespelet där borta. Så fint vi har det..." men aldrig aldrig upplevt det så starkt.
Hållit truten och upplevt. Förrän nu.
Kan jag då annat än må bra?
Så svaret på frågan måste bli: Jotack, bra.
Fastän Baksidorna hänger med. Gnälldagarna existerar som en nödvändig polaritet i tillvaron (skulle bli outhärdligt annars. Har goda Gnällkamrater som tillsammans med mig Glatt och Villigt kör en repa Jämmer och Klagan på telefonen innan vi tar itu med dagen. Oerhört renande...).
Själv då?
Ja vadå? Varför skulle jag må på nåt särskilt vis?
Visst fasen. Jag är ju sjuk. Typ.
Jotack. Helt okay. Inget särskilt med det.
Svårt det där. Det där med att identifiera sig med nåt.
Det där var ju så länge sen. I julas. Eller ja, runt nyår.
Nu är det väl liksom inget att hetsa upp sig för.
Nu är det vår och lillbilen utan tak ska ut på vägarna och bord ska målas och skåp ska slipas och vårblommor ska upptäckas.
Jag har liksom inte så mycket lust att fundera hur den där tumören krymper därinne.
Har tröttnat.
Jag kan ju mina rundor. En gång i månaden. In till Lund. Giftpåse. Sen hem till tillvaron.
Och allt det andra. I livet.
Då glömmer jag. Och blir förvånad över frågan.
Jotack. Bra.
Ljuset över Österlen har kommit tillbaka. Det signade.
Som sätter de vita längorna i brand i skymningsljuset.
Som väcker med sitt blåa skimmer i tidig gryning.
Gulrött eftermiddagssken i vårvintermånad.
Ett skådespel att närvara i - ett dramatiskt verk med ynnesten att få uppleva.
För det var ju så det är. Att livet intensifierats. Blivit klarare. Fastare i konturerna.
Det ska villigt erkännas. Och läggas på plussidan.
Ta mat till exempel. Förr var jag ganska trixig. Och svår. Tyckte det mesta smakade sådär och brydde mig inte särskilt. Efter att det mesta smakat likgiltigt i några år började allt smaka illa. Tumören växte därinne och var en synnerligen kräsen jävel. (Minns att den förmodligen suttit där ett antal år och avfärdats som "magsår", "stressmage" eller "tål-ingenting-mage") Slängde tillbaka det mesta den ansåg som motbjudande.
Frukter avskydde den. Äpple och apelsin i synnerhet. Upp med det bara!
Och tänd på Halsbrännan som Straff! En sur Uppstötning av Klass ska väl få den jäveln att inte trycka ner äppeljuice i strupen.
Addera med lite Magkramper och Tumören vann med hästlängder.
Vitlök. Ha ha. Those where the days. Ville den inte ha. Tumören ratade denna krydda för en fem-sex år sedan. Därigenom omöjliggjorde den de flesta Österlenska Matorgierna för min ringa person.
Det innebär inte att den vann. Jag utsatte mig. Utan vitlök - nej tack! Det fick bära eller brista. Mest brista.
Magkramper igen ja.
Vin? Jo visst. Lite Svafvelsyra i Mag o Tarm? Någon...?
Besök gärna Toscana då och då. Plussa på med Sydfrankrike och inse detta levnadshandikapp.
Tumören avskydde vin. Rent av hatade. Och körde ovillkorligen tillbaka varje försök med en Syreattack som skulle tänt eld på linneservetterna.
När andra försökte dra ner på sin vinkonsumtion satt jag och funderade över hur man skulle kunna lära sig att bli en smula vinlullig.
Och så nu. Ta Ta! Apelsinjuice? Jajamen! Äpple? Nema problema. Vitlök? Kör in den bara!
Och inte nog med det: Allting smakar ju så ljuvligt!
Sanna mina ord: Detta kommer att sluta med Situation Gilbert Grapes Morsa om jag inte besinnar mig.
Men inte visste jag att mat var så GOTT!
Kan trösta mig att även grönsaker (det äckligaste jag visste även om jag alltid försökt vara Medveten och Alternativ) smakar gudagott om jag till synes skulle nå alltför volumiöst omfång.
Och vin? Ska prova. Ska prova.
Men oavsett. När Tumören träder tillbaka i magtrakten gör sig livet redo för njutning.
En sådan liten detalj som att födan har blivit ett Glädjeämne istället för en Plåga.
Hur kan jag då annat än må bra?
Dofterna har kommit tillbaka. Även om jag inte fattar sambandet mellan en krympande magtumör och en arom. Detta bör nog snarare läggas på Avdelningen För Krisrelaterade Livsinsikter. Men ändå.
Kan fullkomligt drunkna i en doft (Apropå mat. Numera suger jag i mig väldoften av råvarorna innan de tillreds. En viktig del av tillagningsprocessen man inte får slarva över).
Hur ska det gå när syrenerna blommar? Jag bara frågar. Och rosorna? Etcetera. Etcetera.
Vilken värld av osniffade sensationer som väntar mig i vårens tid!
(Till saken hör att jag blivit en fena på att upptäcka kattpissodörer. Kan väl vara praktiskt i och för sig då våran katt Denzel knappt kan närma sig lådan utan att jag vädrar Urin I Vardande. Jobbigt för andra eftersom jag alltid ropar "Kan någon ta kattpisset"! Och vi är inte så många tvåbenta i familjen...)
Så ögonen. Det där ljuset jag talade om längre upp på sidan. Jag menar, är det nytt eller?
Fanns det förr? Jag har definitivt hört talas om det. Och sett glimtar ja. Men aldrig drunknat i det.
Aldrig funnit det vara good enough. Alltid ackompanjerat det till babbel och "sedärja, nu kom ljusskådespelet där borta. Så fint vi har det..." men aldrig aldrig upplevt det så starkt.
Hållit truten och upplevt. Förrän nu.
Kan jag då annat än må bra?
Så svaret på frågan måste bli: Jotack, bra.
Fastän Baksidorna hänger med. Gnälldagarna existerar som en nödvändig polaritet i tillvaron (skulle bli outhärdligt annars. Har goda Gnällkamrater som tillsammans med mig Glatt och Villigt kör en repa Jämmer och Klagan på telefonen innan vi tar itu med dagen. Oerhört renande...).
Själv då?
tisdag 15 mars 2011
Duracellkaninen
För första gången på flera år har jag alltså fri tillgång till ledig tid.
Detta innebär sova till halv tolv. Masa sig upp. Äta frukost och läsa tidning fram till eftermiddan.
Ta en lur ovanpå sängen. Vakna framåt kvällen. Äta lite kvällsmat. Kolla på TV eller läsa en bok.
Slänga sig i bingen framåt elva och njuta tanken av loja, lata dagar.
Ha ha, You wish. Inte en dag sedan min påtvingade ledighet har tillbringats på ovanstående sätt.
Även om det hade behövts. Och det beror inte på att jag är ett Strävsamt Dukto.
Snarare på att jag har en tröttsamt Driv Insides som måste stävjas varje gång det skas ner i nån slags varv för att återhämta nödvändig kraft.
Eller med andra ord:
Jag Står Inte Ut Om Ingenting Händer.
Trum trum med fingrarna. Dam di dam di Gud så trist va kan man hitta på?
Ungefär så.
Denna gången har jag utmanat mig. Ty denna Sjukdom som jag råkat snubbla över kräver ibland lite vila.
Blodkroppar behöver laddas för att orka fajta. Celler ska förnyas (nu hittar jag bara på. Har ingen aning om vilka konstiga saker som sker i kroppen vid detta slag) och gammalt mög (tumör) ska hottas ut.
Cellgiftsbehandling tär och vila och Långsamhetens Lov är att prioritera.
Okej. Okej. Jag ska. Jag ska. Och jag gör för tusan.
Jobbar ju inte. Inte sådär jobbar i alla fall. Liksom går upp och jobbar.
Nä. Jag är ledig. Sjukskriven. Måste Ta Det Lugnt.
Hur kan det då komma sig att varje dag bara svischar förbi?
Hur kan det då komma sig att man (jag) känner sig Ständigt Upptagen?
Hur kan det då komma sig att jag säger:
"Nä. Inte denna veckan. Den är full. Vi provar nästa"?
Svaret är Enkelt.
Därför Att Det Är Sådan Jag Är.
Det är då jag lever. Och fick jag inte leva som jag ville vore det inget liv. För mig.
Det är så det är.
Vilket inte behöver vara liktydigt med Stress och Hinna. Inte alls. Det var det för mycket av innan sjukdomen. Alldeles för mycket. Och det är liksom risken med detta Driv. Att man förblindas. Går in i stress.
Då rasar det fullständigt. Förr eller senare.
Där ligger min utmaning. Att passa mig noga.
Så vari består den där nödvändiga vilan? Hur hämtar man då upp sina sinande krafter?
Jag trodde länge att kombinationen Strand och Drink kanske var lösningen?
Hängmatta? Divan och Pralin? Sommaräng och Grässtrå? Filthatt?
Får fullständig Trökslag av alla ovanstående alternativ. Dör hellre en alldeles för tidig (Där tog du chansen. Du är i en ålder man mycket väl kan falla av pinn utan att det upplevs som tragiskt) död än att ledas ihjäl på nån Trång Badstrand.
Men lik förbannat.
Vila måste jag. Och hur går det då? Svar Inget Vidare. Eller ska jag kanske ändra mig där och försöka kolla på skillnaderna? Försöka se den kvalitativa förbättring på Vilfronten som jag trots allt tillgodogjort mig under dessa månader? För återigen? Måste vila innebära Platt Fall På Rygg?
Tror inte det.
Måhända vilar jag när jag företar mig dessa långa promenader på stranden? Definitivt. Även om det för mig innebär Vardagsrutin så skäms jag vid tanken på att jag överhuvudtaget benämner denna företeelse som ett Måste. Därefter är Dagen Oftast Full. Som dagar oftast är. Mitt I Livet.
Det grejas med gård och djur, handlas, städas, planeras, fikamöts, visioneras
(Ja. Jag ska så småningom jobba också), Myndighetsförklaras (skatterevision pågår), husprojekt ska säljas, renovering pågår, pysslas, grejas, fejas och lunkar på Som Vanligt. Glömde sjukhusresor, behandlingar och lite sånt som hör cancern till förstås. Men det tycks ju också få plats i vardagen. Gott så.
Allt detta ovanstående gör mig till en Välmående Människa (Ta bort skatterevisionen). Så vill jag leva och så måste jag få leva. Järn I Elden liksom. Tummen har inte suttit i arschlet en enda dag i mitt liv även om jag ibland hade behövt en stor kork i baken.
Har ett starkt minne av min stökiga högstadietid. Under några år var jag Oregerlig och Obstinat. Ifrågasatte och var Allmänt Skitjobbig. Alla lärare tyckte jag var pest. Min käft var välsmord och elak. Det var mitt vapen som jag använde i tid och otid när en redan fallen lärare behövde trackas. Jag var naturligtvis fullständigt förvirrad och mådde skit. Kunde bara inte kanalisera det.
Jag kallades till Klassförestånderskan. En ung modern kvinnlig lärare.
Nu skulle det Skällas Ut. Utdelas Reprimand. För tusende gången.
Istället tittade hon mig djupt i ögonen och sa:
" Din Aptit På Livet kommer att vara din största tillgång. Se bara till att du fokuserar den på saker som för dig Framåt. Inte Bakåt och Inåt".
Även jag som Normalkorkad fjortonåring kunde ta till mig dessa vackra visdomsord på vägen. Som jag haft en enorm nytta av.
Min aptit på livet har ibland velat för mycket. Samtidigt.
Och således för mig bakåt istället för framåt. Såklart.
Att fylla sin dag med viljesaker måste inte betyda oj-oj-vad-jag-är-stressad-då. Men så kan det snabbt bli.
Och nu är jag återigen ute på isen och kanar.
Nu behöver jag fundera över Valen.
Är agendan full av Lust eller Förpliktelse?
Behöver jag lägga in vilostunder, meditationer, tystnad och eftertanke?
Svar Ja.
Trist Nog.
För väl där nere. I det meditativa varat (flummigt men sant) råder insikter, närvaro och nödvändig återhämtning. Jag vet ju det. Jag har insikten.
Men ibland är det så mycket roligare att flänga runt, planera möten, fika med massa vänner, äta semlor och babbla!
Detta innebär sova till halv tolv. Masa sig upp. Äta frukost och läsa tidning fram till eftermiddan.
Ta en lur ovanpå sängen. Vakna framåt kvällen. Äta lite kvällsmat. Kolla på TV eller läsa en bok.
Slänga sig i bingen framåt elva och njuta tanken av loja, lata dagar.
Ha ha, You wish. Inte en dag sedan min påtvingade ledighet har tillbringats på ovanstående sätt.
Även om det hade behövts. Och det beror inte på att jag är ett Strävsamt Dukto.
Snarare på att jag har en tröttsamt Driv Insides som måste stävjas varje gång det skas ner i nån slags varv för att återhämta nödvändig kraft.
Eller med andra ord:
Jag Står Inte Ut Om Ingenting Händer.
Trum trum med fingrarna. Dam di dam di Gud så trist va kan man hitta på?
Ungefär så.
Denna gången har jag utmanat mig. Ty denna Sjukdom som jag råkat snubbla över kräver ibland lite vila.
Blodkroppar behöver laddas för att orka fajta. Celler ska förnyas (nu hittar jag bara på. Har ingen aning om vilka konstiga saker som sker i kroppen vid detta slag) och gammalt mög (tumör) ska hottas ut.
Cellgiftsbehandling tär och vila och Långsamhetens Lov är att prioritera.
Okej. Okej. Jag ska. Jag ska. Och jag gör för tusan.
Jobbar ju inte. Inte sådär jobbar i alla fall. Liksom går upp och jobbar.
Nä. Jag är ledig. Sjukskriven. Måste Ta Det Lugnt.
Hur kan det då komma sig att varje dag bara svischar förbi?
Hur kan det då komma sig att man (jag) känner sig Ständigt Upptagen?
Hur kan det då komma sig att jag säger:
"Nä. Inte denna veckan. Den är full. Vi provar nästa"?
Svaret är Enkelt.
Därför Att Det Är Sådan Jag Är.
Det är då jag lever. Och fick jag inte leva som jag ville vore det inget liv. För mig.
Det är så det är.
Vilket inte behöver vara liktydigt med Stress och Hinna. Inte alls. Det var det för mycket av innan sjukdomen. Alldeles för mycket. Och det är liksom risken med detta Driv. Att man förblindas. Går in i stress.
Då rasar det fullständigt. Förr eller senare.
Där ligger min utmaning. Att passa mig noga.
Så vari består den där nödvändiga vilan? Hur hämtar man då upp sina sinande krafter?
Jag trodde länge att kombinationen Strand och Drink kanske var lösningen?
Hängmatta? Divan och Pralin? Sommaräng och Grässtrå? Filthatt?
Får fullständig Trökslag av alla ovanstående alternativ. Dör hellre en alldeles för tidig (Där tog du chansen. Du är i en ålder man mycket väl kan falla av pinn utan att det upplevs som tragiskt) död än att ledas ihjäl på nån Trång Badstrand.
Men lik förbannat.
Vila måste jag. Och hur går det då? Svar Inget Vidare. Eller ska jag kanske ändra mig där och försöka kolla på skillnaderna? Försöka se den kvalitativa förbättring på Vilfronten som jag trots allt tillgodogjort mig under dessa månader? För återigen? Måste vila innebära Platt Fall På Rygg?
Tror inte det.
Måhända vilar jag när jag företar mig dessa långa promenader på stranden? Definitivt. Även om det för mig innebär Vardagsrutin så skäms jag vid tanken på att jag överhuvudtaget benämner denna företeelse som ett Måste. Därefter är Dagen Oftast Full. Som dagar oftast är. Mitt I Livet.
Det grejas med gård och djur, handlas, städas, planeras, fikamöts, visioneras
(Ja. Jag ska så småningom jobba också), Myndighetsförklaras (skatterevision pågår), husprojekt ska säljas, renovering pågår, pysslas, grejas, fejas och lunkar på Som Vanligt. Glömde sjukhusresor, behandlingar och lite sånt som hör cancern till förstås. Men det tycks ju också få plats i vardagen. Gott så.
Allt detta ovanstående gör mig till en Välmående Människa (Ta bort skatterevisionen). Så vill jag leva och så måste jag få leva. Järn I Elden liksom. Tummen har inte suttit i arschlet en enda dag i mitt liv även om jag ibland hade behövt en stor kork i baken.
Har ett starkt minne av min stökiga högstadietid. Under några år var jag Oregerlig och Obstinat. Ifrågasatte och var Allmänt Skitjobbig. Alla lärare tyckte jag var pest. Min käft var välsmord och elak. Det var mitt vapen som jag använde i tid och otid när en redan fallen lärare behövde trackas. Jag var naturligtvis fullständigt förvirrad och mådde skit. Kunde bara inte kanalisera det.
Jag kallades till Klassförestånderskan. En ung modern kvinnlig lärare.
Nu skulle det Skällas Ut. Utdelas Reprimand. För tusende gången.
Istället tittade hon mig djupt i ögonen och sa:
" Din Aptit På Livet kommer att vara din största tillgång. Se bara till att du fokuserar den på saker som för dig Framåt. Inte Bakåt och Inåt".
Även jag som Normalkorkad fjortonåring kunde ta till mig dessa vackra visdomsord på vägen. Som jag haft en enorm nytta av.
Min aptit på livet har ibland velat för mycket. Samtidigt.
Och således för mig bakåt istället för framåt. Såklart.
Att fylla sin dag med viljesaker måste inte betyda oj-oj-vad-jag-är-stressad-då. Men så kan det snabbt bli.
Och nu är jag återigen ute på isen och kanar.
Nu behöver jag fundera över Valen.
Är agendan full av Lust eller Förpliktelse?
Behöver jag lägga in vilostunder, meditationer, tystnad och eftertanke?
Svar Ja.
Trist Nog.
För väl där nere. I det meditativa varat (flummigt men sant) råder insikter, närvaro och nödvändig återhämtning. Jag vet ju det. Jag har insikten.
Men ibland är det så mycket roligare att flänga runt, planera möten, fika med massa vänner, äta semlor och babbla!
lördag 12 mars 2011
Empati
Jag är kvalificerad nu. Tillhör en grupp. Känns speciellt och lite ovant.
Och väldigt otippat.
Jag tillhör De Cancersjuka. Hur jag än vrider och vänder på det är det så. Nu.
Ibland känns det stort. Ibland känns det obekvämt. Ibland känns det overkligt. Ibland känns det horribelt.
Har svårt att vänja mig. Vet inte alls om jag vill vänja mig.
Jag har ju, som alla andra, läst och läser annonser från Cancerfonden.
De är ofta lite fyndiga. "Världens vackraste ord: Morgondag".
När jag läste den första gången blev jag riktigt rörd.
Tyckte liksom att Dom också hade rätt till en Sådan Dag eftersom Jag Hade alla de där Morgondagarna. Fick lust att dela med mig av dom.
Kanske på grund av att jag slösade så mycket med mina Morgondagar.
"Mölade" liksom i mig dom som en överflödig skål av lösgodis som man ätit lite för mycket av. Inte fasen var Morgondag mitt vackraste ord.
Mitt var nog Resultat eller möjligtvis Semesterlängtan.
Morgondag kunde De Cancersjuka få. Och jag förstod dem så väl.
Jag "förstod" ju hur de hade det. Liksom svävandes i ovisshet. Jag förstod. Eller?
Nä. Jag förstod inte. För det kan man ju inte.
På samma sätt som jag inte kan förstå En Cancersjuk som inte är jag. Som har det på ett annat sätt. Som genomlever en annan prognos. Som ordinerats en annan behandling.
Men så är vi ändå där. Mitt i Situationen. Någon Drabbas. Och då Drabbas också vi.
Någon får Diagnosen. Hur förhåller vi oss? Vad säger vi? Hur bemöter vi?
Detta måste vara det svåraste. Det är då De Drabbade vittnar om att människor de känner korsar gatan för att undgå. Eller snabbt kilar in i en affär för att slippa.
För att man blir så rädd.
Inte för att man inte tycker om längre. Utan för att Göra Fel.
Säga Fel.
I början av min sjukdomstid, alltså de första veckorna, fick jag mest reaktioner.
Det var ju Nyhetsstoff av dramatisk karaktär både för mig och andra i min närhet. Vänner och bekanta. Jag var genuint orolig och de flesta jag mötte också genuint oroliga.
Jag träffade på alla slags reaktioner.
Alla hade samma huvudingrediens - Alla var välvilliga, alla ville gott.
Och detta är det viktigaste att lägga på minnet.
Att alla gör så gott de kan - oavsett hur fel det kan bli.
Lekte ett tag med tanken på att ge ut boken "Handbok i att bemöta en Nydiagnosticerad Cancerpatient"
men insåg att jag naturligtvis omöjligt kan tala utifrån nån annan än mig själv.
Så vad är rätt och vad är fel? Tja. Enligt mig beror det på Den Drabbades dagsform. Svårt va?
För hur i hundan ska den Förbipasserade Bekantingen ha en aning om min dagsform?
Rätt gissat. Man Frågar.
Av alla avspända möten i Cancerlandet är detta Pudelns kärna tror jag.
Att Fråga innan man förutsätter.
Det blir så enkelt och odramatiskt. För en sak tror jag är gemensamt för alla i samma situation.
Man behöver nog aldrig förutsätta att vederbörande inte vill prata om det. För det är det enda man tänker på. Då.
Så fråga. Svaret kan till och med vara:
"Jag orkar inte prata om det nu". Fine.
Och Den Frågande har fortfarande inte begått nåt fel.
Jamen då pratar man väl om nåt annat.
Och jag säger det igen. Man vill så väl men det kan bli så fel.
Här följer lite olika axplock från reaktioner:
"Åh Nej. Inte cancer! Inte du. Gud va hemskt. Men du ska ju alltid finnas ju...".
Kommentar: Kan vara lite känslig då Den Reagerande med undertext menar att man obönhörligen ska dö. Känns inte upplyftande ty det gemensamma för de flesta Drabbade är att dessa icke vill tro att de ska gå hädan. Och då kan det vara lite tokigt att mer eller mindre hävda detta. Väcker viss oro.
"Cancer!? Nej!!! Cellgift va? Å fy fan. Det är Jordens Helvete säger min moster. Man spyr hela tiden och blir sängliggande i månader..."
Kommentar: Hm. Inte särskilt upplyftande då just behandlingen är något man nojjar på långt innan den påbörjas. Så just den kommentarer kan klassas som lite "onödig" eftersom den knappast skänker Den Drabbade kraft och styrka. Och det behöver man massor av.
Vi tar en Telefonreaktion:
"Å nej". Lång tystnad. "Snörvel". Grötigt läte. "Ursäkta att jag gråter...men Gu va ...hemskt". Snytljud.
"Detta var det VÄRSTA som kunde drabba mig. Fy fan." Nytt gråtljud. "Men hur ska du ta dig igenom detta...?".
Kommentar: Tja. Man blir lite kall. Vill trösta. Den stackars vännen är ju helt förbi av Förtvivlan. Och själv undrar man i sitt stilla sinne om man överhuvudtaget har fattat galoppen. Ja alltså hur sjuk man är. Vännen har ju uppenbarligen fattat. Svår reaktion. Måhända ska man som Lyssnare ändå låta Den Drabbade styra reaktionen. Om man kan sätta sig över sina egna känslor ett ögonblick är det nog bra.
Sen har vi den svåraste. Den Medlidsamma:
"Åhhh din stackare. Neeeej va hemskt. Å du måste vara helt förkrossad. Men Guuud så fruktansvärt. Så otrooooligt svårt det måste vara för dig, för Rolf, för alla. Tänker på dig. Tänder ljus för dig. Och tänker på oss, alla friska, som har det så bra nu när du sitter där i lidande och ångest. Så fruktansvärt".
Kommentar: Behövs det? Man känner sig antingen som en Istapp eller Tillplattad Groda efter en dylik reaktion. Så otroligt full av projektion och rädsla för att Man Själv Ska Bli Drabbad
(Detta hände och händer mig ideligen. Inget konstigt med det. Hör talas om bekant i min ålder som fått till exempel hjärnblödning. Min första reaktion är följaktligen jamen då kan ju JAG få det också. Min andra reaktion är sålunda hur är det MED honom/henne).
I vår iver att förmedla empati kan vissa Statement uttalas. Sånt som vi väl alla ställer upp på? Eller?
Ta den här. Som figurerat på Facebook. Ett statement man kan "Kopiera Och Skicka Vidare" så att alla fattar hur jävligt det kan vara:
"En människa har tusen önskningar. Den Cancersjuke bara en. Att Överleva"
Jamen Hallå där!. Där rök våra 999 andra önskningar. Så förmätet. Blir skitförbannad över sånt trams.
Även om man vill förstå så bör man inte förutsätta. Undrar i mitt stilla sinne om det finns en enda Cancersjuk på denna planet som bara har denna önskan kvar i livet. Knappast. För drömmar och visioner är mångtusenfaldiga och håller oss vid liv. Precis som för alla andra. Hela tiden.
Fråga istället. De Cancersjuka är ingen homogen grupp med en gemensam önskan. Basta.
Och vi Cancersjuka kan vara mer än lovligt trixiga. Minns en reaktion jag hade som jag inte vill minnas.
Tror att det var första kvällen efter flera veckors chockfas. Allt runt mig hade varit cancerogent. Varje tanke, varje ögonblick i flera veckor fyllda av oro och ångest. En ständig skräck och overklighetskänsla hade greppat mig oavsett vad jag företog mig. Horribelt.
Men så kom kvällen. Kvällen då allting släppte. Då Psyket inte orkade längre utan Gav Fan i Canceroron.
Jag kunde skratta som vanligt, gäspa som vanligt, andas som vanligt. Jag kände mig vanlig.
Så skönt. Så befriande.
Jag tänkte gå och lägga mig som vanligt.
Då. Plingade. Det. Till. I. Min. Mobil.
En av mina riktigt Nära och Kära skickade mig ett sms där hon uppriktigt förmedlade hur ledsen hon var för min situation. Såklart. Jag hade ju pratat förtroligt om det. Hon visste ju.
Och jag.
Näpp. Inte I Kväll.
Skickar följande sms:
"Jag är inte död än".
För att det var fel kväll. Jag hade ju släppt taget denna kvällen. Tagit ledigt. Men hur skulle någon kunna veta det? Hursom. Jag gick och lade mig. Fick ångest och redde lyckligtvis ut detta följande morgon.
Ingen som bryr sig förtjänar en käftsmäll.
Men vi kan som sagt vara lite trixiga. Vi har så många motstridiga känslor i oss.
Kanske är det bra att veta det.
För mig känns Frågorna som Svaret på Svårigheterna.
Så enkelt att bemöta.
"Jag har fått diagnosen cancer".
Fråga: "Hur känns det?".
Och jag svarar. Beroende på dagsform. Den Lyssnande lyssnar.
Följdfrågorna faller sig naturligt och snart flyter samtalet på. Obehindrat.
Som Lyssnare och Mottagare behöver man inte oroa sig.
I går fick jag till exempel den mest Självklara Frågan:
"Ska du dö?".
Och jag kunde svara:
"Nä. Verkar inte så. Men jag ska tydligen skakas om rejält. Och definitivt förändra saker i mitt liv".
Sedan vidtog en intressant existensiell diskussion om Livet. Om hur vi lever detta. Vad vi värderar och värdesätter. Och. Att det naturligtvis har ett slut. Frågan är vad vi sysslar med fram till dess?
Och väldigt otippat.
Jag tillhör De Cancersjuka. Hur jag än vrider och vänder på det är det så. Nu.
Ibland känns det stort. Ibland känns det obekvämt. Ibland känns det overkligt. Ibland känns det horribelt.
Har svårt att vänja mig. Vet inte alls om jag vill vänja mig.
Jag har ju, som alla andra, läst och läser annonser från Cancerfonden.
De är ofta lite fyndiga. "Världens vackraste ord: Morgondag".
När jag läste den första gången blev jag riktigt rörd.
Tyckte liksom att Dom också hade rätt till en Sådan Dag eftersom Jag Hade alla de där Morgondagarna. Fick lust att dela med mig av dom.
Kanske på grund av att jag slösade så mycket med mina Morgondagar.
"Mölade" liksom i mig dom som en överflödig skål av lösgodis som man ätit lite för mycket av. Inte fasen var Morgondag mitt vackraste ord.
Mitt var nog Resultat eller möjligtvis Semesterlängtan.
Morgondag kunde De Cancersjuka få. Och jag förstod dem så väl.
Jag "förstod" ju hur de hade det. Liksom svävandes i ovisshet. Jag förstod. Eller?
Nä. Jag förstod inte. För det kan man ju inte.
På samma sätt som jag inte kan förstå En Cancersjuk som inte är jag. Som har det på ett annat sätt. Som genomlever en annan prognos. Som ordinerats en annan behandling.
Men så är vi ändå där. Mitt i Situationen. Någon Drabbas. Och då Drabbas också vi.
Någon får Diagnosen. Hur förhåller vi oss? Vad säger vi? Hur bemöter vi?
Detta måste vara det svåraste. Det är då De Drabbade vittnar om att människor de känner korsar gatan för att undgå. Eller snabbt kilar in i en affär för att slippa.
För att man blir så rädd.
Inte för att man inte tycker om längre. Utan för att Göra Fel.
Säga Fel.
I början av min sjukdomstid, alltså de första veckorna, fick jag mest reaktioner.
Det var ju Nyhetsstoff av dramatisk karaktär både för mig och andra i min närhet. Vänner och bekanta. Jag var genuint orolig och de flesta jag mötte också genuint oroliga.
Jag träffade på alla slags reaktioner.
Alla hade samma huvudingrediens - Alla var välvilliga, alla ville gott.
Och detta är det viktigaste att lägga på minnet.
Att alla gör så gott de kan - oavsett hur fel det kan bli.
Lekte ett tag med tanken på att ge ut boken "Handbok i att bemöta en Nydiagnosticerad Cancerpatient"
men insåg att jag naturligtvis omöjligt kan tala utifrån nån annan än mig själv.
Så vad är rätt och vad är fel? Tja. Enligt mig beror det på Den Drabbades dagsform. Svårt va?
För hur i hundan ska den Förbipasserade Bekantingen ha en aning om min dagsform?
Rätt gissat. Man Frågar.
Av alla avspända möten i Cancerlandet är detta Pudelns kärna tror jag.
Att Fråga innan man förutsätter.
Det blir så enkelt och odramatiskt. För en sak tror jag är gemensamt för alla i samma situation.
Man behöver nog aldrig förutsätta att vederbörande inte vill prata om det. För det är det enda man tänker på. Då.
Så fråga. Svaret kan till och med vara:
"Jag orkar inte prata om det nu". Fine.
Och Den Frågande har fortfarande inte begått nåt fel.
Jamen då pratar man väl om nåt annat.
Och jag säger det igen. Man vill så väl men det kan bli så fel.
Här följer lite olika axplock från reaktioner:
"Åh Nej. Inte cancer! Inte du. Gud va hemskt. Men du ska ju alltid finnas ju...".
Kommentar: Kan vara lite känslig då Den Reagerande med undertext menar att man obönhörligen ska dö. Känns inte upplyftande ty det gemensamma för de flesta Drabbade är att dessa icke vill tro att de ska gå hädan. Och då kan det vara lite tokigt att mer eller mindre hävda detta. Väcker viss oro.
"Cancer!? Nej!!! Cellgift va? Å fy fan. Det är Jordens Helvete säger min moster. Man spyr hela tiden och blir sängliggande i månader..."
Kommentar: Hm. Inte särskilt upplyftande då just behandlingen är något man nojjar på långt innan den påbörjas. Så just den kommentarer kan klassas som lite "onödig" eftersom den knappast skänker Den Drabbade kraft och styrka. Och det behöver man massor av.
Vi tar en Telefonreaktion:
"Å nej". Lång tystnad. "Snörvel". Grötigt läte. "Ursäkta att jag gråter...men Gu va ...hemskt". Snytljud.
"Detta var det VÄRSTA som kunde drabba mig. Fy fan." Nytt gråtljud. "Men hur ska du ta dig igenom detta...?".
Kommentar: Tja. Man blir lite kall. Vill trösta. Den stackars vännen är ju helt förbi av Förtvivlan. Och själv undrar man i sitt stilla sinne om man överhuvudtaget har fattat galoppen. Ja alltså hur sjuk man är. Vännen har ju uppenbarligen fattat. Svår reaktion. Måhända ska man som Lyssnare ändå låta Den Drabbade styra reaktionen. Om man kan sätta sig över sina egna känslor ett ögonblick är det nog bra.
Sen har vi den svåraste. Den Medlidsamma:
"Åhhh din stackare. Neeeej va hemskt. Å du måste vara helt förkrossad. Men Guuud så fruktansvärt. Så otrooooligt svårt det måste vara för dig, för Rolf, för alla. Tänker på dig. Tänder ljus för dig. Och tänker på oss, alla friska, som har det så bra nu när du sitter där i lidande och ångest. Så fruktansvärt".
Kommentar: Behövs det? Man känner sig antingen som en Istapp eller Tillplattad Groda efter en dylik reaktion. Så otroligt full av projektion och rädsla för att Man Själv Ska Bli Drabbad
(Detta hände och händer mig ideligen. Inget konstigt med det. Hör talas om bekant i min ålder som fått till exempel hjärnblödning. Min första reaktion är följaktligen jamen då kan ju JAG få det också. Min andra reaktion är sålunda hur är det MED honom/henne).
I vår iver att förmedla empati kan vissa Statement uttalas. Sånt som vi väl alla ställer upp på? Eller?
Ta den här. Som figurerat på Facebook. Ett statement man kan "Kopiera Och Skicka Vidare" så att alla fattar hur jävligt det kan vara:
"En människa har tusen önskningar. Den Cancersjuke bara en. Att Överleva"
Jamen Hallå där!. Där rök våra 999 andra önskningar. Så förmätet. Blir skitförbannad över sånt trams.
Även om man vill förstå så bör man inte förutsätta. Undrar i mitt stilla sinne om det finns en enda Cancersjuk på denna planet som bara har denna önskan kvar i livet. Knappast. För drömmar och visioner är mångtusenfaldiga och håller oss vid liv. Precis som för alla andra. Hela tiden.
Fråga istället. De Cancersjuka är ingen homogen grupp med en gemensam önskan. Basta.
Och vi Cancersjuka kan vara mer än lovligt trixiga. Minns en reaktion jag hade som jag inte vill minnas.
Tror att det var första kvällen efter flera veckors chockfas. Allt runt mig hade varit cancerogent. Varje tanke, varje ögonblick i flera veckor fyllda av oro och ångest. En ständig skräck och overklighetskänsla hade greppat mig oavsett vad jag företog mig. Horribelt.
Men så kom kvällen. Kvällen då allting släppte. Då Psyket inte orkade längre utan Gav Fan i Canceroron.
Jag kunde skratta som vanligt, gäspa som vanligt, andas som vanligt. Jag kände mig vanlig.
Så skönt. Så befriande.
Jag tänkte gå och lägga mig som vanligt.
Då. Plingade. Det. Till. I. Min. Mobil.
En av mina riktigt Nära och Kära skickade mig ett sms där hon uppriktigt förmedlade hur ledsen hon var för min situation. Såklart. Jag hade ju pratat förtroligt om det. Hon visste ju.
Och jag.
Näpp. Inte I Kväll.
Skickar följande sms:
"Jag är inte död än".
För att det var fel kväll. Jag hade ju släppt taget denna kvällen. Tagit ledigt. Men hur skulle någon kunna veta det? Hursom. Jag gick och lade mig. Fick ångest och redde lyckligtvis ut detta följande morgon.
Ingen som bryr sig förtjänar en käftsmäll.
Men vi kan som sagt vara lite trixiga. Vi har så många motstridiga känslor i oss.
Kanske är det bra att veta det.
För mig känns Frågorna som Svaret på Svårigheterna.
Så enkelt att bemöta.
"Jag har fått diagnosen cancer".
Fråga: "Hur känns det?".
Och jag svarar. Beroende på dagsform. Den Lyssnande lyssnar.
Följdfrågorna faller sig naturligt och snart flyter samtalet på. Obehindrat.
Som Lyssnare och Mottagare behöver man inte oroa sig.
I går fick jag till exempel den mest Självklara Frågan:
"Ska du dö?".
Och jag kunde svara:
"Nä. Verkar inte så. Men jag ska tydligen skakas om rejält. Och definitivt förändra saker i mitt liv".
Sedan vidtog en intressant existensiell diskussion om Livet. Om hur vi lever detta. Vad vi värderar och värdesätter. Och. Att det naturligtvis har ett slut. Frågan är vad vi sysslar med fram till dess?
tisdag 8 mars 2011
Vårvindar friska, leka och viska
Hur står vi ut? Och varför? Vi vet ju hur det kommer att bli.
Same procedure as last year - Same procedure as every year, my dear James.
Framåt oktober kröks ryggarna i motvinden. Sen eskalerar både motvind och mörker. Mitt i alltihopa har vi hittat på nån slags jul till minne av Kalle Anka och hans vänner. Som ska få oss att just stå ut. Men nej. Eller ja. Kokongen funkar.
Med en Jajamensan-attityd klaras det mesta. Till och med ...snö.
Avskyvärd vit frusen massa som lägger sig som en klaustrofobisk sörja runt vinterskorna när man pulsar, och pulsar, och pulsar ner mot postlåda för att konstatera att inget tidningsbud lyckats forcera dessa vallar för att bringa nyheter till De Av Väder Och Vind Så Hårt Utsatta.
Jag vet. Flytta till stan då! Om det inte passar. So what? Blir inte ett spår bättre av att kana runt på trottoarerna med istappar flygande som missiler från hustaken. Inte ett dugg.
Förbehåller mig alltså rätten att bo kvar på landet och gnälla.
Och det dröms. I mina drömmar är det Italien som får vara föremål för min längtan efter värme och liv (Snödrevsbilder på nyheterna från ett fruset Toscana anser jag vara illvilligt förtal).
Redan i mellandagarna har jag tröttnat. Både på kyla och jul. Jul i synnerhet. Allt ska väck på Annandagen! Ut med granar och glitter (Ja, jag firar också Kalle A) och in med vårtulpaner.
Tål inte se en adventsljusstake efter nyår (typisk Skånebild i mars: långt ute på tundran, nånstans utanför Anderslöv, en bit ut på leråkern, står en julgran och kämpar i blåsten. Så Ångestframkallande).
Egentligen tror jag inte jag tycker särskilt illa om julen. I själva verket är jag romantiker och kan lätt framkalla rätt stämning. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...
Måste bara. Måste bara berätta om råttan Barbro. Ja, jag vet att det finns Ni som hört den till leda men den har aldrig blivit nedskriven. So here we go. Och nu blir det JULRYSARE!
Det hände sig vid den tiden att några medelålders män voro boende på en skånsk leråker i ett äkta sydsvenskt stenhus från artonhundradasumal. Gossarna (den ene) tog på sig rollen som Julfixare ty detta var första året som Jesu (Ja jag vet. Rätt kille) födelse skulle firas på Landsbygd i det egna romantiska huset.
En gemensam julfrukost stod på agendan på julaftonsmorgonen eftersom den andre (Rolf) skulle tillbringa kvällen arbetandes på Ystads lasarett för att skänka lite julglädje åt De Sjuka. Men hela julaftonsförmiddagen var vår. Och senkvällen, när Samariten skulle komma hem.
Nu gör vi ett litet skutt tillbaka till Adventsgröten, som helgen innan hade gått av stapeln i huset, där goda vänner samlats för att önska varandra frid inför Familjehelgen.
Morgonen efter skådade vi ett ganska stort hål i väggen. Alldeles nere vid golvet.
"Besynnerligt", sa jag, "det ser nästan ut som ett djur varit och gnagt i väggen".
Föga anade vi (eller rättare sagt, hur dum får man va???).
Hursom. Vi täppte till hålet med lite murbruk och tänkte inte mer på saken.
Nästa morgon likadant. Hålet tillbaka. Och alla gottbitarna borta ur Alladinasken på bordet.
Utom Trillingnöten. Märkligt.
Fortfarande ingen specifik misstanke (betänk att dessa gossar levt mycket länge i storstadens skyddande hägn). Men nu jävlar! Nu skulle hålet armeras med järn. Vilket vi gjorde. Nöjda betraktade vi det fullständigt inbrottssäkra f d hålet. Japp. Den saken ur världen. Inga fler chokladtjuvar eller vad det nu var. Ekorrar kanske...?
Men vad vi inte visste var att Råttan redan var inne i huset och att hennes säkra flyktväg var tilltäppt.
Julaftonsmorgonen kom med skånsk dis och duggregn. Ty detta hände sig även på den tiden då vintrarna var drägliga i södern. Långt innan Växthuseffekten, som skulle skapa varmare vintrar (?) eller hur det nu var.
Granen tänd. Julmusik på. Stämningen var julaftonsförtätad. Ett telefonsamtal skulle ringas från arbetsrummet. Till släkten ja. Till alla och envar en riktigt God Jul!
När jag så satt på kontorsstolen hörs ett krafs i bokhyllan bakom mig och vid alla helgons helvete!
Där sitter en råtta och glor mellan Nya Utgåvan av Nationalencyklopedin! En FET råtta.
Jag fryser till is! Nej. Jag rusar ut ur rummet och blockerar dörren. Vad göra???
Vi resonerar hysteriskt med varandra i köket. Jamen vad gör man? Det är ju fan julafton.
Känner vi nån ...jägare??? Jag tar kommandot (hm, det händer ja) och utbrister:
"Vi ringer Polisen!".
Ja. Jag vet. Men vad skulle vi göra??? Tänkte kanske att dom visste. Jag menar, dom jobbar väl i alla fall på julafton. För det gör inte Anticimex, om någon undrar. Dom börjar inte förrän nionde januari och så länge kunde vi inte vänta.
"Polisen i Ystad"
"Ja hej. Nu är det så att vi fått in en råtta i vårt hem och undrar hur man gör? Om nån vet...?"
Växeltanten var vänlig och förstående.
"Åh det låter räligt. Jag kopplar dig till kommisarien..."
Wallander. Antar jag.
"Kommissarie Londberg, va kan jao hjelpa ti me...?"
Wallander ledig alltså. Han var väl hemma i Stockholm.
Jag berättade. Kommissarie Lundberg lyssnade utan avbrott.
" Jaha ja. Ja de e ente mycke å görra. De jao kan reåda är att tjiöupa en stiorr fejt kårrrv å låcka me. Å att ni E V A K U ER R R AR heuset ett paor daor".
Jaha. Evakuera. Stor fälla. Så fan heller!
Utrustade till tänderna med kvastskaft slet vi upp dörren till arbetsrummet. Här skulle råttan jagas ut.
Upp med alla fönster. Korsdraget välte granen. Vi hade liksom tänkt att fösa ut djuret via ett öppet fönster.
Eftersom hon hade parkerat sig i bokhyllan slets alla böcker ur och ner i en röra på golvet.
En jakt utan like vidtog. Ett fullständigt kaos av lera, kyla och oreda övertog det juliga huset.
Till slut satt jag och tjöt på den enda upprättstående stolen vid matbordet. Barbro (ja, så fick hon heta. Vår första inomhusmus hette Ulla. Henne släppte vi ut varje morgon. Ända tills en hund åt upp henne. Vår ilska över detta var oöverkomligt) satt väl bakom nån bok och mös.
Vi kapitulerade. Vi förberedde flykt. Rolf skulle snart börja jobba utan julfrukost och jag kunde inte tänka mig att fira med Barbro.
Fälla fram. Korv in. Låna Tillfälligt Boende i form av Utfryst Sommarhus dit jag kunde flykta med hundarna.
Där satt jag och hackade tänder en bra bit inpå kvällen. Kommissarien hade påtalat att minst två dar skulle Barbro ha på sig att fastna för korvdoften eftersom hon tillsynes var ganska mätt och belåten på Alladin. Tidigare än så skulle vi inte inbilla oss.
Så Annandagens morgon smög vi försiktigt in i Libanons Ruiner för att konstatera:
Ingen Barbro i Buren.
Vi letade. Och letade. Efter en stund skriker Rolf upphetsat:
"Hon sitter i soffan!!!". Rapandes kantänka. Blossandes på en fet cigarr med en konjak i, vad säger man? Tassarna???
Oerhört beslutsam går Rolf ut i uthuset, hämtar en plasthink, går tillbaka och lägger denna över en fullständigt likgiltig råtta. Fångad alltså. Och vad gör man sen? Kör ner ett kvastskaft och viftar runt?? Mördar Barbro.
Inte vi. En playwoodskiva fick bli lock och tio minuter senare vinkade hundarna och jag av Rolf och Barbro när de for iväg mot Fyledalens vilda natur.
Ack ja. Åtminstone oförglömligt. Den gångna julen minns jag inte mycket av. Mest cancerångest. Nyåret ska vi inte tala om. Känns som om jag missat något alla andra varit med om. Känns som detta varit Den Längsta Vintern. Ever. Vintern Utan Slut. Nästa år ska jag antingen fira en Pernilla Wahlgren-jul eller fullständigt skita i alltihopa och hyra nåt hus på Kanarieöarna. Länge. Men det står mellan dessa alternativ.
Men så kom den häromdan. Med sol och lekfulla vindar. Plötsligt svepte den in. Våren.
Och andetaget var friskt och gott. Nu är jag inte dummare än att jag vet att en till två snöstormar fortfarande kan vara att vänta. Skit samma. Våren är i alla fall på väg att besegra vintern...
Same procedure as last year - Same procedure as every year, my dear James.
Framåt oktober kröks ryggarna i motvinden. Sen eskalerar både motvind och mörker. Mitt i alltihopa har vi hittat på nån slags jul till minne av Kalle Anka och hans vänner. Som ska få oss att just stå ut. Men nej. Eller ja. Kokongen funkar.
Med en Jajamensan-attityd klaras det mesta. Till och med ...snö.
Avskyvärd vit frusen massa som lägger sig som en klaustrofobisk sörja runt vinterskorna när man pulsar, och pulsar, och pulsar ner mot postlåda för att konstatera att inget tidningsbud lyckats forcera dessa vallar för att bringa nyheter till De Av Väder Och Vind Så Hårt Utsatta.
Jag vet. Flytta till stan då! Om det inte passar. So what? Blir inte ett spår bättre av att kana runt på trottoarerna med istappar flygande som missiler från hustaken. Inte ett dugg.
Förbehåller mig alltså rätten att bo kvar på landet och gnälla.
Och det dröms. I mina drömmar är det Italien som får vara föremål för min längtan efter värme och liv (Snödrevsbilder på nyheterna från ett fruset Toscana anser jag vara illvilligt förtal).
Redan i mellandagarna har jag tröttnat. Både på kyla och jul. Jul i synnerhet. Allt ska väck på Annandagen! Ut med granar och glitter (Ja, jag firar också Kalle A) och in med vårtulpaner.
Tål inte se en adventsljusstake efter nyår (typisk Skånebild i mars: långt ute på tundran, nånstans utanför Anderslöv, en bit ut på leråkern, står en julgran och kämpar i blåsten. Så Ångestframkallande).
Egentligen tror jag inte jag tycker särskilt illa om julen. I själva verket är jag romantiker och kan lätt framkalla rätt stämning. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...
Måste bara. Måste bara berätta om råttan Barbro. Ja, jag vet att det finns Ni som hört den till leda men den har aldrig blivit nedskriven. So here we go. Och nu blir det JULRYSARE!
Det hände sig vid den tiden att några medelålders män voro boende på en skånsk leråker i ett äkta sydsvenskt stenhus från artonhundradasumal. Gossarna (den ene) tog på sig rollen som Julfixare ty detta var första året som Jesu (Ja jag vet. Rätt kille) födelse skulle firas på Landsbygd i det egna romantiska huset.
En gemensam julfrukost stod på agendan på julaftonsmorgonen eftersom den andre (Rolf) skulle tillbringa kvällen arbetandes på Ystads lasarett för att skänka lite julglädje åt De Sjuka. Men hela julaftonsförmiddagen var vår. Och senkvällen, när Samariten skulle komma hem.
Nu gör vi ett litet skutt tillbaka till Adventsgröten, som helgen innan hade gått av stapeln i huset, där goda vänner samlats för att önska varandra frid inför Familjehelgen.
Morgonen efter skådade vi ett ganska stort hål i väggen. Alldeles nere vid golvet.
"Besynnerligt", sa jag, "det ser nästan ut som ett djur varit och gnagt i väggen".
Föga anade vi (eller rättare sagt, hur dum får man va???).
Hursom. Vi täppte till hålet med lite murbruk och tänkte inte mer på saken.
Nästa morgon likadant. Hålet tillbaka. Och alla gottbitarna borta ur Alladinasken på bordet.
Utom Trillingnöten. Märkligt.
Fortfarande ingen specifik misstanke (betänk att dessa gossar levt mycket länge i storstadens skyddande hägn). Men nu jävlar! Nu skulle hålet armeras med järn. Vilket vi gjorde. Nöjda betraktade vi det fullständigt inbrottssäkra f d hålet. Japp. Den saken ur världen. Inga fler chokladtjuvar eller vad det nu var. Ekorrar kanske...?
Men vad vi inte visste var att Råttan redan var inne i huset och att hennes säkra flyktväg var tilltäppt.
Julaftonsmorgonen kom med skånsk dis och duggregn. Ty detta hände sig även på den tiden då vintrarna var drägliga i södern. Långt innan Växthuseffekten, som skulle skapa varmare vintrar (?) eller hur det nu var.
Granen tänd. Julmusik på. Stämningen var julaftonsförtätad. Ett telefonsamtal skulle ringas från arbetsrummet. Till släkten ja. Till alla och envar en riktigt God Jul!
När jag så satt på kontorsstolen hörs ett krafs i bokhyllan bakom mig och vid alla helgons helvete!
Där sitter en råtta och glor mellan Nya Utgåvan av Nationalencyklopedin! En FET råtta.
Jag fryser till is! Nej. Jag rusar ut ur rummet och blockerar dörren. Vad göra???
Vi resonerar hysteriskt med varandra i köket. Jamen vad gör man? Det är ju fan julafton.
Känner vi nån ...jägare??? Jag tar kommandot (hm, det händer ja) och utbrister:
"Vi ringer Polisen!".
Ja. Jag vet. Men vad skulle vi göra??? Tänkte kanske att dom visste. Jag menar, dom jobbar väl i alla fall på julafton. För det gör inte Anticimex, om någon undrar. Dom börjar inte förrän nionde januari och så länge kunde vi inte vänta.
"Polisen i Ystad"
"Ja hej. Nu är det så att vi fått in en råtta i vårt hem och undrar hur man gör? Om nån vet...?"
Växeltanten var vänlig och förstående.
"Åh det låter räligt. Jag kopplar dig till kommisarien..."
Wallander. Antar jag.
"Kommissarie Londberg, va kan jao hjelpa ti me...?"
Wallander ledig alltså. Han var väl hemma i Stockholm.
Jag berättade. Kommissarie Lundberg lyssnade utan avbrott.
" Jaha ja. Ja de e ente mycke å görra. De jao kan reåda är att tjiöupa en stiorr fejt kårrrv å låcka me. Å att ni E V A K U ER R R AR heuset ett paor daor".
Jaha. Evakuera. Stor fälla. Så fan heller!
Utrustade till tänderna med kvastskaft slet vi upp dörren till arbetsrummet. Här skulle råttan jagas ut.
Upp med alla fönster. Korsdraget välte granen. Vi hade liksom tänkt att fösa ut djuret via ett öppet fönster.
Eftersom hon hade parkerat sig i bokhyllan slets alla böcker ur och ner i en röra på golvet.
En jakt utan like vidtog. Ett fullständigt kaos av lera, kyla och oreda övertog det juliga huset.
Till slut satt jag och tjöt på den enda upprättstående stolen vid matbordet. Barbro (ja, så fick hon heta. Vår första inomhusmus hette Ulla. Henne släppte vi ut varje morgon. Ända tills en hund åt upp henne. Vår ilska över detta var oöverkomligt) satt väl bakom nån bok och mös.
Vi kapitulerade. Vi förberedde flykt. Rolf skulle snart börja jobba utan julfrukost och jag kunde inte tänka mig att fira med Barbro.
Fälla fram. Korv in. Låna Tillfälligt Boende i form av Utfryst Sommarhus dit jag kunde flykta med hundarna.
Där satt jag och hackade tänder en bra bit inpå kvällen. Kommissarien hade påtalat att minst två dar skulle Barbro ha på sig att fastna för korvdoften eftersom hon tillsynes var ganska mätt och belåten på Alladin. Tidigare än så skulle vi inte inbilla oss.
Så Annandagens morgon smög vi försiktigt in i Libanons Ruiner för att konstatera:
Ingen Barbro i Buren.
Vi letade. Och letade. Efter en stund skriker Rolf upphetsat:
"Hon sitter i soffan!!!". Rapandes kantänka. Blossandes på en fet cigarr med en konjak i, vad säger man? Tassarna???
Oerhört beslutsam går Rolf ut i uthuset, hämtar en plasthink, går tillbaka och lägger denna över en fullständigt likgiltig råtta. Fångad alltså. Och vad gör man sen? Kör ner ett kvastskaft och viftar runt?? Mördar Barbro.
Inte vi. En playwoodskiva fick bli lock och tio minuter senare vinkade hundarna och jag av Rolf och Barbro när de for iväg mot Fyledalens vilda natur.
Ack ja. Åtminstone oförglömligt. Den gångna julen minns jag inte mycket av. Mest cancerångest. Nyåret ska vi inte tala om. Känns som om jag missat något alla andra varit med om. Känns som detta varit Den Längsta Vintern. Ever. Vintern Utan Slut. Nästa år ska jag antingen fira en Pernilla Wahlgren-jul eller fullständigt skita i alltihopa och hyra nåt hus på Kanarieöarna. Länge. Men det står mellan dessa alternativ.
Men så kom den häromdan. Med sol och lekfulla vindar. Plötsligt svepte den in. Våren.
Och andetaget var friskt och gott. Nu är jag inte dummare än att jag vet att en till två snöstormar fortfarande kan vara att vänta. Skit samma. Våren är i alla fall på väg att besegra vintern...
söndag 6 mars 2011
Kontraster
Söndag går mot måndag. Hårt prövade av vinterns obarmhärtiga kyla har vi åtnjutit första vårdagen.
Osannolikt. Efter en lång morgontur på stranden satt jag i solstol och drack flädersaft. Utomhus!
Dagens tema har varit kontraster. Dualism. Polaritet. Om betydelsen av det svåra för att uppleva det enkla och lätta. Tyngd för att kunna sväva. Mörker för att upptäcka ljus. Intressant. Onekligen.
Det intressanta är om vi måste uppleva motgång för att känna framgång? Eller snarare om jag måste det?
Om jag nu skall hålla temat inom mina egna gränser och kring min egen komplicerade person. Jag tror det. Blir alltmer övertygad. Och finner en njutning i fenomenet. Paradoxalt nog.
När jag var i tjugoårsåldern var det mycket enklare. Så Antingen Eller och aldrig mötas de tu.
Antingen var man Glad. Mådde Bra. Fine. Hela existensen koncentrerades kring detta faktum.
Ändå var det mäkta populärt nångång kring sjuttio/åttiotalet att tvivla på detta faktum.
Två vänner möts på gatan. Obligatorisk Kram. Därefter:
"Hur mår du?". Forskande blick.
"Jo bra". Och här kändes det alltid som om man ljög.
"Jo, men", fortsatte Den Envise, "Hur mår du egentligen?".
Och där stöp man. Började flacka med blicken. Ryckte i vänster ansiktshalva och för att vara på den säkra sidan serverades nån slags negation som kamraten kunde smaska i sig. Pank, arbetslös, kom inte in på utbildningen, olyckligt kär, allmänt deppig över världsläget (Jo. Man hade världssamvete ja) eller bakfull.
"Men annars mår jag skitbra", lade man till. Och allt var frid och fröjd. Detta var att Må Bra.
Baksidan, att Må Dåligt, var en rysare.
Första gången jag kom i kontakt med epitetet var på min första folkhögskola. Begrep inte som omogen artonåring varför så många på Skrivarlinjen hade magsjuka.
" Var är Olle idag?", frågade vår lärare.
" Han kommer inte", svarade hennafärgad sambo. "Han Mår Dåligt".
En bejakande förstämning sänkte sig i klassrummet. Alla var överens. Olle Mår Dåligt. Ja då är det inte tal om att han ska vistas i Offentliga Sammanhang. Andra dagen var det Anette. Sen Gustav. Magsjukeepidemin florerade. Trodde jag. Efter ett tag lärde jag mig också. Att Må Dåligt. Och då Mådde Man Bara Dåligt.
Kunde pågå en hel sommar. Det var fullständigt legitimt. Och bra mycket enklare än att Må Bra som kategoriserades som både Ytligt och Klämkäckt. Så Fjällräven på nåt sätt.
Som Gruppdynamiker har jag stött på Glad-Fenomenet på ett lustigt sätt. Har arbetat en del med grupp-processer både inom teater och i utbildningssyfte som pedagog. När Ny Grupp träffas första gången inträder samma presentationsprocedur. Varje gruppdeltagare kommer till ett läge när man oundvikligen måste berätta litegrann om sig själv. Även om detta sker i mindre grupper är fenomenet detsamma:
" Ja hej, jag heter Maria och är glad för det mesta". Eller:
" Hej. Ulla-Britt. Tja, vad ska jag säga om mig? Jo. Jag är alltid glad".
Alltid Glad. Alltid Glad. Kan man tänka sig något mer outhärdligt? Att umgås med en människa som alltid är glad??? Ingen kan vara glad jämt. Detta torde vara en emotionell omöjlighet. Ändå säger vi så.
Vi vill ju inte på något sätt krångla. Vara Besvärliga.
Ändå dras man till det komplexa. Vi beundrar människor som Reser Sig Ur Askan. Även de som aldrig reste sig överhuvudtaget. De som förblev tragiska. Vi slukar biografierna över dessa. Dras till det mörka. Just för att vi vet att mörkret är en realitet för balansen med ljuset? Jag frågar?
När jag utbildade mig till samtalsterapeut lärde jag mig av en eminent gästpedagog i gruppsykologi att se på varje dag som ett helt liv. Jag har haft oerhörd nytta av detta. Att vakna (födas) vare sig det är med smärta över dagen eller förväntningar på vad tillvaron skall medföra. Om man varje dag går igenom ett helt liv med glädje, lycka, sorg och smärta så blir det enklare att hantera. Mer accepterande. Vissa dagar är ganska sorglösa liv. Andra dagar är en svårare och tyngre livstid. Det blir oftast enklare att acceptera vissa faktum med det tankesättet. Jag lyckas inte alltid. Långt ifrån. Men jag försöker.
För mig går inte livet ut på att Vara Lycklig. Det går ut på Att Levas. Att försöka fejsa det svåra såväl som det enkla och sorglösa. Men jag tror på Det Goda. Obönhörligen. Och min lycka uppstår när jag lyckas se sammanhangen.
Jag lär mig oerhört mycket av min Tumör. Såpass mycket att jag snart kan vinka farväl till den. Den har snart gjort sitt och jag kan gå vidare stärkt i min övertygelse. I mitt liv.
Den har lärt mig mycket om ödmjukhet. Om att se de små sakerna i tillvaron. Om att inte vara rädd. Att vara modig. Samtidigt som den lärt mig att det inte är farligt att vara rädd. Jag skulle inte vilja vara utan de insikter jag tillgodogjort mig de senaste månaderna. Jag skulle inte heller vilja vara utan den livslust och framtidstro som den skänkt mig. Inte vara utan den erfarenheten. Men nu står jag snart på egna ben.
Förundrad. Förvissad. Förändrad.
Osannolikt. Efter en lång morgontur på stranden satt jag i solstol och drack flädersaft. Utomhus!
Dagens tema har varit kontraster. Dualism. Polaritet. Om betydelsen av det svåra för att uppleva det enkla och lätta. Tyngd för att kunna sväva. Mörker för att upptäcka ljus. Intressant. Onekligen.
Det intressanta är om vi måste uppleva motgång för att känna framgång? Eller snarare om jag måste det?
Om jag nu skall hålla temat inom mina egna gränser och kring min egen komplicerade person. Jag tror det. Blir alltmer övertygad. Och finner en njutning i fenomenet. Paradoxalt nog.
När jag var i tjugoårsåldern var det mycket enklare. Så Antingen Eller och aldrig mötas de tu.
Antingen var man Glad. Mådde Bra. Fine. Hela existensen koncentrerades kring detta faktum.
Ändå var det mäkta populärt nångång kring sjuttio/åttiotalet att tvivla på detta faktum.
Två vänner möts på gatan. Obligatorisk Kram. Därefter:
"Hur mår du?". Forskande blick.
"Jo bra". Och här kändes det alltid som om man ljög.
"Jo, men", fortsatte Den Envise, "Hur mår du egentligen?".
Och där stöp man. Började flacka med blicken. Ryckte i vänster ansiktshalva och för att vara på den säkra sidan serverades nån slags negation som kamraten kunde smaska i sig. Pank, arbetslös, kom inte in på utbildningen, olyckligt kär, allmänt deppig över världsläget (Jo. Man hade världssamvete ja) eller bakfull.
"Men annars mår jag skitbra", lade man till. Och allt var frid och fröjd. Detta var att Må Bra.
Baksidan, att Må Dåligt, var en rysare.
Första gången jag kom i kontakt med epitetet var på min första folkhögskola. Begrep inte som omogen artonåring varför så många på Skrivarlinjen hade magsjuka.
" Var är Olle idag?", frågade vår lärare.
" Han kommer inte", svarade hennafärgad sambo. "Han Mår Dåligt".
En bejakande förstämning sänkte sig i klassrummet. Alla var överens. Olle Mår Dåligt. Ja då är det inte tal om att han ska vistas i Offentliga Sammanhang. Andra dagen var det Anette. Sen Gustav. Magsjukeepidemin florerade. Trodde jag. Efter ett tag lärde jag mig också. Att Må Dåligt. Och då Mådde Man Bara Dåligt.
Kunde pågå en hel sommar. Det var fullständigt legitimt. Och bra mycket enklare än att Må Bra som kategoriserades som både Ytligt och Klämkäckt. Så Fjällräven på nåt sätt.
Som Gruppdynamiker har jag stött på Glad-Fenomenet på ett lustigt sätt. Har arbetat en del med grupp-processer både inom teater och i utbildningssyfte som pedagog. När Ny Grupp träffas första gången inträder samma presentationsprocedur. Varje gruppdeltagare kommer till ett läge när man oundvikligen måste berätta litegrann om sig själv. Även om detta sker i mindre grupper är fenomenet detsamma:
" Ja hej, jag heter Maria och är glad för det mesta". Eller:
" Hej. Ulla-Britt. Tja, vad ska jag säga om mig? Jo. Jag är alltid glad".
Alltid Glad. Alltid Glad. Kan man tänka sig något mer outhärdligt? Att umgås med en människa som alltid är glad??? Ingen kan vara glad jämt. Detta torde vara en emotionell omöjlighet. Ändå säger vi så.
Vi vill ju inte på något sätt krångla. Vara Besvärliga.
Ändå dras man till det komplexa. Vi beundrar människor som Reser Sig Ur Askan. Även de som aldrig reste sig överhuvudtaget. De som förblev tragiska. Vi slukar biografierna över dessa. Dras till det mörka. Just för att vi vet att mörkret är en realitet för balansen med ljuset? Jag frågar?
När jag utbildade mig till samtalsterapeut lärde jag mig av en eminent gästpedagog i gruppsykologi att se på varje dag som ett helt liv. Jag har haft oerhörd nytta av detta. Att vakna (födas) vare sig det är med smärta över dagen eller förväntningar på vad tillvaron skall medföra. Om man varje dag går igenom ett helt liv med glädje, lycka, sorg och smärta så blir det enklare att hantera. Mer accepterande. Vissa dagar är ganska sorglösa liv. Andra dagar är en svårare och tyngre livstid. Det blir oftast enklare att acceptera vissa faktum med det tankesättet. Jag lyckas inte alltid. Långt ifrån. Men jag försöker.
För mig går inte livet ut på att Vara Lycklig. Det går ut på Att Levas. Att försöka fejsa det svåra såväl som det enkla och sorglösa. Men jag tror på Det Goda. Obönhörligen. Och min lycka uppstår när jag lyckas se sammanhangen.
Jag lär mig oerhört mycket av min Tumör. Såpass mycket att jag snart kan vinka farväl till den. Den har snart gjort sitt och jag kan gå vidare stärkt i min övertygelse. I mitt liv.
Den har lärt mig mycket om ödmjukhet. Om att se de små sakerna i tillvaron. Om att inte vara rädd. Att vara modig. Samtidigt som den lärt mig att det inte är farligt att vara rädd. Jag skulle inte vilja vara utan de insikter jag tillgodogjort mig de senaste månaderna. Jag skulle inte heller vilja vara utan den livslust och framtidstro som den skänkt mig. Inte vara utan den erfarenheten. Men nu står jag snart på egna ben.
Förundrad. Förvissad. Förändrad.
lördag 5 mars 2011
Cytostatika
Cellgift. Hörs på namnet. Inget vidare. Och ändå. En biljett till fortsatt liv.
Inget att fundera över alltså. Gilla läget. Gilla cellgift.
Från början skulle jag inget ha. Min tumör skulle behandlas med antikroppar. Intravenöst.
Skönt tyckte jag. Och dessutom endast en gång i månaden under ett halvår. Sen ska den vara väck.
Men. Som doktorn sa. Eftersom det finns ett fall på hundra där endast antikroppar inte lett till önskad effekt
beslöts ändå cellgift. Som en säkerhetsåtgärd. Bra ändå.
Så nu sitter jag uppdroppad två timmar i månaden på cellgift. Ganska lite. Väldigt lindrigt.
Men hu ändå vad jag behöver gnälla lite.
Dessa dagar som Behandlingen ges är jag ett Vandrande Kärnkraftverk. Håller mig borta från lättantändligt material. Gryningspyromanen skulle ge sin högra hand för att vara i mina kläder. Bara en liten utandning och brasan skulle vara ett faktum. Enkelt och okomplicerat.
Själva uppkopplingen är inga konstigheter. Den genomskinliga påsen hängs på en droppställning och så kör det igång. Hinner knappt märka något. Slänger käft med sköterskorna, småtjatar med medpatienterna som oftast har väldigt mycket större påsar än Gnälliga Jag och ströläser Sladder. Sen är det klart.
En månad till nästa påse. Off to Österlen (stannar vid Statoil. Får blåbärsmuffins och coca. Är en okuvlig godisbelönare åt mig själv).
Och där. I höjd med Staffanstorp. Oavsett godiset så smyger sig giftet på. Känns som om jag druckit en liter Ajax eller varför inte Remol? Det sticker i fingertopparna och långsamt förvandlas jag till detta Kemiska Monster. Vet att det rör sig om några dagars djup kroppslig obalans samt ett par nätters giftiga mardrömmar.
Den senaste var avskyvärd. Drömde om att jag var på ett båtvarv och skulle rengöra skrov inför sommarsäsongen (klockren symbolik). Men ack. Så fort Suddiga Ansikten i vita rockar (intressant. Alltid vita rockar eller hur?) fick se mig kastade de in mig i nåt sorts tvagningsrum som förmodligen går utmärkt att associera till Auschwitzs giftkontamineringsduschar och satte fart på sprutorna. Där blåstes det på tills jag vaknade badandes i svett. Kemisk svett, ska tilläggas.
De nätterna är stor thekopp med honung, bok eller SVT Play en nödvändighet. För hur det nu är. Så är det jävligt äckligt. Och hur tacksam jag än må vara. Så är det ganska räligt.
Ändå är cellgiftet långt ifrån det förskräckliga monster jag trodde det skulle vara. Mina fördomar var Skräck, Död och Pina. Ständiga Uppkastningar och hårtussar (om jag haft några) som for av som höstlöv i november.
Så kan det vara. Absolut. För många. Men inte för alla. Det beror tydligen på mängd och sort.
Att vara Genomkemisk får nog ses som ett Privilegium för min del. Men jag tror ändå det är viktigt att förmedla att detta Undermedel som förhoppningsvis dödar det mesta i sin väg inte behöver betyda Helvetet På Jorden. Utan går att leva med. Ammoniaksmaken alltså. Samt en ganska stressad kropp. Och en känsla av att ett vilt krig pågår därinne. Tumörjäveln reser sig som en uppretad Jack Nicholson i The Shining vid cellgiftsattackerna. Det kan ändå fylla mig med en viss tillfredsställelse mitt i stormen. Tja. Under tiden kan man visserligen bli lite hängig och slö...
Och sen då? När vinden mojnar? För det gör den. Från storm till styv kuling ner till blåst och lätt bris. Tar kanske en fyra-fem dagar. Då vaknar cellerna som tussilagon i ett marsdike och livet förvandlas långsamt till liv igen. Lusten kommer tillbaka, kraften återvänder och tillvaron ter sig alltmer harmonisk. En underbar känsla. Då känner jag mig friskare än på flera år. Inser hur kass jag varit när jag inte visste att jag var det
(min doktor tror att tumören funnits i min mage i många år. Stillsamma lymfomer funkar så. Weird).
Under cellgiftsdagarna har jag bara en mission. Gå Vid Havet För I Helvete. Upp och gå! Länge.
Oavsett väder och allmäntillstånd. Ty min övertygelse om att detta är det mest vederkvickande jag kan företa mig är oomkullrunkeligt (älskar det ordet). Så länge det finns havsluft finns det liv! Gärna i blåst, gärna i storm.
Och hur hängig och degig jag än känner mig så piggnar jag till väsentligt. Känner mig stark och Omöjlig Att Besegra. Förgiftningscentralen förbyts mot saltstänk och ljudet av brusande hav!
Då känner jag mig också oerhört Privilegierad. Mer redo. För nästa Körare.
Fast det är inte förrän i april. Och då är det definitivt vår...
Inget att fundera över alltså. Gilla läget. Gilla cellgift.
Från början skulle jag inget ha. Min tumör skulle behandlas med antikroppar. Intravenöst.
Skönt tyckte jag. Och dessutom endast en gång i månaden under ett halvår. Sen ska den vara väck.
Men. Som doktorn sa. Eftersom det finns ett fall på hundra där endast antikroppar inte lett till önskad effekt
beslöts ändå cellgift. Som en säkerhetsåtgärd. Bra ändå.
Så nu sitter jag uppdroppad två timmar i månaden på cellgift. Ganska lite. Väldigt lindrigt.
Men hu ändå vad jag behöver gnälla lite.
Dessa dagar som Behandlingen ges är jag ett Vandrande Kärnkraftverk. Håller mig borta från lättantändligt material. Gryningspyromanen skulle ge sin högra hand för att vara i mina kläder. Bara en liten utandning och brasan skulle vara ett faktum. Enkelt och okomplicerat.
Själva uppkopplingen är inga konstigheter. Den genomskinliga påsen hängs på en droppställning och så kör det igång. Hinner knappt märka något. Slänger käft med sköterskorna, småtjatar med medpatienterna som oftast har väldigt mycket större påsar än Gnälliga Jag och ströläser Sladder. Sen är det klart.
En månad till nästa påse. Off to Österlen (stannar vid Statoil. Får blåbärsmuffins och coca. Är en okuvlig godisbelönare åt mig själv).
Och där. I höjd med Staffanstorp. Oavsett godiset så smyger sig giftet på. Känns som om jag druckit en liter Ajax eller varför inte Remol? Det sticker i fingertopparna och långsamt förvandlas jag till detta Kemiska Monster. Vet att det rör sig om några dagars djup kroppslig obalans samt ett par nätters giftiga mardrömmar.
Den senaste var avskyvärd. Drömde om att jag var på ett båtvarv och skulle rengöra skrov inför sommarsäsongen (klockren symbolik). Men ack. Så fort Suddiga Ansikten i vita rockar (intressant. Alltid vita rockar eller hur?) fick se mig kastade de in mig i nåt sorts tvagningsrum som förmodligen går utmärkt att associera till Auschwitzs giftkontamineringsduschar och satte fart på sprutorna. Där blåstes det på tills jag vaknade badandes i svett. Kemisk svett, ska tilläggas.
De nätterna är stor thekopp med honung, bok eller SVT Play en nödvändighet. För hur det nu är. Så är det jävligt äckligt. Och hur tacksam jag än må vara. Så är det ganska räligt.
Ändå är cellgiftet långt ifrån det förskräckliga monster jag trodde det skulle vara. Mina fördomar var Skräck, Död och Pina. Ständiga Uppkastningar och hårtussar (om jag haft några) som for av som höstlöv i november.
Så kan det vara. Absolut. För många. Men inte för alla. Det beror tydligen på mängd och sort.
Att vara Genomkemisk får nog ses som ett Privilegium för min del. Men jag tror ändå det är viktigt att förmedla att detta Undermedel som förhoppningsvis dödar det mesta i sin väg inte behöver betyda Helvetet På Jorden. Utan går att leva med. Ammoniaksmaken alltså. Samt en ganska stressad kropp. Och en känsla av att ett vilt krig pågår därinne. Tumörjäveln reser sig som en uppretad Jack Nicholson i The Shining vid cellgiftsattackerna. Det kan ändå fylla mig med en viss tillfredsställelse mitt i stormen. Tja. Under tiden kan man visserligen bli lite hängig och slö...
Och sen då? När vinden mojnar? För det gör den. Från storm till styv kuling ner till blåst och lätt bris. Tar kanske en fyra-fem dagar. Då vaknar cellerna som tussilagon i ett marsdike och livet förvandlas långsamt till liv igen. Lusten kommer tillbaka, kraften återvänder och tillvaron ter sig alltmer harmonisk. En underbar känsla. Då känner jag mig friskare än på flera år. Inser hur kass jag varit när jag inte visste att jag var det
(min doktor tror att tumören funnits i min mage i många år. Stillsamma lymfomer funkar så. Weird).
Under cellgiftsdagarna har jag bara en mission. Gå Vid Havet För I Helvete. Upp och gå! Länge.
Oavsett väder och allmäntillstånd. Ty min övertygelse om att detta är det mest vederkvickande jag kan företa mig är oomkullrunkeligt (älskar det ordet). Så länge det finns havsluft finns det liv! Gärna i blåst, gärna i storm.
Och hur hängig och degig jag än känner mig så piggnar jag till väsentligt. Känner mig stark och Omöjlig Att Besegra. Förgiftningscentralen förbyts mot saltstänk och ljudet av brusande hav!
Då känner jag mig också oerhört Privilegierad. Mer redo. För nästa Körare.
Fast det är inte förrän i april. Och då är det definitivt vår...
onsdag 2 mars 2011
Dramaqueen? Vem? Jag?
Funderar. Tänker mig mitt liv utan drama. Alltså lugnt och stilla. Lunkar på liksom. Behöver inte vara något märkvärdigt. Jag menar. Förutsättningarna finns ju där. Och några tycker säkert att.
Häcka på landet. Dragit sig tillbaka från allt som rör sig. Från storstadens röj till landsbygdens stiltje.
Ligga på sofflock. Aldrig se en människa. På sin höjd en ko. I alla fall sommartid. Långtråkigt och trist.
Så är det inte. Möjligtvis hade det varit bra för blodtryck och allmäntillstånd om det vore just så lite oftare.
Men återigen. Så är det inte. Allting är dock relativt.
Men jag inser att jag är född med en Dramaqueen-gen. Har alltid haft en lust och, måste jag säga, en viss begåvning att förvandla trist fetgrå vardag till nåt betydligt mer spännande i min teatraliska dramahjärna och ibland så överhettade själ.
Exempelvis. Gråmulen måndag i november. Promenera med hundar. Vardagsrutin. Riktigt tråkigt faktiskt. Stigen ner mot havet är som vanligt. Lite geggig och lerig. Men där! En bil parkerad !!! (Agent-musik slår på i huvudet).
Min morgonpromenad förvandlas till Deckare. Aha. Ett mord. Jag kommer att finna ett skändat lik på stranden. Jag menar. Kan det hända Wallander stup i ett kan det väl hända mig. Nån gång.
Piggas genast upp och skänker inte en tanke att bilen förmodligen fram till nyligen innehöll en styck promenadpigg tant med ett exemplar av långhårig tax. Nä. Mordet känns betydligt trevligare som en vardagsfix.
Sånt kan jag pigga upp mig med.Även om jag för allt i världen absolut inte skulle vilja träffa på nåt lik på min morgonpromenad. Men ändå. Dramatiken framkallas lik (he he) förbannat. Några skulle säga att Fantasin Skenar. Och visst gör den det. Då och då. När den behövs som krydda.
Apropå morgonpromenader kommer vi osökt in på Älgtemat. Som bekant finns ingen skog att tala om i Skåne (Följare av Bloggen vet också att detta är en stor anledning för mig att bo just här). Med riktig skog följer Skogens Konung. Som bor där. I massupplagor. En värmlänning fick tidigt lära sig att alla dessa Konungar som rände runt där icke var att leka med. Mången obeväpnad orienterare fick söka skydd uppe i någon gran när någon av Kungarna eller för all del Drottningarna ville skydda sin kalv. Jag lärde mig Respekt (Ha ha. Milt uttryck. Jag var/är livrädd).
Vid Sandhammaren finns en s k sandskog. Där bor några tamälgar som ingen nånsin ser och som jagas vettvilligt på höstarna av jägare i märkeskläder med tjusiga hattar därtill. Kan någon vettig förklara varför just jag. Alltså vareviga gång jag råkar välja "skogspromenaden" ner till stranden bumpar rakt på nån älgko som vägrar flytta sig från stigen. Nu är det ju inte så att förhandling vidtar om vem som ska flytta sig. Jag höjer vit flagg omedelbart och backar i hundra mot bilen. Förhoppningsvis med fyra älgjaktsglada hundar i släptåg. För det vet till och med den odramatiska delen av min hjärna att när uppretad älgko jagar fyra hundar. Gissa då var och hos vem hundarna söker skydd?? ...Någon ??
Och detta händer naturligtvis bara mig. Ingen annan som jag talar med. Nä. De skulle ge sin högra hand för att överhuvudtaget få syn på ett skrämt älghuvud bland träna.
Ett annat återkommande tema för en Landsortsdramatiker är Väder och Vind.
På Österlen lever man i ett ständigt Väderdrama. Något jag som Dramaqueen gillar skarpt. Här råder inga mesiga små vindpustar. Nä här stormar det fantamig ideligen. Regnar det så regnar det inte. Det piskar. Åskar det vill man gräva ner sig i skyddsrum. Snöar det vet alla redan. Till och med de som inte bor i Skåne. Alltså snöar det försvinner Österlen från kartan i några veckor. För att tina upp framåt våren med dramatiska upp-piggande berättelser om bandvagnar och isolering.
Oh, vad jag gillar denna dramatik. Oh, vad jag gillar att gnälla över detta drama!
Jag är lika exalterad som Kvällspressen. Snökaos! Stormkaos! Iskaos!
(Men när januaris väderomslag till mildväder benämndes med TÖKAOS gick de lite överstyr även för en Dramaqueen). Väderälskare alltså. Avskyr stiltje. Där händer ju aldrig nåt...
Så djurdramat. Har aldrig skådat så mycken Liv och Död som på landet. Utan överdrift. Under mina år har jag fått rädda insnärjda hjortar (Varför skriver jag hjort i pluralis? En hjort var det. Men där ser ni. Måste liksom skriva hjort-ar. Så typiskt Drama...) som fastnat i en inhägningstråd (Kommer inte på vad det heter) och samla ihop döda katter och tömma ideliga musfällor (Nä det skriver du väl ändå inte??? Det gör ju Rolf. Du står ju på en stol!!!). Håha jaja. Liv och Död alltså. Alltid nån död höna i redet om morgnarna. Alltid nån skabbräv som närmar sig gården som en orm i paradiset en vacker sommarkväll och sätter hönorna i vildsint kackel.
Det är därför en Fullfjädrad Dramaqueen älskar livet på landet. Aldrig en död sekund. Och skulle en sådan uppstå uppfinner genast denna dramatiker ett mer innehållsrikt moment. Så till temat. Varför skulle jag skaffa mig nåt så trivialt som en Tjocktarmsinflammation eller Gud Förbjude en simpel Magkatarr?
Nä. Tumör ska de va. Nåt som rister om och sätter spår tydligen. Har allvarligt funderat över om jag trivs när det stormar som värst? På nåt perverterat sätt tror jag det. Missförstå mig inte. Finns inget upplyftande med dessa behandlingar. Tvärtom. För Jävligt. Men jag tror mig veta när jag lever som intensivast. När jag är som närmast mig själv och Det stora Livet. Och det tycks onekligen vara i Dramat.
Det kan i alla fall aldrig bli långtråkigt...
Häcka på landet. Dragit sig tillbaka från allt som rör sig. Från storstadens röj till landsbygdens stiltje.
Ligga på sofflock. Aldrig se en människa. På sin höjd en ko. I alla fall sommartid. Långtråkigt och trist.
Så är det inte. Möjligtvis hade det varit bra för blodtryck och allmäntillstånd om det vore just så lite oftare.
Men återigen. Så är det inte. Allting är dock relativt.
Men jag inser att jag är född med en Dramaqueen-gen. Har alltid haft en lust och, måste jag säga, en viss begåvning att förvandla trist fetgrå vardag till nåt betydligt mer spännande i min teatraliska dramahjärna och ibland så överhettade själ.
Exempelvis. Gråmulen måndag i november. Promenera med hundar. Vardagsrutin. Riktigt tråkigt faktiskt. Stigen ner mot havet är som vanligt. Lite geggig och lerig. Men där! En bil parkerad !!! (Agent-musik slår på i huvudet).
Min morgonpromenad förvandlas till Deckare. Aha. Ett mord. Jag kommer att finna ett skändat lik på stranden. Jag menar. Kan det hända Wallander stup i ett kan det väl hända mig. Nån gång.
Piggas genast upp och skänker inte en tanke att bilen förmodligen fram till nyligen innehöll en styck promenadpigg tant med ett exemplar av långhårig tax. Nä. Mordet känns betydligt trevligare som en vardagsfix.
Sånt kan jag pigga upp mig med.Även om jag för allt i världen absolut inte skulle vilja träffa på nåt lik på min morgonpromenad. Men ändå. Dramatiken framkallas lik (he he) förbannat. Några skulle säga att Fantasin Skenar. Och visst gör den det. Då och då. När den behövs som krydda.
Apropå morgonpromenader kommer vi osökt in på Älgtemat. Som bekant finns ingen skog att tala om i Skåne (Följare av Bloggen vet också att detta är en stor anledning för mig att bo just här). Med riktig skog följer Skogens Konung. Som bor där. I massupplagor. En värmlänning fick tidigt lära sig att alla dessa Konungar som rände runt där icke var att leka med. Mången obeväpnad orienterare fick söka skydd uppe i någon gran när någon av Kungarna eller för all del Drottningarna ville skydda sin kalv. Jag lärde mig Respekt (Ha ha. Milt uttryck. Jag var/är livrädd).
Vid Sandhammaren finns en s k sandskog. Där bor några tamälgar som ingen nånsin ser och som jagas vettvilligt på höstarna av jägare i märkeskläder med tjusiga hattar därtill. Kan någon vettig förklara varför just jag. Alltså vareviga gång jag råkar välja "skogspromenaden" ner till stranden bumpar rakt på nån älgko som vägrar flytta sig från stigen. Nu är det ju inte så att förhandling vidtar om vem som ska flytta sig. Jag höjer vit flagg omedelbart och backar i hundra mot bilen. Förhoppningsvis med fyra älgjaktsglada hundar i släptåg. För det vet till och med den odramatiska delen av min hjärna att när uppretad älgko jagar fyra hundar. Gissa då var och hos vem hundarna söker skydd?? ...Någon ??
Och detta händer naturligtvis bara mig. Ingen annan som jag talar med. Nä. De skulle ge sin högra hand för att överhuvudtaget få syn på ett skrämt älghuvud bland träna.
Ett annat återkommande tema för en Landsortsdramatiker är Väder och Vind.
På Österlen lever man i ett ständigt Väderdrama. Något jag som Dramaqueen gillar skarpt. Här råder inga mesiga små vindpustar. Nä här stormar det fantamig ideligen. Regnar det så regnar det inte. Det piskar. Åskar det vill man gräva ner sig i skyddsrum. Snöar det vet alla redan. Till och med de som inte bor i Skåne. Alltså snöar det försvinner Österlen från kartan i några veckor. För att tina upp framåt våren med dramatiska upp-piggande berättelser om bandvagnar och isolering.
Oh, vad jag gillar denna dramatik. Oh, vad jag gillar att gnälla över detta drama!
Jag är lika exalterad som Kvällspressen. Snökaos! Stormkaos! Iskaos!
(Men när januaris väderomslag till mildväder benämndes med TÖKAOS gick de lite överstyr även för en Dramaqueen). Väderälskare alltså. Avskyr stiltje. Där händer ju aldrig nåt...
Så djurdramat. Har aldrig skådat så mycken Liv och Död som på landet. Utan överdrift. Under mina år har jag fått rädda insnärjda hjortar (Varför skriver jag hjort i pluralis? En hjort var det. Men där ser ni. Måste liksom skriva hjort-ar. Så typiskt Drama...) som fastnat i en inhägningstråd (Kommer inte på vad det heter) och samla ihop döda katter och tömma ideliga musfällor (Nä det skriver du väl ändå inte??? Det gör ju Rolf. Du står ju på en stol!!!). Håha jaja. Liv och Död alltså. Alltid nån död höna i redet om morgnarna. Alltid nån skabbräv som närmar sig gården som en orm i paradiset en vacker sommarkväll och sätter hönorna i vildsint kackel.
Det är därför en Fullfjädrad Dramaqueen älskar livet på landet. Aldrig en död sekund. Och skulle en sådan uppstå uppfinner genast denna dramatiker ett mer innehållsrikt moment. Så till temat. Varför skulle jag skaffa mig nåt så trivialt som en Tjocktarmsinflammation eller Gud Förbjude en simpel Magkatarr?
Nä. Tumör ska de va. Nåt som rister om och sätter spår tydligen. Har allvarligt funderat över om jag trivs när det stormar som värst? På nåt perverterat sätt tror jag det. Missförstå mig inte. Finns inget upplyftande med dessa behandlingar. Tvärtom. För Jävligt. Men jag tror mig veta när jag lever som intensivast. När jag är som närmast mig själv och Det stora Livet. Och det tycks onekligen vara i Dramat.
Det kan i alla fall aldrig bli långtråkigt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)