Jag och Havet

Jag är väl inte den förste. Detta väldiga vatten har definitivt haft sina tillbedjare genom historien.
Är väldigt förnöjsam över att ha det i min omedelbara närhet. Bara jag slipper vara på det.
Hursom. Vi har en lång relation, jag och Havet. Som egentligen började först i vuxen ålder. Men som ingalunda varit mindre intensiv för det. Och som ständigt varit en outsinlig källa till läkekraft.

Nu vill jag på intet vis provocera men inser att jag kastar mig rätt in i elden. Okej. Här kommer det.  
Jag avskyr Skog.
Precis så kategoriskt och utan pardon. Den något förmildrande varianten skulle då vara en skvätt lövskog som ibland står att finna på nån skånsk plätt. Men redan där börjar jag dra öronen åt mig.
(När jag färdas från Sverige och ner mot Skåne är Hallandsåsen skogsgränsen som får mig att lyfta över vidder och slättmarker och HEMMA!!!)
Det märkliga med detta är att jag faktiskt är född i skog och uppväxt i Skog (Den Analytiske nickar ja...).
Och jag måste medge att denna naturmiljö definitivt skänkt mig filosofiskt och meditativt livsrum. Då.
Men en dag tog det slut. Obönhörligen. Enough is enough.

Den kvävde. Överallt fanns den. Tung och mörk. Ingen vind tog sig ner bland träden. Himlen skymtade blott en aning bland grantopparna. Jag ville ut! Bort!!

Precis som i alla taskiga äktenskap på upphällning gjorde jag som mången annan. Jag var otrogen.
Hittade en Annan. Hittade Havet. Och föll handlöst.

Jag lämnade Skogen för Havet. Samtidigt som jag trädde in i ett helt nytt liv. Så var det.
Förälskelsen var svindlande och huvudlöst galen. Insåg på ett tidigt stadium att detta var för livet!
Att vi naturligtvis skulle ha våra kontroverser men på det hela taget trivas förträffligt tillsammans.
Och så blev det. Jag blev beroende och allt var frid och fröjd.

I början bodde vi tillsammans i Göteborg. Tillvaron var helt fantastisk. Långa klippiga promenader ute på Amundön, söndags-ströv längs Röda Sten, sommarbad på Saltholmen, disiga höstvandringar i fiskehamnen och meditativa funderingar uppe vid Masthuggskyrkan med vidunderlig utsikt ut över Inloppet, ut mot Vinga och världen.

Den finaste tiden var Asperö. Där svanarna guppade i viken utanför glasverandan och fiskebåtarna stävade ut utanför fönstret med sitt rytmiska dunkande vid fyratiden på morgonen. Fullständigt omgiven av hav var jag.
Omsluten. Och saligen välsignad med denna naturkraft som visade sig vara mitt egentliga element.

Men livet är ju inte så enkelt. Vi skulle komma att gå igenom några riktigt mörka perioder, jag och Havet.

Den första och riktigt svåra var septembernatten 1994 när Havet tog en av mina närmsta vänner i Estonias förlisning. Så grymt och oåterkalleligt. Mitt Varför var vanmäktigt och vi genomled en fruktansvärd kris.
Jag bodde i Köpenhamn då. Pendlade med Flygbåtarna däremellan. Och havet var vredgat. Rasande.
Överfarterna turbulenta. Vågorna höga. Jag. Hatade. Detta. Grymma. Vatten.
Det var slut mellan oss. Over and done. Men det märkliga skedde. Det som slutligen fick mig att bearbeta sorgen och tankarna och saknaden var just ...Havet.
Vid Havet längs Langeliniekajen. I Västra Hamnen i Malmö. På de varma stenarna i solskenet. Där.
Hittade vi långsamt tillbaka igen.

Nästa gång vi hamnade i svår kris var i samband med tsunamin Även om jag inte genomled några personliga förluster så gick det inte att värja sig. Strax efter annandagen åkte vi till Spanien för att köra runt i Andalucien några veckor. Vi lämnade Sverige i en nationell kris. En kris som orsakats av Min Kärlekspartner. Jag var skakad. En våg!! En vägg!! Otroligt omöjligt.

Kul tripp. Nja ganska men jag var så fruktansvärt besviken på Havet. Och rädd. Utanför Tarifa tillbringade vi nyårsaftonen på ett ganska tjusigt hotell vid Havet. Hade naturligtvis varit helt outstanding vid ett mer normalt tillfälle. Havsutsikt. Man tackar. Tror till och med att vi drog för gardinerna för att slippa se Eländet.

Det är klart att jag fattar. Fråga fiskaränkorna. Sjömanshustruarna genom historien. Barnen. Familjerna. Jag vet. Havet ger. Havet tar. Så småningom försonas man. Och går vidare.

Idag har vi hittat en varaktig och trygg relation, jag och Havet. Man blir äldre. Man accepterar. Och är oändligen tacksam för underverken som sker i det lilla. Vi bor tillsammans igen. Längst ner på yttersta spetsen i Sverige har Havet fört mig. Som en Språngbräda mot världen. En Utpost. Alltid närvarande. Lugnande. Hetsigt. Blått. Grått. Svart. Ständigt skiftande. Och läkande.

Under våren ska vi ägna mycken tid åt varandra. Vi har slarvat ett tag och behöver hitta tillbaks igen. I helgen som gick hade vi ett par riktigt långa möten och väldigt bra samtal. Vederkvickelsen var omedelbar. Hur kunde jag för ett ögonblick förbise denna kraftkälla?
Det viktigaste är ändå att hitta tillbaks igen.

P S Fick lite dåligt samvete för det dära med Skogen...Att jag var lite dum däruppe i texten. Men tror nog att Skogen hittat nån ny som har mer vett att uppskatta den än vad jag hade förmåga till.