tisdag 22 mars 2011

Djurarsenalen

Tror ingen av oss egentligen vet hur det gick till.
Plötsligt var de bara där. Alla djuren.
Visst insåg vi att flytt till landet innebar möjligheten.
Här kunde hundar springa lösa och eftersom det första huset låg avsides kändes det tryggt med två stora svarta hundar på gården
(att dessa exemplar glatt och villigt skulle följa med första bästa Hundstrimlare är ju inget som illvilliga yxmördare och inbrottstjuvar vet per definition).
Dessutom var Gösta, den självutnämnde Väktaren, begåvad med ett mörkt och hotfullt skall som han praktiserade dagligdags under sina tio levnadsår. Ofta med falskt alarm men för säkerhets skull - bättre med ett antal skall för många än inga alls.

Råttor och möss avgjorde. Katterna gjorde sitt intåg.
Dessa var helt borträknade från början eftersom Rolf var Gravt Allergisk.
Minsta åsynen av en kattrumpa innebar en Nära-Döden-Upplevelse så dessa djur var alltså uteslutna.
Ja. Ända tills Råttan Barbro flyttade in. Efter det höll vi rådslag.

Hur stor var sannolikheten att Rolf skulle kvävas i en astmaattack??
Ganska stor var vi överens om.
Nästa fråga. Hur kul var det att leva på landet med möss och råttor??
Det alternativet vann.
Rolfs allergi fick offras. Ystads lasarett låg blott åtta minuter från huset.
Det var värt ett försök.

Så kom alltså Hilding och Gottfrid. Från början var det meningen att de skulle bo i uthuset.
Det gjorde dom. En vecka.
Därefter satt de fastlimmade vid Rolf - Allergikern - så fort han placerade sig i ett soffhörn.
(Så har vi det. Kolla på film till exempel. Rolfs soffhörna är full av klättrande djur som klänger på honom för att få bästa platsen. Hundar och katter slåss om gunst och bästa plats. Vid min soffhörna sitter - jag. Den stränga. Alone. Suck.)
Allergi botad alltså. Gott så.

Höns skulle vi ha! Vaggande djur som tultade runt på gården kändes som ett måste.
Men eftersom vi inte hade någon uthusdel att tala om fick det bli Lösning Lekstuga för deras del. Brahmatuppen Scheike flyttade in med sina pullor och levde ett sorglöst liv i det dragiga huset i flera år.
Ingen klagade. På vintern frös deras vatten och de klampade tappert omkring i snön med sina fjäderbehängda ben. Ägg producerades för hemmabruk och så fort vi kom över en kul höna med nån tofs eller hatt fick denne flytta in.

Som Gunvor till exempel. En liten trogen höna som följde efter oss och snackade var vi än gick.
Pratet tycktes aldrig ta slut. Hon var dessutom övertygad om att vi förstod varje...vad säger man - Ord? 
Och vi låtsades ja. Vi var ju vana. Tanten i huset vid brevlådan snackade ju Tomelilladialekt.
Snarlikt Gunvors, på nåt vis.

Så blev hon sjuk. Den arma. Kunde inte gå längre. Och Rolf satte Gunvor i framsätet och for förtvivlat till veterinären i Ystad. Men icke. Det fick bli avlivning med spruta. Utan kostnad sa veterinären. Ty detta var första gången han hade fått äran att avliva en höna. Brukligt var ju yxa och stupstock. Inte för oss.
Gunvor var ju familj.

En minigris??? Tja. Varför inte?
Inför Sifs ankomst byggde vi ett litet träslott med tinnar och torn. Såklart att en grisprinsessa ska bo ståndsmässigt. Träslottet fick bli grannhus med hönshuset och en liten mindre by trängdes nu på parkeringsplatsen. Sif flyttade in men kändes lite ensam så Jutta införskaffades relativt snart.
Allt var frid och fröjd.

Tills stormarna och orkanerna drog fram.
Hela djurbyn hotade att lyfta som Mary Poppins eller Dorothy från Oz.
Vi var skräckslagna och djuren också. Då insåg vi.
Vi måste köpa en gård till djuren. En riktig. Med lagård till.
Skitsamma att vår skånelänga var fullständigt nyrenoverad efter sex slitsamma år. Strunt i att vårt nyrenoverade kök med öppen spis aldrig fick tas i bruk eller att vårt Badkapell skulle lämnas.
Djuren behövde lagård.
Punkt slut.

Så blev vi med gård. Och djurarsenalen växte.
Får och get. Ponnyhästar. Och alla hade de ett gemensamt.
De var gamla, slitna och lite plågade. Hästen Fia-Lotta var tjugofem och förmodligen svårt misshandlad under sitt liv. Nu fick hon ro. På en av de omhändertagna tackorna fann vi ett hårt åtdraget hundhalsband under den aldrig klippta fårullen. Nu kunde hon andas igen.
(Lika fascinerande varje vår när fåren klipps. De känner inte igen varandra som nyklippta. Alla tackorna virrar runt och letar efter sina gamla långhåriga polare. Ibland står de och krafsar i den gamla klippta fårullen i sitt sökande)

Vi fick en gris till. Harrysson. Som bott i Stockholm och haft T-shirt. Och i vår kommer två ridhästar att flytta in. Katterna i stallet varierar i antal. Påfåglar kommer och påfåglar äts upp av rävar.
Frihetens pris. Begravningsplatsen uppe vid hagarna vittnar om tidens gång. Trotjänare dör och nya kommer till. En ständig rörelse.

Vi delar numera säng med tvenne franska bulldoggar som fiser, snarkar och brottas i sömnen.
De stora svarta New Foundländarna vaktar gården.
Hönsbeståndet måste uppdateras. Suget efter lite Alpackor är stort. Det räcker med en bild på dessa djur så faller man handlöst.

Att omge sig med arsenalet är läkande. Studera höns kan man göra i timmar. Ingenting händer. Men ändå lika meditativt. Att bara studera. Samma med hundar som leker, hästar som bockar sig i vårsprång i hagen och får som stapplar ut på ängarna efter vinterns isolering.
Djur som bara är. Utan att bry sig det minsta om varför.
En rikedom att få leva och bo bland dessa varelser.
Utan tvekan.

2 kommentarer:

  1. Åh som jag skrattar! Calle du är fantastisk med ditt skrivande!/ Kramar AnnaJanna

    SvaraRadera
  2. Alpackor! Jaaaaaaaa, klart ni ska ha såna! Otroligt charmiga djur, vänta bara tills jag också får en Gård..... tills vidare får jag nöja mig med hund i huset, en inackorderad häst och snart två inackorderade höns.

    SvaraRadera