Jag har alltid hemfallit åt hypokondri. Eftersom jag lever tillsammans med en fd sjuksköterska sedan många år har jag kunnat gotta mig i inbillningssjukor som ett andra fritidsintresse.
Lugn Filmkväll I Soffan. Allting hade kunnat vara riktigt harmoniskt. Ack Nej. Ty Jag Har Precis Upptäckt Att Jag Börjat Få En Begynnande Hjärtinfarkt. Koncentrerar mig på Smärtan I Bröstet. Intet ont anande sitter Rolf och småfnittrar till filmen Utan. Att. Veta. Jag måste säga nåt. Så släpper jag bomben. För niotusende gången.
Jodå. Massiv förstås. Hur lång tid tar det för ambulansen att köra hit från Ystad? Där nånstans brukar jag stoppa mig. Har åtminstone sinnesnärvaro nog att avstanna processen. Trots att jag är mycket misstänksam till Rolfs klockrena diagnoser måste man ju ändå hålla en dörr öppen...eller hur? (Ok. Jag medger. NÅGRA gånger har det blivit en EKG på Akuten. Men jag har åtminstone KÖRT in själv. Fullt pådrag med Vita Rockar. En stund ja. Därefter inte en vit rock i sikte förrän överläkaren träder in, sätter sig på sängkanten och pedagogiskt förklarar att när män når medelåldern kan dom ibland komma i kontakt med något som kallas Ångest. Jag vet det. Säger jag. Jag är utbildad samtalsterapeut. Men inte ens jag går fri från Rädsla...)
Andra åkommor jag ägnat mig åt genom åren är utan inbördes ordning: Hjärnblödning, MS, Ansiktsförlamning, ALS, Blindhet, Dövhet och ja. Jag gitter inte dra dom. Uppmanar läsare att bläddra igenom en läkarbok.
JAG HAR DOCK ALDRIG ÄGNAT EN TANKE ÅT ATT JAG SKULLE FÅ EN CANCERTUMÖR!
Visst är det märkligt? Har aldrig fått idén liksom...
Började i november. Illamående. Magont. Magsår måhända? Igen då (HAR faktiskt haft det). Inte så konstigt. Jag har arbetat alldeles för mycket de senaste två-tre åren. Med för mycket menas att aldrig ta semester. Förutom nån strövecka i Italien. Men det RÄCKER inte. Det räckte inte...
Välmenande tjat från vänner. Gå och kolla. Ja ja (och här blir jag plötsligt motvillig...??)
Och jag kollar. Går tillbaka. Dåliga njurvärden. Nåt är det. Måste ultraljudas. Ultraljudas och där...RIDÅ!
Där bröt helvetet loss. Och det var strax innan nyår. Sen gick jag in i Landet Ingenstans. Precis som min första fantastiske (Tack Jonas. Glömmer dig aldrig) läkare sa. Att den värsta tiden är nu och några veckor framåt. Innan provtagningarna är klara. Innan remissen till onkologen i Lund är klar. Innan jag är hos Spetskompetensen. De som har som Uppgift att skapa bra statisktik. De vars denna sjukdom är vardagsmat. De. Som. Vet.
Jag hade aldrig kunnat skriva en rad för en vecka sedan. Men nu råkar jag ha fått det sinnelaget att jag tror allt har en mening. Jag är obotlig Fatalist. Nåt ska jag lära mig. The hard way. The hard way.
Halv fyra i morse aktualiserades behovet. Skriv. SKRIV. KOMMUNICERA.
Så då gör jag det då.
ännu ett fantastiskt sätt att använda detta media.
SvaraRaderaJag är tacksam att det kom i min tid och att jag hunnit lära mig det mest grundläggande hanterandet.
Du är fantastiskt duktig på att uttrycka dig och jag har så mycket glädje av dina kommentarer och så nu detta - det kommer att hjälpa många av oss att se lite annorlunda på livet och i första hand är jag säker på att du också kommer att ha hjälp av det. Mitt bästa hjälpmedel för allt dåligt mående är att skriva och på så sätt nysta upp saker - men att kunna göra det så är och i stället för att bara skriva också kunna kommunicera - så tacksam för det och vad du tillför. Hoppas att vi andra på något djäkla sätt kan tillföra något. hälsn Kathinka
Hej Calle!
SvaraRaderaHar bara träffat din man Rolf, men du verkar vara en trivsam man med min typ av humor så jag kan inte låta bli att kommentera.
Intressant vad man får möta här i livet. Intressant oxå att se att i mötet med dödlighet kan livet väckas ytterligare. Jag hoppas att din läkningsprocess kommer att vara närande och väcka nya saker hos dig som kommer att ge dig insikten om att livet trots allt är så fantastiskt.
Jag fick själv för några år sedan en skrämmande diagnos. Då valde jag att inte berätta för någon alls förrän jag säkert visste själv. Jag gick och funderade på hur det kändes att eventuellt kunna dö. Och kom på att "tja..." Det var lixom inte så hemskt i sig. Det enda jag var rädd för var att lämna min son med sorg.
Och så såg jag livet ännu så mycket skarpare.
Efter operation och allt visade det sig att det inte var så farligt som läkarna trott, men jag är ändå glad över erfarenheten så här efteråt.
Jag önskar dig en lång och livskraftig resa och skänker dig tankar under din väg framåt.
Shaeen
Tack! Ni kan tillföra och ni tillför allaredan. Med livserfarenheter. Har upptäckt att jag den senaste veckan enbart talat livsväsentligheter med mina vänner. Om det som är viktigt. Mitt liv har redan berikats och trots att jag måste gå genom mörka korridorer kan jag banne mig skåda ljuset.
SvaraRaderaTACK Calle, att jag/vi har förmånen att få följa med i ditt hisnande äventyr!
SvaraRaderaDet är inte utan att jag önskar att jag kunde ha med dig i fickan eller handväskan,
ville jag redan då jag mötte dig första gången, för inte så länge sedan.
En nyans av MÄNNISKA jag aldrig tidigare mött.
Din närvaro till det viktigaste i livet
som du kan uttrycka så medryckande
att man liksom är där med dig och upplever ...
Hårdheten man ibland tror man måste ha
för att ...
den upplöses likt en hägring
av din omedelbarhet.
Tack för att du finns!
Inga-Lill
Tack för att jag fick möta dig!
Och Tack själv Calle! Att du börjat skriva är underbart. Att vara med dig, prata med dig har alltid varit så starkt och rikt. Och nu ger du dessutom oss alla möjlighet att följa med på din resa. Ger oerhört mycket. Jag hoppas kunna ge dig lika fullt ut och naket och ärligt och varmt.
SvaraRaderaBodil B
Hej Calle!
SvaraRaderaToppen att du kommunicerar! Du behöver allt stöd du kan få. Hoppas att Rolf gör detsamma. Och utnyttja folks erbjudanden om hjälp med allt vad ni kan komma på. Jag håller koll på dig via Annalena också, så att jag inte missar några turer. Hoppas att dom kör igång giftartilleriet snart så du får den här skiten ur världen.
Stor kram från Karin. Och Amanda hälsar förstås.
Nära livet upplevelse - precis så är det !
SvaraRaderaJag har ju varit följeslagare på en sådan resa som du skriver om, och även om det är svårt på många sätt så känner jag att livet är otroligt närvarande och påtagligt även i de tunga stunderna. Den livskänslan bär jag med mig som en skatt, och den ger mig proportioner på allt annat som sker runt om i min värld.
Dina nära livet upplevelser kommer att ge dig kraft att klara din "bumpy road", och skriver du i din blogg under resans gång så slutar det väl med en bok och att du blir en firad författare på sikt !
Härligt Calle! Följer gärna med på din resa och tror starkt att det är rätt att skriva av sig och komma ut är hel rätt!
SvaraRaderaKramar Ak
hej Calle-vännen, go for it - se ljuset i tunneln, vägen dit kan, som du säger vara lite bumpy, men du har världens finaste man vid din sida och alla vi andra står runt omkring er. Jag är PÅ tåget med er. Varmaste kramar från Kerstin
SvaraRadera