Kram. Liksom

Jag är ingen direkt myskille.
Faktum är att jag är ganska reserverad med att svulsta ut i ömhetsbetygelser till vänner och bekanta som förtjänat det. Blir för generad. Skäms helt enkelt.
För mig blir varje kärleksförklaring oftast ett snabbt och osentimentalt "detsamma" om någon visar sig hysa djupare tillgivelse för min ringa person med ett "tycker väldigt mycket om dig" eller det värstaste: "jag älskar dig".
Det sista kan vara riktigt obehagligt. Om det inte kommer från Rolf. Då är det ok (hm, eller ett kvitto).
 Nä. Nu talar jag mer vänskap i allmänhet.

Samma sak med avdelningen Kramar. Både live och i text. Minns så väl när det började.
Sjuttiotal. Folkhögskola. Give peace a chance. Från stentuff högstadieskola med cigg och platåträsko skulle det palestinasjalas och kramas. Jag var helt oförberedd.

I Värmland kramades man inte på den tiden. Även om andra värmlänningar är av annan åsikt kring mina diffusa minnen så är min uppfattning oomkullrunkelig
(Yes! Där fick jag in favvo-ordet en gång till!).
Man kramades inte. I synnerhet inte män. Då var man Jålig. En Tölebock.
Enda accepterade tillstånd där det utgöts sentimentala emotioner var efter ca 30-75 cl Renat blandat med fanta eller apelsinjuice. Då kramades det jävlar i det. Utan att man var Tölig.
Men nykter??!!!
 No way.

Från detta gick jag rätt ut i Kramvärlden.
Kändes väldigt svajigt till en början. Hade svårt att lära mig Koderna. Det vill säga när skulle det Bära Till?
Varje gång man sågs? Kunde ju bli komplicerat. Om man sågs flera gånger per dag.
För mig skulle det liksom ha gått en tid. Åh vad länge sen! Då.
Då var det så att säga Dags.
Och kunde vara småtrevligt. Lite snabbt överstökat sådär. Don`t mention. Just do.
Men dagligdags?
Ska det vara nödvändigt?

Det svåraste var och är osäkerhets-ska-man-kramas-eller-inte-grejen.
Då det rycker i handen samtidigt som det famlas från kontrahenten som definitivt bestämt sig För Att och ens utsträckta hand hamnar som en missil i magen på den Kramvänliga. Eller tvärtom. Eller när man hamnar i Resonemangssituationen.
"Jamen...vi kanske skulle...eller...jo minsann!...det får nog bli en kram he he..." Med tillägget:
"Det var så länge sen".
(Män emellan är ännu intressantare. Särskilt om paret man-kvinna ska träffas samtidigt.
Kvinnan ska kramas ja. Men mannen ska Handslagas.
Annars blir det Bög Light-läge. Om inte. Om inte.
Man raskt daskar till tre gånger i ryggen på varandra, sådär lite lagom hårdhänt, för att markera gillar-dig- men-jajamen-så-rycker-vi-upp-oss-från-detta-tramsande-jajamensan-fotboll-på-fredag-eller-hur-känsla)

På nåt sätt var det som att de Finaste av människor var bäst på att Kramas.
Frigjordast. Hämningslösast. Kärleksfullast. Så tyckte jag.
Oftast kände jag mig ganska usel på det där.
Lite Emotionellt Handikappad.
Såklart att jag skulle börja studera Drama.
För i den världen, mina vänner, finns Ingen Återvändo!

Ty där Kramar Man Sig Igenom Utbildningen.
Nåt annat är inte att tänka. Försök att genomgå en styck dramaövning utan kroppskontakt av det intimare slaget. Bara att kapitulera.
Och plötsligt var jag Professionell.
Fanns inte en antikärnkraftsdemonstration där jag inte glatt och villigt kramade mig igenom bekantskapskretsen och för säkerhets skull bekantskapskretsens vänner.
Funderade inte så mycket på saken. Kram. Liksom.
Jag var ju En Av Dom. Hämningslösa och Frigjorda. Men menade jag någonting med det?
Hade kramen exploaterats? Blivit ett Ytligt Handslag? Trots sin intimitet?
Svar ja.

Men snälla du. Säger jag till mig själv. Gör det nåt då?
Ska du hålla på och ifrågasätta en ömhetsbetygelse som blivit en folkrörelse över världen när bomberna faller över Libyen och Japans befolkning kämpar för att inte dö av kärnkraftsstrålning?
Alltså Kramen som motvikt. Något som förenar och stärker. En kärlekshandling rent av.

Ja. Säger en Obstinat Del Av Mig. Jag vill att kramen betyder nåt. Vill att den kommer från det djupaste av oss. Från vår rena kärleksfulla källa. Som en dyr gåva. Inte som nåt man köper lite hipp som happ på Lidl och sen kastar iväg åt höger och vänster. Jag vill. Jag vill att det betyder nåt.
Ingen Inflation i kramar. Återupprätta betydelsen tack!

Men raskt tillbaka till Genansen innan jag drunknar i för Djupt Vatten.
På senare år har jag slutat att känna mig generad över vad jag trodde var blott Hämningar.
Förstod senare att jag utrustats med en stark Integritet. En slags Känslornas Spärrvakt. Som sållar agnar från vete och skyddar mig från energier jag inte ska ha. En livskamrat som hindrar mig från att drunkna i känslopjunk och skapar en respektfull gräns för vad som är sant och hittepå. Mellan ärlig och oärlig.
Som ständigt kämpar för det sanna. Och som är snabb på att signalera till mig när jag är ute och far med oärliga Kramar och Låtsasempatier.

Jag vill helt enkelt känna min Kramare. Så enkelt är det. Det ska ha växt fram ett ömsesidigt Tyck-Om innan vi ger oss hän. Inga okända. Då blir jag stel och oärlig. För intimt. Behöver inte betyda att man inte tycker om vederbörande. Mer att man respekterar att vi ännu är okända för varandra men mycket väl kan komma att hamna på kramläge vad det lider.

Som cancerkille hamnar man obönhörligen i ett s k Känsloläge.
Fått och får ta emot människors djupaste empatier och Bry-Sig-Om.
Också nödgats omvärdera många av mina skräck-känslor inför diverse känslosvall.
Definitivt nyttigt för mig och mitt ibland så Krassa Försvar.
Det är i själva verket inte så farligt att utgjuta sig även om det känns ovant och darrigt.
Mina vänner ställer upp i vått och torrt. Och jag är uppriktigt rörd och tacksam. Men jag är också glad över att det bara är så. Utan att vi måste statuera varje handling med en styck ömhetsbetygelse.
Handlingen betyder så mycket i sig.
Hade jag varit annorlunda hade jag kanske agerat på ett annat sätt.
Och Kramen. Ja. Det är inte snålvattnet som rinner runt den.
Snarare då att den ligger på laddning mycket längre hos mig...


(Men lova mig att aldrig säga: Dig Får Man Inte Krama Va. För så är det inte...)