Ok. Dags igen. Nu ska det pratas Sjukdomar. Ett tag sen sist.
Den här lilla bieffekten har jag gått och ruvat på. Funderat om det är för privat helt enkelt.
Men å andra sidan. Ska det Redovisas så ska det Redovisas. Minns Intet Förtiga, Tillägga eller Förändra.
Lämna ut hela bilden och håll ingenting för heligt.
Nu är jag tillräckligt peppad för att dra på. Håll i hatten!
Jag säger bara Nefrostomi-kateter.
Nu var det sagt. Hört talas om? Inte det.
Jag har en. Har haft två. Fast en fastnade så småningom i toadörren och så blev det bara en.
Gott så. Vill gärna bli av med den andra också. Pronto. Men det vill inte doktorn. Ännu. Shit.
Då tager vi det från början och personer känsliga för Nedre Regioners Spörsmål må sluta läsa här.
Vi andra gottar på.
Vid tiden innan Tumörens Tillkännagivande uppsöktes läkare på grund av allmänna magbesvär såsom smärtor av det tyngre arsenalet. Proverna konstaterade Flippade Njurvärden. Njurarna hade av någon anledning arbetat för hårt och behövde omedelbar vila för att hålla ytterligare trettio år. Tumören hade tryckt på och således krävt på tok för mycket plats i en i och för sig relativt rymlig mage.
Så den viktigaste åtgärden: Avlasta Njurarna och ge dom ledigt efter tufft jobb.
Lösningen hette Nefrostomi-kateter.
Översättning från Google lyder:
Nefrostomi är en kateter (tunn gummislang) som via huden går direkt in till njurbäckenet för att dränera njuren på urin.
Och jag då. Intet Ont Anande.
Tyckte väl det lät bra. Liksom. Att njurarna skulle få vila.
Detta hände sig i en tid av allmän förvirring. Tumör hade konstaterats. Julen hade precis passerat och vi stod inför Ett Gott Nytt År. Ingen visste nåt. Analyserna var inte klara. Provtagningarna var av det tokiga slaget. Massor med rör fylldes och skickades till Lab. Det var så att säga fullt ös.
Jag slussades chockskadad mellan olika avdelningar på Ystads lasarett.
Och så kom Dagen för Isättning Av Nefrostomi-katetrarna. Tvenne alltså. En på båda sidor. En för varje Uttröttad Njure.
Det visade sig vara Nyårsaftonens Eftermiddag. Jag sket i vilket. Men någonstans anade jag att det gjorde inte personalen på sjukhuset.
Här följer ett recept på hur man Sätter In Följande Katetrar (Och, som man brukar säga, ingenting Ni ska prova att göra själva hemma):
1. Man tager två grova virknålar.
2. Meddelar Pat om att visserligen går det att bedöva fast bara utanpå huden. EJ inne i själva organen. Tyvärr.
3. Därefter införes virknål 1 rakt in i ryggen med sikte på en styck njure.
4. När Pat skriker för livet TRYCK PÅ och glöm för allt i världen inte att det är nyårsafton så att man inte rubbar på effektiviteten. Bry er inte om de hjärtskärande tortyrskriken från Pat. Kan distrahera.
5. Låt Pat kvickna till liv efter avsvimningen och förbered för virknål nr 2
6. Upprepa samma procedur återigen
7. Häng därefter en styck urinpåse vid varje ledning som sticker ut ur sargad rygg och låt därefter Pat irra tillbaks till Avd. Gärna med en styck Vomeringspåse tillhanda.
8. Klart! Gott Nytt År!
Japp. Så var det med det liksom (och den nyårsaftonen). Nu hade jag alltså två slangar ut ur ryggen som utmynnade i en plastpåse på vardera ben. Scary.
Som fylldes på hela tiden. Hela tiden. Njurarna passade då verkligen på att dra sig tillbaka och slappa.
Kvar var bara jag och påsarna.
Hatade dom från Dag 1. Vi kom helt enkelt inte överens. Först och främst beroende på att dessa tingestar fick mig att känna mig hasig och minst fyrtiotre år äldre. Ständigt varse över var och när dessa skulle tömmas och det skulle de ständigt ja.
Till exempel. Chockskadad Pat vid relativt god vigör önskar företa sig en normal promenad i medeltidsstaden Ystad några dagar efter nyår. Det går bra. Jajamen. Föreligger inga som helst hinder. I bakhuvudet tänker jag att på Åhléns. Där! Där finns en toa om de Onämnbara skulle tömmas hastigt.
Lugn och fin alltså. Spatsera runt. Trevligt trevligt. Ända tills. Väldigt tunga påsar längs benen. Ingen fara.
Mot Åhléns. Finns en lösning på det mesta. Och så i sista sekunden framme.
Vid skylten.
" Toaletten avstängd. Hänvisar till facilitet på Torget".
Katastrof. Vägen tillbaks till sjukhuset var som att gå på styltor. Men det gick det också.
Därefter har vi levt i ständigt Hatförhållande till varandra - jag och Katetrarna.
Men, som sagt, en natt fastnade den vänstra i toadörren och ryckes ut.
Ha ha. Där fick den.
Men den högra. Den fick vackert sitta kvar. Ska stanna några veckor till alltså. Men bra mycket enklare att hålla koll på en sladd med påse än två. Blir mer övergripbart.
Sen att jag fått göra om samma procedur som i ovanstående "recept" två gånger till med den högra som konstrat har varit en mardröm varje gång.
Idag lever både jag och påsen i ständig förhoppning att vi ska slippa varandra. Samtidigt som jag också inser att av alla bieffekter man kan drabbas av under en cancerprocess måste påshelvetet ändå betraktas som oerhört lindrigt. Jag har sett värre. Och visst är jag både glad och tacksam att den stackars utarbetade njuren (Yes. Den högra var tröttare) får vila en tag till. Men därmed inte sagt att vi behöver älska varandra för det.
I takt med att tumören minskar blir njurarna också friare att arbeta igen. Gott så.
Men sexig? Nej. Absolut inte. Och fnissig? Ja. Ofta.
"Måste bara gå på toa", säger min cafékompis.
Jaha. Tänker jag. Det gör jag hela tiden.
Och Mardrömen som, toi toi, ännu inte besannats.
Läckage. Say no more. Ni fattar.
Väldigt ovanligt säger personalen. Väldigt ovanligt innebär ändå en risk...
Men jag känner ändå att jag bär min Nefrostomi-kateter med högburet huvud längs Golgata.
Jag och Den liksom.
Helt ok ändå då.
Men ändå ska jag villigt erkänna att jag planerar en Nefrostomi-kateterfri fest inom sinom tid.
Återigen med en erfarenhet rikare.
Tycks bli en del sådana.
Erfarenheter alltså.
lördag 26 februari 2011
onsdag 23 februari 2011
Offer och Erövrare
Sikta Mot Stjärnorna. Så hette en amerikansk 80-talsbibel.
Och vem ville inte det?
Nå stjärnorna alltså. Själv tillbringade jag vid boksläppet min tid till att torka ändor på Vasa Sjukhus i Göteborg.
Ja för så var det. Som gammal stallkille fanns onekligen likheter. När morgonen grydde skulle det mockas.
Man kallade patienterna för "Fyrantre" och "Treantvå" och Ingen, Absolut Ingen ville hamna hos "Treansex" eftersom han hade en benägenhet att rivas med sina kloliknande naglar.Tro fan det. Såhär efteråt har man förstått att klorna var hans enda vapen mot Förnedringen. Att bli tvättad i ändan av tjugoårig spoling vars mål var att stå ut högst tillfälligt i Helvetet för att ha tillräckligt med deg så att man fortare än kvickt kunde dra iväg på Interrail.
Jag läste och förundrades. Vilka framgångar! Den här Författaren visste hur man levde. Hur man nådde stjärnorna.
Minns speciellt ett kapitel där han beskrev en fördröjd väntetid på en flygplats. Hans plan var uppenbarligen duktigt försenad. De andra blivande medpassagerarna gick Bananas. Skrek och svor och förbannade flygbolag och Gud fader själv.
Inte författaren.
Nä. Ty han fiskade upp sina medhavda träningskläder och tog en uppfriskande löprunda på nån timme i underskön natur. För att - naturligtvis, återvända alldeles precis lagom till att planet skulle lyfta. Sånt här imponerade! Hela boken fullständigt vimlade av Framgångsrecept.
Jag var lyrisk! Såhär ville jag leva!
Lång historia kort: Slutade i Katastrof. Jag var liksom bara en människa. Hade varken ålder eller erfarenhet att hålla jämna steg med denna amerikanska Gud. Han var bara så jävla duktig. Jag var bara så himla misslyckad. Det där med träningskläderna hade jag liksom aldrig kommit på.
Upptäckte väldigt snart att jag var kass på att hantera de flesta av Framgångsrecepten. Funkade inte i praktiken. Sammanfattningsvis: kände mig bra mycket uslare än innan Boken. Jävla Skitbok.
Under min uppväxttid levde vi fortfarande i ett Välfärdssamhälle.
Vi "fick" saker hela tiden.
Vi fick jobb. Vi fick bostad. Vi fick körkort. Vi fick sjukbidrag. Vi fick barn. Etcetera.
Onekligen Mycket Bekvämt.
Alltid Någon som gav oss vad vi behövde. Vi unga friska behövde liksom aldrig lyfta på röven utan att det trillade nån Ersättning över oss. A-kassa eller "Soc". Vi hade liksom rätt till det.
Diskussion mellan två Goda Vänner inför Sommaren 1983:
"Vad ska du göra i sommar? Jobba eller...?"
" Vet inte. Har inte bestämt mig än. Känns som om jag skulle vilja vara ledig i sommar men får samtidigt inte A-kassan förrän i slutet av juni. Hur fan har "dom" tänkt man skall klara sig så länge???"
" Men Gud. Soc då? Dom måste väl ändå fatta att Studielånet är slut för länge sen..."
Jodå. Soc fattade. Och skrev glatt ut checken på hyra och levebrödspengar.
Och ja. Var man ändå inte lite utbränd efter vinterns festande på skolan? Hade man inte rätt till lite betald ledighet kanske?
OM man mot förmodan motvilligt bestämde sig för ett "sommarjobb" var det lite hipp som happ med den saken.
Efter för många öl på Sven Duva bestämdes Sjukskrivning Nästa Dag när det lullades hem framåt morgonen. Full Ersättning ja. Inte tu tal om saken. Detta Var Självklarheter!
Själv trivdes jag förträffligt i Offerrollen. Man fick. Punkt. Man drabbades. Punkt. Så bekvämt. Punkt.
Idag skulle man kalla det ett brutalt utnyttjande av välfärdssystemet. Då kallade man det Rättigheter.
Man Hade Rätt Till.
Så vad gjorde det med oss?
Sikta Mot Stjärnorna. Jo hejsan. Hade överhuvudtaget ingen träning i att ratta mitt eget liv. Även om jag snabbt förstod att Den Leende Amerikanen kanske inte var min Guru förundrades jag förmodligen över att människan överhuvudtaget kunde påverka sitt eget liv. På nåt diffust sätt.
Som Offer kunde tillvaron levas tryggt och bekvämt. Man slapp ansvar. Det var alltid någon annans fel.
Och stod ingen skyldig att finna kunde man ju alltid förbanna regeringen eller Gud.
Vilket man glatt och otvunget gjorde.
Men det höll inte. Dessvärre.
Det fanns inga Genvägar. Vare sig via framgångsböcker eller samhällshjälp.
Till syvende och sist står man där. Ensam och övergiven i Kosmos. Med sig själv som ansvarig.
Som ensam krigare. Med hjälp och stöd av andra förstås. Om man är generös nog att ta emot.
Generös nog mot sig själv.
Har ägnat mången tid i mitt liv till denna fråga och ägnar den ständigt.
Inga lätta brottningsmatcher. Ej heller några ambitioner att sikta mot några stjärnor.
Bara att klara av att se skillnader mellan att identifiera sig som ett Offer för omständigheterna eller om jag kan påverka dom. Alltså Erövra. Ta Makten. Bestämma Själv.
Har definitivt inget att göra med att hoppa över ett led. Tror verkligen det är både bra och läkande att ägna sig åt Offerrollen när det är välförtjänt. Då man Stackrar sig (Tack underbara Kerstin Thorwall för det uttrycket. Oslagbart) och Lider. Äta Ahlgrens bilar och mängder av choklad.
Därefter resa sig upp, om än ostadigt, rafsa av sig värsta dammet på knäna och stappla igång sig.
Erövra.
Sikta Vidare Framåt Vägen.
Och vem ville inte det?
Nå stjärnorna alltså. Själv tillbringade jag vid boksläppet min tid till att torka ändor på Vasa Sjukhus i Göteborg.
Ja för så var det. Som gammal stallkille fanns onekligen likheter. När morgonen grydde skulle det mockas.
Man kallade patienterna för "Fyrantre" och "Treantvå" och Ingen, Absolut Ingen ville hamna hos "Treansex" eftersom han hade en benägenhet att rivas med sina kloliknande naglar.Tro fan det. Såhär efteråt har man förstått att klorna var hans enda vapen mot Förnedringen. Att bli tvättad i ändan av tjugoårig spoling vars mål var att stå ut högst tillfälligt i Helvetet för att ha tillräckligt med deg så att man fortare än kvickt kunde dra iväg på Interrail.
Jag läste och förundrades. Vilka framgångar! Den här Författaren visste hur man levde. Hur man nådde stjärnorna.
Minns speciellt ett kapitel där han beskrev en fördröjd väntetid på en flygplats. Hans plan var uppenbarligen duktigt försenad. De andra blivande medpassagerarna gick Bananas. Skrek och svor och förbannade flygbolag och Gud fader själv.
Inte författaren.
Nä. Ty han fiskade upp sina medhavda träningskläder och tog en uppfriskande löprunda på nån timme i underskön natur. För att - naturligtvis, återvända alldeles precis lagom till att planet skulle lyfta. Sånt här imponerade! Hela boken fullständigt vimlade av Framgångsrecept.
Jag var lyrisk! Såhär ville jag leva!
Lång historia kort: Slutade i Katastrof. Jag var liksom bara en människa. Hade varken ålder eller erfarenhet att hålla jämna steg med denna amerikanska Gud. Han var bara så jävla duktig. Jag var bara så himla misslyckad. Det där med träningskläderna hade jag liksom aldrig kommit på.
Upptäckte väldigt snart att jag var kass på att hantera de flesta av Framgångsrecepten. Funkade inte i praktiken. Sammanfattningsvis: kände mig bra mycket uslare än innan Boken. Jävla Skitbok.
Under min uppväxttid levde vi fortfarande i ett Välfärdssamhälle.
Vi "fick" saker hela tiden.
Vi fick jobb. Vi fick bostad. Vi fick körkort. Vi fick sjukbidrag. Vi fick barn. Etcetera.
Onekligen Mycket Bekvämt.
Alltid Någon som gav oss vad vi behövde. Vi unga friska behövde liksom aldrig lyfta på röven utan att det trillade nån Ersättning över oss. A-kassa eller "Soc". Vi hade liksom rätt till det.
Diskussion mellan två Goda Vänner inför Sommaren 1983:
"Vad ska du göra i sommar? Jobba eller...?"
" Vet inte. Har inte bestämt mig än. Känns som om jag skulle vilja vara ledig i sommar men får samtidigt inte A-kassan förrän i slutet av juni. Hur fan har "dom" tänkt man skall klara sig så länge???"
" Men Gud. Soc då? Dom måste väl ändå fatta att Studielånet är slut för länge sen..."
Jodå. Soc fattade. Och skrev glatt ut checken på hyra och levebrödspengar.
Och ja. Var man ändå inte lite utbränd efter vinterns festande på skolan? Hade man inte rätt till lite betald ledighet kanske?
OM man mot förmodan motvilligt bestämde sig för ett "sommarjobb" var det lite hipp som happ med den saken.
Efter för många öl på Sven Duva bestämdes Sjukskrivning Nästa Dag när det lullades hem framåt morgonen. Full Ersättning ja. Inte tu tal om saken. Detta Var Självklarheter!
Själv trivdes jag förträffligt i Offerrollen. Man fick. Punkt. Man drabbades. Punkt. Så bekvämt. Punkt.
Idag skulle man kalla det ett brutalt utnyttjande av välfärdssystemet. Då kallade man det Rättigheter.
Man Hade Rätt Till.
Så vad gjorde det med oss?
Sikta Mot Stjärnorna. Jo hejsan. Hade överhuvudtaget ingen träning i att ratta mitt eget liv. Även om jag snabbt förstod att Den Leende Amerikanen kanske inte var min Guru förundrades jag förmodligen över att människan överhuvudtaget kunde påverka sitt eget liv. På nåt diffust sätt.
Som Offer kunde tillvaron levas tryggt och bekvämt. Man slapp ansvar. Det var alltid någon annans fel.
Och stod ingen skyldig att finna kunde man ju alltid förbanna regeringen eller Gud.
Vilket man glatt och otvunget gjorde.
Men det höll inte. Dessvärre.
Det fanns inga Genvägar. Vare sig via framgångsböcker eller samhällshjälp.
Till syvende och sist står man där. Ensam och övergiven i Kosmos. Med sig själv som ansvarig.
Som ensam krigare. Med hjälp och stöd av andra förstås. Om man är generös nog att ta emot.
Generös nog mot sig själv.
Har ägnat mången tid i mitt liv till denna fråga och ägnar den ständigt.
Inga lätta brottningsmatcher. Ej heller några ambitioner att sikta mot några stjärnor.
Bara att klara av att se skillnader mellan att identifiera sig som ett Offer för omständigheterna eller om jag kan påverka dom. Alltså Erövra. Ta Makten. Bestämma Själv.
Har definitivt inget att göra med att hoppa över ett led. Tror verkligen det är både bra och läkande att ägna sig åt Offerrollen när det är välförtjänt. Då man Stackrar sig (Tack underbara Kerstin Thorwall för det uttrycket. Oslagbart) och Lider. Äta Ahlgrens bilar och mängder av choklad.
Därefter resa sig upp, om än ostadigt, rafsa av sig värsta dammet på knäna och stappla igång sig.
Erövra.
Sikta Vidare Framåt Vägen.
måndag 21 februari 2011
Identitet
Sjukskriven. Jag säger det även på min telefonsvarare.
Jag är dessvärre sjukskriven en tid.
Låter lite märkvärdigt tycker jag. Har inte varit det på ett tag. Inte för att jag varit så himla pigg och rask utan snarare för att jag varit tillräckligt pigg och rask. Men nu fanns det ingen återvändo. Nu är jag sjukskriven.
Fast egentligen är jag inte alls det. För det är bara nåt jag bestämt mig för.
Försäkringskassan sålde jag bort när jag startade eget företag. Eller rättare sagt hela det ekonomiska skyddsnätet. Visste att jag inte skulle få ett korvöre om jag blev sjuk. Och särskilt inte idag, när cancersjuka med obotlig prognos förväntas kunna utföra sina jobb in i döden.
" Jaha. Du är liggande. Hm. Alltså kan du mycket väl utföra vissa jobb. Vad sägs om telefonförsäljning??"
Idag vet vi att det inte är ett skämt. Att det förekommer. Att ersättning från sjukkassan delas ut efter ett Lottosystem. Så jag är inte sjukskriven. Den skitsumman från Försäkringskassan är inte värd det bråket.
Vi har ett hus till försäljning tack och lov. Där har vi en innestående lön. När man renoverar hus och säljer vidare kommer lönen inte den 25:e varje månad utan snarare vartannat år. Nu hade vi sån "tur" att sjukdomen dök upp när vi inväntar en försäljning. Så jag tänker att jag är priviligierad. Att cancern dök upp nu och inte för ett år sedan då vi var mitt uppe i ett Byggprojekt. Nu var vi klara och skulle pusta ut. Då passade den på. Påpassligt nog.
Så jag tycker att det är himla bra tajming av cancertumören. Nu är det min tur liksom. Tyckte Tumören.
Och jag är Sjukskriven. Från vaddå???
Knappast från livet. Så långt är jag med.
Vad är det då som ändrats? Har något ändrats?
På sätt och vis. Tar det lugnare. Absolut. Men mitt arbete, eller mina arbeten har alltid varit ett sätt att leva.
Och då är det knepigare. Mycket knepigare.
Det är dags att se tillbaka på min relativt långa Fusk-karriär (Reefat el Sayed. Du ligger i lä).
Började tidigt. Journalistdrömmar redan innan jag visste vad en sådan gjorde.
Men skoltröttheten fick mig att "vänta lite" med gymnasiet (Väntar fortfarande) och göra nåt annat.
(Småkul kuriosa. Gick på en himlens massa folkhögskolor för att läsa in gymnasiekompetensen. Läste jag in den? No way. Vi hade så himla roligt på kvällarna istället och jag gick alltid speciallinjer så jag sket i den trista Kompetensen. När jag några år senare gästföreläste på Göteborgs Universitet slog det mig att jag inte ens var behörig att söka utbildningen jag undervisade på...)
Så jag blev nån slags ridlärare i Alingsås. Utan Att Vara Utbildad. Gick ganska bra ett tag tycker jag nog.
Därefter Biskops-Arnös skrivarlinje därför att Journalisthögskolan krävde Poäng som jag ju inte hade.
Arbetade sålunda som nån slags skribent ett tag.
Utan Att Vara Utbildad På Riktig Journalisthögskola.
Ok. Ska inte trötta ut någon med mitt curriculum vitae men sammanfattningsvis följer en liten lista över vad jag fuskat mig fram på genom livet:
Skådespeleri. Utbildning. Någon? Nope. Eller absolut. Men inte Statens Scenskola som efterfrågades var man än drog fram. Gick ganska bra att dra sig fram ändå.
Regissör. Ingen formell utbildning där nej. Funkar trots allt.
Kände redan där att jag gav begreppet Autodidakt ett ansikte.
Och på den vägen fortsatte det. Gick Dramapedagogutbildning i början av åttiotalet. Lärare kantänka?
Pyttsan heller. Lärarskrået ansåg inte detta vara en Adekvat Utbildning så därför fick man vara ett Mellanting på skolorna. Helt ok. Jag var en Van Fuskare.
Sen då? Terapeututbildningen? Jodå. Tackar som frågar. Men inte godkänd av Socialstyrelsen dessvärre. Förvånad. Nä. Inte särskilt. Men det gick bra ändå.
Och de senaste åren då. Renoverat och ritat upp och planerat relativt stora ombyggnader av hus och gårdar.
Bara den lilla detaljen att någon Arkitekt är jag ju inte. Tyvärr. Måste funka i alla fall. Precis som den ganska långa erfarenheten av att ha arbetat på en mäklarfirma. Fast jag är ju ingen mäklare direkt...alltså en riktig.
Så fortsätter listan och nu vill jag å det bestämdaste deklarera att jag på intet sätt hyser någon som helst Utbildningsförakt. Tvärtom. Med den enda skillnaden att hade jag gått en eller annan av ovanstående utbildningar hade risken varit överhängande att jag fastnat i någon av Identiteterna. Och då hade jag liksom missat de andra roliga jobben. Så jag är nöjd ändå.
(Det var däremot inte Försäkringskassan ty ett tag hade jag ett flertal av jobben samtidigt vilket medförde att en tjänsteman från berörd Myndighet skickade ett brev där vederbörande påpekade att man inte kunde ha fler än högst två jobb samtidigt. Där gick Gränsen!)
Så nu är jag sålunda sjukskriven från Arbete under en tid. Och det ska jag vara.
MEN MAN MÅSTE JU FÖR TUSAN FÅ LEVA!!!
Vilket innebär att få vara i sin Identitet. Och min råkar vara att bo på en gård med en massa djur som måste fixas med. En gammal gård behöver skötas. Lite laga puts här och bygga lite stängsel där. Und so weiter.
Därutöver råkar vi renovera vår bostad detta halvår. Det blev bestämt långt innan Tumören.
(Faktum var att vi diskuterade saken. Kanske skulle vi inte? Men tänk själv. Anledningen till inte skulle i så fall vara om jag ändå inte överlever...Fatta att det blev viktigt med Renoveringen)
Nu är det ju inte vi som ska stå med Spackelspaden precis. Det gör Kunnigt Folk. Men det ska Rattas. Och det är så Jävla Roligt!
För mig är det knivigt att särskilja vad som är vad. Den enda skillnaden skulle i så fall vara att vi inte dragit igång nåt Jätterenoveringsprojekt som vi ämnar sälja. Kanske är det detta som utgör skillnaden. Att allt annat är frivilligt och kan utföras efter lust och behov. Till och med utan klocka. Måhända är det där vi rekreeras och frisknar till? I frivilligheten. För sluta leva och ligga och glo? Det går ju inte.
Det är inte min Identitet.
Jag är dessvärre sjukskriven en tid.
Låter lite märkvärdigt tycker jag. Har inte varit det på ett tag. Inte för att jag varit så himla pigg och rask utan snarare för att jag varit tillräckligt pigg och rask. Men nu fanns det ingen återvändo. Nu är jag sjukskriven.
Fast egentligen är jag inte alls det. För det är bara nåt jag bestämt mig för.
Försäkringskassan sålde jag bort när jag startade eget företag. Eller rättare sagt hela det ekonomiska skyddsnätet. Visste att jag inte skulle få ett korvöre om jag blev sjuk. Och särskilt inte idag, när cancersjuka med obotlig prognos förväntas kunna utföra sina jobb in i döden.
" Jaha. Du är liggande. Hm. Alltså kan du mycket väl utföra vissa jobb. Vad sägs om telefonförsäljning??"
Idag vet vi att det inte är ett skämt. Att det förekommer. Att ersättning från sjukkassan delas ut efter ett Lottosystem. Så jag är inte sjukskriven. Den skitsumman från Försäkringskassan är inte värd det bråket.
Vi har ett hus till försäljning tack och lov. Där har vi en innestående lön. När man renoverar hus och säljer vidare kommer lönen inte den 25:e varje månad utan snarare vartannat år. Nu hade vi sån "tur" att sjukdomen dök upp när vi inväntar en försäljning. Så jag tänker att jag är priviligierad. Att cancern dök upp nu och inte för ett år sedan då vi var mitt uppe i ett Byggprojekt. Nu var vi klara och skulle pusta ut. Då passade den på. Påpassligt nog.
Så jag tycker att det är himla bra tajming av cancertumören. Nu är det min tur liksom. Tyckte Tumören.
Och jag är Sjukskriven. Från vaddå???
Knappast från livet. Så långt är jag med.
Vad är det då som ändrats? Har något ändrats?
På sätt och vis. Tar det lugnare. Absolut. Men mitt arbete, eller mina arbeten har alltid varit ett sätt att leva.
Och då är det knepigare. Mycket knepigare.
Det är dags att se tillbaka på min relativt långa Fusk-karriär (Reefat el Sayed. Du ligger i lä).
Började tidigt. Journalistdrömmar redan innan jag visste vad en sådan gjorde.
Men skoltröttheten fick mig att "vänta lite" med gymnasiet (Väntar fortfarande) och göra nåt annat.
(Småkul kuriosa. Gick på en himlens massa folkhögskolor för att läsa in gymnasiekompetensen. Läste jag in den? No way. Vi hade så himla roligt på kvällarna istället och jag gick alltid speciallinjer så jag sket i den trista Kompetensen. När jag några år senare gästföreläste på Göteborgs Universitet slog det mig att jag inte ens var behörig att söka utbildningen jag undervisade på...)
Så jag blev nån slags ridlärare i Alingsås. Utan Att Vara Utbildad. Gick ganska bra ett tag tycker jag nog.
Därefter Biskops-Arnös skrivarlinje därför att Journalisthögskolan krävde Poäng som jag ju inte hade.
Arbetade sålunda som nån slags skribent ett tag.
Utan Att Vara Utbildad På Riktig Journalisthögskola.
Ok. Ska inte trötta ut någon med mitt curriculum vitae men sammanfattningsvis följer en liten lista över vad jag fuskat mig fram på genom livet:
Skådespeleri. Utbildning. Någon? Nope. Eller absolut. Men inte Statens Scenskola som efterfrågades var man än drog fram. Gick ganska bra att dra sig fram ändå.
Regissör. Ingen formell utbildning där nej. Funkar trots allt.
Kände redan där att jag gav begreppet Autodidakt ett ansikte.
Och på den vägen fortsatte det. Gick Dramapedagogutbildning i början av åttiotalet. Lärare kantänka?
Pyttsan heller. Lärarskrået ansåg inte detta vara en Adekvat Utbildning så därför fick man vara ett Mellanting på skolorna. Helt ok. Jag var en Van Fuskare.
Sen då? Terapeututbildningen? Jodå. Tackar som frågar. Men inte godkänd av Socialstyrelsen dessvärre. Förvånad. Nä. Inte särskilt. Men det gick bra ändå.
Och de senaste åren då. Renoverat och ritat upp och planerat relativt stora ombyggnader av hus och gårdar.
Bara den lilla detaljen att någon Arkitekt är jag ju inte. Tyvärr. Måste funka i alla fall. Precis som den ganska långa erfarenheten av att ha arbetat på en mäklarfirma. Fast jag är ju ingen mäklare direkt...alltså en riktig.
Så fortsätter listan och nu vill jag å det bestämdaste deklarera att jag på intet sätt hyser någon som helst Utbildningsförakt. Tvärtom. Med den enda skillnaden att hade jag gått en eller annan av ovanstående utbildningar hade risken varit överhängande att jag fastnat i någon av Identiteterna. Och då hade jag liksom missat de andra roliga jobben. Så jag är nöjd ändå.
(Det var däremot inte Försäkringskassan ty ett tag hade jag ett flertal av jobben samtidigt vilket medförde att en tjänsteman från berörd Myndighet skickade ett brev där vederbörande påpekade att man inte kunde ha fler än högst två jobb samtidigt. Där gick Gränsen!)
Så nu är jag sålunda sjukskriven från Arbete under en tid. Och det ska jag vara.
MEN MAN MÅSTE JU FÖR TUSAN FÅ LEVA!!!
Vilket innebär att få vara i sin Identitet. Och min råkar vara att bo på en gård med en massa djur som måste fixas med. En gammal gård behöver skötas. Lite laga puts här och bygga lite stängsel där. Und so weiter.
Därutöver råkar vi renovera vår bostad detta halvår. Det blev bestämt långt innan Tumören.
(Faktum var att vi diskuterade saken. Kanske skulle vi inte? Men tänk själv. Anledningen till inte skulle i så fall vara om jag ändå inte överlever...Fatta att det blev viktigt med Renoveringen)
Nu är det ju inte vi som ska stå med Spackelspaden precis. Det gör Kunnigt Folk. Men det ska Rattas. Och det är så Jävla Roligt!
För mig är det knivigt att särskilja vad som är vad. Den enda skillnaden skulle i så fall vara att vi inte dragit igång nåt Jätterenoveringsprojekt som vi ämnar sälja. Kanske är det detta som utgör skillnaden. Att allt annat är frivilligt och kan utföras efter lust och behov. Till och med utan klocka. Måhända är det där vi rekreeras och frisknar till? I frivilligheten. För sluta leva och ligga och glo? Det går ju inte.
Det är inte min Identitet.
tisdag 15 februari 2011
Skam
Av alla reaktioner. Kanske den som fångat mig mest. Samtidigt som själva kärnan har legat dold så långt in i medvetandet att den varit knappt möjlig att finna anledningen till. Har definitivt behövt fundera.
Fundera över Skam.
Har det påverkat mig? Hur har det i så fall påverkat mig? Påverkar det oss?
Såklart.
Jag vill inte tala om Skam. Vill hålla mig för god för det. För fin.
Jag menar. Denna "låga" känsla har väl inte en chans att nå in i mitt Genomterapeutade Sinne?
Vid själva Aningen av nåt Skämsigt skulle jag väl ändå reagera med nån strof ur en Edith Piafsång (Den där om att inte ångra ett skit). Tycker man ju.
Fast Skam och Skämmas har olika djup. Skämmas känns lite mer lättvindigt och kan relateras till att tappa saftflaskan i golvet på ICA. Lite Blossa Upp och Muntorras.
Men Skam kära vänner. Huvvaligen vilken krypande och läskig emotion som snabbare än tåget tar förstaklassvagnen i besittning när man minst anar.
.
Som i alla avseenden registreras men som kräver oceaner av tid för att om möjligt finna en rimlig anledning till varför den dök upp. Just då.
Här kommer den. Och är naturligtvis relaterad till Sjukdomen (Kan ni fatta hur trött man kan bli på tumörhelvetet?).
I bilen. Massor med folk på stan under mellandagsrean. Jag är på väg från min distriktsläkarmottagning till Akuten för inskrivning. Startade dagen på Röntgen på samma sjukhus som jag nu i ett, låt oss säga ganska chockat tillstånd återvänder till. Back and forward. Med Beskedet Ringande i Huvudet. Cancertumör.
Borde inte ens fått köra själv.
Och där tror ni förstås att fokus låg på Ond Bråd Död (Bråd och bråd. Ett par månader hann jag snabbkalkylera med), Begravningsritualer och Änglavingar
(Jo. Har en önskan om det ja. Vill gärna flyga in över Kåsebergaåsen en solig sommarmorgon).
Ingalunda. Ingalunda.
Mina tankar, mitt sinne och hela min koncentration låg åt ett helt annat håll. Under denna bilfärd på elva minuter upprepade sig en mening som en hackig LP-skiva i hjärngloben:
Bara. Ingen. Får. Reda. På. Detta. Hur. Ska. Jag. Lyckas. Hemlighålla. Frågetecken.
Märkligt va? Här satt jag och rattade bilen med en av de värsta beskeden man kan få och det jag tänkte på var huruvida jag skulle lyckas hemlighålla det hela så att det inte ...läckte ut.
Jamen varför i Jösse namn????
Hur kunde tanken ens föresväva mig?
Min Självbevarelsedrift var emellertid snabbare än min Diskretion denna gång och på ett väldigt tidigt stadium bestämde jag mig helt enkelt för att Basunera. Rätt och slätt. Ut med det bara!
Hann liksom före Skämsandet. Skammen var för obehagligt för att överhuvudtaget ta in.
Men lik förbannat. Jag hade reagerat med skam. Om så för ett ögonblick. Över att jag hade Drabbats Av Cancer. Jag Skämdes.
Såhär lite grann på avstånd har jag funderat mycket över detta. Bestämde mig för att röja lite i Skamkistan för att se vad som fanns i gömmorna. Och se, tra la, vad hittade vi väl där ja vad hittar vi där?
Först den unkna lukten som strömmade emot vilket det alltid gör när man öppnar nåt som legat och surnat under en längre tid. Ett gediget gammalt innehåll fanns att tillgå i kistan.Det mest intressanta var:
En handfull moraliska gamla lågskolelärare, en och annan pingstpastor, en diakonissa, några präster samt lite strödda frifräsare från blandade religiösa samfund. Alla mässade samma vokabel:
SYND. SYND OCH STRAFF
Jag hottade snabbt tillbaka hela gänget och slängde på locket och låste för all framtid.
Aha. Tänkte jag. Den gamla skulden. Straffet. Vårt tunga lutheranska arv hade möjligtvis bidragit till mitt omedelbara Skämsande vid cancerbeskedet. Att det nu blev tydligt och klart att jag var en Syndare och skulle följdriktigen Straffas. Intressant. Men såklart att detta Arv kan ligga betydligt djupare än vad vi tror.
Paradoxalt nog var denna företeelse av religiös natur. Av människor som utropat sig till sändebud för den kärleksfulle och förlåtande guden.Men Straff skulle jag ha! Creepy.
Och visst. Drar mig till minnes en och annan Högmässa. När hela församlingen kom till bönedelen (Syndabekännelsen?) så böjdes nackarna varpå Skammen lade sig som ett lock över kyrksalen.
Det viskades halvhögt till Gud. Enda ljudet av ett ord som ibland trängde igenom viskeriet var just "Synd".
Synd. Synd. Synd. Förlåt oss. Frestelser. Synd igen. Och slutligen Synd.
Och där. Där satt jag och rattade bil på väg mot Akuten och var förmodligen övertygad i ögonblicket.
Jag var en Syndare. Därför hade jag Drabbats. Och nu skulle jag Straffas. Måtte Ingen Få Veta.
Oerhört. Och jag tänkte på Alla Tysta. Skäms vi? Tycker vi att vi har oss själva att skylla? Har vi förtjänat Lidande? Jag Vägrar. Jag Vägrar.
Eller är vi endast Lyckade i Framgång? Eget företag. Lyckligt gift. 2 komma 2 Välartade (friska Gubevars) Barn. Arkitektritad villa. Sommarhus på Österlen (Vad säger man? Kasta sten i glashus?). Vinterresa till Thailand. Sommartripp till Frankrike. En Lexus för stadsbruk samt en fet BMW-jeep för lantliga eskapader.
Då går det bra. Hej vad det går. Ända tills Någon...
Frågan är. Är Sjukdomen då ett Misslyckande??? Ett fall? Ett Straff?
Nope. Säger jag. Tycker att jag Kvalificerat Mig till åtminstone Min Sanning.
Inget Straff. Inget Misslyckande.
Snarare en Erfarenhet. Dyrköpt.
Men i högsta grad Förändrande.
Och definitivt Inget Att Skämmas Över ...
Fundera över Skam.
Har det påverkat mig? Hur har det i så fall påverkat mig? Påverkar det oss?
Såklart.
Jag vill inte tala om Skam. Vill hålla mig för god för det. För fin.
Jag menar. Denna "låga" känsla har väl inte en chans att nå in i mitt Genomterapeutade Sinne?
Vid själva Aningen av nåt Skämsigt skulle jag väl ändå reagera med nån strof ur en Edith Piafsång (Den där om att inte ångra ett skit). Tycker man ju.
Fast Skam och Skämmas har olika djup. Skämmas känns lite mer lättvindigt och kan relateras till att tappa saftflaskan i golvet på ICA. Lite Blossa Upp och Muntorras.
Men Skam kära vänner. Huvvaligen vilken krypande och läskig emotion som snabbare än tåget tar förstaklassvagnen i besittning när man minst anar.
.
Som i alla avseenden registreras men som kräver oceaner av tid för att om möjligt finna en rimlig anledning till varför den dök upp. Just då.
Här kommer den. Och är naturligtvis relaterad till Sjukdomen (Kan ni fatta hur trött man kan bli på tumörhelvetet?).
I bilen. Massor med folk på stan under mellandagsrean. Jag är på väg från min distriktsläkarmottagning till Akuten för inskrivning. Startade dagen på Röntgen på samma sjukhus som jag nu i ett, låt oss säga ganska chockat tillstånd återvänder till. Back and forward. Med Beskedet Ringande i Huvudet. Cancertumör.
Borde inte ens fått köra själv.
Och där tror ni förstås att fokus låg på Ond Bråd Död (Bråd och bråd. Ett par månader hann jag snabbkalkylera med), Begravningsritualer och Änglavingar
(Jo. Har en önskan om det ja. Vill gärna flyga in över Kåsebergaåsen en solig sommarmorgon).
Ingalunda. Ingalunda.
Mina tankar, mitt sinne och hela min koncentration låg åt ett helt annat håll. Under denna bilfärd på elva minuter upprepade sig en mening som en hackig LP-skiva i hjärngloben:
Bara. Ingen. Får. Reda. På. Detta. Hur. Ska. Jag. Lyckas. Hemlighålla. Frågetecken.
Märkligt va? Här satt jag och rattade bilen med en av de värsta beskeden man kan få och det jag tänkte på var huruvida jag skulle lyckas hemlighålla det hela så att det inte ...läckte ut.
Jamen varför i Jösse namn????
Hur kunde tanken ens föresväva mig?
Min Självbevarelsedrift var emellertid snabbare än min Diskretion denna gång och på ett väldigt tidigt stadium bestämde jag mig helt enkelt för att Basunera. Rätt och slätt. Ut med det bara!
Hann liksom före Skämsandet. Skammen var för obehagligt för att överhuvudtaget ta in.
Men lik förbannat. Jag hade reagerat med skam. Om så för ett ögonblick. Över att jag hade Drabbats Av Cancer. Jag Skämdes.
Såhär lite grann på avstånd har jag funderat mycket över detta. Bestämde mig för att röja lite i Skamkistan för att se vad som fanns i gömmorna. Och se, tra la, vad hittade vi väl där ja vad hittar vi där?
Först den unkna lukten som strömmade emot vilket det alltid gör när man öppnar nåt som legat och surnat under en längre tid. Ett gediget gammalt innehåll fanns att tillgå i kistan.Det mest intressanta var:
En handfull moraliska gamla lågskolelärare, en och annan pingstpastor, en diakonissa, några präster samt lite strödda frifräsare från blandade religiösa samfund. Alla mässade samma vokabel:
SYND. SYND OCH STRAFF
Jag hottade snabbt tillbaka hela gänget och slängde på locket och låste för all framtid.
Aha. Tänkte jag. Den gamla skulden. Straffet. Vårt tunga lutheranska arv hade möjligtvis bidragit till mitt omedelbara Skämsande vid cancerbeskedet. Att det nu blev tydligt och klart att jag var en Syndare och skulle följdriktigen Straffas. Intressant. Men såklart att detta Arv kan ligga betydligt djupare än vad vi tror.
Paradoxalt nog var denna företeelse av religiös natur. Av människor som utropat sig till sändebud för den kärleksfulle och förlåtande guden.Men Straff skulle jag ha! Creepy.
Och visst. Drar mig till minnes en och annan Högmässa. När hela församlingen kom till bönedelen (Syndabekännelsen?) så böjdes nackarna varpå Skammen lade sig som ett lock över kyrksalen.
Det viskades halvhögt till Gud. Enda ljudet av ett ord som ibland trängde igenom viskeriet var just "Synd".
Synd. Synd. Synd. Förlåt oss. Frestelser. Synd igen. Och slutligen Synd.
Och där. Där satt jag och rattade bil på väg mot Akuten och var förmodligen övertygad i ögonblicket.
Jag var en Syndare. Därför hade jag Drabbats. Och nu skulle jag Straffas. Måtte Ingen Få Veta.
Oerhört. Och jag tänkte på Alla Tysta. Skäms vi? Tycker vi att vi har oss själva att skylla? Har vi förtjänat Lidande? Jag Vägrar. Jag Vägrar.
Eller är vi endast Lyckade i Framgång? Eget företag. Lyckligt gift. 2 komma 2 Välartade (friska Gubevars) Barn. Arkitektritad villa. Sommarhus på Österlen (Vad säger man? Kasta sten i glashus?). Vinterresa till Thailand. Sommartripp till Frankrike. En Lexus för stadsbruk samt en fet BMW-jeep för lantliga eskapader.
Då går det bra. Hej vad det går. Ända tills Någon...
Frågan är. Är Sjukdomen då ett Misslyckande??? Ett fall? Ett Straff?
Nope. Säger jag. Tycker att jag Kvalificerat Mig till åtminstone Min Sanning.
Inget Straff. Inget Misslyckande.
Snarare en Erfarenhet. Dyrköpt.
Men i högsta grad Förändrande.
Och definitivt Inget Att Skämmas Över ...
torsdag 10 februari 2011
Nöd Vändig Om Givning
Min omgivning kunde inte vara bättre. Vare sig natur eller människor. Från mitt fönster ser jag ängar och fält så långt ögat når. På natten ligger jag och räknar stjärnor och de första bleka solstrålarna väcker mig om morgonen
(Nja. När det är sol åtminstone. Vådan att ligga nära ett fönster är tillika att duschas av otäta diton vid ösregn)
Havet ligger på lagom avstånd. Vid sista hundpromenaden med hundarna framåt midnatt dånar det bakom kullarna. Ibland hör man nästan rasslet av vågor mot strandstenarna.
En liten bit ner mot havet ligger Hammarskölds Backåkra. Den gamla fyrlängade skånegården sover ödsligt uppe bland sandhedarna. Sandhammarens fyr kastar in bleka ljuskäglor i det tidiga gryningsljuset och en liten bit från gården inrättade den smått andlige Dag sin meditationscirkel med hänförande utsikt över det stora vattnet.
Detta rike är mitt alldeles egna från november till april. Då Regerar Jag. Abdikerar framåt försommaren då resten av världen tycks ta över. Turisterna vallfärdar och jag drar mig storsint tillbaka. Förstår dom så väl. Finns det eller funnes det en liknelse vid en Naturens Kyrksal måste detta vara platsen. En väldig Katedral.
En Nåd Att Stilla Bedja Om. Backåkra. Den bästa rekreationsplatsen för kontemplation och närvaro.
När andan faller på styr jag kosan mot Kåsebergaåsen. Vindpinade hundpromenader högt uppe på höjden med det vresiga havet långt under mig och trehundrasextiograders vy över vattnet. Klara solnedgångsdagar ser man solkatterna blänka i fönstren i de Bornholmska husen långt därute på den danska ön.
Klättrar ner längs de branta backafallen och strövar längs stenig strand tillbaka
(Gillas särskilt av fyrbenta varelser som äter gamla fiskben, rullar sig i oidentifierat skit som ofta visar sig vara död svan. Väldigt död svan. Därefter samlar de allsköns skräp i käftarna som högtidligen bärs upp över kullarna och mot bilen. Väl framme är det samma feeling som att rycka en julklapp från en femåring. Sorg och bedrövelse och färden går hemåt i fiskstank och med nedvevade rutor oavsett årstid. Mot hundshampot! Som är en annan Straffparentes...)
Skulle kunna dra så mycket mer om alla andra platser men riskerar att fullständigt fastna i Turistambassadöreri så dessa två exempel får utgöra en bråkdel av vad min omgivning erbjuder och som jag tacksamt lapar i mig.
Jag är larvigt skrytsam över Österlen. Tröttsamt skulle väl en del tycka men varje dag inrymmer en kärleksförklaring till denna provins. Åtminstone i tanken.
(Ja. Jag gnäller också. Jävla vinter till exempel. Men det är ju inte Österlens fel. Mer meteorologernas.)
Den mänskliga omgivningen utgörs av Rolf förstås. Vet inte vem jag skulle vara utan honom. Sen väldigt goda vänner. Jag är lyckligt lottad. Den senaste tiden har ju detta blivit oerhört tydligt eftersom dessa Prövas I Nöd.
Och provet har beståtts långt över förväntningarnas gränser. Ingen konst att bli lite krasslig då.
Omgivningen, oavsett vänner eller välvilliga bekanta, har hela tiden visat omsorg och medkännande (ej -lidande) under den värsta fasen.
Men det där med mänsklig omgivning kan ibland te sig lite knepigt. Och det har ju lite grann att göra med vilka inre skräckbilder vi själva får av ordet cancer. Eller att man bara hört att. Kanske att det tagits i lite.
"Jodå. Visste du inte det? Svårt sjuk. Ligger i Lund. På Intensiven ja..."
Därför hoppar mer än en till av förskräckelse när man dyker upp hos Handlarn i Löderup för att köpa två liter mjölk och litta snus. Jag själv liksom. Jesus jävlar. Trodde man ju inte. Vådan med att vara Öppen och Utkommen är ju att öppna pardörrarna mot byskvaller. Om än välvilligt. Överdrivet blir det snabbt.
Min keps är en klockren signal till Akut Cellgiftshåravfall. Att jag burit keps de senaste åren, sommar som vinter, hör plötsligt inte hit.
(Nej. Det är inte Flintdöljning. Jag lovar. Men efter fyrtio år av långt långt hår tog jag bort skiten och upptäckte att jag saknade en "punkt". Knäppt va? Ville liksom stoppa mig så jag inte flöt ut rätt upp i kosmos. Sätta stopp nånstans. Kepsen/mössan/whatever blev min trygghet. Dessutom fryser man inte på huvet)
Det sneglas på kepsen. Och jag drar den villigt av mig varje gång och visar de korta stråna som vilar därunder. Fortfarande kvar. Jajamen. Jajamen. Och där kan det bli lite besvärligt. Oroliga ögon måste lugnas. Av mig. Jag måste tona ner. Avfärda. Avdramatisera. Trösta.
"Jamen vad skönt att höra". Och det förstår man ju. "Att det var så ofarligt".
Vänta ett tag. Sa jag det?? (Ja. Det gjorde du)
Shit. Det var ju rätt ju. Men jag behöver väl inte vara överpositiv !! Det blir så knepigt efteråt. Som att jag måste vara så mycket fräschare, så mycket piggare, så mycket mer jajamensann än alla andra vanliga dödliga. Längtar tillbaks till den tiden då jag var grinig, sur, blek, fet iklädd sketna joggingbrallor och filsig jacka med gödsel på stövlarna men i andras ögon frisk.
Nu är jag en aning sjuklig (ber om ursäkt igen där ja) och kan ibland känna ett inre krav på att se ut och uppträda som en välfriserad Björn Ranelid (men Gud vad jag hänger upp mig på honom) fast utan hår då. Men välputsad, välklädd och uppsträckt.
Så vad är jag då? För att undvika spekulationer. Hur ser min vardag ut?
Mina behandlingar är relativt skonsamma. Nådig Gud där. Innebär i praktiken att jag med all sannolikhet kommer att vistas på offentliga platser när andan faller på utan vare sig käpp, rullstol eller rollator. Om allt går som det ska. I nuläget finns inget som indikerar på annat. Men man bör ändå ha respekt. Och ta varje steg därefter. Jag kan definitivt inte friskförklara mig innan utan måste löpa linan ut. Enligt farbror Doktor tror han att jag förmodligen kommer att känna mig piggare än jag gjorde förra året då jag inte visste att jag var ganska sjuk fast jag var det. Det ser jag fram emot. Under alla omständigheter kommer jag inte att arbeta på ett bra tag. Dels för att jag har respekt och dels för att jag samlat på mig minst 7-8 månaders ledighet efter en fem-sex år utan nån semester att tala om. Men jag ska vara försiktigare i mina val. Inte ånga på. Mer åt Tibetansk Munk. Jag har ju definitivt den omgivning som krävs...
(Nja. När det är sol åtminstone. Vådan att ligga nära ett fönster är tillika att duschas av otäta diton vid ösregn)
Havet ligger på lagom avstånd. Vid sista hundpromenaden med hundarna framåt midnatt dånar det bakom kullarna. Ibland hör man nästan rasslet av vågor mot strandstenarna.
En liten bit ner mot havet ligger Hammarskölds Backåkra. Den gamla fyrlängade skånegården sover ödsligt uppe bland sandhedarna. Sandhammarens fyr kastar in bleka ljuskäglor i det tidiga gryningsljuset och en liten bit från gården inrättade den smått andlige Dag sin meditationscirkel med hänförande utsikt över det stora vattnet.
Detta rike är mitt alldeles egna från november till april. Då Regerar Jag. Abdikerar framåt försommaren då resten av världen tycks ta över. Turisterna vallfärdar och jag drar mig storsint tillbaka. Förstår dom så väl. Finns det eller funnes det en liknelse vid en Naturens Kyrksal måste detta vara platsen. En väldig Katedral.
En Nåd Att Stilla Bedja Om. Backåkra. Den bästa rekreationsplatsen för kontemplation och närvaro.
När andan faller på styr jag kosan mot Kåsebergaåsen. Vindpinade hundpromenader högt uppe på höjden med det vresiga havet långt under mig och trehundrasextiograders vy över vattnet. Klara solnedgångsdagar ser man solkatterna blänka i fönstren i de Bornholmska husen långt därute på den danska ön.
Klättrar ner längs de branta backafallen och strövar längs stenig strand tillbaka
(Gillas särskilt av fyrbenta varelser som äter gamla fiskben, rullar sig i oidentifierat skit som ofta visar sig vara död svan. Väldigt död svan. Därefter samlar de allsköns skräp i käftarna som högtidligen bärs upp över kullarna och mot bilen. Väl framme är det samma feeling som att rycka en julklapp från en femåring. Sorg och bedrövelse och färden går hemåt i fiskstank och med nedvevade rutor oavsett årstid. Mot hundshampot! Som är en annan Straffparentes...)
Skulle kunna dra så mycket mer om alla andra platser men riskerar att fullständigt fastna i Turistambassadöreri så dessa två exempel får utgöra en bråkdel av vad min omgivning erbjuder och som jag tacksamt lapar i mig.
Jag är larvigt skrytsam över Österlen. Tröttsamt skulle väl en del tycka men varje dag inrymmer en kärleksförklaring till denna provins. Åtminstone i tanken.
(Ja. Jag gnäller också. Jävla vinter till exempel. Men det är ju inte Österlens fel. Mer meteorologernas.)
Den mänskliga omgivningen utgörs av Rolf förstås. Vet inte vem jag skulle vara utan honom. Sen väldigt goda vänner. Jag är lyckligt lottad. Den senaste tiden har ju detta blivit oerhört tydligt eftersom dessa Prövas I Nöd.
Och provet har beståtts långt över förväntningarnas gränser. Ingen konst att bli lite krasslig då.
Omgivningen, oavsett vänner eller välvilliga bekanta, har hela tiden visat omsorg och medkännande (ej -lidande) under den värsta fasen.
Men det där med mänsklig omgivning kan ibland te sig lite knepigt. Och det har ju lite grann att göra med vilka inre skräckbilder vi själva får av ordet cancer. Eller att man bara hört att. Kanske att det tagits i lite.
"Jodå. Visste du inte det? Svårt sjuk. Ligger i Lund. På Intensiven ja..."
Därför hoppar mer än en till av förskräckelse när man dyker upp hos Handlarn i Löderup för att köpa två liter mjölk och litta snus. Jag själv liksom. Jesus jävlar. Trodde man ju inte. Vådan med att vara Öppen och Utkommen är ju att öppna pardörrarna mot byskvaller. Om än välvilligt. Överdrivet blir det snabbt.
Min keps är en klockren signal till Akut Cellgiftshåravfall. Att jag burit keps de senaste åren, sommar som vinter, hör plötsligt inte hit.
(Nej. Det är inte Flintdöljning. Jag lovar. Men efter fyrtio år av långt långt hår tog jag bort skiten och upptäckte att jag saknade en "punkt". Knäppt va? Ville liksom stoppa mig så jag inte flöt ut rätt upp i kosmos. Sätta stopp nånstans. Kepsen/mössan/whatever blev min trygghet. Dessutom fryser man inte på huvet)
Det sneglas på kepsen. Och jag drar den villigt av mig varje gång och visar de korta stråna som vilar därunder. Fortfarande kvar. Jajamen. Jajamen. Och där kan det bli lite besvärligt. Oroliga ögon måste lugnas. Av mig. Jag måste tona ner. Avfärda. Avdramatisera. Trösta.
"Jamen vad skönt att höra". Och det förstår man ju. "Att det var så ofarligt".
Vänta ett tag. Sa jag det?? (Ja. Det gjorde du)
Shit. Det var ju rätt ju. Men jag behöver väl inte vara överpositiv !! Det blir så knepigt efteråt. Som att jag måste vara så mycket fräschare, så mycket piggare, så mycket mer jajamensann än alla andra vanliga dödliga. Längtar tillbaks till den tiden då jag var grinig, sur, blek, fet iklädd sketna joggingbrallor och filsig jacka med gödsel på stövlarna men i andras ögon frisk.
Nu är jag en aning sjuklig (ber om ursäkt igen där ja) och kan ibland känna ett inre krav på att se ut och uppträda som en välfriserad Björn Ranelid (men Gud vad jag hänger upp mig på honom) fast utan hår då. Men välputsad, välklädd och uppsträckt.
Så vad är jag då? För att undvika spekulationer. Hur ser min vardag ut?
Mina behandlingar är relativt skonsamma. Nådig Gud där. Innebär i praktiken att jag med all sannolikhet kommer att vistas på offentliga platser när andan faller på utan vare sig käpp, rullstol eller rollator. Om allt går som det ska. I nuläget finns inget som indikerar på annat. Men man bör ändå ha respekt. Och ta varje steg därefter. Jag kan definitivt inte friskförklara mig innan utan måste löpa linan ut. Enligt farbror Doktor tror han att jag förmodligen kommer att känna mig piggare än jag gjorde förra året då jag inte visste att jag var ganska sjuk fast jag var det. Det ser jag fram emot. Under alla omständigheter kommer jag inte att arbeta på ett bra tag. Dels för att jag har respekt och dels för att jag samlat på mig minst 7-8 månaders ledighet efter en fem-sex år utan nån semester att tala om. Men jag ska vara försiktigare i mina val. Inte ånga på. Mer åt Tibetansk Munk. Jag har ju definitivt den omgivning som krävs...
lördag 5 februari 2011
Onkologen
Vad visste jag? Onkologen. Ett ord fyllt av fasa.
Min faiblesse för dödsannonser hade vid otaliga tillfällen fört mig till ovanstående Inrättning.
Via morgontidningen alltså.
Där stod alltsomoftast sist i annonsen:
Tack till Onkologen
Liksom. Då visste man. Hujedamig. Cancer. Obotlig förstås (Tack igen Sally Fields).
Och här vill jag bara breda ut mig en smula över min morbida läggning
(Nej. Inte den).
Har konstaterat att morgontidningsläsningens absolut mest tidsödande del har varit (Plötsligt Botad) genomläsning av samtliga dödsannonser. Som ett tvång nästan. Först kulturdelen, sen snabbt lite födelsedagar för att Finally ägna både frukostägg och ostmacka åt dödsannonserna. Där har jag varit grundlig.
Ja. Och sen hela dramaturgin då.
Allt som är tidigare än 1927 är ok. Eller ja. Mer förståeligt. Lättare att acceptera.
Läser naturligtvis med inlevelse både dikter och anhörigslistan och försöker skapa ett liv av Den Döde.
Snabbt hoppar jag över de som är från femtio och yngre. Ryser till lite och vet att jag snart ska återvända till dessa annonser. Mycket snart. Ska bara samla lite mod först.
Det finns ingen återvändo. Jag läser dom långsamt.
Å nej. Bara förtiotvå. Fasa. Och ännu yngre. Trettisju. Nämen hur grymt får det vara????
Sen barnen... Då är det för jävligt. För. Jävligt.
Särskilt när det står:
Tack till Onkologen.
Jag svettas. Och det beror inte på att mitt the är för varmt...
Hade någon sagt mig för ett par månader sedan att jag av någon anledning skulle komma att ens besöka en så kallad onkolog hade jag skyllt på vad som helst för att slippa.
Svininfluensa. Rabies. Spetälska. Pick One.
Så mitt förhållande till denna instans var förpassad till Skånska Dagbladets söndagsdel (Strax efter Nöje!!!).
Vad var jag så rädd för då?
Skalliga. Utmärglade. Döende. Deprimerande. Skrik av smärta.
Onkolog = Helvetet.
Föga anande jag.
För att gå händelserna en aning i förväg vill jag bara påpeka att jag idag springer som Barn I Huset på onkologen i Lund. Men vi kommer till det.
Första onkologbesöket. Snälla snälla människor. Mottagning. Snäll snäll doktor.
Visst var jag skärrad. Det såg Snällsköterskan som skulle ta tretton prover ur min arma arm.
Då tar det lite tid. Och jag var tvungen att fråga.
"Är det inte väldigt deppigt att jobba på en canceravdelning?".
Hon såg på mig med kloka ögon.
"Vet du", sa hon "Att arbeta här kan nästan jämföras med att arbeta på en, ja ...förlossningsavdelning".
Jag såg bestört ut. Eller jag såg ut som en fågelholk. Tänkte att här måste det ha gått långt ...
Hon fortsatte.
"Människor kommer hit och bär på nåt svårt. Det kan naturligtvis inte jämföras med att bära på ett barn. Men liknelsen finns där. Till exempel ett halvår eller år senare när de lämnar oss med ett nytt liv i famnen. Glädjen är omöjlig att värja sig emot. Det är så befriande skönt att ha varit med i deras process. Att se deras andra chans och vilka insikter man kommit underfund med under den svåra tiden".
"Men" Hon sänkte rösten "Naturligtvis har vi missfall. Självklart går det inte alltid som vi vill. Det vänjer man sig aldrig vid. Den smärtan är outhärdlig. Precis som på förlossningen...".
Och jag förstod. Ynnesten av få arbeta med Liv och Död. Att få vara så närvarande Livet. Jag förstod.
Med dessa värmande ord äntrade jag Behandlingsavdelningen. Jag var Priviligierad.
Skulle inte sova över på sjukhuset överhuvudtaget. Nä. Mer dagbesök. Lite cellgift ja och sen direkt hem. Det underlättade oerhört.
Och se. Behandlingsavdelningen var inte det minsta farlig. Inte det minsta.
Faktum är att det är få ställen jag upplevt en sådan ro på. Nå. Jag skall inte glorifiera men med tanke på vad jag förväntade mig var det icke Gehenna at all. Mer rofyllt som sagt.
Vi sitter där med våra giftpåsar som långsamt droppar ner i venen emedan vi lusläser Svensk Skvaller
(Min cellgiftsgranne, en pigger dam, uttryckte att man orkar liksom inte Noréns Dagbok under behandlingstiden)
Och jag. Som glatt och villigt plöjer Wahlgrensklanen, lite Madeleine, en skvätt Anna Book och lite tragiska, uppslitande kändisskilsmässor kunde bara hålla med.
Tonen känns lättsam. Inga kräkljud (Om ni visste hur långt man kommit med Anti-Må-Illa-Piller!) och skulle det till nöds förekomma en vomering lär det inte vara så märkvärdigt heller.
Alla sitter i samma båt. Alla är olika. Det finns unga, gamla, skalliga, smala, tjocka.
(När jag satte mig i väntrummet första gången var vi väl fem-sex stycken i olika åldrar och storlekar. Hade ett enormt behov att att deklarera att för de övriga att jag mer eller mindre var på studiebesök. Säger väldigt mycket om mig dessvärre.Men det var ändå där jag kom på det där med båten. Som vi alla satt i...)
Och visst. Ingen dans på rosor såklart. Men farligt var det inte.
Det finns en sorts självklarhet i kontakten med De Andra. Något otvunget.
Här skall jag tillbringa ett par dagar i månaden fram till juli.
Då ska tumören (Rose-Maries baby) förhoppningsvis vara förintad av de snälla antikropparna och cellgifterna. Och jag ska va en väldigt väldigt viktig erfarenhet rikare...
Min faiblesse för dödsannonser hade vid otaliga tillfällen fört mig till ovanstående Inrättning.
Via morgontidningen alltså.
Där stod alltsomoftast sist i annonsen:
Tack till Onkologen
Liksom. Då visste man. Hujedamig. Cancer. Obotlig förstås (Tack igen Sally Fields).
Och här vill jag bara breda ut mig en smula över min morbida läggning
(Nej. Inte den).
Har konstaterat att morgontidningsläsningens absolut mest tidsödande del har varit (Plötsligt Botad) genomläsning av samtliga dödsannonser. Som ett tvång nästan. Först kulturdelen, sen snabbt lite födelsedagar för att Finally ägna både frukostägg och ostmacka åt dödsannonserna. Där har jag varit grundlig.
Ja. Och sen hela dramaturgin då.
Allt som är tidigare än 1927 är ok. Eller ja. Mer förståeligt. Lättare att acceptera.
Läser naturligtvis med inlevelse både dikter och anhörigslistan och försöker skapa ett liv av Den Döde.
Snabbt hoppar jag över de som är från femtio och yngre. Ryser till lite och vet att jag snart ska återvända till dessa annonser. Mycket snart. Ska bara samla lite mod först.
Det finns ingen återvändo. Jag läser dom långsamt.
Å nej. Bara förtiotvå. Fasa. Och ännu yngre. Trettisju. Nämen hur grymt får det vara????
Sen barnen... Då är det för jävligt. För. Jävligt.
Särskilt när det står:
Tack till Onkologen.
Jag svettas. Och det beror inte på att mitt the är för varmt...
Hade någon sagt mig för ett par månader sedan att jag av någon anledning skulle komma att ens besöka en så kallad onkolog hade jag skyllt på vad som helst för att slippa.
Svininfluensa. Rabies. Spetälska. Pick One.
Så mitt förhållande till denna instans var förpassad till Skånska Dagbladets söndagsdel (Strax efter Nöje!!!).
Vad var jag så rädd för då?
Skalliga. Utmärglade. Döende. Deprimerande. Skrik av smärta.
Onkolog = Helvetet.
Föga anande jag.
För att gå händelserna en aning i förväg vill jag bara påpeka att jag idag springer som Barn I Huset på onkologen i Lund. Men vi kommer till det.
Första onkologbesöket. Snälla snälla människor. Mottagning. Snäll snäll doktor.
Visst var jag skärrad. Det såg Snällsköterskan som skulle ta tretton prover ur min arma arm.
Då tar det lite tid. Och jag var tvungen att fråga.
"Är det inte väldigt deppigt att jobba på en canceravdelning?".
Hon såg på mig med kloka ögon.
"Vet du", sa hon "Att arbeta här kan nästan jämföras med att arbeta på en, ja ...förlossningsavdelning".
Jag såg bestört ut. Eller jag såg ut som en fågelholk. Tänkte att här måste det ha gått långt ...
Hon fortsatte.
"Människor kommer hit och bär på nåt svårt. Det kan naturligtvis inte jämföras med att bära på ett barn. Men liknelsen finns där. Till exempel ett halvår eller år senare när de lämnar oss med ett nytt liv i famnen. Glädjen är omöjlig att värja sig emot. Det är så befriande skönt att ha varit med i deras process. Att se deras andra chans och vilka insikter man kommit underfund med under den svåra tiden".
"Men" Hon sänkte rösten "Naturligtvis har vi missfall. Självklart går det inte alltid som vi vill. Det vänjer man sig aldrig vid. Den smärtan är outhärdlig. Precis som på förlossningen...".
Och jag förstod. Ynnesten av få arbeta med Liv och Död. Att få vara så närvarande Livet. Jag förstod.
Med dessa värmande ord äntrade jag Behandlingsavdelningen. Jag var Priviligierad.
Skulle inte sova över på sjukhuset överhuvudtaget. Nä. Mer dagbesök. Lite cellgift ja och sen direkt hem. Det underlättade oerhört.
Och se. Behandlingsavdelningen var inte det minsta farlig. Inte det minsta.
Faktum är att det är få ställen jag upplevt en sådan ro på. Nå. Jag skall inte glorifiera men med tanke på vad jag förväntade mig var det icke Gehenna at all. Mer rofyllt som sagt.
Vi sitter där med våra giftpåsar som långsamt droppar ner i venen emedan vi lusläser Svensk Skvaller
(Min cellgiftsgranne, en pigger dam, uttryckte att man orkar liksom inte Noréns Dagbok under behandlingstiden)
Och jag. Som glatt och villigt plöjer Wahlgrensklanen, lite Madeleine, en skvätt Anna Book och lite tragiska, uppslitande kändisskilsmässor kunde bara hålla med.
Tonen känns lättsam. Inga kräkljud (Om ni visste hur långt man kommit med Anti-Må-Illa-Piller!) och skulle det till nöds förekomma en vomering lär det inte vara så märkvärdigt heller.
Alla sitter i samma båt. Alla är olika. Det finns unga, gamla, skalliga, smala, tjocka.
(När jag satte mig i väntrummet första gången var vi väl fem-sex stycken i olika åldrar och storlekar. Hade ett enormt behov att att deklarera att för de övriga att jag mer eller mindre var på studiebesök. Säger väldigt mycket om mig dessvärre.Men det var ändå där jag kom på det där med båten. Som vi alla satt i...)
Och visst. Ingen dans på rosor såklart. Men farligt var det inte.
Det finns en sorts självklarhet i kontakten med De Andra. Något otvunget.
Här skall jag tillbringa ett par dagar i månaden fram till juli.
Då ska tumören (Rose-Maries baby) förhoppningsvis vara förintad av de snälla antikropparna och cellgifterna. Och jag ska va en väldigt väldigt viktig erfarenhet rikare...
tisdag 1 februari 2011
Jag och Havet
Jag är väl inte den förste. Detta väldiga vatten har definitivt haft sina tillbedjare genom historien.
Är väldigt förnöjsam över att ha det i min omedelbara närhet. Bara jag slipper vara på det.
Hursom. Vi har en lång relation, jag och Havet. Som egentligen började först i vuxen ålder. Men som ingalunda varit mindre intensiv för det. Och som ständigt varit en outsinlig källa till läkekraft.
Nu vill jag på intet vis provocera men inser att jag kastar mig rätt in i elden. Okej. Här kommer det.
Jag avskyr Skog.
Precis så kategoriskt och utan pardon. Den något förmildrande varianten skulle då vara en skvätt lövskog som ibland står att finna på nån skånsk plätt. Men redan där börjar jag dra öronen åt mig.
(När jag färdas från Sverige och ner mot Skåne är Hallandsåsen skogsgränsen som får mig att lyfta över vidder och slättmarker och HEMMA!!!)
Det märkliga med detta är att jag faktiskt är född i skog och uppväxt i Skog (Den Analytiske nickar ja...).
Och jag måste medge att denna naturmiljö definitivt skänkt mig filosofiskt och meditativt livsrum. Då.
Men en dag tog det slut. Obönhörligen. Enough is enough.
Den kvävde. Överallt fanns den. Tung och mörk. Ingen vind tog sig ner bland träden. Himlen skymtade blott en aning bland grantopparna. Jag ville ut! Bort!!
Precis som i alla taskiga äktenskap på upphällning gjorde jag som mången annan. Jag var otrogen.
Hittade en Annan. Hittade Havet. Och föll handlöst.
Jag lämnade Skogen för Havet. Samtidigt som jag trädde in i ett helt nytt liv. Så var det.
Förälskelsen var svindlande och huvudlöst galen. Insåg på ett tidigt stadium att detta var för livet!
Att vi naturligtvis skulle ha våra kontroverser men på det hela taget trivas förträffligt tillsammans.
Och så blev det. Jag blev beroende och allt var frid och fröjd.
I början bodde vi tillsammans i Göteborg. Tillvaron var helt fantastisk. Långa klippiga promenader ute på Amundön, söndags-ströv längs Röda Sten, sommarbad på Saltholmen, disiga höstvandringar i fiskehamnen och meditativa funderingar uppe vid Masthuggskyrkan med vidunderlig utsikt ut över Inloppet, ut mot Vinga och världen.
Den finaste tiden var Asperö. Där svanarna guppade i viken utanför glasverandan och fiskebåtarna stävade ut utanför fönstret med sitt rytmiska dunkande vid fyratiden på morgonen. Fullständigt omgiven av hav var jag.
Omsluten. Och saligen välsignad med denna naturkraft som visade sig vara mitt egentliga element.
Men livet är ju inte så enkelt. Vi skulle komma att gå igenom några riktigt mörka perioder, jag och Havet.
Den första och riktigt svåra var septembernatten 1994 när Havet tog en av mina närmsta vänner i Estonias förlisning. Så grymt och oåterkalleligt. Mitt Varför var vanmäktigt och vi genomled en fruktansvärd kris.
Jag bodde i Köpenhamn då. Pendlade med Flygbåtarna däremellan. Och havet var vredgat. Rasande.
Överfarterna turbulenta. Vågorna höga. Jag. Hatade. Detta. Grymma. Vatten.
Det var slut mellan oss. Over and done. Men det märkliga skedde. Det som slutligen fick mig att bearbeta sorgen och tankarna och saknaden var just ...Havet.
Vid Havet längs Langeliniekajen. I Västra Hamnen i Malmö. På de varma stenarna i solskenet. Där.
Hittade vi långsamt tillbaka igen.
Nästa gång vi hamnade i svår kris var i samband med tsunamin Även om jag inte genomled några personliga förluster så gick det inte att värja sig. Strax efter annandagen åkte vi till Spanien för att köra runt i Andalucien några veckor. Vi lämnade Sverige i en nationell kris. En kris som orsakats av Min Kärlekspartner. Jag var skakad. En våg!! En vägg!! Otroligt omöjligt.
Kul tripp. Nja ganska men jag var så fruktansvärt besviken på Havet. Och rädd. Utanför Tarifa tillbringade vi nyårsaftonen på ett ganska tjusigt hotell vid Havet. Hade naturligtvis varit helt outstanding vid ett mer normalt tillfälle. Havsutsikt. Man tackar. Tror till och med att vi drog för gardinerna för att slippa se Eländet.
Det är klart att jag fattar. Fråga fiskaränkorna. Sjömanshustruarna genom historien. Barnen. Familjerna. Jag vet. Havet ger. Havet tar. Så småningom försonas man. Och går vidare.
Idag har vi hittat en varaktig och trygg relation, jag och Havet. Man blir äldre. Man accepterar. Och är oändligen tacksam för underverken som sker i det lilla. Vi bor tillsammans igen. Längst ner på yttersta spetsen i Sverige har Havet fört mig. Som en Språngbräda mot världen. En Utpost. Alltid närvarande. Lugnande. Hetsigt. Blått. Grått. Svart. Ständigt skiftande. Och läkande.
Under våren ska vi ägna mycken tid åt varandra. Vi har slarvat ett tag och behöver hitta tillbaks igen. I helgen som gick hade vi ett par riktigt långa möten och väldigt bra samtal. Vederkvickelsen var omedelbar. Hur kunde jag för ett ögonblick förbise denna kraftkälla?
Det viktigaste är ändå att hitta tillbaks igen.
P S Fick lite dåligt samvete för det dära med Skogen...Att jag var lite dum däruppe i texten. Men tror nog att Skogen hittat nån ny som har mer vett att uppskatta den än vad jag hade förmåga till.
Är väldigt förnöjsam över att ha det i min omedelbara närhet. Bara jag slipper vara på det.
Hursom. Vi har en lång relation, jag och Havet. Som egentligen började först i vuxen ålder. Men som ingalunda varit mindre intensiv för det. Och som ständigt varit en outsinlig källa till läkekraft.
Nu vill jag på intet vis provocera men inser att jag kastar mig rätt in i elden. Okej. Här kommer det.
Jag avskyr Skog.
Precis så kategoriskt och utan pardon. Den något förmildrande varianten skulle då vara en skvätt lövskog som ibland står att finna på nån skånsk plätt. Men redan där börjar jag dra öronen åt mig.
(När jag färdas från Sverige och ner mot Skåne är Hallandsåsen skogsgränsen som får mig att lyfta över vidder och slättmarker och HEMMA!!!)
Det märkliga med detta är att jag faktiskt är född i skog och uppväxt i Skog (Den Analytiske nickar ja...).
Och jag måste medge att denna naturmiljö definitivt skänkt mig filosofiskt och meditativt livsrum. Då.
Men en dag tog det slut. Obönhörligen. Enough is enough.
Den kvävde. Överallt fanns den. Tung och mörk. Ingen vind tog sig ner bland träden. Himlen skymtade blott en aning bland grantopparna. Jag ville ut! Bort!!
Precis som i alla taskiga äktenskap på upphällning gjorde jag som mången annan. Jag var otrogen.
Hittade en Annan. Hittade Havet. Och föll handlöst.
Jag lämnade Skogen för Havet. Samtidigt som jag trädde in i ett helt nytt liv. Så var det.
Förälskelsen var svindlande och huvudlöst galen. Insåg på ett tidigt stadium att detta var för livet!
Att vi naturligtvis skulle ha våra kontroverser men på det hela taget trivas förträffligt tillsammans.
Och så blev det. Jag blev beroende och allt var frid och fröjd.
I början bodde vi tillsammans i Göteborg. Tillvaron var helt fantastisk. Långa klippiga promenader ute på Amundön, söndags-ströv längs Röda Sten, sommarbad på Saltholmen, disiga höstvandringar i fiskehamnen och meditativa funderingar uppe vid Masthuggskyrkan med vidunderlig utsikt ut över Inloppet, ut mot Vinga och världen.
Den finaste tiden var Asperö. Där svanarna guppade i viken utanför glasverandan och fiskebåtarna stävade ut utanför fönstret med sitt rytmiska dunkande vid fyratiden på morgonen. Fullständigt omgiven av hav var jag.
Omsluten. Och saligen välsignad med denna naturkraft som visade sig vara mitt egentliga element.
Men livet är ju inte så enkelt. Vi skulle komma att gå igenom några riktigt mörka perioder, jag och Havet.
Den första och riktigt svåra var septembernatten 1994 när Havet tog en av mina närmsta vänner i Estonias förlisning. Så grymt och oåterkalleligt. Mitt Varför var vanmäktigt och vi genomled en fruktansvärd kris.
Jag bodde i Köpenhamn då. Pendlade med Flygbåtarna däremellan. Och havet var vredgat. Rasande.
Överfarterna turbulenta. Vågorna höga. Jag. Hatade. Detta. Grymma. Vatten.
Det var slut mellan oss. Over and done. Men det märkliga skedde. Det som slutligen fick mig att bearbeta sorgen och tankarna och saknaden var just ...Havet.
Vid Havet längs Langeliniekajen. I Västra Hamnen i Malmö. På de varma stenarna i solskenet. Där.
Hittade vi långsamt tillbaka igen.
Nästa gång vi hamnade i svår kris var i samband med tsunamin Även om jag inte genomled några personliga förluster så gick det inte att värja sig. Strax efter annandagen åkte vi till Spanien för att köra runt i Andalucien några veckor. Vi lämnade Sverige i en nationell kris. En kris som orsakats av Min Kärlekspartner. Jag var skakad. En våg!! En vägg!! Otroligt omöjligt.
Kul tripp. Nja ganska men jag var så fruktansvärt besviken på Havet. Och rädd. Utanför Tarifa tillbringade vi nyårsaftonen på ett ganska tjusigt hotell vid Havet. Hade naturligtvis varit helt outstanding vid ett mer normalt tillfälle. Havsutsikt. Man tackar. Tror till och med att vi drog för gardinerna för att slippa se Eländet.
Det är klart att jag fattar. Fråga fiskaränkorna. Sjömanshustruarna genom historien. Barnen. Familjerna. Jag vet. Havet ger. Havet tar. Så småningom försonas man. Och går vidare.
Idag har vi hittat en varaktig och trygg relation, jag och Havet. Man blir äldre. Man accepterar. Och är oändligen tacksam för underverken som sker i det lilla. Vi bor tillsammans igen. Längst ner på yttersta spetsen i Sverige har Havet fört mig. Som en Språngbräda mot världen. En Utpost. Alltid närvarande. Lugnande. Hetsigt. Blått. Grått. Svart. Ständigt skiftande. Och läkande.
Under våren ska vi ägna mycken tid åt varandra. Vi har slarvat ett tag och behöver hitta tillbaks igen. I helgen som gick hade vi ett par riktigt långa möten och väldigt bra samtal. Vederkvickelsen var omedelbar. Hur kunde jag för ett ögonblick förbise denna kraftkälla?
Det viktigaste är ändå att hitta tillbaks igen.
P S Fick lite dåligt samvete för det dära med Skogen...Att jag var lite dum däruppe i texten. Men tror nog att Skogen hittat nån ny som har mer vett att uppskatta den än vad jag hade förmåga till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)