tisdag 26 april 2011

Kapacitet

Grunnar lite på det där med att klara av saker.
Om hur hög vår belastningsförmåga är. Naturligtvis varierar det från person till person men uppenbarligen har vi ju utrustats med en relativt bra prestanda för att klara av livets svårigheter.

Jag har ofta undrat hur man gör när man inte klarar av saker.
"Det skulle jag aldrig klara av"
"Fattar inte hur du orkar"
"Begriper inte att du fixar det"
Etcetera.
Frågan kvarstår. Hur gör man när man inte klarar av saker?
Hur gör man när man inte orkar?
Och hur går det till att inte fixa situationen?
Jag undrar. Finns det nåt val?

Jo. Man kan ju alltid sätta sig på röven gubevars. Men det löser ju inget.
Problemet finns ju kvar.
Men så var det det där med hur vi rustats.

När jag växte upp sänktes rösterna när man talade om Vissa Personer.
Alltså folk med Dåliga Nerver. Skamligt. Utan tvekan.
Dom fanns där mitt ibland oss. Levde sina villaliv men dessvärre Nervklena.
Nervöst Lagda. Kunde ta sig allehanda uttryck. Tydligast var väl svimningsanfall på Konsum.
En riktig nesa. Pinsamt. Särskilt om det var en ambulans inblandad.
Epitetet Nervös ålades omedelbart Den Avsvimmade om ingen "riktig" sjukdom kunde påvisas.
Nåt rejält. Som hjärtinfarkt eller hjärnblödning. Då klarade dom sig riktigt bra.
Men Nerver. No Way.
Där sket dom sig i handen.

Nerver var något besynnerligt. Att ha Dåliga Diton ett nedköp.
När man hade usla sådana klarade man inget. Ty dessa hade en benägenhet att "krångla" i tid och otid.
Eller "trassla". Alla de där nervtrådarna kunde alltså trassla ihop sig och ställa till
en jädra oreda för Den Nervöse.
En kvinna jag jobbade tillsammans med i min tidiga ungdom hade ett fasansfullt trassel.
Men hon visste bot. Hon hade nämligen tagit reda på att man kunde operera bort magnerverna.
Och sen så. Vips. Krånglet borta.
Jag lyssnade storögt.
Så enkelt.
Att just denna dam var omåttligt förtjust i att stjälpa i sig ett oräkneligt antal groggar under sitt arbetspass på restaurangen var blott ett sätta att hålla trasslet i styr.
Så. Var var ägget? Och var var hönan?
Krångelnivån var ju densamma.

Många gånger avfärdades dessa individer med just denna Folkliga Diagnos.
Alkoholist. Orsak. Dåliga Nerver ja. Sjuklig I Allmänhet = Nervöst Lagd.
Blyg. Hm. Kan vara Nervklen. Lättrörd = Obalanserat Nervsystem. Definitivt.
Eller åtminstone ett Gränsfall.
Besök hos en PSYKOLOG. Gud Förbjude. Kroniker. Utom Hjälp.
Helt Enkelt Sinnessjuk.

Och då fanns det Sinnessjukhus Tack o Lov.
Dessa instanser var något man skrämde barn med.
I Värmland kunde man "hamna på Marieberg". Och då var man rökt för all framtid.
Vita rockar. Toffelhas. Glasartad blick Och Galen. Komplett Galen.
Gemensamt för dessa var att de förmodligen var lika känsliga individer som vem som helst.
Men som av någon anledning haft en alldeles för hög belastning i livet.
Men Icke. De hade enligt folktron utrustats med ett Taskigt Nervsystem.
Så var det bra med det.
Då talar vi inte mer om den saken. Åtminstone inte utan att sänka rösten lite klädsamt.

Har ofta funderat på dessa människors känslighetsgrad. Vad det var som gjorde att deras system inte stängdes av inför livets absurditeter? Att de var starka nog att våga känna efter i en oförstående omgivning.
Så modigt. Att falla utan skyddsnät. Om så på Konsum.Utan Rimlig Anledning.

Uppenbarligen utmanas vi av livet. Mitt bland vardagslunk och Rapport dimper det ner svårigheter som vi ska bemästra. Stå ut med. Reda ut. Rent av leva med. Påfallande ofta attackerar dessa vårt Nervsystem.
Oro och ångest ska ätas frukost med, promeneras med, jobbas med och sovas med.
Det sistnämnda kan vi glömma. Sovning är ju inte Nervsvårighetens favoritsysselsättning.
Bling. Vaken. Grubbel grubbel. Klarvaken. Tick tick. Snart morgon.
Och så förbereder sig Nervsystemet för ännu en dag i Gehenna.

Själv har jag utvecklat ett system för dessa Prövningar. Läste nån gång för längesen en intervju med en Ovanligt Hårt Prövad Gynnare. Denne uttalade sig som följer:
"Ska man ha det jävligt ska man fan ta mig ha det bra under tiden".
Så rätt. Om livets jävligheter trillar över en på samma gång får man helt enkelt gotta sig i det som är bra.
Själv har jag ätit okristliga mängder smågodis under min sjukdomsperiod. Yes!
Med påföljd att dom nedgångna kilon som initialt härjade min sjuka kropp numera är så att säga återbalanserad. Smågodis har den sidoeffekten. Men njutningen har varit klockren.
Det går verkligen att finna guldägg under tiden. Ett slags Själens Gym. Att träna på att se vad som tillför utan att för den skull anklagas att vara Optimistfascist.

Jag kan förvånas över min kapacitet. Och då har jag ofta tänkt just att "jamen hur ska jag göra för att inte klara av den här prövningen?". Hur gör jag då?
På det hittar jag inget bra svar. Förvånas mer över just förmågan.
Mycket av det jag varit med om under våren faller under rubriken Det Trodde Jag Aldrig Att Jag Skulle Klara. Kanske för att jag varit noga med att känna motsatsen:
Nääee!!! Aldrig att jag åker till det där sjukhuset och sitter med nån jävla cellgiftspåse på nån idiotisk droppställning som nån jävla idiot! Aldrig!!! Det klarar jag inte!!!
Men lydigt och snällt infinner jag mig. Jag har den Kapaciteten. Det är ok.
Hur gör man när man inte klarar?
Det är frågan.

2 kommentarer:

  1. Har tänkt samma tankar denna höst/vinte/vår. Och kommit fram till samma slutsats:
    Man KLARAR. Man har inget val - för vad skulle det i så fall vara?
    Man käkar spiralmakaroner och tar skit och ilsknar till och ser kära tyna bort och kämpar för dem och ger upp och gråter och sörjer ilsknar till och förbannar och gråter av ilska och går ner för räkning med reser sig på fem och kämpar och orkar och jobbar och förtränger och gråter - och så rätt vad det är kan man skratta lite igen. Och glädjas åt solen och björkarna och vitsipporna. Och älska. Och hitta ny kraft.
    Fast sorgen och ilskan finns kvar. Och gråten ligger så nära,
    För - man klarar så mycket mer än man nånsin trodde att man skulle. För att man måste. Man har inget val.

    SvaraRadera