fredag 6 maj 2011

Den eviga resan

Metaforer i all ära.
Finns inget vackrare än symbolik (nja, nåt kanske).
Men. I ärlighetens namn. Handen på hjärtat.
Börjar det inte gå troll i detta evinnerliga resande???
Lösryckta citat från Allehanda Media (Pick One):
"Det har varit en helt fantastisk resa..."
"Hela processen har varit en resa utöver det vanliga..."
Samt reportern/journalistens skjutjärnsfråga:
"Hur har den här resan varit för dig...??".
Och Så Vidare.

I början så. Schysst liknelse. Man kände "wow, vilken uttryck. Precis så är det ju. En resa. Wow igen".
Och så blev allt en resa.Alla reste. Hela tiden.
Packa. Ge sig av om än lite motvilligt (den Obligatoriska Tröskeln). Kasta sig ut i Äventyret.
Uppleva. Befinna Sig. Och Summera. Man var Framme. Resan var över.
Men wow. Vilken Resa!

Till slut blir det som det alltid blir. Resan förlorar sitt värde. Resan blir tjatig.
Och metaforen därmed urvattnad.
Jag menar. När har man gjort sig förtjänt av resandets allegori?
Efter en tuff arbetsdag? (det ligger i metaforens struktur att resan på nåt sätt ska vara just tuff. Crocodile Dundee liksom). Eller en välbehövlig storstädning?
Jobbig skilsmässa? Vansklig tentaskrivning?


Vilket föranleder mig att kolla lite närmre på min Reslust. Eller rentav Olust.
I synnerhet behöver jag fundera över mina Trösklar.
Tillhör numera kategorin (om det nu finns en dylik kategori...) som får resfeber av att veta att jag ska till Malmö nästa dag (sju mil).
Lite svårare att sova ja. Lite spänd. Jag ska ju till Malmö gubevars.
Vad är då detta för fenomen och hur har det uppstått?

Håller jag på att bli gam...harkel...äldre? Jo. Så är det ju onekligen.
Inser ju att det har en hel del med bekvämlighet att göra.
Ty i aningslös ungdomstid trynades det på tågstationen i Milano, på färjan mellan Brindisi och grekiska fastlandet, i sovsalar på äventyrliga gatuteaterturnéer och varsomhelst där det var mest riskabelt för liv och lem.
Numera måste alla vilda hästar samarbeta för att få mig att övernatta på ett hotellrum utan dusch.
Om man får mig att övernatta över huvud taget. Helst vill jag hem.
Oavsett nattkörning. Hem vill jag.

Som Motvillig Resenär njuter jag av att slippa planera, packa, kolla kartor, beställa tågbiljetter (Ja jag är En Dålig Människa. Sist jag överhuvudtaget åkte tåg var 1995. Jag uppfann Bilen vid den tidpunkten), synka flygtider och leta hotell (sånt gör Rolf. Han verkar tycka det är kul).
Som Gnällresenär skulle jag kunna sluta förflytta mig överhuvudtaget. Bara sitta på arschlet ute på vischan och vegetera.

Men se. Den lätte går inte. För jag tror mig veta att de flesta av oss mår lite bra av att se nåt annat. Jag Själv inkluderad. Få nya intryck. Uppleva. Skakas om lite rentav. Och komma tillbaka.
Då blir det gärna lite småjobbigt ibland. Stenhårda italienska bäddmadrasser (bäddset hemifrån ja. Deras sticks eller luktar frätande tvättmedel), okända destinationer och märkliga matupplevelser.
Riktigt Besvärligt ibland alltså (allting är relativt) men jag gör det ändå.
Paradoxalt nog för att Jag Vill.

Jag vill utmana mig i det läskiga att förlora mina invanda mönster för en tid.
Jag vill uppleva det oväntade. Söka oupplevda upplevelser (Hold your horses. Inte för många. Mer lagoma). Jag vill på nåt sätt utsätta mig för Äventyret om än med dusch på rummet. Det ligger på nåt sätt i Reslustens natur. Nån slags Inre Driv.
Längtan Bort.

Och som om det inte räckte. Eller som om man kom undan. Ack Nej.
För parallellt med detta ibland så nödvändiga resande pågår ju ständigt Den Inre Diton.
Ibland har jag funderat över om listan över mina krav på bekvämligheter har expanderat till följd av att Den Inre Resan blivit snårigare med åren?
Vågat sig på att dyka på djupare vatten. Gett sig ut på savanner där vilda djur lurat i buskarna. Gungat över mörka hav i stormbyarna. Orienterat sig i ogenomtränglig dimma i de djupa skogarna. Sökt svaren på Eviga Frågor. Och ibland nöjt sig med att det inga svar finns att få.
Bara frågor.

Äventyret jag sökte i sorglös ungdomstid (Sorglös??? Du skojar?) har med åren till viss del ersatts av de oundvikliga strapatserna som pågår inom oss. Inom mig. För jag kommer inte undan. Inte ens på vischan.
I synnerhet inte på vischan.

Minns Drömmarna. Flytta till Österlen (Kunde lika gärna ha varit Åka till Sydamerika). Bo i Natur. Ha Tid. Låta Tankarna Flöda Fritt. Jo. Så var det. Också.
Minns också de första årens Obarmhärtiga Utsatthet.
Ödsligheten på vintrarna. Oundvikliga insikter efter sammanträffanden med inte fullt så angenäma sidor hos sig själv. Och känslan av att det inte fanns någonstans att gömma sig.
Antingen stod man ut. Gick över Tröskeln. Eller så kunde man dra.
Vi stannade. Snacka om Resa.

Denna vinter har varit värsta Trippen. Solskensdagarna färre än vanligt. Det har stormat och blåst. Ibland har jag hittat lä på de mest oväntade ställen. Skådade land för en tid sedan och flyter nu långsamt mot grundare vatten. Destinationen är siktad. Ser fiskebyn i fjärran och hoppas på lugna dagar på ett pensionat invid hamnen. Ett rum med duschmöjligheter. Inte mer än så.
Men med möjligheter att pusta ut.
Havet har helt enkelt varit för våldsamt.
Men vilken Resa!
Wow.

2 kommentarer:

  1. Ja du Calle, vad är egentligen det bästa med att resa? Planeringen inför resan, själva resan eller när man kommer hem? För min del tror jag det är att vara hemma igen. Man har blivit lite rikare i sitt sinne och njuter av det underbara man har här hemma. Tvärtemot dig har jag fått lättare att resa utan att få resfeber ju äldre jag blivit. Tidigare var jag inte rolig att leva med dagarna före en resa det kunde räcka med en tur utanför kommungränsen och tre dagars migränen slog till.
    Den här våren har jag precis som din Rolf varit medresenär med min Lars. Det är en resa jag inte har planerat men vissa saker har man inget val över. Lars resa var mer handgripligt borttagande av den objudna gästen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ingen av oss behöver göra den resan igen.

    Många härliga vårKRAMAR från ett underbart vackert Värmland Anita

    SvaraRadera
  2. Nä. De där resorna kan man vara förutan. Hoppas det går/gick bra för Lars.
    Nu börjar man onekligen längta efter en ordentlig resa. När jag slutligen skuttar i nån italiensk pool eller Medelhav ska jag då inte ha nåt större problem med att stanna där ett tag...

    SvaraRadera