I ärlighetens namn

Ärlighet varar längst? Eller...?
Att vara just ärlig anses som en av våra högsta dygder. Säga som det är. Oavsett hur obekväm situationen kan tyckas bli. Jajamen. Sanningen är skoningslös. Här har du den. Ärligt.
Har funderat en hel del kring detta fenomen.

Eftersom det länge ansetts vara nånting av det finaste man kan vara är det svårt att hävda motsatsen.
Och det gör jag inte heller. Grunnar endast kring om det helt enkelt inte vore bäst att ibland modifiera ärligheten en smula. Och ändå tala sanning. Vad jag är ute efter är nog mer ärlighet med syfte att inte skada. Detta kräver en hel del av leverantören. För inte vill vi väl ställa till skada?

Jag kände (med betoning på kände) en kille som var känd för sin ärlighet. Han sa minsann vad han tyckte. Om allt och alla. Trumpetade rätt ut exakt vad som kom honom för. Slaktade folks klädsel, hus, bilar, utseende etcetera. Hans Försvarare skrattade glatt och menade
"Säga vad man vill, men han är åtminstone ärlig!!".

Åtminstone ärlig. Pyttsan. Snarare Oförskämd. Och obehaglig. Närhelst kunde man få en släng av hans Ärlighetsiver. Särskilt när man var barnsligt glad och stolt över något man gjort eller hederligt införskaffat sig och behövde lite positiv feedback. Då dök han alltid upp bakom nån buske och rackade.
Idag tror jag att hans ärlighetsneuros enbart gett honom ensamhet.

Kvinnliga vänner vill gärna veta hur tjocka de ser ut. Särskilt i nya kläder. Jamen ni fattar ju själva.
"Japp. I den där svindyra klänningen ser du ut som en sprängd julskinka". Liksom. Eller kanske.
"Jomen du ser precis lika rund och gosig ut som du är". Tror inte heller det skulle falla på läppen.
Så svaret är helt enkelt: "Tjock! Inte då. På allvar. Absolut inte. Nej. Helt ärligt."

Och skulle det vara så att jag tyckt annorlunda än jag till nöds svarat så är det väl snarare så att jag uttryckt en åsikt som vederbörande behövt höra. Inte en sanning. En åsikt. För det kan ju rimligtvis inte vara så att denna dam går på festen och alla anser att just hon ser ovanligt fet ut denna kväll. I nämnd outfit. Eller?
Det torde väl ändå ha en del med självsäkerhet att göra väl? Och den ska väl, som sig bör, helst komma inifrån? Inte från min välmenande åsikt. (Och sen då??? Varför i himmelens namn kan vi inte få se FETA ut??? Snälla Gud. Gör så att vi alla älskar att vara Feta!!! Gör oss till glada fettdrypande korvar som njuuuter av mat och gärna äter Prinsesstårta till frukost! Fort Gud. Det är bråttom. Skuldkänslorna tar kål på oss. Finns inte EN svensk arbetsplats där det bjuds på eftermiddagstårta och inte sjuttiofem procent utbrister
"He he, jag borde inte...men men...synda... osv". Kul. God tårta liksom. Särskilt för de tjugofem Fetprocenten som skämdes för mycket för att öppna munnen. Annat än för att äta...) 
 
Ärlighet är alltså i mångt om mycket att gå omkring och strö tyckanden runt sig:
Ful stol, dålig pjäs, kass låt, hemska byxor, misslyckad ansiktslyftning, dålig bil, gräslig frisyr, kalkonfilm, usel bok, rälig hund, pissig andedräkt und so weiter. Bökar vi vidare hittar vi snabbt ärlighetens hackebiff nummer Omöjlig att Ändra På:
Fula tänder, dålig hy, bred röv, små tuttar, fjösigt hår, kobent eller rentav för kort eller för lång.

Som ni märker fokuserar jag på Negativ Ärlighet. Inte på Uppriktighet som ofta har en kärleksfull drivaxel. Där ligger en väsentlig skillnad. Tror nämligen det går att leverera (Ordet har jag lärt mig av sex-sju Idolsäsonger) både uppriktighet och ärlighet med ett visst mått av just kärlek och omtanke.

Inom sjukvården lärde jag mig mycket snabbt att det var Skoningslös Rakhet som gällde.
Inga skrupler. Rätt på. Och, absolut inga förhoppningar gives. Nej. Absolut inga. Ty det anammades en bred Pedagogik som hette "Ge för allt i världen INTE patienterna några som helst överlevnadschanser. Vi kan för böfvelen bli stämda hela bunten efteråt!". Det var bättre, tyckte de Legitimerade som jag talade med, att säga som det var. Det tyckte inte jag. Eller jo. Men det finns Sätt och Sätt.

När man satt där. Regredierad till åtta år och Föräldralös blev alla Vitrockar en presumtiv Mamma eller Pappa. En Snäll. Man ville de skulle säga:
" Nu är det såhär, bli inte rädd nu, det här ska vi naturligtvis fixa och alla kommer att ge järnet och även du för du ser ut att vara stark och frisk etcetera..." Att GE lite motivation i eländet. Att inte skapa skräck och terror på insidan. Jag är ledsen. Men så var det inte.
För Rakheten premierades. Av flertalet. Och rakheten bottnade i s k Ärlighet. Och Ärlighet betydde = Ge Inga Förhoppningar. Inga. No Way.

Skrämd Patient Ute Med Håven: "Jomen jag skall klara det här har jag bestämt mig för..."
Rak Vitrock Svarar: "Tja. Att ha en positiv inställning är i alla fall inte fel..."

Ni fattar. I. Alla. Fall. Död alltså. Död och Begraven.
Allting tolkas. Allting. Just därför bör man försöka finna en mellanväg där man förmedlar Ärlighet med en stor portion Möjlighet.
Som Jonas. Min Första Läkare. Ängeln. Som varsamt lotsade in mig i en kaotisk värld med att berätta just det. Att det skulle bli kaotiskt. Men också vinnlade sig om att ge mig de styrkeredskap jag skulle komma att behöva. De redskap jag skulle behöva för att VINNA!
Rakt. Ärligt. Med en enorm förmåga att peppa.
Sen blev det Andra Bullar...