Så går en tid

Så går en tid.
Vintervädret fortsätter att sega på. Gråa januari känns tröstlöst och missmodigt. Bakom uppdragna pälskragar och innanför stickade mössor längtar vi besinningslöst efter vårens ankomst. Så tåliga vi är. (Eller galna som överhuvudtaget står ut och inte bara drar). Nyhetsreportern är densamma. Samma Ankare förmedlar tryggt nyheter om död, förintelse, katastrofer och annat smått och gott. Precis som vanligt.

Tevevärlden har delat upp året i Lets Dance perioden fram till Melodifestivalperioden som går mot sommarens Midsomerperiod och övergår mot höstens Idolperiod för att slutligen nå crescendot med tjusiga Stjärnor på Slottet-perioden. På Spåret-perioden kan däremot titta upp lite varsomhelst och hursomhelst. Är inte lika årstidsbundet dock. Men tryggt. Och Som Vanligt.

Mitt i detta vanliga förändras våra liv. Ibland skälver det till. Någon enstaka gång blir det jordbävning.
Svår dock att mäta omfattningen på Richterskalan. I alla fall i början. Det tar lite tid att överskåda landskapet för att om möjligt kunna analysera läget.

Minns att jag en av de första dagarna efter Beskedet försökte koncentrera mig på just Rapport.
Först förvånades jag att det över huvud taget sändes efter allt som hänt. Men ok, tänkte jag. Dom har väl sina direktiv. Värst var väderprognosen. Inte till en början men när meteorologen började tala om tisdag nästa vecka blev jag alldeles yr. Tisdag nästa vecka. Om fyra dagar. Pratar hon så långt fram. Detta kunde jag inte omfatta. Än mindre begripa. För mig fanns bara i morgon. Och den dagen var ett helt liv.

Vid det laget befann jag mig sannolikt i Chock- och Reaktionsfas på långsam seglats mot Accepteringsfasen.
Alla dessa faser kunde jag se utifrån samtidigt som jag befann mig mitt i stormen (Vem sa att män inte har simultankapacitet?) Av någon morbid anledning konstaterade jag även med visst intresse vad jag gick igenom (Förmodligen den mindre attraktiva Förträngnings- och Förnekelsefasen som jag raskt skuttade över och som ändå poppade upp och ville vara med).

Berg & Dalbana. Absolut. Mest Dalbana. Bergen höll sig undan. Ännu ett tag. Får nog säga att det kändes ganska hängigt.
Somnade med Hotet. Drömde om Hotet. Vaknade med Hotet. Levde med Hotet. Påmindes ständigt om Hotet. Bestämde mig för att vara noga med att låta alla tankar flyta upp och passera. Och för att vara riktigt grundlig lät jag det vara så. Följden blev att allting blev cancer. Precis allt. Sätter mig i cancer-bilen för att åka på cancer-vägen hem till cancer-huset och plockar upp posten ur cancer-postlådan och kollar cancer-räkningarna. Jag hade helt enkelt Cancer-glasögonen på dygnet runt.

Tills en dag. Eller kväll. Satt och kollade på en cancer-film på cancer-teven när jag plötsligt tappade lusten.
Ville hellre se filmen och gjorde det. Med nöje. Ja, alltså utan cancer-nöje.
Hoppsan. Försökte ändå framkalla nån slags cancer-skräck. Nope. Gone. At the moment.
Tänkte att jag ändå får försöka krypa ner i cancer-sängen. Döm om min förvåning när bädden visade sig vara helt vanlig och för den delen ovanligt inbjudande. Jag var trött. Utan att vara cancer-trött.
Så kom det sig att det Vanliga Livet kom tillbaka alltmer. Jag förundrades.

Det kom reaktioner utifrån förstås. Vänner som ringde med massor av välvilja och omsorg.
"Hur mår du?"
"Bra. En riktigt solig dag och det är så gött att snön smälter och jag funderar på om jag ska blablabla..."
Tystnaden var kompakt.
" Ja men...jag menar...du måste ju vara...eller...har du förstått vad du går igenom...?"
" Ja"
" Men....är det...är det...chocken tror du?"

Och så vidare. Inifrån kunde jag mycket väl förstå hela processen. Jag var urless. Hade redan bestämt mig för att rida ut den här stormen. Kunde mycket väl acceptera att det skulle bli småjävligt med all behandling och skit. Får ta det då. Massor av oro. Får ta det när det kommer. En jävla lust att prata, diskutera och penetrera detta ämne. Får väl göra det då. Om folk står ut.

När jag bevistade mina första begravningar (Inga Växlar Här Nej Tack) blev jag alldeles chockerad över EFTERFESTEN!!!! Det skulle ätas smörgåstårta! Så jävla sjukt. Och och sen så sen så kom prinsesstårtan dekorerad med svarta kors!!!! Och så skulle det skrattas!! Vi kunde alltså, enligt mig, lika gärna dansa jitterbugg på den nyplanterade graven. Fasa.

Ack vad jag bedrog mig. Vilken utomordentligt smart jävla bra idé. Efter den överjordiskt plågsamma smärta vi utsatt oss för kollektivt i kyrksalen kom slutligen själva Hyllningen Till Livet. Då vi pratade, mindes, skrattade. Ja, skrattade så att ögonen tårades. Så befriande. Vi hade tillsammans tänjt våra smärtgränser och nu återstod resten av livet med de goda minnena. Och saknad förstås. Men vi visste, för vi hade känt och upplevt att vi var många.

Jag tror att det funkar så. Vi tänjer våra gränser tills det brister och därefter kommer hela flodvågen av övrigt liv farande. Tack och lov.
För livet är ju så mycket mer än en svulst. Och jag har banne mig ingen lust att bli identifierad därefter.
Det är en del av mig. Men det är inte jag.
Skulle det vara så bör jag genast rannsaka mitt liv och fundera över vilket intryck jag gjort på andra människor.

Och nu då? Efter en tid. Hur mår jag? Tack bra. Redo att börja Behandlingskampen som sätter in i veckan. På vilket sätt? Vet ej. Dom vet. Dom som har hand om att.
Jag kommer att vara där. Definitivt. Men jag kommer också att vara där med andra tankar och visioner.
Inför framtiden.