Heliga Vrede

Tapperhet. I all ära. Men hade någon stackare mer än Rolf och småhundarna fått skåda denna Vrede som uppenbarade sig under kvällen så hade denne någon ordinerat tvångströja.
Samt utan åthävor inkluderat en fem-sex vitklädda Vårdare.

Överjordisk. Vrede alltså. Startade lite smått på väg från Malmö ut mot Österlen. En lätt irritation över pannbenet. Eller strax bakom. Eller nåt.
Okej. Okej. Alla är himla bra på onkologen i Lund men jävlar vad det ska stickas och karvas och slangas och rotas i kroppen. Var man sig i världen vänder finns alltid nån slags skalpell beredd att hugga nånstans.
Till slut blir man immun.
Not! Men man tror. Fast kroppen vet bättre.
Det gamla köttet vet när det drar ihop sig till Tortyrkammare. Och reagerar därefter.
När de värsta nålarna och knivarna uppenbarar sig är det farligt nära att följa kroppens uppmaning och utbrista:

"Nej! Nej! Ta inte den kniven! Jag väljer ...Papegojpinnen istället. Eller ja, sådär en tjugo minuters skendränkning! Vad som helst!"

Ungefär så. Visst. Lätt överdrift. Kan lätt hemfalla åt detta ja, men det känns åtminstone så ibland. Ofta.
Och denna afton, i vredens tecken, påbörjades alltså med en biltur i solsken på väg hem efter några dagars gissling bland vassa instrument. Sikten var klar. Vinden svag sydvästlig och framför mig låg en räcka dagar av loj avkoppling från akut cancervård. Om jag inte vore så förbannat irriterad.

Okej. Jag var nog trött. Inte så konstigt. Har hänt mycket. Big Race. Får nog sova en stund när jag kommer hem. Och det fick jag. Skönt. (Efter en semla)

Till dess att jag Vaknade ja. För då var det Inte Nådigt. Finns icke svordomar uppfunna för att gestalta detta vare sig live eller via bokstäver.

Allt började med att en av hundarna satt och skällde utanför fönstret.
Liksom. Hundar skäller. Det händer. Ingen stor grej egentligen men denna sena eftermiddag tycktes det reta mig nåt alldeles våldsamt.
Försökte med en lätt knackning. Brukar hjälpa. Den påkomna hunden brukar då moloket tystna och lägga sig förnöjsamt ner över att ha fått en gnutta uppmärksamhet inifrån Människobostaden.

Inte denna förkväll. Hojtandet fortsatte. Vreden steg i min torterade kropp och PANG!!!
Ja. Ni läste rätt. Inget jag är stolt över men där gick rutan!
Hunden tystnade förstås. Blodet flödade från min uppretade hand och ja, vad gör man???
Man. Plockar. Upp. Glas.

Vid det laget var Fan Lös och inget kunde längre hejda Flodvågen.
Allt. Och jag menar allt var därefter åt helvete! Har sällan känt en sådan fruktansvärd ilska. Över liksom vaddå? Ett hundskall??? Eller???

Och inte hade jag någon som helst nytta av min dyrbara Terapeututbildning. Var fanns den när den behövdes som bäst??? (Jag ser nog hur ni nickar nu. Jaja. Där kom den reaktionen liksom. Eller hur? Men jag lovar och svär. Det var nåt annat.)

Det var bara så för mycket av allt och ont i det såret och strama i det såret och vad är det för jävla hål i ryggen som värker och jag mår ju Fan sämre nu än jag gjorde kring nyår. Hjälp! Jag går BAKÅT!!!

Insåg att jag hamnat i ett Bakslag. Eller ja. Det insåg jag inte alls. Inte förrän aftonen övergått i tidig natt och tankarna har en tendens att klarna. Ty här finns mycket matnyttigt att gotta sig i innan vi kommit så långt.
Kände inte igen den där Furien som satt på sängen och gormade över allt. Allt. Till exempel har Bulldoggar en förmåga att låta som dammsugare när de vistas på golvnivå. Tålde naturligtvis inte detta. No Way.
Som Enväldig Despot lyddes minsta vink (Har jag nämnt att jag av någon märklig anledning förtjänat den mest kloka och tålmodigaste mannen på detta klot?) från djur och människor. Furien rasade och skällde. Som tur var över företeelser. Mest över onkologen i Lund som jag all of a sudden hyste en Mycket Kritisk Inställning Till (???!!!). Dont Ask. 
Galningen Var Lös.Där har ni hela Skröpligheten. Så var det. Så mycket för det Oraklet...

Men nu kommer en mycket intressant del. Mycket intressant. Som skulle få vilken Anti-Knarkorganisation som helst att klappa i händerna av hänförelse! Mycket riktigt. Jag var helt enkelt Duktigt Abstinent!

Suck. Hur mycket hade tryckts i mig egentligen??? Få se. Ett flertal dagar med mängder av Cortison. (Prova nån gång. Man blir väldans PIGG!). Jaha. Och så har vi Morfinsprutorna. En Fröjd skulle jag säga. Och den där genomskinliga vätskan jag fick igår innan Benmärgsprovet! Den som fick mig att undra varför de inte spelade nån schysst musik i Undersökningssalen...? Och ja. Sömntabletterna. Jamen sömntabletter??? När har jag behövt det?? Och varför knaprade jag dom nu? Känns som om det gått av bara farten. Gapa och svälj. In med den ena smärtstillande-narkotiskt-centralstimulerande tablett man någonsin kommer över.

Hänger ni med? Jag undrade. Varför var jag lite Grinig? Typ.
När nu stjärnorna tindrar däruppe på natthimlen och andningen återhämtat sig inser jag i all stillsamhet  att
detta kommer att bli en lång tripp med många kurvor.
Tråkigt lär det ju aldrig bli.