Tapperhet. I all ära. Men hade någon stackare mer än Rolf och småhundarna fått skåda denna Vrede som uppenbarade sig under kvällen så hade denne någon ordinerat tvångströja.
Samt utan åthävor inkluderat en fem-sex vitklädda Vårdare.
Överjordisk. Vrede alltså. Startade lite smått på väg från Malmö ut mot Österlen. En lätt irritation över pannbenet. Eller strax bakom. Eller nåt.
Okej. Okej. Alla är himla bra på onkologen i Lund men jävlar vad det ska stickas och karvas och slangas och rotas i kroppen. Var man sig i världen vänder finns alltid nån slags skalpell beredd att hugga nånstans.
Till slut blir man immun.
Not! Men man tror. Fast kroppen vet bättre.
Det gamla köttet vet när det drar ihop sig till Tortyrkammare. Och reagerar därefter.
När de värsta nålarna och knivarna uppenbarar sig är det farligt nära att följa kroppens uppmaning och utbrista:
"Nej! Nej! Ta inte den kniven! Jag väljer ...Papegojpinnen istället. Eller ja, sådär en tjugo minuters skendränkning! Vad som helst!"
Ungefär så. Visst. Lätt överdrift. Kan lätt hemfalla åt detta ja, men det känns åtminstone så ibland. Ofta.
Och denna afton, i vredens tecken, påbörjades alltså med en biltur i solsken på väg hem efter några dagars gissling bland vassa instrument. Sikten var klar. Vinden svag sydvästlig och framför mig låg en räcka dagar av loj avkoppling från akut cancervård. Om jag inte vore så förbannat irriterad.
Okej. Jag var nog trött. Inte så konstigt. Har hänt mycket. Big Race. Får nog sova en stund när jag kommer hem. Och det fick jag. Skönt. (Efter en semla)
Till dess att jag Vaknade ja. För då var det Inte Nådigt. Finns icke svordomar uppfunna för att gestalta detta vare sig live eller via bokstäver.
Allt började med att en av hundarna satt och skällde utanför fönstret.
Liksom. Hundar skäller. Det händer. Ingen stor grej egentligen men denna sena eftermiddag tycktes det reta mig nåt alldeles våldsamt.
Försökte med en lätt knackning. Brukar hjälpa. Den påkomna hunden brukar då moloket tystna och lägga sig förnöjsamt ner över att ha fått en gnutta uppmärksamhet inifrån Människobostaden.
Inte denna förkväll. Hojtandet fortsatte. Vreden steg i min torterade kropp och PANG!!!
Ja. Ni läste rätt. Inget jag är stolt över men där gick rutan!
Hunden tystnade förstås. Blodet flödade från min uppretade hand och ja, vad gör man???
Man. Plockar. Upp. Glas.
Vid det laget var Fan Lös och inget kunde längre hejda Flodvågen.
Allt. Och jag menar allt var därefter åt helvete! Har sällan känt en sådan fruktansvärd ilska. Över liksom vaddå? Ett hundskall??? Eller???
Och inte hade jag någon som helst nytta av min dyrbara Terapeututbildning. Var fanns den när den behövdes som bäst??? (Jag ser nog hur ni nickar nu. Jaja. Där kom den reaktionen liksom. Eller hur? Men jag lovar och svär. Det var nåt annat.)
Det var bara så för mycket av allt och ont i det såret och strama i det såret och vad är det för jävla hål i ryggen som värker och jag mår ju Fan sämre nu än jag gjorde kring nyår. Hjälp! Jag går BAKÅT!!!
Insåg att jag hamnat i ett Bakslag. Eller ja. Det insåg jag inte alls. Inte förrän aftonen övergått i tidig natt och tankarna har en tendens att klarna. Ty här finns mycket matnyttigt att gotta sig i innan vi kommit så långt.
Kände inte igen den där Furien som satt på sängen och gormade över allt. Allt. Till exempel har Bulldoggar en förmåga att låta som dammsugare när de vistas på golvnivå. Tålde naturligtvis inte detta. No Way.
Som Enväldig Despot lyddes minsta vink (Har jag nämnt att jag av någon märklig anledning förtjänat den mest kloka och tålmodigaste mannen på detta klot?) från djur och människor. Furien rasade och skällde. Som tur var över företeelser. Mest över onkologen i Lund som jag all of a sudden hyste en Mycket Kritisk Inställning Till (???!!!). Dont Ask.
Galningen Var Lös.Där har ni hela Skröpligheten. Så var det. Så mycket för det Oraklet...
Men nu kommer en mycket intressant del. Mycket intressant. Som skulle få vilken Anti-Knarkorganisation som helst att klappa i händerna av hänförelse! Mycket riktigt. Jag var helt enkelt Duktigt Abstinent!
Suck. Hur mycket hade tryckts i mig egentligen??? Få se. Ett flertal dagar med mängder av Cortison. (Prova nån gång. Man blir väldans PIGG!). Jaha. Och så har vi Morfinsprutorna. En Fröjd skulle jag säga. Och den där genomskinliga vätskan jag fick igår innan Benmärgsprovet! Den som fick mig att undra varför de inte spelade nån schysst musik i Undersökningssalen...? Och ja. Sömntabletterna. Jamen sömntabletter??? När har jag behövt det?? Och varför knaprade jag dom nu? Känns som om det gått av bara farten. Gapa och svälj. In med den ena smärtstillande-narkotiskt-centralstimulerande tablett man någonsin kommer över.
Hänger ni med? Jag undrade. Varför var jag lite Grinig? Typ.
När nu stjärnorna tindrar däruppe på natthimlen och andningen återhämtat sig inser jag i all stillsamhet att
detta kommer att bli en lång tripp med många kurvor.
Tråkigt lär det ju aldrig bli.
torsdag 27 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
Vardagsreflektioner
Alla går till sitt. Tågen går som vanligt. Snön håller sig borta. En måndag är en måndag och ingen annandag. Sopåkarna kommer på tisdagar istället för lite hursomhelst.
Det är så vilsamt.
Jag vet ju vad jag skall pyssla med ett tag. Känns ju bra för ett Kontrollfreak.
Behandlingarna har börjat. Onkologen i Lund är ett paradis. Alla är SNÄLLA.
Och, som jag hoppades, positiva och förhoppningsfulla.
"Vi löser detta". Honungsgriljerade ord för en Hypokondriker.
Jag kan alltså i lugn och ro hänge mig åt Vardagsreflektioner. En lyx.
Reflekterar över det mesta som kommer i min väg
Reflekterar naturligtvis över detta Lunds sjukhuskomplex som i alla fall i deckarböckerna kallas Blocket.
Här vill jag tillägga att med en färsk cancerdiagnos i medvetandet utlöses automatisk Röntgenblick. Man ser allt. En tomat är inte längre en tomat. En tomat är Efter Cancerdiagnostiken en lätt oval, ganska klarmoget exemplar med en ton av ett gulskimrande inslag på ovansidan strax bredvid stjälken som i sin tur etcetera.
Innan jag återvänder till Blocket ska jag berätta vad jag menar.
Morgontidningen skall hämtas. En ritual som jag har ägnat mig åt i åratal. Både före och efter Diagnos.
Normal Morgontidningshämtning:
Vakna sur. Sega sig upp. Konstatera kyla. Väcka tröga lata Bulldoggar. Bära en styck i taget ner för trappor. Inse att Bulldoggarna är för feta och fiser i varje trappsteg. Skälla på Bulldoggar som gömmer sig under bord för att slippa gå ut. Ta på sig jacka. Hota Bulldoggar som nu motvilligt hänger med. Hämta stora New Foundlandshundar som absolut inte vill gå ut. Baxa ut dessa på gården. Räkna in alla fyra och börja Helvetespromenaden mot postlådan. Skrika i stark motvind efter halva sträckan.
" Ja men kom då för fan! Det är liksom meningen att ni ska skita på den här turen och inte sitta kvar och glo efter mig!!!".
Kallt och jävligt och brevlådan är ...TOM. Blodsmak i mun men ändå en viss adrenalinkick över att få ringa och sarkasma till Tidningsbärarna. Sånt kan pigga upp.
Normal Morgontidningshämtning Efter Cancerdiagnostik:
Vakna. Reflektera. Lyssna lite. Undras om de små Grisflickorna sover. Snarkningar hörs. Får väcka dem lite varsamt. Bära försiktigt. En i taget, Hoppsan. Där tror jag lilla Margot har lite ont i magen ja. Får skynda oss ut. Gosa lite på köksgolvet så att man inte fullständigt chockerar de små liven när de möter kylan därute.
Hämta trötta New Foundlandsdamer. Väcka lugnt. Långsamt hjälpa dom ut på gården.
Larva sig lite så att alla fyra känner en starkare motivation inför den friska morgonpromenaden. Glada tillrop och alla följer med som en liten Dagisgrupp.
Det blåser! Skönt att man kan vika upp kapuschongen över huvudet. Blir som ett mysigt varmt tält därinne. Det är ljusare idag. Den där molnformationen ser häftig ut med sina rosaröda stripes på sidorna. Små smältvattensrännilar rinner över vägen. Vittnar om vår. Ah...där! Vid vägkanten ett par små outslagna snödroppar. Luktar lite gris från Grisfarmen. Friskt. På nåt sätt. Skuttar över pölar. Når postlådan som är ...tom. Jaha. Bara det inte hänt Tidningsbäraren nåt? Får ringa och fråga...
Jaha. Och på den vägen är det. Alltsomoftast. Just nu. Kan ju låta fullkomligt odrägligt i ett otränat öra men faktum kvarstår. Humöret är bättre. Ty dessa Röntgenglasögon kopplas på vare sig man vill eller inte.
Ser allt. Hör allt. Häpnar över det mesta. Nu tror väl Cynikern i mig att ingen Vettig Människa kan springa runt i tillvaron som en lallande Julie Andrews i tid och otid. Balans sökes och gives efter rätt sinom tid.
Men At The Moment njuter jag rätt bra av denna nya världsbild och ser onekligen fram emot vårens första tussilago. Ni Fattar? Typ Vem-Är-Det-Som-Ligger-I-Diket-Därborta???
Över till Blocket. För på samma sätt som Skönheten uppenbarar sig i sin nya skrud är Fulheten inte långt borta. Och jag säger Blocket igen. Ever been to Öst-Berlin???
Jamen vad är det frågan om? Vem, och jag säger bara VEM ritade denna byggnad? Och exakt VAD tänkte vederbörande på då? Jamen hur GRÅTT kan det bli??? Och slutligen: Hur SJUK blir man inte??
Jamen snälla Region Skåne! Nån slags ...färg...eller nåt. Behöver ju inte Flower-Powera eller Graffiti men NÅT som åtminstone gör att man får HOPP om att det GÅR att överleva Lunds Universitetssjukhus ÄVEN med en taskig MENISK i knät (För det är väl där dom sitter väl?)
Sånt ser man också nämligen. Och chockeras över. Eller ja, förundras åtminstone.
Och det sjukaste av allt. I fyra (4) dagar har jag inhandlat ICA-Favoritens färdiggrillade kycklingar.
Rafsat ur paketet, ner på tallriken, knäckt benet, tagit tuggan, stannat upp och vänt mig till Rolf i ett euforiskt:
"Jamen så jävla gott!!!! Har aldrig ätit nåt godare!!! Måste va nån ...GRILLKRYDDA....som sätter det här otroliga piffet!!!!"
Ja. Som ni märker. Jag VARDAGSREFLEKTERAR för närvarande. Pendlar lite till Lund. Och har det på det stora hela rätt bra. Oj. Vad gräset har blivit grönt utanför fönstret...
Det är så vilsamt.
Jag vet ju vad jag skall pyssla med ett tag. Känns ju bra för ett Kontrollfreak.
Behandlingarna har börjat. Onkologen i Lund är ett paradis. Alla är SNÄLLA.
Och, som jag hoppades, positiva och förhoppningsfulla.
"Vi löser detta". Honungsgriljerade ord för en Hypokondriker.
Jag kan alltså i lugn och ro hänge mig åt Vardagsreflektioner. En lyx.
Reflekterar över det mesta som kommer i min väg
Reflekterar naturligtvis över detta Lunds sjukhuskomplex som i alla fall i deckarböckerna kallas Blocket.
Här vill jag tillägga att med en färsk cancerdiagnos i medvetandet utlöses automatisk Röntgenblick. Man ser allt. En tomat är inte längre en tomat. En tomat är Efter Cancerdiagnostiken en lätt oval, ganska klarmoget exemplar med en ton av ett gulskimrande inslag på ovansidan strax bredvid stjälken som i sin tur etcetera.
Innan jag återvänder till Blocket ska jag berätta vad jag menar.
Morgontidningen skall hämtas. En ritual som jag har ägnat mig åt i åratal. Både före och efter Diagnos.
Normal Morgontidningshämtning:
Vakna sur. Sega sig upp. Konstatera kyla. Väcka tröga lata Bulldoggar. Bära en styck i taget ner för trappor. Inse att Bulldoggarna är för feta och fiser i varje trappsteg. Skälla på Bulldoggar som gömmer sig under bord för att slippa gå ut. Ta på sig jacka. Hota Bulldoggar som nu motvilligt hänger med. Hämta stora New Foundlandshundar som absolut inte vill gå ut. Baxa ut dessa på gården. Räkna in alla fyra och börja Helvetespromenaden mot postlådan. Skrika i stark motvind efter halva sträckan.
" Ja men kom då för fan! Det är liksom meningen att ni ska skita på den här turen och inte sitta kvar och glo efter mig!!!".
Kallt och jävligt och brevlådan är ...TOM. Blodsmak i mun men ändå en viss adrenalinkick över att få ringa och sarkasma till Tidningsbärarna. Sånt kan pigga upp.
Normal Morgontidningshämtning Efter Cancerdiagnostik:
Vakna. Reflektera. Lyssna lite. Undras om de små Grisflickorna sover. Snarkningar hörs. Får väcka dem lite varsamt. Bära försiktigt. En i taget, Hoppsan. Där tror jag lilla Margot har lite ont i magen ja. Får skynda oss ut. Gosa lite på köksgolvet så att man inte fullständigt chockerar de små liven när de möter kylan därute.
Hämta trötta New Foundlandsdamer. Väcka lugnt. Långsamt hjälpa dom ut på gården.
Larva sig lite så att alla fyra känner en starkare motivation inför den friska morgonpromenaden. Glada tillrop och alla följer med som en liten Dagisgrupp.
Det blåser! Skönt att man kan vika upp kapuschongen över huvudet. Blir som ett mysigt varmt tält därinne. Det är ljusare idag. Den där molnformationen ser häftig ut med sina rosaröda stripes på sidorna. Små smältvattensrännilar rinner över vägen. Vittnar om vår. Ah...där! Vid vägkanten ett par små outslagna snödroppar. Luktar lite gris från Grisfarmen. Friskt. På nåt sätt. Skuttar över pölar. Når postlådan som är ...tom. Jaha. Bara det inte hänt Tidningsbäraren nåt? Får ringa och fråga...
Jaha. Och på den vägen är det. Alltsomoftast. Just nu. Kan ju låta fullkomligt odrägligt i ett otränat öra men faktum kvarstår. Humöret är bättre. Ty dessa Röntgenglasögon kopplas på vare sig man vill eller inte.
Ser allt. Hör allt. Häpnar över det mesta. Nu tror väl Cynikern i mig att ingen Vettig Människa kan springa runt i tillvaron som en lallande Julie Andrews i tid och otid. Balans sökes och gives efter rätt sinom tid.
Men At The Moment njuter jag rätt bra av denna nya världsbild och ser onekligen fram emot vårens första tussilago. Ni Fattar? Typ Vem-Är-Det-Som-Ligger-I-Diket-Därborta???
Över till Blocket. För på samma sätt som Skönheten uppenbarar sig i sin nya skrud är Fulheten inte långt borta. Och jag säger Blocket igen. Ever been to Öst-Berlin???
Jamen vad är det frågan om? Vem, och jag säger bara VEM ritade denna byggnad? Och exakt VAD tänkte vederbörande på då? Jamen hur GRÅTT kan det bli??? Och slutligen: Hur SJUK blir man inte??
Jamen snälla Region Skåne! Nån slags ...färg...eller nåt. Behöver ju inte Flower-Powera eller Graffiti men NÅT som åtminstone gör att man får HOPP om att det GÅR att överleva Lunds Universitetssjukhus ÄVEN med en taskig MENISK i knät (För det är väl där dom sitter väl?)
Sånt ser man också nämligen. Och chockeras över. Eller ja, förundras åtminstone.
Och det sjukaste av allt. I fyra (4) dagar har jag inhandlat ICA-Favoritens färdiggrillade kycklingar.
Rafsat ur paketet, ner på tallriken, knäckt benet, tagit tuggan, stannat upp och vänt mig till Rolf i ett euforiskt:
"Jamen så jävla gott!!!! Har aldrig ätit nåt godare!!! Måste va nån ...GRILLKRYDDA....som sätter det här otroliga piffet!!!!"
Ja. Som ni märker. Jag VARDAGSREFLEKTERAR för närvarande. Pendlar lite till Lund. Och har det på det stora hela rätt bra. Oj. Vad gräset har blivit grönt utanför fönstret...
lördag 22 januari 2011
Att tåla mod
Januarinatt. Det brusar svagt nerifrån havet. Stilla, lugnt och rytmiskt. Lugna andetag från det stora mörka vattnet på andra sidan kullen. På natthimlen skymtar ett svagt ljus när månen försöker ta sig igenom dimslöjorna. Glimtvis. Luften är råkall med ett tydligt löfte om annalkande vår. Den karaktäristiska fuktiga skånevintern bryter igenom med sitt förebud. Vi ser tecknen. Dag för dag. Varje dag alltmer ljus. Långsamt och tålmodigt.
Att tåla mod.
Vad är det att vara modig?
Har nog alltid upplevt mig som en harig mes. Jo. Så är det.
Kan gå hur långt tillbaka som helst. När jag var liten och skulle sova borta hann kompisarna knappt somna innan jag rusade hem med svansen mellan benen. Nesan var naturligtvis lika svår att kommentera när den soliga morgonen uppenbarade sig och jag skulle (måste) gå tillbaka och förklara mig. Sömndruckna små barnansikten tittade förvånat upp från sina sovsäckar när jag smyger in i kojan/källarrummet/tältet och desperat försöker sälla mig till lögnen om att ha närvarat. Hela natten ja.
" Haha. Gick du hem i natt?!" Alla på helspänn.
" Näe". Idiotlögn. Ingen täckning. " Jag skulle bara ... kolla en sak hemma och sen blev jag så trött såatte jag somnade till lite och..."
" Du var mörkrädd!!! " Got me.Förnedringen var total.
And the rest is silence.
Sålunda kom jag att hata all form av lägerverksamhet för resten av mitt liv. Fullständigt avskyr våningssängar, fisande rumskompisar, sömnmummel, snarkningar och noll integritet.
I skolan, på arbetsplatser och föreningsliv har detta fenomen uppstått allt som oftast.
Man ska på läger. Man ska belönas med ett läger.
Glädjetjutet låter inte vänta på sig. En fullkomlig eufori av illvrål genomsyrar mötesrummet.
VI SKA PÅ LÄGER! Sova över! Grilla!! Tipspromenad!!! Umgås! Skogspromenader!!!!! Charader!!!!!!
ALLA är glada. Jag fryser till is.
Desperat försöker jag leta leta snabbt snabbt.
" Jätteroligt hörrni. Och vi förtjänar verkligen att slappna av tillsammans, alla trettiotre, men tyvärr är jag redan tvärbokad den helgen. Men jag tycker appselut ni ska åka och..."
Då kommer det. Alltid.
" Jamen då tar vi det helgen efter!!! Funkar det för alla?".
Alltid samstämmigt JA. JAJAMENSANN! INGA PROBLEM!
Hatar det. Därför att jag faktiskt blir rädd. Känner mig inträngd. Ofri. Låst.
Och vad gör man då då? Jo. Man skäller ut sig själv. Varför oh varför är det bara jag som tycker det är himla obehagligt med tjugofyratimmars gruppbildningar??? Varför är jag så MESIG???
Och spiralen går nedåt och nedåt...
Höjden av kaxighet är att "dra utomlands" alldeles själv. Alltid hittar man nån att liera sig med och tänk vad skönt att bara slappa på en strand, läsa en bok och rå om sig själv lite. Helt ensam. I tre hela långa sköna veckor. Ha ha. Kommer inte att hända. Med undertecknad alltså. Skulle förmodligen redan första kvällen ringa långa dyra samtal med vännerna därhemma (karska upp mig så de inte genomskådar den brutna rösten) och förmedla att " Jodå, verkar jättehärligt här men nu har min stortå inflammerats och det finns ju ingen sjukvård här på Sicilien så resebyrån tyckte att jag borde försöka få tag på en flight hem redan i övermorgon...".
Känner att jag inte riktigt är helt klar med mörkertemat. Och nu ska jag inte överdriva. Det har varit värre. Jag har blivit Fan så mycket bättre. Men ett tag alltså. Phu.(Inte puh utan verkligen phu...)
Förklara för mig Någon Vettig hur ett pittoreskt hus på landet plötsligt förvandlas från Idyll till Skräckkabinett?
Uppträder oftast sådär två-tre timmar efter solens nedgång och helt utan förvarning. Skräckkabinettet uppträder dock aldrig då ytterligare en (1) människa till närvarar. Då råder ett stillsamt lugn. Trädgrenar må rispa regniga glasrutor under mörka höststormar. Idyll. Det dunsar till mitt i natten från vindsutrymmet. Idyll. Förmodligen Katt. Bilstrålkastare slår in genom rutorna under midnattstimmarna. Idyll. Gäsp. Någon har kört fel. Strömmen går och allt blir becksvart. Idyll. Mysigt med stearinljus ja. Enormt åskväder närmar sig långsamt och ökar i styrka. Idyll. Spännande liksom. Och så vidare.
Och nu roar vi oss med att ta bort en (1) människa från denna Idyll och följdriktigen får vi ... Ta Ta ...
Ett Inferno!!!
Man kan också ge sig den på att samtliga scenarier utspelar just när denna andra människa befinner sig till exempel på ett läger (och då vet ni att det inte är jag).
Så. När blev jag modig? För det blev jag.
Inte så att jag slutade vara rädd. Tvärtom.
Men jag lärde mig att på andra sidan den Fegaste sidan av mig fanns den Modigaste som inte fick ta plats.
Och jag började långsamt lära känna denna nya person. Häpnade. Förundrades.
Ty denna personlighet sket i Rädslan. Japp. Så var det. Hisnande.
Eller kanske rentav samarbetade. Kommunicerade. Balanserade. Vad vet jag?
Men plötsligt upptäckte jag att jag Utmanade. Tänkte:
"Varför skulle inte jag kunna det? Andra gör det ju?".
Så gjorde jag det. Förverkligade dröm efter annan. Alltid med den klassiska:
"Vad-är-det-värsta-som-kan-hända?" och konstaterade: bankrutt, utfattig, tilltufsad, förnedrad, bespottad, lurad, besviken etcetera.
Men det är ju inte så himla farligt ju. Måste finnas värre.
Jag gick inte från Räddharig till Modigkaxare. Gick snarare från Mes till Tuffmes.
Och nu. Mitt i en tuff tid. Då har jag en oändlig nytta av den nya erövringen.
Däremot kommer ni icke se mig bevista ett Läger.
För det vill jag inte.
Och det är ett helt annat tema.
Att tåla mod.
Vad är det att vara modig?
Har nog alltid upplevt mig som en harig mes. Jo. Så är det.
Kan gå hur långt tillbaka som helst. När jag var liten och skulle sova borta hann kompisarna knappt somna innan jag rusade hem med svansen mellan benen. Nesan var naturligtvis lika svår att kommentera när den soliga morgonen uppenbarade sig och jag skulle (måste) gå tillbaka och förklara mig. Sömndruckna små barnansikten tittade förvånat upp från sina sovsäckar när jag smyger in i kojan/källarrummet/tältet och desperat försöker sälla mig till lögnen om att ha närvarat. Hela natten ja.
" Haha. Gick du hem i natt?!" Alla på helspänn.
" Näe". Idiotlögn. Ingen täckning. " Jag skulle bara ... kolla en sak hemma och sen blev jag så trött såatte jag somnade till lite och..."
" Du var mörkrädd!!! " Got me.Förnedringen var total.
And the rest is silence.
Sålunda kom jag att hata all form av lägerverksamhet för resten av mitt liv. Fullständigt avskyr våningssängar, fisande rumskompisar, sömnmummel, snarkningar och noll integritet.
I skolan, på arbetsplatser och föreningsliv har detta fenomen uppstått allt som oftast.
Man ska på läger. Man ska belönas med ett läger.
Glädjetjutet låter inte vänta på sig. En fullkomlig eufori av illvrål genomsyrar mötesrummet.
VI SKA PÅ LÄGER! Sova över! Grilla!! Tipspromenad!!! Umgås! Skogspromenader!!!!! Charader!!!!!!
ALLA är glada. Jag fryser till is.
Desperat försöker jag leta leta snabbt snabbt.
" Jätteroligt hörrni. Och vi förtjänar verkligen att slappna av tillsammans, alla trettiotre, men tyvärr är jag redan tvärbokad den helgen. Men jag tycker appselut ni ska åka och..."
Då kommer det. Alltid.
" Jamen då tar vi det helgen efter!!! Funkar det för alla?".
Alltid samstämmigt JA. JAJAMENSANN! INGA PROBLEM!
Hatar det. Därför att jag faktiskt blir rädd. Känner mig inträngd. Ofri. Låst.
Och vad gör man då då? Jo. Man skäller ut sig själv. Varför oh varför är det bara jag som tycker det är himla obehagligt med tjugofyratimmars gruppbildningar??? Varför är jag så MESIG???
Och spiralen går nedåt och nedåt...
Höjden av kaxighet är att "dra utomlands" alldeles själv. Alltid hittar man nån att liera sig med och tänk vad skönt att bara slappa på en strand, läsa en bok och rå om sig själv lite. Helt ensam. I tre hela långa sköna veckor. Ha ha. Kommer inte att hända. Med undertecknad alltså. Skulle förmodligen redan första kvällen ringa långa dyra samtal med vännerna därhemma (karska upp mig så de inte genomskådar den brutna rösten) och förmedla att " Jodå, verkar jättehärligt här men nu har min stortå inflammerats och det finns ju ingen sjukvård här på Sicilien så resebyrån tyckte att jag borde försöka få tag på en flight hem redan i övermorgon...".
Känner att jag inte riktigt är helt klar med mörkertemat. Och nu ska jag inte överdriva. Det har varit värre. Jag har blivit Fan så mycket bättre. Men ett tag alltså. Phu.(Inte puh utan verkligen phu...)
Förklara för mig Någon Vettig hur ett pittoreskt hus på landet plötsligt förvandlas från Idyll till Skräckkabinett?
Uppträder oftast sådär två-tre timmar efter solens nedgång och helt utan förvarning. Skräckkabinettet uppträder dock aldrig då ytterligare en (1) människa till närvarar. Då råder ett stillsamt lugn. Trädgrenar må rispa regniga glasrutor under mörka höststormar. Idyll. Det dunsar till mitt i natten från vindsutrymmet. Idyll. Förmodligen Katt. Bilstrålkastare slår in genom rutorna under midnattstimmarna. Idyll. Gäsp. Någon har kört fel. Strömmen går och allt blir becksvart. Idyll. Mysigt med stearinljus ja. Enormt åskväder närmar sig långsamt och ökar i styrka. Idyll. Spännande liksom. Och så vidare.
Och nu roar vi oss med att ta bort en (1) människa från denna Idyll och följdriktigen får vi ... Ta Ta ...
Ett Inferno!!!
Man kan också ge sig den på att samtliga scenarier utspelar just när denna andra människa befinner sig till exempel på ett läger (och då vet ni att det inte är jag).
Så. När blev jag modig? För det blev jag.
Inte så att jag slutade vara rädd. Tvärtom.
Men jag lärde mig att på andra sidan den Fegaste sidan av mig fanns den Modigaste som inte fick ta plats.
Och jag började långsamt lära känna denna nya person. Häpnade. Förundrades.
Ty denna personlighet sket i Rädslan. Japp. Så var det. Hisnande.
Eller kanske rentav samarbetade. Kommunicerade. Balanserade. Vad vet jag?
Men plötsligt upptäckte jag att jag Utmanade. Tänkte:
"Varför skulle inte jag kunna det? Andra gör det ju?".
Så gjorde jag det. Förverkligade dröm efter annan. Alltid med den klassiska:
"Vad-är-det-värsta-som-kan-hända?" och konstaterade: bankrutt, utfattig, tilltufsad, förnedrad, bespottad, lurad, besviken etcetera.
Men det är ju inte så himla farligt ju. Måste finnas värre.
Jag gick inte från Räddharig till Modigkaxare. Gick snarare från Mes till Tuffmes.
Och nu. Mitt i en tuff tid. Då har jag en oändlig nytta av den nya erövringen.
Däremot kommer ni icke se mig bevista ett Läger.
För det vill jag inte.
Och det är ett helt annat tema.
torsdag 20 januari 2011
Å andra sidan
Jag får mail. Blir långsamt initierad i en värld jag inte visste existerade. Jag får inlägg på blogg samt fantastiska kommentarer på Facebook. Inte en dag utan rörelse. Egentligen har jag inte gjort något annat än blivit med tumör. Eller "Klunsen", som min doktor kallar den.
Ibland undrar jag. Vad gjorde jag innan? Vem var jag? Vad hade jag för syn på livet?
Visst låter det högtravande? Men jag försäkrar. Trots att det har förflutit väldigt lite tid sker förändringen omgående. Amazing.
Å ena sidan. Våra Värsta Farhågors Sida. Ni vet. Skrivbordet. Läkare. Allvarlig min.
Och jag som bara skulle kvista inom sjukhuset och bränna av ett ultraljud för att sedan handla mat och köpa nåt på Mekonomen till bilen och titta till Annalenas hus på hemvägen för att se om snön raserat rubbet för att åka hem och gnälla över vintern och se nåt skitprogram på teven och skälla lite över Public Service för att suckande gå och lägga mig och huttra över kylan och förbanna morgondagen.
Jag skulle bara det. Inget annat. Jag försäkrar.
Men Halleda vad jag bedrog mig. Det blev en annan vändning.
Det blidde nåt annat. Surprise.
Å Ena Sidan innehåller precis alla ingredienser man förväntar sig. Död? Absolut. Därom råder inga som helst tvivel. Skräck? Jajamensann. Klockan fyra på morgonen väcker den alla oskyldigt sovande med ett hånflin.
Förstår innebörden av Blå Timmen, Vargtimmen och allt vad detta trevliga klockslag fått för öknamn genom historien. Ty denna Skräck är av såpass feg natur att den slår till när Offret är minst beväpnad.
Jaha. Därefter roterar man som ett grillspett i drygt en timme och trettiotvå minuter innan man somnar av utmattning.
Smärta? Jodå tack. Nålar i armar? Bah. Vardagsmat. Dröjer endast två-tre dagar innan man ser ut som en fullfjädrad horsepundare i alla vecken. Därefter biopsier, nålar i ryggen, jättesprutor av okänd karaktär och märkliga apparater direktimporterade från George Lucas Star Wars. Som man då helt naturligt och avkopplat skall transporteras igenom emedan personalen håller sig oerhört isolerat från detta rum. Man ska nog inte grubbla över varför...
Och Sorg och Vanmakt. Jodå. Men det är min absolut mest privata sfär som jag vårdar och putsar på alldeles själv (Rolf får såklart en släng. Men det har han lovat. Ingår i Nöd- och Lustkontraktet som vi faktiskt, om jag inte minns fel, fick signera. Med vittnen och allt. Otvivelaktigt alltså.)
Och så vidare. Det där vet vi. Instinktivt. Det är därför det där samtalet med allvarlig-min-läkaren motsvarar alla våra värsta farhågor. Rullgardin Ner liksom.
Sen förstår ni. Sen händer nåt annat. Till råga på allt. Något som jag var fullständigt oförberedd på och som jag inte skulle vilja vara utan för allt smör i Småland. Nämligen Å Andra Sidan (Bör inte förväxlas med den andliga termen dock).
Å Andra Sidan innehåller till exempel ett mail jag fick från en kvinna häromdagen. En av de där människorna som för övrigt utstrålar massor av livslust och energi. Vacker och levande, klok och närvarande. Avspänd och naturlig. Egenskaper som får varje människa att tråna av längtan efter den skyddade och mjukt vaggade barndom vi aldrig fick. För det måste ju vara därför. Eller hur? Alltnog. Så enkelt är det minsann inte. Ty hon berättade för mig att hennes liv radikalt förändrats sedan hon fick sin bröstcancer för sex år sedan. Hur livets triviala rädslor och fobier vek hädan för livet själv. Hur en svår flygfobi förpassades till den djupaste sjöbotten där den hörde hemma. Gone. Borta. Och framförallt. Hur rikt livet har kommit att bli.
Visst har vi hört talas om detta fenomen? Jag har. Samtidigt som jag tänkt lite småcyniskt att "Jaja...vad har dom för val? Man får ju ändå skärpa till sig och försöka se nåt positivt i eländet. Annars blir det väl för deppigt..."
Nja. Men där har vi det fina i kråksången. I verkliga livet alltså. För så fort man förpassas ner i mörkret påbörjar Sinnet sin oerhörda ansträngning efter att söka ljus. Det bara sker. Om man tillåter det förstås. För här kommer Valet in i bilden också. Att också Välja att se möjligheter utan att fullständigt fastna i Dödsskuggans Dal.
Utan att låta som en Optimistkonsult (Några Belackare kan säkert tycka det. Hade i alla fall Ranelid hållit med om) menar jag att tiden som följde eller vägen in på Å Andra Sidan enbart varit angenäm.
Tillåt mig exemplifiera.
Vet att våren betyder Behandlingar. Tveklöst. Men vet också att våren betyder Ledighet. Jag menar, troligen kommer jag inte enbart att ligga som en kräksjuk padda med baddad panna. Nehepp. Med största sannolikhet finns många långa dagar vid havet utan klocka.
Vet också att våren betyder Eftertanke. Ja men tack! Att vegetera. Lukta på blommor tillsammans med Ferdinand. Föresvävar inte vara det minsta tråkigt. Hade jag däremot tyckt vara olidligt trist för en månad sedan. Hänger ni med?
Jag fortsätter. I många många år har jag velat skriva mer. "Sen". "Senare". "Inte nu". "Inte tid". Nu har jag Tid. Bara en sån sak.
Resa. Jodå. Vi har varit en del i Italien. Och det här är svårast att erkänna. Så fort jag på plats i detta fantastiska land känt minsta klåda i själen är det Upp-Och-Ut-Och-Upplev. To do is to do is to do.
Bort Leda och Tråkighet. Genom byar, genom städer. "Kanske vi ska stanna till i nästa stad??". Och vid nästa stad "Vi kollar vidare på nästa bergsby i stället". Semester liksom.
Plötsligt är jag övertygad om att nästa Italienresa kommer att tillbringas i skuggan under ett olivträd. Ser fram emot just detta. Att inte göra ett skit (Jag får dock skriva).
Sen den försiktigt gryende framtiden. Att verkligheten är intensivare känner jag redan. Färgerna är starkare.
Tillvaron tydligare. Nuet mer påtagligt.
Å Andra Sidan är definitivt förutsättningen för att fixa Å Ena Sidan.
Tur att det funkar så...
Ibland undrar jag. Vad gjorde jag innan? Vem var jag? Vad hade jag för syn på livet?
Visst låter det högtravande? Men jag försäkrar. Trots att det har förflutit väldigt lite tid sker förändringen omgående. Amazing.
Å ena sidan. Våra Värsta Farhågors Sida. Ni vet. Skrivbordet. Läkare. Allvarlig min.
Och jag som bara skulle kvista inom sjukhuset och bränna av ett ultraljud för att sedan handla mat och köpa nåt på Mekonomen till bilen och titta till Annalenas hus på hemvägen för att se om snön raserat rubbet för att åka hem och gnälla över vintern och se nåt skitprogram på teven och skälla lite över Public Service för att suckande gå och lägga mig och huttra över kylan och förbanna morgondagen.
Jag skulle bara det. Inget annat. Jag försäkrar.
Men Halleda vad jag bedrog mig. Det blev en annan vändning.
Det blidde nåt annat. Surprise.
Å Ena Sidan innehåller precis alla ingredienser man förväntar sig. Död? Absolut. Därom råder inga som helst tvivel. Skräck? Jajamensann. Klockan fyra på morgonen väcker den alla oskyldigt sovande med ett hånflin.
Förstår innebörden av Blå Timmen, Vargtimmen och allt vad detta trevliga klockslag fått för öknamn genom historien. Ty denna Skräck är av såpass feg natur att den slår till när Offret är minst beväpnad.
Jaha. Därefter roterar man som ett grillspett i drygt en timme och trettiotvå minuter innan man somnar av utmattning.
Smärta? Jodå tack. Nålar i armar? Bah. Vardagsmat. Dröjer endast två-tre dagar innan man ser ut som en fullfjädrad horsepundare i alla vecken. Därefter biopsier, nålar i ryggen, jättesprutor av okänd karaktär och märkliga apparater direktimporterade från George Lucas Star Wars. Som man då helt naturligt och avkopplat skall transporteras igenom emedan personalen håller sig oerhört isolerat från detta rum. Man ska nog inte grubbla över varför...
Och Sorg och Vanmakt. Jodå. Men det är min absolut mest privata sfär som jag vårdar och putsar på alldeles själv (Rolf får såklart en släng. Men det har han lovat. Ingår i Nöd- och Lustkontraktet som vi faktiskt, om jag inte minns fel, fick signera. Med vittnen och allt. Otvivelaktigt alltså.)
Och så vidare. Det där vet vi. Instinktivt. Det är därför det där samtalet med allvarlig-min-läkaren motsvarar alla våra värsta farhågor. Rullgardin Ner liksom.
Sen förstår ni. Sen händer nåt annat. Till råga på allt. Något som jag var fullständigt oförberedd på och som jag inte skulle vilja vara utan för allt smör i Småland. Nämligen Å Andra Sidan (Bör inte förväxlas med den andliga termen dock).
Å Andra Sidan innehåller till exempel ett mail jag fick från en kvinna häromdagen. En av de där människorna som för övrigt utstrålar massor av livslust och energi. Vacker och levande, klok och närvarande. Avspänd och naturlig. Egenskaper som får varje människa att tråna av längtan efter den skyddade och mjukt vaggade barndom vi aldrig fick. För det måste ju vara därför. Eller hur? Alltnog. Så enkelt är det minsann inte. Ty hon berättade för mig att hennes liv radikalt förändrats sedan hon fick sin bröstcancer för sex år sedan. Hur livets triviala rädslor och fobier vek hädan för livet själv. Hur en svår flygfobi förpassades till den djupaste sjöbotten där den hörde hemma. Gone. Borta. Och framförallt. Hur rikt livet har kommit att bli.
Visst har vi hört talas om detta fenomen? Jag har. Samtidigt som jag tänkt lite småcyniskt att "Jaja...vad har dom för val? Man får ju ändå skärpa till sig och försöka se nåt positivt i eländet. Annars blir det väl för deppigt..."
Nja. Men där har vi det fina i kråksången. I verkliga livet alltså. För så fort man förpassas ner i mörkret påbörjar Sinnet sin oerhörda ansträngning efter att söka ljus. Det bara sker. Om man tillåter det förstås. För här kommer Valet in i bilden också. Att också Välja att se möjligheter utan att fullständigt fastna i Dödsskuggans Dal.
Utan att låta som en Optimistkonsult (Några Belackare kan säkert tycka det. Hade i alla fall Ranelid hållit med om) menar jag att tiden som följde eller vägen in på Å Andra Sidan enbart varit angenäm.
Tillåt mig exemplifiera.
Vet att våren betyder Behandlingar. Tveklöst. Men vet också att våren betyder Ledighet. Jag menar, troligen kommer jag inte enbart att ligga som en kräksjuk padda med baddad panna. Nehepp. Med största sannolikhet finns många långa dagar vid havet utan klocka.
Vet också att våren betyder Eftertanke. Ja men tack! Att vegetera. Lukta på blommor tillsammans med Ferdinand. Föresvävar inte vara det minsta tråkigt. Hade jag däremot tyckt vara olidligt trist för en månad sedan. Hänger ni med?
Jag fortsätter. I många många år har jag velat skriva mer. "Sen". "Senare". "Inte nu". "Inte tid". Nu har jag Tid. Bara en sån sak.
Resa. Jodå. Vi har varit en del i Italien. Och det här är svårast att erkänna. Så fort jag på plats i detta fantastiska land känt minsta klåda i själen är det Upp-Och-Ut-Och-Upplev. To do is to do is to do.
Bort Leda och Tråkighet. Genom byar, genom städer. "Kanske vi ska stanna till i nästa stad??". Och vid nästa stad "Vi kollar vidare på nästa bergsby i stället". Semester liksom.
Plötsligt är jag övertygad om att nästa Italienresa kommer att tillbringas i skuggan under ett olivträd. Ser fram emot just detta. Att inte göra ett skit (Jag får dock skriva).
Sen den försiktigt gryende framtiden. Att verkligheten är intensivare känner jag redan. Färgerna är starkare.
Tillvaron tydligare. Nuet mer påtagligt.
Å Andra Sidan är definitivt förutsättningen för att fixa Å Ena Sidan.
Tur att det funkar så...
tisdag 18 januari 2011
Världens modernaste land
Man suckar. Tungt. Världens modernaste sjukvård.
Önskar att jag aldrig behövt skriva dessa rader. Men dessvärre.
Har konstaterat förut att sjukdom kräver väldigt mycket styrka och envishet. För den sjuke.
Redan där borde man fundera lite. För det är ju precis vad man inte besitter. Just då.
Ovissheten är ju som sagt ganska påfrestande. Att om möjligt ha koll på sin vårdplanering sänker pulsen och förbättrar nattsömnen avsevärt.
Låt mig levandegöra historien.
Lever sedan någon vecka i en limbotillvaro av väntan. Väntar alltså på Lund. Dit ska jag. Där ska jag påbörja min behandling. Träffa min läkare. Köra igång hela racet. Måste säga att jag känner mig motiverad och har samlat tillräckligt med kraft för att dra igång processen.
Men så var det det där med samkörning. Logistik. Sorry. Existerar icke. (Ånej...vill inte låta som en Bitter Rättshaverist...)
När jag skrevs ut från Ystad för över en vecka sedan var det med orden:
"Remissen har gått till Lund. De kallar dig snarast. Senast i början av nästa vecka". Tjoho.
Och veckan gick.
Det blev måndag. Den "senaste" måndagen
Rafsar nervöst i brevlådan. Telenor, Telia, Eon, Viasat blädder blädder Telge-el, blädder, Transportstyrelsen men VAR är Region Skåne-kuvertet???
Ok. Det kommer i morgon. Dagen gick. Det gnagde. Kanske skall jag ringa själv i morgon bitti?
Usch. Ingen höjdare. Men va Fan.
Tisdag morgon. Googlar. Lasarettet i Lund. Nä. Kan inte stämma. Sjukhus väl? Vilket konstigt nummer.
17 43 12. Kan väl inte vara växel? Men här då? Universitetssjukhus. Jamen det är det väl. Många nollor i numret. Jag kör.
Ring ring.
Din plats i kön är nummer "fem...tån".
Vänta vänta vänta. Och där.
"Region Skåne Gomorron!" Arg röst. Ja faktiskt. Arg.
"Jo jag skulle vilja komma till onkologen i Lund" Ursäktande röst.
" Du har kommit till Region Skåne" Irriterat.
"ja jo. Men alltså onkologen..." Mera ursäkt.
" Var där?"
Och där satte hon mig på pottan. Var där?? Tja. Rökrummet? Avskaffat. Personalmatsalen? Kiosken? Avdelningen? Mottagningen? Var? Var? Fort...
"Ja kanske till inskrivningsavdelningen eller så..."
Pinsamt. Inskrivningsavdelningen. Vad är det?
"Jag kopplar". Hoppsidaisy vad lätt! Måste ha varit bra det där ändå. Med Inskrivningsavdelningen.
Tut. Tut. Musik. Tut. Tut. Tut.
"Onkologen"
"Ja hej. Jo jag skulle få en remiss från Ystad till Lund och..."
"Du är i Malmö" Anklagande.
"Jamen hur kan jag va i Malmö när jag skulle kopplas till Lund?"
Var körde jag fel liksom...?
" Du får ringa tillbaka till VÄXELEN..."
Ånej. Inte det. Inte det. Men man kavlar upp. Ringer igen. Nummer" tållv" i kön och sen Jesus jävlar.
Lång historia kortare. Jag fanns inte i Lund. Min remiss stod icke att finna. Jag var, så att säga, icke registrerad!!! Men hur???? Jag skall ju typ läggas in i morgon!!!
"Tyvärr. Vi kan inte göra något utan remiss. Du får ringa Ystad."
Om jag gjorde. Heligt förbannad. Satans upprörd. Indignerad. Förtörnad. A Warrior!!!
Fick tag på en stammande läkare och öste. Öste:
" Menar du att min remiss inte lämnat sjukhuset i Ystad på ÅTTA dagar!!! Det är mitt LIV ni leker med. Hur i helvete tänker ni och oavsett förklaring skall detta käpprätt till Ansvarsnämnden för bedömning. Hur kan du som ansvarig läkare underlåta att skicka min remiss i åtta dagar???"
" Det blev nåt fel. Remissen kom inte iväg..."
" Hur skickas en remiss?" Uppfordrande.
" Med fax..."
Skrämmande. Skrämmande. Skrämmande.
" Men varför????"
" Ja...hon som skulle gjort det glömde antagligen och sen blev det väl liggande. Jag är ledsen..."
Jamen så bra då. Då kan vi ju gnugga händerna och gå vidare. Sällan. Sällan.
" Jag vill ha ett klart besked under dagen. Jag kräver ett klart besked innan klockan fyra!"
" Självklart självklart. Jag skall tala med Lund. Ringer så fort jag bara..."
Nu är klockan 16.15. Tyst och Död är telefon, Tra la.
Klockan 15.30 postade jag min Anmälan Till Socialstyrelsen...
Önskar att jag aldrig behövt skriva dessa rader. Men dessvärre.
Har konstaterat förut att sjukdom kräver väldigt mycket styrka och envishet. För den sjuke.
Redan där borde man fundera lite. För det är ju precis vad man inte besitter. Just då.
Ovissheten är ju som sagt ganska påfrestande. Att om möjligt ha koll på sin vårdplanering sänker pulsen och förbättrar nattsömnen avsevärt.
Låt mig levandegöra historien.
Lever sedan någon vecka i en limbotillvaro av väntan. Väntar alltså på Lund. Dit ska jag. Där ska jag påbörja min behandling. Träffa min läkare. Köra igång hela racet. Måste säga att jag känner mig motiverad och har samlat tillräckligt med kraft för att dra igång processen.
Men så var det det där med samkörning. Logistik. Sorry. Existerar icke. (Ånej...vill inte låta som en Bitter Rättshaverist...)
När jag skrevs ut från Ystad för över en vecka sedan var det med orden:
"Remissen har gått till Lund. De kallar dig snarast. Senast i början av nästa vecka". Tjoho.
Och veckan gick.
Det blev måndag. Den "senaste" måndagen
Rafsar nervöst i brevlådan. Telenor, Telia, Eon, Viasat blädder blädder Telge-el, blädder, Transportstyrelsen men VAR är Region Skåne-kuvertet???
Ok. Det kommer i morgon. Dagen gick. Det gnagde. Kanske skall jag ringa själv i morgon bitti?
Usch. Ingen höjdare. Men va Fan.
Tisdag morgon. Googlar. Lasarettet i Lund. Nä. Kan inte stämma. Sjukhus väl? Vilket konstigt nummer.
17 43 12. Kan väl inte vara växel? Men här då? Universitetssjukhus. Jamen det är det väl. Många nollor i numret. Jag kör.
Ring ring.
Din plats i kön är nummer "fem...tån".
Vänta vänta vänta. Och där.
"Region Skåne Gomorron!" Arg röst. Ja faktiskt. Arg.
"Jo jag skulle vilja komma till onkologen i Lund" Ursäktande röst.
" Du har kommit till Region Skåne" Irriterat.
"ja jo. Men alltså onkologen..." Mera ursäkt.
" Var där?"
Och där satte hon mig på pottan. Var där?? Tja. Rökrummet? Avskaffat. Personalmatsalen? Kiosken? Avdelningen? Mottagningen? Var? Var? Fort...
"Ja kanske till inskrivningsavdelningen eller så..."
Pinsamt. Inskrivningsavdelningen. Vad är det?
"Jag kopplar". Hoppsidaisy vad lätt! Måste ha varit bra det där ändå. Med Inskrivningsavdelningen.
Tut. Tut. Musik. Tut. Tut. Tut.
"Onkologen"
"Ja hej. Jo jag skulle få en remiss från Ystad till Lund och..."
"Du är i Malmö" Anklagande.
"Jamen hur kan jag va i Malmö när jag skulle kopplas till Lund?"
Var körde jag fel liksom...?
" Du får ringa tillbaka till VÄXELEN..."
Ånej. Inte det. Inte det. Men man kavlar upp. Ringer igen. Nummer" tållv" i kön och sen Jesus jävlar.
Lång historia kortare. Jag fanns inte i Lund. Min remiss stod icke att finna. Jag var, så att säga, icke registrerad!!! Men hur???? Jag skall ju typ läggas in i morgon!!!
"Tyvärr. Vi kan inte göra något utan remiss. Du får ringa Ystad."
Om jag gjorde. Heligt förbannad. Satans upprörd. Indignerad. Förtörnad. A Warrior!!!
Fick tag på en stammande läkare och öste. Öste:
" Menar du att min remiss inte lämnat sjukhuset i Ystad på ÅTTA dagar!!! Det är mitt LIV ni leker med. Hur i helvete tänker ni och oavsett förklaring skall detta käpprätt till Ansvarsnämnden för bedömning. Hur kan du som ansvarig läkare underlåta att skicka min remiss i åtta dagar???"
" Det blev nåt fel. Remissen kom inte iväg..."
" Hur skickas en remiss?" Uppfordrande.
" Med fax..."
Skrämmande. Skrämmande. Skrämmande.
" Men varför????"
" Ja...hon som skulle gjort det glömde antagligen och sen blev det väl liggande. Jag är ledsen..."
Jamen så bra då. Då kan vi ju gnugga händerna och gå vidare. Sällan. Sällan.
" Jag vill ha ett klart besked under dagen. Jag kräver ett klart besked innan klockan fyra!"
" Självklart självklart. Jag skall tala med Lund. Ringer så fort jag bara..."
Nu är klockan 16.15. Tyst och Död är telefon, Tra la.
Klockan 15.30 postade jag min Anmälan Till Socialstyrelsen...
söndag 16 januari 2011
I ärlighetens namn
Ärlighet varar längst? Eller...?
Att vara just ärlig anses som en av våra högsta dygder. Säga som det är. Oavsett hur obekväm situationen kan tyckas bli. Jajamen. Sanningen är skoningslös. Här har du den. Ärligt.
Har funderat en hel del kring detta fenomen.
Eftersom det länge ansetts vara nånting av det finaste man kan vara är det svårt att hävda motsatsen.
Och det gör jag inte heller. Grunnar endast kring om det helt enkelt inte vore bäst att ibland modifiera ärligheten en smula. Och ändå tala sanning. Vad jag är ute efter är nog mer ärlighet med syfte att inte skada. Detta kräver en hel del av leverantören. För inte vill vi väl ställa till skada?
Jag kände (med betoning på kände) en kille som var känd för sin ärlighet. Han sa minsann vad han tyckte. Om allt och alla. Trumpetade rätt ut exakt vad som kom honom för. Slaktade folks klädsel, hus, bilar, utseende etcetera. Hans Försvarare skrattade glatt och menade
"Säga vad man vill, men han är åtminstone ärlig!!".
Åtminstone ärlig. Pyttsan. Snarare Oförskämd. Och obehaglig. Närhelst kunde man få en släng av hans Ärlighetsiver. Särskilt när man var barnsligt glad och stolt över något man gjort eller hederligt införskaffat sig och behövde lite positiv feedback. Då dök han alltid upp bakom nån buske och rackade.
Idag tror jag att hans ärlighetsneuros enbart gett honom ensamhet.
Kvinnliga vänner vill gärna veta hur tjocka de ser ut. Särskilt i nya kläder. Jamen ni fattar ju själva.
"Japp. I den där svindyra klänningen ser du ut som en sprängd julskinka". Liksom. Eller kanske.
"Jomen du ser precis lika rund och gosig ut som du är". Tror inte heller det skulle falla på läppen.
Så svaret är helt enkelt: "Tjock! Inte då. På allvar. Absolut inte. Nej. Helt ärligt."
Och skulle det vara så att jag tyckt annorlunda än jag till nöds svarat så är det väl snarare så att jag uttryckt en åsikt som vederbörande behövt höra. Inte en sanning. En åsikt. För det kan ju rimligtvis inte vara så att denna dam går på festen och alla anser att just hon ser ovanligt fet ut denna kväll. I nämnd outfit. Eller?
Det torde väl ändå ha en del med självsäkerhet att göra väl? Och den ska väl, som sig bör, helst komma inifrån? Inte från min välmenande åsikt. (Och sen då??? Varför i himmelens namn kan vi inte få se FETA ut??? Snälla Gud. Gör så att vi alla älskar att vara Feta!!! Gör oss till glada fettdrypande korvar som njuuuter av mat och gärna äter Prinsesstårta till frukost! Fort Gud. Det är bråttom. Skuldkänslorna tar kål på oss. Finns inte EN svensk arbetsplats där det bjuds på eftermiddagstårta och inte sjuttiofem procent utbrister
"He he, jag borde inte...men men...synda... osv". Kul. God tårta liksom. Särskilt för de tjugofem Fetprocenten som skämdes för mycket för att öppna munnen. Annat än för att äta...)
Ärlighet är alltså i mångt om mycket att gå omkring och strö tyckanden runt sig:
Ful stol, dålig pjäs, kass låt, hemska byxor, misslyckad ansiktslyftning, dålig bil, gräslig frisyr, kalkonfilm, usel bok, rälig hund, pissig andedräkt und so weiter. Bökar vi vidare hittar vi snabbt ärlighetens hackebiff nummer Omöjlig att Ändra På:
Fula tänder, dålig hy, bred röv, små tuttar, fjösigt hår, kobent eller rentav för kort eller för lång.
Som ni märker fokuserar jag på Negativ Ärlighet. Inte på Uppriktighet som ofta har en kärleksfull drivaxel. Där ligger en väsentlig skillnad. Tror nämligen det går att leverera (Ordet har jag lärt mig av sex-sju Idolsäsonger) både uppriktighet och ärlighet med ett visst mått av just kärlek och omtanke.
Inom sjukvården lärde jag mig mycket snabbt att det var Skoningslös Rakhet som gällde.
Inga skrupler. Rätt på. Och, absolut inga förhoppningar gives. Nej. Absolut inga. Ty det anammades en bred Pedagogik som hette "Ge för allt i världen INTE patienterna några som helst överlevnadschanser. Vi kan för böfvelen bli stämda hela bunten efteråt!". Det var bättre, tyckte de Legitimerade som jag talade med, att säga som det var. Det tyckte inte jag. Eller jo. Men det finns Sätt och Sätt.
När man satt där. Regredierad till åtta år och Föräldralös blev alla Vitrockar en presumtiv Mamma eller Pappa. En Snäll. Man ville de skulle säga:
" Nu är det såhär, bli inte rädd nu, det här ska vi naturligtvis fixa och alla kommer att ge järnet och även du för du ser ut att vara stark och frisk etcetera..." Att GE lite motivation i eländet. Att inte skapa skräck och terror på insidan. Jag är ledsen. Men så var det inte.
För Rakheten premierades. Av flertalet. Och rakheten bottnade i s k Ärlighet. Och Ärlighet betydde = Ge Inga Förhoppningar. Inga. No Way.
Skrämd Patient Ute Med Håven: "Jomen jag skall klara det här har jag bestämt mig för..."
Rak Vitrock Svarar: "Tja. Att ha en positiv inställning är i alla fall inte fel..."
Ni fattar. I. Alla. Fall. Död alltså. Död och Begraven.
Allting tolkas. Allting. Just därför bör man försöka finna en mellanväg där man förmedlar Ärlighet med en stor portion Möjlighet.
Som Jonas. Min Första Läkare. Ängeln. Som varsamt lotsade in mig i en kaotisk värld med att berätta just det. Att det skulle bli kaotiskt. Men också vinnlade sig om att ge mig de styrkeredskap jag skulle komma att behöva. De redskap jag skulle behöva för att VINNA!
Rakt. Ärligt. Med en enorm förmåga att peppa.
Sen blev det Andra Bullar...
Att vara just ärlig anses som en av våra högsta dygder. Säga som det är. Oavsett hur obekväm situationen kan tyckas bli. Jajamen. Sanningen är skoningslös. Här har du den. Ärligt.
Har funderat en hel del kring detta fenomen.
Eftersom det länge ansetts vara nånting av det finaste man kan vara är det svårt att hävda motsatsen.
Och det gör jag inte heller. Grunnar endast kring om det helt enkelt inte vore bäst att ibland modifiera ärligheten en smula. Och ändå tala sanning. Vad jag är ute efter är nog mer ärlighet med syfte att inte skada. Detta kräver en hel del av leverantören. För inte vill vi väl ställa till skada?
Jag kände (med betoning på kände) en kille som var känd för sin ärlighet. Han sa minsann vad han tyckte. Om allt och alla. Trumpetade rätt ut exakt vad som kom honom för. Slaktade folks klädsel, hus, bilar, utseende etcetera. Hans Försvarare skrattade glatt och menade
"Säga vad man vill, men han är åtminstone ärlig!!".
Åtminstone ärlig. Pyttsan. Snarare Oförskämd. Och obehaglig. Närhelst kunde man få en släng av hans Ärlighetsiver. Särskilt när man var barnsligt glad och stolt över något man gjort eller hederligt införskaffat sig och behövde lite positiv feedback. Då dök han alltid upp bakom nån buske och rackade.
Idag tror jag att hans ärlighetsneuros enbart gett honom ensamhet.
Kvinnliga vänner vill gärna veta hur tjocka de ser ut. Särskilt i nya kläder. Jamen ni fattar ju själva.
"Japp. I den där svindyra klänningen ser du ut som en sprängd julskinka". Liksom. Eller kanske.
"Jomen du ser precis lika rund och gosig ut som du är". Tror inte heller det skulle falla på läppen.
Så svaret är helt enkelt: "Tjock! Inte då. På allvar. Absolut inte. Nej. Helt ärligt."
Och skulle det vara så att jag tyckt annorlunda än jag till nöds svarat så är det väl snarare så att jag uttryckt en åsikt som vederbörande behövt höra. Inte en sanning. En åsikt. För det kan ju rimligtvis inte vara så att denna dam går på festen och alla anser att just hon ser ovanligt fet ut denna kväll. I nämnd outfit. Eller?
Det torde väl ändå ha en del med självsäkerhet att göra väl? Och den ska väl, som sig bör, helst komma inifrån? Inte från min välmenande åsikt. (Och sen då??? Varför i himmelens namn kan vi inte få se FETA ut??? Snälla Gud. Gör så att vi alla älskar att vara Feta!!! Gör oss till glada fettdrypande korvar som njuuuter av mat och gärna äter Prinsesstårta till frukost! Fort Gud. Det är bråttom. Skuldkänslorna tar kål på oss. Finns inte EN svensk arbetsplats där det bjuds på eftermiddagstårta och inte sjuttiofem procent utbrister
"He he, jag borde inte...men men...synda... osv". Kul. God tårta liksom. Särskilt för de tjugofem Fetprocenten som skämdes för mycket för att öppna munnen. Annat än för att äta...)
Ärlighet är alltså i mångt om mycket att gå omkring och strö tyckanden runt sig:
Ful stol, dålig pjäs, kass låt, hemska byxor, misslyckad ansiktslyftning, dålig bil, gräslig frisyr, kalkonfilm, usel bok, rälig hund, pissig andedräkt und so weiter. Bökar vi vidare hittar vi snabbt ärlighetens hackebiff nummer Omöjlig att Ändra På:
Fula tänder, dålig hy, bred röv, små tuttar, fjösigt hår, kobent eller rentav för kort eller för lång.
Som ni märker fokuserar jag på Negativ Ärlighet. Inte på Uppriktighet som ofta har en kärleksfull drivaxel. Där ligger en väsentlig skillnad. Tror nämligen det går att leverera (Ordet har jag lärt mig av sex-sju Idolsäsonger) både uppriktighet och ärlighet med ett visst mått av just kärlek och omtanke.
Inom sjukvården lärde jag mig mycket snabbt att det var Skoningslös Rakhet som gällde.
Inga skrupler. Rätt på. Och, absolut inga förhoppningar gives. Nej. Absolut inga. Ty det anammades en bred Pedagogik som hette "Ge för allt i världen INTE patienterna några som helst överlevnadschanser. Vi kan för böfvelen bli stämda hela bunten efteråt!". Det var bättre, tyckte de Legitimerade som jag talade med, att säga som det var. Det tyckte inte jag. Eller jo. Men det finns Sätt och Sätt.
När man satt där. Regredierad till åtta år och Föräldralös blev alla Vitrockar en presumtiv Mamma eller Pappa. En Snäll. Man ville de skulle säga:
" Nu är det såhär, bli inte rädd nu, det här ska vi naturligtvis fixa och alla kommer att ge järnet och även du för du ser ut att vara stark och frisk etcetera..." Att GE lite motivation i eländet. Att inte skapa skräck och terror på insidan. Jag är ledsen. Men så var det inte.
För Rakheten premierades. Av flertalet. Och rakheten bottnade i s k Ärlighet. Och Ärlighet betydde = Ge Inga Förhoppningar. Inga. No Way.
Skrämd Patient Ute Med Håven: "Jomen jag skall klara det här har jag bestämt mig för..."
Rak Vitrock Svarar: "Tja. Att ha en positiv inställning är i alla fall inte fel..."
Ni fattar. I. Alla. Fall. Död alltså. Död och Begraven.
Allting tolkas. Allting. Just därför bör man försöka finna en mellanväg där man förmedlar Ärlighet med en stor portion Möjlighet.
Som Jonas. Min Första Läkare. Ängeln. Som varsamt lotsade in mig i en kaotisk värld med att berätta just det. Att det skulle bli kaotiskt. Men också vinnlade sig om att ge mig de styrkeredskap jag skulle komma att behöva. De redskap jag skulle behöva för att VINNA!
Rakt. Ärligt. Med en enorm förmåga att peppa.
Sen blev det Andra Bullar...
lördag 15 januari 2011
Så går en tid
Så går en tid.
Vintervädret fortsätter att sega på. Gråa januari känns tröstlöst och missmodigt. Bakom uppdragna pälskragar och innanför stickade mössor längtar vi besinningslöst efter vårens ankomst. Så tåliga vi är. (Eller galna som överhuvudtaget står ut och inte bara drar). Nyhetsreportern är densamma. Samma Ankare förmedlar tryggt nyheter om död, förintelse, katastrofer och annat smått och gott. Precis som vanligt.
Tevevärlden har delat upp året i Lets Dance perioden fram till Melodifestivalperioden som går mot sommarens Midsomerperiod och övergår mot höstens Idolperiod för att slutligen nå crescendot med tjusiga Stjärnor på Slottet-perioden. På Spåret-perioden kan däremot titta upp lite varsomhelst och hursomhelst. Är inte lika årstidsbundet dock. Men tryggt. Och Som Vanligt.
Mitt i detta vanliga förändras våra liv. Ibland skälver det till. Någon enstaka gång blir det jordbävning.
Svår dock att mäta omfattningen på Richterskalan. I alla fall i början. Det tar lite tid att överskåda landskapet för att om möjligt kunna analysera läget.
Minns att jag en av de första dagarna efter Beskedet försökte koncentrera mig på just Rapport.
Först förvånades jag att det över huvud taget sändes efter allt som hänt. Men ok, tänkte jag. Dom har väl sina direktiv. Värst var väderprognosen. Inte till en början men när meteorologen började tala om tisdag nästa vecka blev jag alldeles yr. Tisdag nästa vecka. Om fyra dagar. Pratar hon så långt fram. Detta kunde jag inte omfatta. Än mindre begripa. För mig fanns bara i morgon. Och den dagen var ett helt liv.
Vid det laget befann jag mig sannolikt i Chock- och Reaktionsfas på långsam seglats mot Accepteringsfasen.
Alla dessa faser kunde jag se utifrån samtidigt som jag befann mig mitt i stormen (Vem sa att män inte har simultankapacitet?) Av någon morbid anledning konstaterade jag även med visst intresse vad jag gick igenom (Förmodligen den mindre attraktiva Förträngnings- och Förnekelsefasen som jag raskt skuttade över och som ändå poppade upp och ville vara med).
Berg & Dalbana. Absolut. Mest Dalbana. Bergen höll sig undan. Ännu ett tag. Får nog säga att det kändes ganska hängigt.
Somnade med Hotet. Drömde om Hotet. Vaknade med Hotet. Levde med Hotet. Påmindes ständigt om Hotet. Bestämde mig för att vara noga med att låta alla tankar flyta upp och passera. Och för att vara riktigt grundlig lät jag det vara så. Följden blev att allting blev cancer. Precis allt. Sätter mig i cancer-bilen för att åka på cancer-vägen hem till cancer-huset och plockar upp posten ur cancer-postlådan och kollar cancer-räkningarna. Jag hade helt enkelt Cancer-glasögonen på dygnet runt.
Tills en dag. Eller kväll. Satt och kollade på en cancer-film på cancer-teven när jag plötsligt tappade lusten.
Ville hellre se filmen och gjorde det. Med nöje. Ja, alltså utan cancer-nöje.
Hoppsan. Försökte ändå framkalla nån slags cancer-skräck. Nope. Gone. At the moment.
Tänkte att jag ändå får försöka krypa ner i cancer-sängen. Döm om min förvåning när bädden visade sig vara helt vanlig och för den delen ovanligt inbjudande. Jag var trött. Utan att vara cancer-trött.
Så kom det sig att det Vanliga Livet kom tillbaka alltmer. Jag förundrades.
Det kom reaktioner utifrån förstås. Vänner som ringde med massor av välvilja och omsorg.
"Hur mår du?"
"Bra. En riktigt solig dag och det är så gött att snön smälter och jag funderar på om jag ska blablabla..."
Tystnaden var kompakt.
" Ja men...jag menar...du måste ju vara...eller...har du förstått vad du går igenom...?"
" Ja"
" Men....är det...är det...chocken tror du?"
Och så vidare. Inifrån kunde jag mycket väl förstå hela processen. Jag var urless. Hade redan bestämt mig för att rida ut den här stormen. Kunde mycket väl acceptera att det skulle bli småjävligt med all behandling och skit. Får ta det då. Massor av oro. Får ta det när det kommer. En jävla lust att prata, diskutera och penetrera detta ämne. Får väl göra det då. Om folk står ut.
När jag bevistade mina första begravningar (Inga Växlar Här Nej Tack) blev jag alldeles chockerad över EFTERFESTEN!!!! Det skulle ätas smörgåstårta! Så jävla sjukt. Och och sen så sen så kom prinsesstårtan dekorerad med svarta kors!!!! Och så skulle det skrattas!! Vi kunde alltså, enligt mig, lika gärna dansa jitterbugg på den nyplanterade graven. Fasa.
Ack vad jag bedrog mig. Vilken utomordentligt smart jävla bra idé. Efter den överjordiskt plågsamma smärta vi utsatt oss för kollektivt i kyrksalen kom slutligen själva Hyllningen Till Livet. Då vi pratade, mindes, skrattade. Ja, skrattade så att ögonen tårades. Så befriande. Vi hade tillsammans tänjt våra smärtgränser och nu återstod resten av livet med de goda minnena. Och saknad förstås. Men vi visste, för vi hade känt och upplevt att vi var många.
Jag tror att det funkar så. Vi tänjer våra gränser tills det brister och därefter kommer hela flodvågen av övrigt liv farande. Tack och lov.
För livet är ju så mycket mer än en svulst. Och jag har banne mig ingen lust att bli identifierad därefter.
Det är en del av mig. Men det är inte jag.
Skulle det vara så bör jag genast rannsaka mitt liv och fundera över vilket intryck jag gjort på andra människor.
Och nu då? Efter en tid. Hur mår jag? Tack bra. Redo att börja Behandlingskampen som sätter in i veckan. På vilket sätt? Vet ej. Dom vet. Dom som har hand om att.
Jag kommer att vara där. Definitivt. Men jag kommer också att vara där med andra tankar och visioner.
Inför framtiden.
Vintervädret fortsätter att sega på. Gråa januari känns tröstlöst och missmodigt. Bakom uppdragna pälskragar och innanför stickade mössor längtar vi besinningslöst efter vårens ankomst. Så tåliga vi är. (Eller galna som överhuvudtaget står ut och inte bara drar). Nyhetsreportern är densamma. Samma Ankare förmedlar tryggt nyheter om död, förintelse, katastrofer och annat smått och gott. Precis som vanligt.
Tevevärlden har delat upp året i Lets Dance perioden fram till Melodifestivalperioden som går mot sommarens Midsomerperiod och övergår mot höstens Idolperiod för att slutligen nå crescendot med tjusiga Stjärnor på Slottet-perioden. På Spåret-perioden kan däremot titta upp lite varsomhelst och hursomhelst. Är inte lika årstidsbundet dock. Men tryggt. Och Som Vanligt.
Mitt i detta vanliga förändras våra liv. Ibland skälver det till. Någon enstaka gång blir det jordbävning.
Svår dock att mäta omfattningen på Richterskalan. I alla fall i början. Det tar lite tid att överskåda landskapet för att om möjligt kunna analysera läget.
Minns att jag en av de första dagarna efter Beskedet försökte koncentrera mig på just Rapport.
Först förvånades jag att det över huvud taget sändes efter allt som hänt. Men ok, tänkte jag. Dom har väl sina direktiv. Värst var väderprognosen. Inte till en början men när meteorologen började tala om tisdag nästa vecka blev jag alldeles yr. Tisdag nästa vecka. Om fyra dagar. Pratar hon så långt fram. Detta kunde jag inte omfatta. Än mindre begripa. För mig fanns bara i morgon. Och den dagen var ett helt liv.
Vid det laget befann jag mig sannolikt i Chock- och Reaktionsfas på långsam seglats mot Accepteringsfasen.
Alla dessa faser kunde jag se utifrån samtidigt som jag befann mig mitt i stormen (Vem sa att män inte har simultankapacitet?) Av någon morbid anledning konstaterade jag även med visst intresse vad jag gick igenom (Förmodligen den mindre attraktiva Förträngnings- och Förnekelsefasen som jag raskt skuttade över och som ändå poppade upp och ville vara med).
Berg & Dalbana. Absolut. Mest Dalbana. Bergen höll sig undan. Ännu ett tag. Får nog säga att det kändes ganska hängigt.
Somnade med Hotet. Drömde om Hotet. Vaknade med Hotet. Levde med Hotet. Påmindes ständigt om Hotet. Bestämde mig för att vara noga med att låta alla tankar flyta upp och passera. Och för att vara riktigt grundlig lät jag det vara så. Följden blev att allting blev cancer. Precis allt. Sätter mig i cancer-bilen för att åka på cancer-vägen hem till cancer-huset och plockar upp posten ur cancer-postlådan och kollar cancer-räkningarna. Jag hade helt enkelt Cancer-glasögonen på dygnet runt.
Tills en dag. Eller kväll. Satt och kollade på en cancer-film på cancer-teven när jag plötsligt tappade lusten.
Ville hellre se filmen och gjorde det. Med nöje. Ja, alltså utan cancer-nöje.
Hoppsan. Försökte ändå framkalla nån slags cancer-skräck. Nope. Gone. At the moment.
Tänkte att jag ändå får försöka krypa ner i cancer-sängen. Döm om min förvåning när bädden visade sig vara helt vanlig och för den delen ovanligt inbjudande. Jag var trött. Utan att vara cancer-trött.
Så kom det sig att det Vanliga Livet kom tillbaka alltmer. Jag förundrades.
Det kom reaktioner utifrån förstås. Vänner som ringde med massor av välvilja och omsorg.
"Hur mår du?"
"Bra. En riktigt solig dag och det är så gött att snön smälter och jag funderar på om jag ska blablabla..."
Tystnaden var kompakt.
" Ja men...jag menar...du måste ju vara...eller...har du förstått vad du går igenom...?"
" Ja"
" Men....är det...är det...chocken tror du?"
Och så vidare. Inifrån kunde jag mycket väl förstå hela processen. Jag var urless. Hade redan bestämt mig för att rida ut den här stormen. Kunde mycket väl acceptera att det skulle bli småjävligt med all behandling och skit. Får ta det då. Massor av oro. Får ta det när det kommer. En jävla lust att prata, diskutera och penetrera detta ämne. Får väl göra det då. Om folk står ut.
När jag bevistade mina första begravningar (Inga Växlar Här Nej Tack) blev jag alldeles chockerad över EFTERFESTEN!!!! Det skulle ätas smörgåstårta! Så jävla sjukt. Och och sen så sen så kom prinsesstårtan dekorerad med svarta kors!!!! Och så skulle det skrattas!! Vi kunde alltså, enligt mig, lika gärna dansa jitterbugg på den nyplanterade graven. Fasa.
Ack vad jag bedrog mig. Vilken utomordentligt smart jävla bra idé. Efter den överjordiskt plågsamma smärta vi utsatt oss för kollektivt i kyrksalen kom slutligen själva Hyllningen Till Livet. Då vi pratade, mindes, skrattade. Ja, skrattade så att ögonen tårades. Så befriande. Vi hade tillsammans tänjt våra smärtgränser och nu återstod resten av livet med de goda minnena. Och saknad förstås. Men vi visste, för vi hade känt och upplevt att vi var många.
Jag tror att det funkar så. Vi tänjer våra gränser tills det brister och därefter kommer hela flodvågen av övrigt liv farande. Tack och lov.
För livet är ju så mycket mer än en svulst. Och jag har banne mig ingen lust att bli identifierad därefter.
Det är en del av mig. Men det är inte jag.
Skulle det vara så bör jag genast rannsaka mitt liv och fundera över vilket intryck jag gjort på andra människor.
Och nu då? Efter en tid. Hur mår jag? Tack bra. Redo att börja Behandlingskampen som sätter in i veckan. På vilket sätt? Vet ej. Dom vet. Dom som har hand om att.
Jag kommer att vara där. Definitivt. Men jag kommer också att vara där med andra tankar och visioner.
Inför framtiden.
torsdag 13 januari 2011
Jag & Gud
Vid större kriser och smärre omdaningar i livet kan det ligga nära till hands att vända sig uppåt.
För mig är det inget större problem eftersom jag behållit min Barnatro genom livet. Även om den fått sig några rejäla törnar. Särskilt när kriserna har varit av mer ekonomisk natur. Även livsfilosofiskt. Att inte kunna förstå varför jag har varit så drabbad i perioder. Utgången har alltid varit att Gud & Co ska fixa saker. Fixa pengar, fixa jobb, fixa förhållande fixa livet etcetera. Föga anade jag att Gud faktiskt kunde vara upptagen av annat.
Världssvält, krig och andra katastrofer. Det föll mig liksom aldrig in. Nä. Att se till att min lön skulle räcka till den siste i månaden föreföll mig som en högst modest begäran. När så inte blev fallet, ja, då blev jag sur på Gud. Tvivlade på existensen. Så här långt begriper jag att vårt förhållande rörde sig på en ganska lättsinnig nivå.
Som ung och darrig åttiotalssökare ramlade jag rätt in i New Age-rörelsen. Det vimlade av Gudar. Särskilt av indiskt ursprung men amerikanarna låg inte långt efter. Shirley Mc Laine utropade sig till översteprästinna och fullständigt vräkte ut böcker om reinkarnation, parapsykologi och astrologi emedan hon företog sig mystiska resor i Inkafolkets fotspår.
Jag gick på HO-meditation hos Bhagwaniterna och var en hårsmån för att för evigt fastna i rosaröda klädtrasor och lädersandaler. Maharishi Yogi var Beatlarnas Gud. Sålunda dög han även för mig. Jai Guru Dew! Seanser avlöste varandra. Alla andliga ledare uttryckte att de var bäst. De andra var enligt dessa självutnämnda Sebaoter klåpare och usla. Rena valrörelseyran utbröt.
Till slut spårade det ur helt. Svältande barn i Afrika avfärdades med att de hade dålig Karma och hade uppfört sig taskigt i ett tidigare liv. När New-Agevännernas bebisar skulle födas väntade en ivrig fanskara på att Kristus skulle återuppstå på Sahlgrenska Sjukhuset. Ty så hade Tecknen Uppenbarat Sig.
I kollektivet jag bodde i dukade vi (vegetariskt) till en osynlig Krishna som fick mest mat på tallriken. (Där satt vi. Fattiga och svältande Kollektivister och stirrade dystert på Krishnas orörda tallrik. Dristade mig en gång till att stillsamt fråga om jag kunde ta lite eftersom Krishna synbarligen inte ätit upp. Men tji. Krishna hade nämligen redan ätit upp både energi o näring. Suck. Bara att kastas alltså.)
Så slutligen. Tävlan om Vem Som Hade Kommit Längst. För det sade man titt som tätt. "Det beror på att jag kommit längre än dig förstår du..." vilket menades att man var en Viktigare Själ. Egotrippen var total.
Empatin fullständigt död. Och hade man inte lust att klä sig i regnbågskläder och hänga bjällror i träden fanns inte mycket mer att skaffa. Mitt engagemang dog i Angereds centrum en sen höstkväll när en Levande Gud från USA skulle hålla föredrag. Det speciella med honom var att han var Guds bästis. Åkte fram och tillbaka mellan Himlen och Jorden med klipp-kort. Denne vitklädde man hade den dåliga smaken att tala om för vissa åhörare när de skulle dö. Särskilt minns jag kvinnan som fick besked om att hon hade en dryg vecka på sig att snacka med sina anhöriga innan det skulle bära hän.
Så kom det sig att jag Gav Fan I Alltihop. Åt helvete med religion!
Sket följdriktigen i Gud under en lång period. I have had it liksom. Det paradoxala med denna situation var att jag istället började föra långa samtal med just...Gud. På mitt sätt. Som att ha stigit ut ur Månglarnas Tempel och plockat med mig Gud på långa hundpromenader i skogen, vid havet och över fälten.
Den nya rösten kom inifrån. Stabil. Trygg. Varsam. Och, naturligtvis, ytterst svårtolkad. Men närvarande.
Någon kyrka har aldrig behövts (Är alldeles för slö för att sitta i kyrkbänk vareviga söndag)
Som alla andra populister skulle jag kunna säga att "Jag har MIN tro". Och det har jag också.
Men den är oerhört stark. Jag måste lyssna till den. Jag är tvungen att lyssna till dess röst för att se den väg som ligger framför mig.
Under tjugo års tid har jag samlat på religiösa symboler. Kristusfigurer i olika storlekar men framförallt madonnor. Kan inte räkna dem alla. Finns i alla varianter. Min stolthet är trämadonnan som jag fann i mexikanska Chiapas för en massa år sen. En ärovördig dam som vakar över vårt hus (En gång hjälpte hon Rolf att finna min borttappade vigselring. Tro´t om ni vill. Jag gört.) Dessa symboler har jag runt mig för att de är rogivande. Rogivande och eviga. Katolskt eller Protestantiskt - No matters.
I den här situationen för jag dagliga samtal med Gud. Samtal. Finns inte ett spår av anklagelse. Jag lovar.
Tillsammans försöker vi hitta en riktlinje och ett förhållningssätt. Vi lyckas ibland riktigt bra.
Förutom Gud har jag både skyddsänglar och väktare. Bra va? För hela den andliga dimensionen har långsamt återkommit till mig efter åttiotalets röj. Skillnaden är att jag är mer övertygad i mig själv.
Och har man som jag haft förmånen att både bo i och arbeta med gamla hus - ja då vet man att gamla själar sätter sina avtryck och skapar liv som lever i generationer i de gamla boningarna. Långt efter att de lämnat det jordiska. För mig känns det fullständigt naturligt. Och trösterikt.
För mig är det inget större problem eftersom jag behållit min Barnatro genom livet. Även om den fått sig några rejäla törnar. Särskilt när kriserna har varit av mer ekonomisk natur. Även livsfilosofiskt. Att inte kunna förstå varför jag har varit så drabbad i perioder. Utgången har alltid varit att Gud & Co ska fixa saker. Fixa pengar, fixa jobb, fixa förhållande fixa livet etcetera. Föga anade jag att Gud faktiskt kunde vara upptagen av annat.
Världssvält, krig och andra katastrofer. Det föll mig liksom aldrig in. Nä. Att se till att min lön skulle räcka till den siste i månaden föreföll mig som en högst modest begäran. När så inte blev fallet, ja, då blev jag sur på Gud. Tvivlade på existensen. Så här långt begriper jag att vårt förhållande rörde sig på en ganska lättsinnig nivå.
Som ung och darrig åttiotalssökare ramlade jag rätt in i New Age-rörelsen. Det vimlade av Gudar. Särskilt av indiskt ursprung men amerikanarna låg inte långt efter. Shirley Mc Laine utropade sig till översteprästinna och fullständigt vräkte ut böcker om reinkarnation, parapsykologi och astrologi emedan hon företog sig mystiska resor i Inkafolkets fotspår.
Jag gick på HO-meditation hos Bhagwaniterna och var en hårsmån för att för evigt fastna i rosaröda klädtrasor och lädersandaler. Maharishi Yogi var Beatlarnas Gud. Sålunda dög han även för mig. Jai Guru Dew! Seanser avlöste varandra. Alla andliga ledare uttryckte att de var bäst. De andra var enligt dessa självutnämnda Sebaoter klåpare och usla. Rena valrörelseyran utbröt.
Till slut spårade det ur helt. Svältande barn i Afrika avfärdades med att de hade dålig Karma och hade uppfört sig taskigt i ett tidigare liv. När New-Agevännernas bebisar skulle födas väntade en ivrig fanskara på att Kristus skulle återuppstå på Sahlgrenska Sjukhuset. Ty så hade Tecknen Uppenbarat Sig.
I kollektivet jag bodde i dukade vi (vegetariskt) till en osynlig Krishna som fick mest mat på tallriken. (Där satt vi. Fattiga och svältande Kollektivister och stirrade dystert på Krishnas orörda tallrik. Dristade mig en gång till att stillsamt fråga om jag kunde ta lite eftersom Krishna synbarligen inte ätit upp. Men tji. Krishna hade nämligen redan ätit upp både energi o näring. Suck. Bara att kastas alltså.)
Så slutligen. Tävlan om Vem Som Hade Kommit Längst. För det sade man titt som tätt. "Det beror på att jag kommit längre än dig förstår du..." vilket menades att man var en Viktigare Själ. Egotrippen var total.
Empatin fullständigt död. Och hade man inte lust att klä sig i regnbågskläder och hänga bjällror i träden fanns inte mycket mer att skaffa. Mitt engagemang dog i Angereds centrum en sen höstkväll när en Levande Gud från USA skulle hålla föredrag. Det speciella med honom var att han var Guds bästis. Åkte fram och tillbaka mellan Himlen och Jorden med klipp-kort. Denne vitklädde man hade den dåliga smaken att tala om för vissa åhörare när de skulle dö. Särskilt minns jag kvinnan som fick besked om att hon hade en dryg vecka på sig att snacka med sina anhöriga innan det skulle bära hän.
Så kom det sig att jag Gav Fan I Alltihop. Åt helvete med religion!
Sket följdriktigen i Gud under en lång period. I have had it liksom. Det paradoxala med denna situation var att jag istället började föra långa samtal med just...Gud. På mitt sätt. Som att ha stigit ut ur Månglarnas Tempel och plockat med mig Gud på långa hundpromenader i skogen, vid havet och över fälten.
Den nya rösten kom inifrån. Stabil. Trygg. Varsam. Och, naturligtvis, ytterst svårtolkad. Men närvarande.
Någon kyrka har aldrig behövts (Är alldeles för slö för att sitta i kyrkbänk vareviga söndag)
Som alla andra populister skulle jag kunna säga att "Jag har MIN tro". Och det har jag också.
Men den är oerhört stark. Jag måste lyssna till den. Jag är tvungen att lyssna till dess röst för att se den väg som ligger framför mig.
Under tjugo års tid har jag samlat på religiösa symboler. Kristusfigurer i olika storlekar men framförallt madonnor. Kan inte räkna dem alla. Finns i alla varianter. Min stolthet är trämadonnan som jag fann i mexikanska Chiapas för en massa år sen. En ärovördig dam som vakar över vårt hus (En gång hjälpte hon Rolf att finna min borttappade vigselring. Tro´t om ni vill. Jag gört.) Dessa symboler har jag runt mig för att de är rogivande. Rogivande och eviga. Katolskt eller Protestantiskt - No matters.
I den här situationen för jag dagliga samtal med Gud. Samtal. Finns inte ett spår av anklagelse. Jag lovar.
Tillsammans försöker vi hitta en riktlinje och ett förhållningssätt. Vi lyckas ibland riktigt bra.
Förutom Gud har jag både skyddsänglar och väktare. Bra va? För hela den andliga dimensionen har långsamt återkommit till mig efter åttiotalets röj. Skillnaden är att jag är mer övertygad i mig själv.
Och har man som jag haft förmånen att både bo i och arbeta med gamla hus - ja då vet man att gamla själar sätter sina avtryck och skapar liv som lever i generationer i de gamla boningarna. Långt efter att de lämnat det jordiska. För mig känns det fullständigt naturligt. Och trösterikt.
tisdag 11 januari 2011
Ett perfekt alibi
Österlen. Smaka på ordet. Ö s t e r l e n . När jag gjorde det första gången trodde jag det var hitte-på.
Att ett så vackert ord inte kunde finnas. Därför var jag inte ens övertygad om att det fanns.
Med all sannolikhet hade jag missat den där geografilektionen (Eller hette det O Ä?) i mellanstadiet då östra Skåne förevisades på pappkartan. (Fattar inte. Såg ju ändå Nils Holgersonfilmen i koltåldern)
Nåt tandläkarbesök kanske äventyrade mina framtida möjligheter att finna denna osannolika plats. Men ödet visste bättre. I mogen ålder, sådär runt trettio, var jag på besök i Malmö.
Sedvanlig nattklubbsrunda inbokad och som en kulturell finish på helgen skulle det bilas till just Österlen över söndagen. Halvslumrande i ett baksäte ropades det från framsätet i höjd med Vitaby:
" Kolla havet!!"
Jag hängde mig fram mellan sätena. Har alltid gillat havet. Men jag såg inget hav. Bara böljande fält och en enorm himmel.
" Var? VAR?"
" Jamen du ser väl. Där!"
Då. Såg. Jag. Det jag trott var himmel var himmel och hav! Som flöt samman. En horisontlinje som inte fanns. Helt otroligt. Jag minns att jag tänkte. Att jag beslutade mig där. Finns det ett sådant landskap i vårt land, ja då ska jag bo där nån gång.
Och precis som det är med alla önskningar, så blir det som man vill till slut. Det är den stora faran med
att drömma. Att man måste vara beredd på att så blir också fallet.
Flera år senare letade jag och Rolf ett fritidshus på Österlen. Efter många ruckel och flertalet bedrövelser stod vi en dag på en parkeringsplats utanför ett gammalt stenhus som bara kändes oerhört rätt.
För dyrt för fritidsboende varvid vi var tvungna att lämna storstadslivet bums och bosätta oss långt från ära och redlighet - ett flerhundraårigt hus med utedass och ett fåtal elektriska värmeelement som uppvärmning.
Ett fullständigt opraktiskt liv med massor av livskvalité vidtog. Romantikerna mötte väder och vind. Hårdhudades och stärktes. Övertygades och trivdes. Ordet långtråkigt upphörde att existera. Att renovera blev vardagsmat. Storstadslivets bio och restaurangbesök ersattes med yxa, hammare och såg. Djurarsenalen växte. Rosor klipptes och morötter sattes ( EN gång ja. Resultat storlek råttpitt)
Havspromenader vidtogs. Hemgjort vin sattes. Middagar lagades. (Nej. Vi hade aldrig halmhattar...)
Men vad jag vill åt är att vi levde i ett lugnare och makligare tempo. Såg allt. Tog in allt.
Levde rätt mycket utifrån våra egna behov. Gott så.
Men där nånstans, i höjd med att yxan byttes mot elektrisk skruvdragare bytte vi också hus mot gård. Vi expanderade. Ganska följdriktigt. Vi hade ju hittat vår nisch. Renovering kom att bli vår stora grej.
På vår egen gård renoverades uthusen till uthyrning för sommargäster. Vi gnodde och stod i för att ge andra möjlighet att njuta av de österlenska fröjderna. Själva bosatte vi oss i gårdens åttiotalistiska huskropp och tänkte " Japp. Det får duga. Så småningom fixar vi väl nåt åt oss själva".
Vi renoverade stora gårdar som vi sålde. All vår omtanke fick de. All vår österlenska omsorg plöjdes ner i dessa objekt. Att vi där nånstans slutade ta semester försvann bland byggritningar och yviga framtidsplaner.
Årstider kom. Årstider gick. Vi märkte inte så mycket av dem. Ja. Visst gick jag vid havet. Varje morgon. På ytan kunde detta te sig väldigt idylliskt för den utomstående. För det fotograferades ja. Och lades in på Facebook. Det blev vackra bilder. Minns att jag förvånades när jag framkallade dem. Det var som fan. Var det så vackert? Synd att jag inte var där. För det var jag inte så ofta. Dessvärre. Jag var istället fokuserad på helt andra saker: Måste-ringa-Plan-och-Bygg-inte- glömma-elektrikermötet-undrar-om-inte-grönt-skulle-passa-tycker-nog-att-den-kromade-kökskranen-funkar-hellre-trägolv-i-köksdelen-hämta-soffor-köpa-krukor-och-så-vidare-och-så-vidare.
Ibland hade jag promenadsällskap på morgnarna av två goda vänner. Alltid lika trevligt att gå och småprata förutom att de ibland hade egenheten att vilja sitta en stund och kolla på havet. Så rysligt irriterande.
Jag hade istället full koll på var jag skulle hinna gå för att 1.Komma hem 2.Äta frukost med tillhörande Ystads Allehanda som jag visste skulle ta nio minuter per del att läsa 3 Duscha och ge sig av. Logistiken fick icke rubbas.
Ett exempel är de varma sommardagarna efter midsommar förra året.
Jag träder ut i tjugosjugradig hetta efter fullgjord morgonritual, checkar upp på molnfri himmel och konstaterar:
" Fan. Ska man behöva åka och bada idag också...???"
Det blir värre. Fullgjord stekhet dag och kväll på vårt bygge. Man rattar hem framåt senaftonen.Retar sig på turistjävlar som ligger och sunkar på kustvägen i trettio kilometer på väg till nåt jävla restaurangbesök.
Svänger upp på gården och ser att våra sommargäster grillar utanför sina bostäder. Vinglasen blänker i kvällssolen och de är vitklädda, lediga och glada. Jag blir glad. Riktigt harmonisk faktisk. För deras skull. Känns så...somrigt på nåt vis.Belåtet öppnar jag dörren till vår ostädade, instängda White-Trash-Boning, slänger på en panna pasta, äter framför teven och stör mig på att solnedgången sabbar TV-skärmen med
ett irriterande blänk. Ute är det Högsommarkväll...
Vart tog ros-sekatören vägen? Och de långa varma kvällarna som övergick i ljum sommarnatt? Vad hände med frukost på uteplatsen? De långa dagarna på stranden med bok och filt? Spontanfikat på Olof Victors café? Sitta i hagen och titta på fåren? Sova i skuggan? Vart tog vårt österlenska liv vägen?
Vart tog livet vägen?
Jo men. Det kom tillbaka med en jävla smäll i mellandagarna med ett cancerbesked fladdrande i näven. Tro mig. Det kom tillbaka. Insikten är total. Det var som om livet smockade till och sa:
" Är det bara en allvarlig sjukdom som kan stoppa detta vanvett så just take it!" Hoppla. Och fortsatte
" Här har du en sportslig chans till överlevnad. Schysst prognos på maglymfon. Inga vitala organ angripna. Tumören är visserligen elakartad, det är ju cancer för fasen, men denna tycks snarare vara rätt stillsam. Alltså inte aggressiv. Nu blir det inget mer jobb i år. Nu är det du som klipper rosor och tiger!!"
Och jag tänkte på Alternativet. Som jag är ganska säker på skulle ha varit en snabb och effektiv infarkt i höjd med postlådan framemot mitten av juni.
Så förvånad jag hade blivit...
måndag 10 januari 2011
Tankar om sorg
Ett sjukdomsbesked är ett sorgebesked. Såklart. Ett tråkigt meddelande. En omstörtande sakupplysning som revolutionerar ens liv. För det var icke dessa planer som stod på agendan för kommande år.
Sorgfågelns svarta vinge har nuddat ens själ och ingenting ser riktigt ut som det gjorde innan.
Den omedelbara sorgen är nog mest panikartad just på grund av att den är oplanerad.
Vi behöver sörja. Åtminstone kalkylera med i snitt en tre-fyra ordentliga förluster under ett helt liv.
Ändå blir vi lika förvånade varje gång den uppstår.
Kallar den "orättvis". Vilket jag alltid haft väldigt svårt att förstå. Hur ser rättvis sorg ut?
En sorg eller ett besked till någon Rättvist Drabbad skulle alltså innebära att man nickar lite bejakande och tycker " Säger du det? Amputerat benen? Jamen det var väl helt i sin ordning. Han hade ju skattefuskat..."
Har vissa förtjänat mer än andra? (Nu talar vi inte om extremfallen Hitler, Saddam och Margareth Thatcher)
Är det inte i själva verket så att ingen undkommer sorger, bedrövelser, personliga tragedier och allehanda katastrofer under ett liv? Är det inte helt enkelt nödvändigt? Jag menar, annars skulle det ju inte finnas.
Amerikanarna har förstått. Åtminstone filmmakarna. Här räds inga sorger och bedrövelser. Kranarna på full kula ihop med symfoniorkesterns intensiva ylande i bakgrunden. Jag älskar det. När det är som bäst.
Samtidigt skulle jag vilja snacka lite med dom om just cancer. Ponera att Sally Fields skulle överleva i nästa Cancerfilm??? Osannolikt. Eller hur? Ett cancerbesked i amerikansk film är käpprätt i graven. Med ett lååångt plågsamt avsked i den vitbäddade sängen där det sista eklövet långsamt faller förbi regnfuktiga fönsterglas. Dessa dödliga sjukdomar inträffar ständigt vid juletid, inför stundande bröllop eller helt enkelt när man har det som bäst. Eller som allra bäst. Då vet man. Det är bara en fråga om vem kräftan ska angripa för att förgöra idyllen. För det gör den. Obönhörligen. Här talar vi inte sannolika överlevnadschanser. Här dör vi!
Ändå blir vi lika förbryllade varje gång. Och då vill vi inte att någon ska känna detta. Det gör ont i oss.
Vi vill plåstra om och ta bort. Släta över och gaska upp.
En stor del av mitt vuxna liv har jag tillbringat i terapeutiska gruppdynamiska processer.
Har pyntat in en kvarts mille (Tack för lånet SE-banken) i olika terapier och utbildningar. (Inte p g a att jag varit fullständigt bindgalen utan av intresse för det komplicerade psykets möjligheter).
Sorg har varit en aktivt förekommande del bland oss deltagare i dessa processer.
I början av 80-talet när sorg uppenbarade sig i Gruppen betydde det sålunda att den gråtande individen raskt lämnade cirkeln, for ut ur rummet för att låsa in sig på närmaste toalett. Alltid med en obligatorisk svans av tre-fyra Tröstare efter sig. Den som sprang efter först vann liksom. Men de andra var i alla fall bättre än oss övriga som inte orkade pallra våra ändor upp från golvet (Ja.Vi satt på golvet ja) för att hjälpa till att hamra på toadörren.
Gruppen var i upplösningstillstånd. Allting avstannade. Ända tills.För då skulle Den Gråtande slutligen
Öppet Bekänna vad som orsakat tårflödet. Ett Sorgens Räfst-och Rättarting minsann.
Vi andra drog en lättnadens suck att vi inte behövt chavottera. Denna gången.
På 90-talet upplevde jag motsatsen. Det var under min utbildningstid till samtalsterapeut där vi som grupp gick naturligtvis igenom en del tuffa processer i oss själva. Fattas bara. Vi skulle ju ändå terapeufta andra.
När första sorgereaktionen dök upp hos en kurskamrat höll 80-talsscenariet på att upprepa sig
.
Men si. Där sket det sig. För våra oerhört kloka varma lärare stoppade Olle innan han överhuvudtaget registrerat en grind.
Här skulle ingen sorg rusas ut ur rummet! Hemskt va? Och Tröstarna då? Eliminerades snabbt med ett
"Vad håller du på med?"
"Jamen man måste väl få trösta?"
"Varför då?"
"För att han/hon är ledsen förstås..."
Och det befriande
"Kan han/hon inte få vara det då? Jag är säker på att vederbörande kan härbärgera det själv".
Hoppsikallopsi. Vilken grej! Det var OKAY!!! Allt var tillåtet. Man kunde småsnyfta, fnittra, skratta, skrika, sitta tyst, babbla men ändå befinna sig i samma rum. Det gick så jävla bra!
Inget konstigt med det. För det är så vi är.
Har tänkt mycket på det nu. På senaste tiden. Sorgen är bara en del av det oerhörda vi ställs inför.
Men vilka kvalitéer. Vilka kvalitéer! För det är väl där vi möts eller? Där vi öppnar kärlekskanalerna och blir varse. Där vi blir till på riktigt. Tro fan att det behövs! Och finns det nån orättvisa skulle väl det i så fall vara att aldrig ha haft tillgång till sorg...
Sorgfågelns svarta vinge har nuddat ens själ och ingenting ser riktigt ut som det gjorde innan.
Den omedelbara sorgen är nog mest panikartad just på grund av att den är oplanerad.
Vi behöver sörja. Åtminstone kalkylera med i snitt en tre-fyra ordentliga förluster under ett helt liv.
Ändå blir vi lika förvånade varje gång den uppstår.
Kallar den "orättvis". Vilket jag alltid haft väldigt svårt att förstå. Hur ser rättvis sorg ut?
En sorg eller ett besked till någon Rättvist Drabbad skulle alltså innebära att man nickar lite bejakande och tycker " Säger du det? Amputerat benen? Jamen det var väl helt i sin ordning. Han hade ju skattefuskat..."
Har vissa förtjänat mer än andra? (Nu talar vi inte om extremfallen Hitler, Saddam och Margareth Thatcher)
Är det inte i själva verket så att ingen undkommer sorger, bedrövelser, personliga tragedier och allehanda katastrofer under ett liv? Är det inte helt enkelt nödvändigt? Jag menar, annars skulle det ju inte finnas.
Amerikanarna har förstått. Åtminstone filmmakarna. Här räds inga sorger och bedrövelser. Kranarna på full kula ihop med symfoniorkesterns intensiva ylande i bakgrunden. Jag älskar det. När det är som bäst.
Samtidigt skulle jag vilja snacka lite med dom om just cancer. Ponera att Sally Fields skulle överleva i nästa Cancerfilm??? Osannolikt. Eller hur? Ett cancerbesked i amerikansk film är käpprätt i graven. Med ett lååångt plågsamt avsked i den vitbäddade sängen där det sista eklövet långsamt faller förbi regnfuktiga fönsterglas. Dessa dödliga sjukdomar inträffar ständigt vid juletid, inför stundande bröllop eller helt enkelt när man har det som bäst. Eller som allra bäst. Då vet man. Det är bara en fråga om vem kräftan ska angripa för att förgöra idyllen. För det gör den. Obönhörligen. Här talar vi inte sannolika överlevnadschanser. Här dör vi!
Ändå blir vi lika förbryllade varje gång. Och då vill vi inte att någon ska känna detta. Det gör ont i oss.
Vi vill plåstra om och ta bort. Släta över och gaska upp.
En stor del av mitt vuxna liv har jag tillbringat i terapeutiska gruppdynamiska processer.
Har pyntat in en kvarts mille (Tack för lånet SE-banken) i olika terapier och utbildningar. (Inte p g a att jag varit fullständigt bindgalen utan av intresse för det komplicerade psykets möjligheter).
Sorg har varit en aktivt förekommande del bland oss deltagare i dessa processer.
I början av 80-talet när sorg uppenbarade sig i Gruppen betydde det sålunda att den gråtande individen raskt lämnade cirkeln, for ut ur rummet för att låsa in sig på närmaste toalett. Alltid med en obligatorisk svans av tre-fyra Tröstare efter sig. Den som sprang efter först vann liksom. Men de andra var i alla fall bättre än oss övriga som inte orkade pallra våra ändor upp från golvet (Ja.Vi satt på golvet ja) för att hjälpa till att hamra på toadörren.
Gruppen var i upplösningstillstånd. Allting avstannade. Ända tills.För då skulle Den Gråtande slutligen
Öppet Bekänna vad som orsakat tårflödet. Ett Sorgens Räfst-och Rättarting minsann.
Vi andra drog en lättnadens suck att vi inte behövt chavottera. Denna gången.
På 90-talet upplevde jag motsatsen. Det var under min utbildningstid till samtalsterapeut där vi som grupp gick naturligtvis igenom en del tuffa processer i oss själva. Fattas bara. Vi skulle ju ändå terapeufta andra.
När första sorgereaktionen dök upp hos en kurskamrat höll 80-talsscenariet på att upprepa sig
.
Men si. Där sket det sig. För våra oerhört kloka varma lärare stoppade Olle innan han överhuvudtaget registrerat en grind.
Här skulle ingen sorg rusas ut ur rummet! Hemskt va? Och Tröstarna då? Eliminerades snabbt med ett
"Vad håller du på med?"
"Jamen man måste väl få trösta?"
"Varför då?"
"För att han/hon är ledsen förstås..."
Och det befriande
"Kan han/hon inte få vara det då? Jag är säker på att vederbörande kan härbärgera det själv".
Hoppsikallopsi. Vilken grej! Det var OKAY!!! Allt var tillåtet. Man kunde småsnyfta, fnittra, skratta, skrika, sitta tyst, babbla men ändå befinna sig i samma rum. Det gick så jävla bra!
Inget konstigt med det. För det är så vi är.
Har tänkt mycket på det nu. På senaste tiden. Sorgen är bara en del av det oerhörda vi ställs inför.
Men vilka kvalitéer. Vilka kvalitéer! För det är väl där vi möts eller? Där vi öppnar kärlekskanalerna och blir varse. Där vi blir till på riktigt. Tro fan att det behövs! Och finns det nån orättvisa skulle väl det i så fall vara att aldrig ha haft tillgång till sorg...
söndag 9 januari 2011
Flying high high...
Sväva i ovisshet. Fattar plötsligt innebörden. Att ofrivilligt lätta från marken och ge sig upp i himlen.
Ingen frågar ens om man är höjdrädd. Det skulle jag utan åthävor kunna skriva ett helt kapitel om.
Här kan jag referera till höstens Italienresa där jag sedemera kom hem välbehållen med den djupaste insikt jag någonsin fejsat. Hej. Jag heter Calle och är höjdrädd. Djupt irriterande att dra på sig ytterligare en fobi. Särskilt i relation till Italien där jag definitivt kommer att tillbringa mina sista tjugo år. Som höjdrädd.
Får väl bli en KBT-sväng på det. Ser inte fram emot det. Men så är det. Jävlars.
Började intet ont anande utanför Nice på väg mot Italienska Genova. (Du. Det gjorde det inte alls det! Minns du inte när du låg på bilgolvet på Madeira? Och det var inte för att du tappat nåt på golvet...)
" Ni måste ta kustvägen!" utropade samtliga påhejare på Facebook och via sms. "Den är så gudomligt vacker..." Jamen då var det väl klart vi skulle ta den. Vilken bra idé!
Föga kunde jag väl ana. Aldrig hade jag väl i min vildaste fantasi. Etcetera. Etcetera.
Men där har vi fenomenet skyddsandar som kan vara oerhört pålitliga. Det hände sig strax efter Nice (Ja, det gick uppåt men inte så mycket) att två raska medelålders herrar äntrade en betalstation. Jag körde. Då. Men alldeles alldeles efteråt, när vi tryckt ner våra euro i apparaten och skulle köra vidare så STOPP. Kramp i foten. Verkligen. Jag kunde inte köra. Fick byta förare fast det var knöligt.
Detta var vår räddning. Förmodligen också andra bilisters som väl naturligtvis hade kommit att dras in i den massiva seriekrock som annars hade inträffat på någon bergstopp däruppe ( Oerhört mycket uppe!) vid italienska gränsen.
Tog inte många minuter innan mardrömmen var ett faktum. Vi formligen svävade i luften på höga broar med lodräta stup, typ några hundra meter, rakt nedanför oss. Broarna hade också den goda smaken att vara lätt vridna. Som en kurva. Långa långa tunnlar högt uppe i helvetet där man inte visste hur det skulle se ut när man väl kom ut ur dem. Men det slog aldrig fel. En hög, lätt svängd bro förstås. Långt därunder kunde man skymta nån stad. En bra kikare och ett suicidalt sinne hade förenklat sikten. Det finns inte ord.
Endast en krampande kropp och en vettskrämd ägare till densamme. Och ett för tillfället ramponerat sinne.
Alla mardrömmar har ett slut. Vårt hette Portofino. En liten by nere vid havet. Med betoning på nere. Hur vi kom ner kan vi lämna därhän men redan där visste jag att det endast fanns en väg tillbaka. Upp.
Så fortsatte temat i det fagra Ligurien varthän vi skulle. Rolf körandes. Jag krampaktigt fastnitad vid stolsryggen. Jag blev fruktansvärt irriterad på mig själv just för att detta låg beyond my control.
Det hela slutade med att vi slutligen kastade in handduken och flydde till Toscanas mjuka kullar. (Hemvägen över Alperna och Innsbruck är en helt annan historia men en liten anekdot är väl att när vi rullat över världens näst högsta bro, alltså näst högsta bro fick vi stanna på närmsta mack och vänta in att mina händer skulle släppa greppet om stolen. Det tog cirka tio minuter...)
Nästa gång jag kom i kontakt med min höjdskräck var förra söndagen. Ja egentligen var det ingen specifik höjdrädsla men känslan av att sväva fritt var markant. En sjukhusvecka låg framför mig. Troligen en bland flera men det gick bara att fokusera på en. Och jag visste ingenting. Absolut ingenting. Visste att det skulle bli morgon. Att vi skulle in på fortsatta undersökningar. Att det fanns en tid. Flippade ut.
Till Rolf förstås.
" Jamen för helvete åka in till det där jävla sjuka sjukhuset och inte ha en suck om vad hur vilket eller på vilket sätt eller när eller hur lång tid eller vart eller doktorer eller om jag ska sova på det där jävla dårhuset där folk rycker upp dörren mitt i natten och tänder LYSRÖREN i taket JAG BLIR FAN TOKIG!!!!!".
Man kan säga att jag var ur balans. På nåt sätt. Jag förstår varför. Måhända är jag lagd åt det kontrollerande hållet (ha ha) och att det är därför det blir extra besvärligt. Eller också beror det på att jag är stenbock och jordbunden. Men ovissheten höll på att slita sönder mig. Inte om utgången på sjukdomsförloppet utan snarare vad som skulle ske de allra närmaste dagarna. Att inte veta är för jävligt. För jävligt.
En vecka senare vet jag att det är något jag måste göra upp med. In Real Life. Acceptera. Stå ut med. Ha tillit till. Inte mindre jobbigt men ett faktum. Tror det handlar om att överlämna sig. Det tar sin tid.
I morgon är det måndag. Jag vet ingenting. Förhoppningsvis ringer de från Lund.
Annars ringer jag.
lördag 8 januari 2011
Förundran
Detta märkliga psyke.
Eller detta enastående psyke. Kanske till och med detta fantastiska psyke som har rustat oss att klara vad vi aldrig trodde vi skulle. "Skulle jag aldrig klara" säger vi. Säger jag. Sa jag.
Men jävlar i min lilla låda.
Efter tio dagars närstudie är jag fullkomligt tagen. Jag har, så att säga, haft förmånen att studera detta fenomen inifrån. Rätt vad det är sitter vi där i den svåraste av våra värsta farhågor och bläddrar lite förstrött i en skvallerblaska medans vi funderar lite lojt över vad skiktröntgen har att berätta när vi träffar doktorn om en kvart.
Undrar om verkligen Silvia ställde ultimatum till Cege på Nobelfesten? Vad skulle hon sagt liksom.
"Om du inte går raka schpåret till taxin utan den lille nattvickning kommer jag att..." Vadå?
Flytta hem till Tyskland? Skaffa sig en tvåa i Bredäng? Osannolikt. Jag grubblar en stund över detta såklart.
Och allvarligt. Anders Bagges hund? Stukat en fot liksom. Och här gäspar jag. Snabb-bläddrar fram till Filmpremiären av Svinalängorna. Unni Drougge. Såklart. Och Pekka ja. Och lite Idolströssel blandat med Kulturelit. Verkligen Kulturelit. Impressing.
"Carl !". Uppfordrande. Här är det Carl som gäller. Beror säkert på sjukdomens art. En tumör är för Carl. Inte Calle. Calle-tumör. För lättviktigt. Nej en ordentlig högtidlig Carl ska de va.
Sköterskan är aningens stressad och jag säger till Rolf att vänta i ja...väntrummet heter väl hallen som är av varuhusmått. Det darrar till i Psyket. Nu är det allvar.
Så inbjuds jag till Undersökningsrum numero 10 (Och att det var just 10 skulle jag bli varse senare när jag behövde lätta på trycket och inte kom ihåg vilket av rummen jag kom ifrån. Och framförallt skulle tillbaka till.)
Och just där tror Psyket att nu ska man väl få veta lite mer om vad jag går och bär på. Magnerverna drar så att säga ihop sig till konfrontation. Men ack vad det bedrog sig. Ty Undersökningsrum nummer 10 skulle bli mitt tillfälliga hem i två timmar! I evig väntan på doktorn. ( Och här öppnar sig en naturlig fråga. Borde jag inte suttit kvar i vänthallen? Där fanns åtminstone åtta olästa Se och Hör samt en internationell skvallerblaska som legat och frestat...)
I Undersökningsrum nummer 10 fanns en typisk sjukhusundersökningssäng samt tvenne trästolar av enkel design. Rummet var målat i en svagt nikotingul färg och som utsmyckning hängde en plansch med ett axelledsmotiv i genomskärning. Gott så. Ett tvättställ förstås. Obligatoriskt. Hygieniskt. Och på hyllorna diverse sorters handsprit blandat med andra sorters flaskor av obskyr innehållskaraktär för en amatör.
Jaha liksom. Vad göra? Titta på Axelledsmotivet för all del. Kolla taket. Räkna lysrör. Tjugofýra. Räkna om lysrör. Fortfarande tjugofyra. Smälta intryck. Nej. Där sa Psyket stopp. För jobbigt. Återgå till Axelledsmotivet.
Och här händer nåt intressant. I vilken annan situation i livet skulle man frivilligt underkasta sig att träda in i ett nikotingult rum och snällt och vänligt vänta på en människa som aldrig kommer???
Nej man skulle vara fly förbannad efter tjugo minuter! Men inte här. Psyket anpassar.
Får man pinka? Skulle inte tro det. Hon sa ju att jag skulle sitta på stolen tills doktorn om ett ögonblick skulle uppenbara sig. Efter en timme och trettiotvå minuters väntan väckte plötsligt Psyket min Värdighet. Gränsen var passerad. Axelledsmotivet urtrist. Rummet skitfult. Jag själv Urless. Nu jävlar:
HÄR SKA BÅDE PINKAS OCH HÄMTAS ROLF!!!
Och hur lätt var inte det??? Löjligt! Toa ja. Vid receptionen. Och sen tillbaka till disken.
" Jo det är såhär". Snäll sköterska tittar upp. "Jag känner att jag nog är väldigt nervös och skulle behöva att någon var med mig där inne och i vänthal...salen sitter min man och kan han få komma in och..."
"Det går bra". Lycka. Ja faktiskt. Lycka. Här var det inga stora pretentioner.
Och så blev det. Det Nikotingula rummet blev plötsligt trivsamt ty nu var jag inte ensam. Psyket tyckte inte att jag skulle vara det heller så där inne slöt vi en pakt, jag och Rolf, att han hädanefter skulle vara närvarande i varje undersöknings-prov-röntgen-avdelningsrum jag överhuvudtaget skulle komma att bevista de närmaste månaderna. Och så sänkte sig lugnet över Undersökningsrum 10. För ett tag.
Det visade sig senare att detta var ett genidrag. För även om Psyket är oerhört anpassningsbart har det också förmågan att Blockera Information. Detta skulle senare bli ett litet problem. Eller kunde ha blivit. Om inte Rolf hade varit med överallt. Ty så fort en läkare öppnade munnen för att tala om tumören (funderade ett tag på att döpa den jäveln men kom på att det skulle bli för familjärt. Alien möjligtvis men avstår nog helt) så stängde Psyket helt sonika av mina hörselgångar. Bara sådär. Såg läpprörelser. Absolut. Hörde nada.
Avstängd. Stängt för semester. Återkommer aldrig. Dont call us we call you.
Sammanfattningsvis kan jag vittna om otroliga situationer under dessa skälvande första veckor när jag förvånats över Psykets förmåga att anpassa sig till fullständigt horribla omständigheter.
Och hur det varit vänligt och förståndigt nog att släppa fram Känslan när det har behövts. Och det har det sannerligen. Och Skräcken. Och Oron. Och Ångesten. Och Tvivlen. Och Tillförsikten (Har alltid gillat det ordet. Till-försikt. En försiktigt Tillit. Känns...ödmjukt på nåt sätt...)
Snacka om att Psyket har mycket att ratta Och kommer att ha.
Kan inte låta bli att imponeras.
Eller detta enastående psyke. Kanske till och med detta fantastiska psyke som har rustat oss att klara vad vi aldrig trodde vi skulle. "Skulle jag aldrig klara" säger vi. Säger jag. Sa jag.
Men jävlar i min lilla låda.
Efter tio dagars närstudie är jag fullkomligt tagen. Jag har, så att säga, haft förmånen att studera detta fenomen inifrån. Rätt vad det är sitter vi där i den svåraste av våra värsta farhågor och bläddrar lite förstrött i en skvallerblaska medans vi funderar lite lojt över vad skiktröntgen har att berätta när vi träffar doktorn om en kvart.
Undrar om verkligen Silvia ställde ultimatum till Cege på Nobelfesten? Vad skulle hon sagt liksom.
"Om du inte går raka schpåret till taxin utan den lille nattvickning kommer jag att..." Vadå?
Flytta hem till Tyskland? Skaffa sig en tvåa i Bredäng? Osannolikt. Jag grubblar en stund över detta såklart.
Och allvarligt. Anders Bagges hund? Stukat en fot liksom. Och här gäspar jag. Snabb-bläddrar fram till Filmpremiären av Svinalängorna. Unni Drougge. Såklart. Och Pekka ja. Och lite Idolströssel blandat med Kulturelit. Verkligen Kulturelit. Impressing.
"Carl !". Uppfordrande. Här är det Carl som gäller. Beror säkert på sjukdomens art. En tumör är för Carl. Inte Calle. Calle-tumör. För lättviktigt. Nej en ordentlig högtidlig Carl ska de va.
Sköterskan är aningens stressad och jag säger till Rolf att vänta i ja...väntrummet heter väl hallen som är av varuhusmått. Det darrar till i Psyket. Nu är det allvar.
Så inbjuds jag till Undersökningsrum numero 10 (Och att det var just 10 skulle jag bli varse senare när jag behövde lätta på trycket och inte kom ihåg vilket av rummen jag kom ifrån. Och framförallt skulle tillbaka till.)
Och just där tror Psyket att nu ska man väl få veta lite mer om vad jag går och bär på. Magnerverna drar så att säga ihop sig till konfrontation. Men ack vad det bedrog sig. Ty Undersökningsrum nummer 10 skulle bli mitt tillfälliga hem i två timmar! I evig väntan på doktorn. ( Och här öppnar sig en naturlig fråga. Borde jag inte suttit kvar i vänthallen? Där fanns åtminstone åtta olästa Se och Hör samt en internationell skvallerblaska som legat och frestat...)
I Undersökningsrum nummer 10 fanns en typisk sjukhusundersökningssäng samt tvenne trästolar av enkel design. Rummet var målat i en svagt nikotingul färg och som utsmyckning hängde en plansch med ett axelledsmotiv i genomskärning. Gott så. Ett tvättställ förstås. Obligatoriskt. Hygieniskt. Och på hyllorna diverse sorters handsprit blandat med andra sorters flaskor av obskyr innehållskaraktär för en amatör.
Jaha liksom. Vad göra? Titta på Axelledsmotivet för all del. Kolla taket. Räkna lysrör. Tjugofýra. Räkna om lysrör. Fortfarande tjugofyra. Smälta intryck. Nej. Där sa Psyket stopp. För jobbigt. Återgå till Axelledsmotivet.
Och här händer nåt intressant. I vilken annan situation i livet skulle man frivilligt underkasta sig att träda in i ett nikotingult rum och snällt och vänligt vänta på en människa som aldrig kommer???
Nej man skulle vara fly förbannad efter tjugo minuter! Men inte här. Psyket anpassar.
Får man pinka? Skulle inte tro det. Hon sa ju att jag skulle sitta på stolen tills doktorn om ett ögonblick skulle uppenbara sig. Efter en timme och trettiotvå minuters väntan väckte plötsligt Psyket min Värdighet. Gränsen var passerad. Axelledsmotivet urtrist. Rummet skitfult. Jag själv Urless. Nu jävlar:
HÄR SKA BÅDE PINKAS OCH HÄMTAS ROLF!!!
Och hur lätt var inte det??? Löjligt! Toa ja. Vid receptionen. Och sen tillbaka till disken.
" Jo det är såhär". Snäll sköterska tittar upp. "Jag känner att jag nog är väldigt nervös och skulle behöva att någon var med mig där inne och i vänthal...salen sitter min man och kan han få komma in och..."
"Det går bra". Lycka. Ja faktiskt. Lycka. Här var det inga stora pretentioner.
Och så blev det. Det Nikotingula rummet blev plötsligt trivsamt ty nu var jag inte ensam. Psyket tyckte inte att jag skulle vara det heller så där inne slöt vi en pakt, jag och Rolf, att han hädanefter skulle vara närvarande i varje undersöknings-prov-röntgen-avdelningsrum jag överhuvudtaget skulle komma att bevista de närmaste månaderna. Och så sänkte sig lugnet över Undersökningsrum 10. För ett tag.
Det visade sig senare att detta var ett genidrag. För även om Psyket är oerhört anpassningsbart har det också förmågan att Blockera Information. Detta skulle senare bli ett litet problem. Eller kunde ha blivit. Om inte Rolf hade varit med överallt. Ty så fort en läkare öppnade munnen för att tala om tumören (funderade ett tag på att döpa den jäveln men kom på att det skulle bli för familjärt. Alien möjligtvis men avstår nog helt) så stängde Psyket helt sonika av mina hörselgångar. Bara sådär. Såg läpprörelser. Absolut. Hörde nada.
Avstängd. Stängt för semester. Återkommer aldrig. Dont call us we call you.
Sammanfattningsvis kan jag vittna om otroliga situationer under dessa skälvande första veckor när jag förvånats över Psykets förmåga att anpassa sig till fullständigt horribla omständigheter.
Och hur det varit vänligt och förståndigt nog att släppa fram Känslan när det har behövts. Och det har det sannerligen. Och Skräcken. Och Oron. Och Ångesten. Och Tvivlen. Och Tillförsikten (Har alltid gillat det ordet. Till-försikt. En försiktigt Tillit. Känns...ödmjukt på nåt sätt...)
Snacka om att Psyket har mycket att ratta Och kommer att ha.
Kan inte låta bli att imponeras.
Så Kommo De i Hundratals...
Det är litegrann som att cykla omkull. Var det någon som såg mig?
Isåfall är det riktigt pinsamt. Därefter smärtan. Smärtan efteråt.
När beskedet kom var min tanke " Å Nej!!! Jag orkar vill klarar inte berätta...!!"
Orkar inte möta allas Projektiva Oro. Såg alla huvuden på sned. Såg likkistorna speglas i deras ögon.
Sågs bli bortkalkylerad. Borträknad. Såg att folk stod och tänkte
"Hmm...besked nu alltså. Då borde det bli allt från...låt mig se...tidigt och aggressivt: Mars April. Eller en sommar kanske? Augusti September? Måste skaffa nya begravningskläder pronto. Just in case..."
Efter en tid. Låga röster. Mummel.
" Jodå...viskvisk...obotligt...mummelmummel...trodde han skulle klara sig men..såg honom på ICA...skinn och ben...och det har man ju aldrig kunnat anklaga honom för nej... ja...visk...tragiskt...inte långt kvar nej..."..
Sen Uppenbarade sig Alla Döda. ALLA döda. Precis som får som hoppar över stängslet hoppade de in i min hjärna. Mindes deras ansikten. Mindes sorgen. Ingen överlevare stod att finna i mitt medvetande. Ingen.
Och så jag då. Facebookare. Flitig på Mediet. Älskar denna Innovation som gett mig kontakt med hela mitt förflutna. Jag menar. Folk kommer ju ändå att tro att jag är död även om jag inte skriver på två dar...
Märkligt att dessa hjärnspöken tog en sådan stor del av mitt fokus. Som att jag hade att försvara prestige.
Och prestige var Frisk Duglig Innovativ Kreativ Jajamensann. Be strong. Alltid Redo. (Pust...flämt...inte undra på att jag behövde en smocka...)
Whatever. Inga roliga tankar alltså. Ville inte ha dem och bestämde mig således på ett tidigt stadium att Komma Ut. ( Och här har man ju lång och gedigen erfarenhet eftersom detta fenomen uppstår alltsomoftast i
s k offentliga sammanhang. "Jaha, när bestämde du och din fru er för att flytta till Österlen då? Eller snabbköpet " Härligt att se att det alltid är du som handlar och inte frugan". Leve jämlikheten liksom)
Så jag kapitulerade. Kom Ut. På Facebook.Jag tackar Gud för detta.
Så Kommo De. Slöt upp i hundratals. Minns en scen från Bertoluccis 1900. Minns musiken. Över fälten tågade fattiga italienska lantarbetare till strid mot faschismen. Enade i kamp. Förenade i styrka och mod.
Högafflarna rände in i förtryckarnas rumpor och kvinnorna slogs med räfsor och spadar. Svartskjortorna flydde om de ens överlevde. Våldet var förståeligt, konstigt nog...
Vännerna. Vittnena. Stöttarna. En flod av kärlek omslöt mig. Och INGEN tyckte synd om (Har svårt för det nämligen. Tillför inte mig något...) ALLA visade vad medmänsklighet kan vara. Kraft. Styrka. Omsorg.
Dels så rördes jag av att det var så många som uppriktigt brydde sig och när jag satt där på Ystads Lasarett i Hades Helvete med min insmugglade I-phone för att fördriva tiden med att kolla Facebook kommo de:
Alla Andra Som Drabbats Och Överlevt!!!
Det fullständigt regnade in cancerfall i min meddelandebox. Nya vänner, gamla vänner, vänners vänner ALLA ville berätta om sina erfarenheter och ingjuta mod i mitt oskuldsfulla chocktillstånd.
Jamen Nej. Har han haft...? Nämen Gud. HON också! Va??? Jamen jag träffade henne då ju...Hade hon alltså då...jamen! Det märktes ju inte ens (Aj aj Calle. Passa dig där. Vad skulle det göra om det märktes då?? Ja ja. Får skylla på att jag är nybörjare...)
Och jag måste säga och jag måste lägga handen på hjärtat och jag måste buga mig i vördnad. Jag visste inte. Jag trodde inte vi var så många. Så många. Så. Många.
Och med ens blev jag en av Bertoluccis Krigare. En av Er.
På grund av en Facebookrad.
Det är stort.
Isåfall är det riktigt pinsamt. Därefter smärtan. Smärtan efteråt.
När beskedet kom var min tanke " Å Nej!!! Jag orkar vill klarar inte berätta...!!"
Orkar inte möta allas Projektiva Oro. Såg alla huvuden på sned. Såg likkistorna speglas i deras ögon.
Sågs bli bortkalkylerad. Borträknad. Såg att folk stod och tänkte
"Hmm...besked nu alltså. Då borde det bli allt från...låt mig se...tidigt och aggressivt: Mars April. Eller en sommar kanske? Augusti September? Måste skaffa nya begravningskläder pronto. Just in case..."
Efter en tid. Låga röster. Mummel.
" Jodå...viskvisk...obotligt...mummelmummel...trodde han skulle klara sig men..såg honom på ICA...skinn och ben...och det har man ju aldrig kunnat anklaga honom för nej... ja...visk...tragiskt...inte långt kvar nej..."..
Sen Uppenbarade sig Alla Döda. ALLA döda. Precis som får som hoppar över stängslet hoppade de in i min hjärna. Mindes deras ansikten. Mindes sorgen. Ingen överlevare stod att finna i mitt medvetande. Ingen.
Och så jag då. Facebookare. Flitig på Mediet. Älskar denna Innovation som gett mig kontakt med hela mitt förflutna. Jag menar. Folk kommer ju ändå att tro att jag är död även om jag inte skriver på två dar...
Märkligt att dessa hjärnspöken tog en sådan stor del av mitt fokus. Som att jag hade att försvara prestige.
Och prestige var Frisk Duglig Innovativ Kreativ Jajamensann. Be strong. Alltid Redo. (Pust...flämt...inte undra på att jag behövde en smocka...)
Whatever. Inga roliga tankar alltså. Ville inte ha dem och bestämde mig således på ett tidigt stadium att Komma Ut. ( Och här har man ju lång och gedigen erfarenhet eftersom detta fenomen uppstår alltsomoftast i
s k offentliga sammanhang. "Jaha, när bestämde du och din fru er för att flytta till Österlen då? Eller snabbköpet " Härligt att se att det alltid är du som handlar och inte frugan". Leve jämlikheten liksom)
Så jag kapitulerade. Kom Ut. På Facebook.Jag tackar Gud för detta.
Så Kommo De. Slöt upp i hundratals. Minns en scen från Bertoluccis 1900. Minns musiken. Över fälten tågade fattiga italienska lantarbetare till strid mot faschismen. Enade i kamp. Förenade i styrka och mod.
Högafflarna rände in i förtryckarnas rumpor och kvinnorna slogs med räfsor och spadar. Svartskjortorna flydde om de ens överlevde. Våldet var förståeligt, konstigt nog...
Vännerna. Vittnena. Stöttarna. En flod av kärlek omslöt mig. Och INGEN tyckte synd om (Har svårt för det nämligen. Tillför inte mig något...) ALLA visade vad medmänsklighet kan vara. Kraft. Styrka. Omsorg.
Dels så rördes jag av att det var så många som uppriktigt brydde sig och när jag satt där på Ystads Lasarett i Hades Helvete med min insmugglade I-phone för att fördriva tiden med att kolla Facebook kommo de:
Alla Andra Som Drabbats Och Överlevt!!!
Det fullständigt regnade in cancerfall i min meddelandebox. Nya vänner, gamla vänner, vänners vänner ALLA ville berätta om sina erfarenheter och ingjuta mod i mitt oskuldsfulla chocktillstånd.
Jamen Nej. Har han haft...? Nämen Gud. HON också! Va??? Jamen jag träffade henne då ju...Hade hon alltså då...jamen! Det märktes ju inte ens (Aj aj Calle. Passa dig där. Vad skulle det göra om det märktes då?? Ja ja. Får skylla på att jag är nybörjare...)
Och jag måste säga och jag måste lägga handen på hjärtat och jag måste buga mig i vördnad. Jag visste inte. Jag trodde inte vi var så många. Så många. Så. Många.
Och med ens blev jag en av Bertoluccis Krigare. En av Er.
På grund av en Facebookrad.
Det är stort.
torsdag 6 januari 2011
Beskedet
Jag har alltid hemfallit åt hypokondri. Eftersom jag lever tillsammans med en fd sjuksköterska sedan många år har jag kunnat gotta mig i inbillningssjukor som ett andra fritidsintresse.
Lugn Filmkväll I Soffan. Allting hade kunnat vara riktigt harmoniskt. Ack Nej. Ty Jag Har Precis Upptäckt Att Jag Börjat Få En Begynnande Hjärtinfarkt. Koncentrerar mig på Smärtan I Bröstet. Intet ont anande sitter Rolf och småfnittrar till filmen Utan. Att. Veta. Jag måste säga nåt. Så släpper jag bomben. För niotusende gången.
Jodå. Massiv förstås. Hur lång tid tar det för ambulansen att köra hit från Ystad? Där nånstans brukar jag stoppa mig. Har åtminstone sinnesnärvaro nog att avstanna processen. Trots att jag är mycket misstänksam till Rolfs klockrena diagnoser måste man ju ändå hålla en dörr öppen...eller hur? (Ok. Jag medger. NÅGRA gånger har det blivit en EKG på Akuten. Men jag har åtminstone KÖRT in själv. Fullt pådrag med Vita Rockar. En stund ja. Därefter inte en vit rock i sikte förrän överläkaren träder in, sätter sig på sängkanten och pedagogiskt förklarar att när män når medelåldern kan dom ibland komma i kontakt med något som kallas Ångest. Jag vet det. Säger jag. Jag är utbildad samtalsterapeut. Men inte ens jag går fri från Rädsla...)
Andra åkommor jag ägnat mig åt genom åren är utan inbördes ordning: Hjärnblödning, MS, Ansiktsförlamning, ALS, Blindhet, Dövhet och ja. Jag gitter inte dra dom. Uppmanar läsare att bläddra igenom en läkarbok.
JAG HAR DOCK ALDRIG ÄGNAT EN TANKE ÅT ATT JAG SKULLE FÅ EN CANCERTUMÖR!
Visst är det märkligt? Har aldrig fått idén liksom...
Började i november. Illamående. Magont. Magsår måhända? Igen då (HAR faktiskt haft det). Inte så konstigt. Jag har arbetat alldeles för mycket de senaste två-tre åren. Med för mycket menas att aldrig ta semester. Förutom nån strövecka i Italien. Men det RÄCKER inte. Det räckte inte...
Välmenande tjat från vänner. Gå och kolla. Ja ja (och här blir jag plötsligt motvillig...??)
Och jag kollar. Går tillbaka. Dåliga njurvärden. Nåt är det. Måste ultraljudas. Ultraljudas och där...RIDÅ!
Där bröt helvetet loss. Och det var strax innan nyår. Sen gick jag in i Landet Ingenstans. Precis som min första fantastiske (Tack Jonas. Glömmer dig aldrig) läkare sa. Att den värsta tiden är nu och några veckor framåt. Innan provtagningarna är klara. Innan remissen till onkologen i Lund är klar. Innan jag är hos Spetskompetensen. De som har som Uppgift att skapa bra statisktik. De vars denna sjukdom är vardagsmat. De. Som. Vet.
Jag hade aldrig kunnat skriva en rad för en vecka sedan. Men nu råkar jag ha fått det sinnelaget att jag tror allt har en mening. Jag är obotlig Fatalist. Nåt ska jag lära mig. The hard way. The hard way.
Halv fyra i morse aktualiserades behovet. Skriv. SKRIV. KOMMUNICERA.
Så då gör jag det då.
Lugn Filmkväll I Soffan. Allting hade kunnat vara riktigt harmoniskt. Ack Nej. Ty Jag Har Precis Upptäckt Att Jag Börjat Få En Begynnande Hjärtinfarkt. Koncentrerar mig på Smärtan I Bröstet. Intet ont anande sitter Rolf och småfnittrar till filmen Utan. Att. Veta. Jag måste säga nåt. Så släpper jag bomben. För niotusende gången.
Jodå. Massiv förstås. Hur lång tid tar det för ambulansen att köra hit från Ystad? Där nånstans brukar jag stoppa mig. Har åtminstone sinnesnärvaro nog att avstanna processen. Trots att jag är mycket misstänksam till Rolfs klockrena diagnoser måste man ju ändå hålla en dörr öppen...eller hur? (Ok. Jag medger. NÅGRA gånger har det blivit en EKG på Akuten. Men jag har åtminstone KÖRT in själv. Fullt pådrag med Vita Rockar. En stund ja. Därefter inte en vit rock i sikte förrän överläkaren träder in, sätter sig på sängkanten och pedagogiskt förklarar att när män når medelåldern kan dom ibland komma i kontakt med något som kallas Ångest. Jag vet det. Säger jag. Jag är utbildad samtalsterapeut. Men inte ens jag går fri från Rädsla...)
Andra åkommor jag ägnat mig åt genom åren är utan inbördes ordning: Hjärnblödning, MS, Ansiktsförlamning, ALS, Blindhet, Dövhet och ja. Jag gitter inte dra dom. Uppmanar läsare att bläddra igenom en läkarbok.
JAG HAR DOCK ALDRIG ÄGNAT EN TANKE ÅT ATT JAG SKULLE FÅ EN CANCERTUMÖR!
Visst är det märkligt? Har aldrig fått idén liksom...
Började i november. Illamående. Magont. Magsår måhända? Igen då (HAR faktiskt haft det). Inte så konstigt. Jag har arbetat alldeles för mycket de senaste två-tre åren. Med för mycket menas att aldrig ta semester. Förutom nån strövecka i Italien. Men det RÄCKER inte. Det räckte inte...
Välmenande tjat från vänner. Gå och kolla. Ja ja (och här blir jag plötsligt motvillig...??)
Och jag kollar. Går tillbaka. Dåliga njurvärden. Nåt är det. Måste ultraljudas. Ultraljudas och där...RIDÅ!
Där bröt helvetet loss. Och det var strax innan nyår. Sen gick jag in i Landet Ingenstans. Precis som min första fantastiske (Tack Jonas. Glömmer dig aldrig) läkare sa. Att den värsta tiden är nu och några veckor framåt. Innan provtagningarna är klara. Innan remissen till onkologen i Lund är klar. Innan jag är hos Spetskompetensen. De som har som Uppgift att skapa bra statisktik. De vars denna sjukdom är vardagsmat. De. Som. Vet.
Jag hade aldrig kunnat skriva en rad för en vecka sedan. Men nu råkar jag ha fått det sinnelaget att jag tror allt har en mening. Jag är obotlig Fatalist. Nåt ska jag lära mig. The hard way. The hard way.
Halv fyra i morse aktualiserades behovet. Skriv. SKRIV. KOMMUNICERA.
Så då gör jag det då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)