Förundran

Detta märkliga psyke.
Eller detta enastående psyke. Kanske till och med detta fantastiska psyke som har rustat oss att klara vad vi aldrig trodde vi skulle. "Skulle jag aldrig klara" säger vi. Säger jag. Sa jag.
Men jävlar i min lilla låda.
Efter tio dagars närstudie är jag fullkomligt tagen. Jag har, så att säga, haft förmånen att studera detta fenomen inifrån. Rätt vad det är sitter vi där i den svåraste av våra värsta farhågor och bläddrar lite förstrött i en skvallerblaska medans vi funderar lite lojt över vad skiktröntgen har att berätta när vi träffar doktorn om en kvart.
Undrar om verkligen Silvia ställde ultimatum till Cege på Nobelfesten? Vad skulle hon sagt liksom.
"Om du inte går raka schpåret till taxin utan den lille nattvickning kommer jag att..." Vadå?
Flytta hem till Tyskland? Skaffa sig en tvåa i Bredäng? Osannolikt. Jag grubblar en stund över detta såklart.
Och allvarligt. Anders Bagges hund? Stukat en fot liksom. Och här gäspar jag. Snabb-bläddrar fram till Filmpremiären av Svinalängorna. Unni Drougge. Såklart. Och Pekka ja. Och lite Idolströssel blandat med Kulturelit. Verkligen Kulturelit. Impressing.

"Carl !". Uppfordrande. Här är det Carl som gäller. Beror säkert på sjukdomens art. En tumör är för Carl. Inte Calle. Calle-tumör. För lättviktigt. Nej en ordentlig högtidlig Carl ska de va.

Sköterskan är aningens stressad och jag säger till Rolf att vänta i ja...väntrummet heter väl hallen som är av varuhusmått. Det darrar till i Psyket. Nu är det allvar.
Så inbjuds jag till Undersökningsrum numero 10 (Och att det var just 10 skulle jag bli varse senare när jag behövde lätta på trycket och inte kom ihåg vilket av rummen jag kom ifrån. Och framförallt skulle tillbaka till.)

Och just där tror Psyket att nu ska man väl få veta lite mer om vad jag går och bär på. Magnerverna drar så att säga ihop sig till konfrontation. Men ack vad det bedrog sig. Ty Undersökningsrum nummer 10 skulle bli mitt tillfälliga hem i två timmar! I evig väntan på doktorn. ( Och här öppnar sig en naturlig fråga. Borde jag inte suttit kvar i vänthallen? Där fanns åtminstone åtta olästa Se och Hör samt en internationell skvallerblaska som legat och frestat...)

I Undersökningsrum nummer 10 fanns en typisk sjukhusundersökningssäng samt tvenne trästolar av enkel design. Rummet var målat i en svagt nikotingul färg och som utsmyckning hängde en plansch med ett axelledsmotiv i genomskärning. Gott så. Ett tvättställ förstås. Obligatoriskt. Hygieniskt. Och på hyllorna diverse sorters handsprit blandat med andra sorters flaskor av obskyr innehållskaraktär för en amatör.

Jaha liksom. Vad göra? Titta på Axelledsmotivet för all del. Kolla taket. Räkna lysrör. Tjugofýra. Räkna om lysrör. Fortfarande tjugofyra. Smälta intryck. Nej. Där sa Psyket stopp. För jobbigt. Återgå till Axelledsmotivet.
Och här händer nåt intressant. I vilken annan situation i livet skulle man frivilligt underkasta sig att träda in i ett nikotingult rum och snällt och vänligt vänta på en människa som aldrig kommer???
Nej man skulle vara fly förbannad efter tjugo minuter! Men inte här. Psyket anpassar.

Får man pinka? Skulle inte tro det. Hon sa ju att jag skulle sitta på stolen tills doktorn om ett ögonblick skulle uppenbara sig. Efter en timme och trettiotvå minuters väntan väckte plötsligt Psyket min Värdighet. Gränsen var passerad. Axelledsmotivet urtrist. Rummet skitfult. Jag själv Urless. Nu jävlar:
HÄR SKA BÅDE PINKAS OCH HÄMTAS ROLF!!!

Och hur lätt var inte det??? Löjligt! Toa ja. Vid receptionen. Och sen tillbaka till disken.
" Jo det är såhär". Snäll sköterska tittar upp. "Jag känner att jag nog är väldigt nervös och skulle behöva att någon var med mig där inne och i vänthal...salen sitter min man och kan han få komma in och..."
"Det går bra". Lycka. Ja faktiskt. Lycka. Här var det inga stora pretentioner.

Och så blev det. Det Nikotingula rummet blev plötsligt trivsamt ty nu var jag inte ensam. Psyket tyckte inte att jag skulle vara det heller så där inne slöt vi en pakt, jag och Rolf, att han hädanefter skulle vara närvarande i varje undersöknings-prov-röntgen-avdelningsrum jag överhuvudtaget skulle komma att bevista de närmaste månaderna. Och så sänkte sig lugnet över Undersökningsrum 10. För ett tag.

Det visade sig senare att detta var ett genidrag. För även om Psyket är oerhört anpassningsbart har det också förmågan att Blockera Information. Detta skulle senare bli ett litet problem. Eller kunde ha blivit. Om inte Rolf hade varit med överallt. Ty så fort en läkare öppnade munnen för att tala om tumören (funderade ett tag på att döpa den jäveln men kom på att det skulle bli för familjärt. Alien möjligtvis men avstår nog helt) så stängde Psyket helt sonika av mina hörselgångar. Bara sådär. Såg läpprörelser. Absolut. Hörde nada.
Avstängd. Stängt för semester. Återkommer aldrig. Dont call us we call you.

Sammanfattningsvis kan jag vittna om otroliga situationer under dessa skälvande första veckor när jag förvånats över Psykets förmåga att anpassa sig till fullständigt horribla omständigheter.
Och hur det varit vänligt och förståndigt nog att släppa fram Känslan när det har behövts. Och det har det sannerligen. Och Skräcken. Och Oron. Och Ångesten. Och Tvivlen. Och Tillförsikten (Har alltid gillat det ordet. Till-försikt. En försiktigt Tillit. Känns...ödmjukt på nåt sätt...)
Snacka om att Psyket har mycket att ratta Och kommer att ha.
Kan inte låta bli att imponeras.