Duracellkaninen

För första gången på flera år har jag alltså fri tillgång till ledig tid.
Detta innebär sova till halv tolv. Masa sig upp. Äta frukost och läsa tidning fram till eftermiddan.
Ta en lur ovanpå sängen. Vakna framåt kvällen. Äta lite kvällsmat. Kolla på TV eller läsa en bok.
Slänga sig i bingen framåt elva och njuta tanken av loja, lata dagar.

Ha ha, You wish. Inte en dag sedan min påtvingade ledighet har tillbringats på ovanstående sätt.
Även om det hade behövts. Och det beror inte på att jag är ett Strävsamt Dukto.
Snarare på att jag har en tröttsamt Driv Insides som måste stävjas varje gång det skas ner i nån slags varv för att återhämta nödvändig kraft.
Eller med andra ord:
Jag Står Inte Ut Om Ingenting Händer.
Trum trum med fingrarna. Dam di dam di Gud så trist va kan man hitta på?
Ungefär så.

Denna gången har jag utmanat mig. Ty denna Sjukdom som jag råkat snubbla över kräver ibland lite vila.
Blodkroppar behöver laddas för att orka fajta. Celler ska förnyas (nu hittar jag bara på. Har ingen aning om vilka konstiga saker som sker i kroppen vid detta slag) och gammalt mög (tumör) ska hottas ut.
Cellgiftsbehandling tär och vila och Långsamhetens Lov är att prioritera.

Okej. Okej. Jag ska. Jag ska. Och jag gör för tusan.
Jobbar ju inte. Inte sådär jobbar i alla fall. Liksom går upp och jobbar.
Nä. Jag är ledig. Sjukskriven. Måste Ta Det Lugnt.
Hur kan det då komma sig att varje dag bara svischar förbi?
Hur kan det då komma sig att man (jag) känner sig Ständigt Upptagen?
Hur kan det då komma sig att jag säger:
"Nä. Inte denna veckan. Den är full. Vi provar nästa"?

Svaret är Enkelt.
Därför Att Det Är Sådan Jag Är.
Det är då jag lever. Och fick jag inte leva som jag ville vore det inget liv. För mig.
Det är så det är.

Vilket inte behöver vara liktydigt med Stress och Hinna. Inte alls. Det var det för mycket av innan sjukdomen. Alldeles för mycket. Och det är liksom risken med detta Driv. Att man förblindas. Går in i stress.
Då rasar det fullständigt. Förr eller senare.
Där ligger min utmaning. Att passa mig noga.

Så vari består den där nödvändiga vilan? Hur hämtar man då upp sina sinande krafter?
Jag trodde länge att kombinationen Strand och Drink kanske var lösningen?
Hängmatta? Divan och Pralin? Sommaräng och Grässtrå? Filthatt?
Får fullständig Trökslag av alla ovanstående alternativ. Dör hellre en alldeles för tidig (Där tog du chansen. Du är i en ålder man mycket väl kan falla av pinn utan att det upplevs som tragiskt) död än att ledas ihjäl på nån Trång Badstrand.
Men lik förbannat.

Vila måste jag. Och hur går det då? Svar Inget Vidare. Eller ska jag kanske ändra mig där och försöka kolla på skillnaderna?  Försöka se den kvalitativa förbättring på Vilfronten som jag trots allt tillgodogjort mig under dessa månader? För återigen? Måste vila innebära Platt Fall På Rygg?
Tror inte det.

Måhända vilar jag när jag företar mig dessa långa promenader på stranden? Definitivt. Även om det för mig innebär Vardagsrutin så skäms jag vid tanken på att jag överhuvudtaget benämner denna företeelse som ett Måste. Därefter är Dagen Oftast Full. Som dagar oftast är. Mitt I Livet.
Det grejas med gård och djur, handlas, städas, planeras, fikamöts, visioneras
(Ja. Jag ska så småningom jobba också), Myndighetsförklaras (skatterevision pågår), husprojekt ska säljas, renovering pågår, pysslas, grejas, fejas och lunkar på Som Vanligt. Glömde sjukhusresor, behandlingar och lite sånt som hör cancern till förstås. Men det tycks ju också få plats i vardagen. Gott så.

Allt detta ovanstående gör mig till en Välmående Människa (Ta bort skatterevisionen). Så vill jag leva och så måste jag få leva. Järn I Elden liksom. Tummen har inte suttit i arschlet en enda dag i mitt liv även om jag ibland hade behövt en stor kork i baken.

Har ett starkt minne av min stökiga högstadietid. Under några år var jag Oregerlig och Obstinat. Ifrågasatte och var Allmänt Skitjobbig. Alla lärare tyckte jag var pest. Min käft var välsmord och elak. Det var mitt vapen som jag använde i tid och otid när en redan fallen lärare behövde trackas. Jag var naturligtvis fullständigt förvirrad och mådde skit. Kunde bara inte kanalisera det.


Jag kallades till Klassförestånderskan. En ung modern kvinnlig lärare.
Nu skulle det Skällas Ut. Utdelas Reprimand. För tusende gången.
Istället tittade hon mig djupt i ögonen och sa:
" Din Aptit På Livet kommer att vara din största tillgång. Se bara till att du fokuserar den på saker som för dig Framåt. Inte Bakåt och Inåt".
Även jag som Normalkorkad fjortonåring kunde ta till mig dessa vackra visdomsord på vägen. Som jag haft en enorm nytta av.

Min aptit på livet har ibland velat för mycket. Samtidigt.
Och således för mig bakåt istället för framåt. Såklart.
Att fylla sin dag med viljesaker måste inte betyda oj-oj-vad-jag-är-stressad-då. Men så kan det snabbt bli.
Och nu är jag återigen ute på isen och kanar.
Nu behöver jag fundera över Valen.
Är agendan full av Lust eller Förpliktelse?
Behöver jag lägga in vilostunder, meditationer, tystnad och eftertanke?
Svar Ja.
Trist Nog.

För väl där nere. I det meditativa varat (flummigt men sant) råder insikter, närvaro och nödvändig återhämtning. Jag vet ju det. Jag har insikten.
Men ibland är det så mycket roligare att flänga runt, planera möten, fika med massa vänner, äta semlor och babbla!