Att tåla mod

Januarinatt. Det brusar svagt nerifrån havet. Stilla, lugnt och rytmiskt. Lugna andetag från det stora mörka vattnet på andra sidan kullen. På natthimlen skymtar ett svagt ljus när månen försöker ta sig igenom dimslöjorna. Glimtvis. Luften är råkall med ett tydligt löfte om annalkande vår. Den karaktäristiska fuktiga skånevintern bryter igenom med sitt förebud. Vi ser tecknen. Dag för dag. Varje dag alltmer ljus. Långsamt och tålmodigt.
Att tåla mod.
Vad är det att vara modig?
Har nog alltid upplevt mig som en harig mes. Jo. Så är det.

Kan gå hur långt tillbaka som helst. När jag var liten och skulle sova borta hann kompisarna knappt somna innan jag rusade hem med svansen mellan benen. Nesan var naturligtvis lika svår att kommentera när den soliga morgonen uppenbarade sig och jag skulle (måste) gå tillbaka och förklara mig.  Sömndruckna små barnansikten tittade förvånat upp från sina sovsäckar när jag smyger in i kojan/källarrummet/tältet och desperat försöker sälla mig till lögnen om att ha närvarat. Hela natten ja.

" Haha. Gick du hem i natt?!" Alla på helspänn.
" Näe". Idiotlögn. Ingen täckning. " Jag skulle bara ... kolla en sak hemma och sen blev jag så trött såatte jag somnade till lite och..."
" Du var mörkrädd!!! " Got me.Förnedringen var total.
And the rest is silence.

Sålunda kom jag att hata all form av lägerverksamhet för resten av mitt liv. Fullständigt avskyr våningssängar, fisande rumskompisar, sömnmummel, snarkningar och noll integritet.
I skolan, på arbetsplatser och föreningsliv har detta fenomen uppstått allt som oftast.
Man ska på läger. Man ska belönas med ett läger.
Glädjetjutet låter inte vänta på sig. En fullkomlig eufori av illvrål genomsyrar mötesrummet.
VI SKA PÅ LÄGER! Sova över! Grilla!! Tipspromenad!!! Umgås! Skogspromenader!!!!! Charader!!!!!!
ALLA är glada. Jag fryser till is.

Desperat försöker jag leta leta snabbt snabbt.
" Jätteroligt hörrni. Och vi förtjänar verkligen att slappna av tillsammans, alla trettiotre, men tyvärr är jag redan tvärbokad den helgen. Men jag tycker appselut ni ska åka och..."
Då kommer det. Alltid.
" Jamen då tar vi det helgen efter!!! Funkar det för alla?".
Alltid samstämmigt JA. JAJAMENSANN! INGA PROBLEM!


Hatar det. Därför att jag faktiskt blir rädd. Känner mig inträngd. Ofri. Låst.
Och vad gör man då då? Jo. Man skäller ut sig själv. Varför oh varför är det bara jag som tycker det är himla obehagligt med tjugofyratimmars gruppbildningar??? Varför är jag så MESIG???
Och spiralen går nedåt och nedåt...

Höjden av kaxighet är att "dra utomlands" alldeles själv. Alltid hittar man nån att liera sig med och tänk vad skönt att bara slappa på en strand, läsa en bok och rå om sig själv lite. Helt ensam. I tre hela långa sköna veckor. Ha ha. Kommer inte att hända. Med undertecknad alltså. Skulle förmodligen redan första kvällen ringa långa dyra samtal med vännerna därhemma (karska upp mig så de inte genomskådar den brutna rösten) och förmedla att " Jodå, verkar jättehärligt här men nu har min stortå inflammerats och det finns ju ingen sjukvård här på Sicilien så resebyrån tyckte att jag borde försöka få tag på en flight hem redan i övermorgon...".


Känner att jag inte riktigt är helt klar med mörkertemat. Och nu ska jag inte överdriva. Det har varit värre. Jag har blivit Fan så mycket bättre. Men ett tag alltså. Phu.(Inte puh utan verkligen phu...)
Förklara för mig Någon Vettig hur ett pittoreskt hus på landet plötsligt förvandlas från Idyll till Skräckkabinett?

Uppträder oftast sådär två-tre timmar efter solens nedgång och helt utan förvarning. Skräckkabinettet uppträder dock aldrig då ytterligare en (1) människa till närvarar. Då råder ett stillsamt lugn. Trädgrenar må rispa regniga glasrutor under mörka höststormar. Idyll. Det dunsar till mitt i natten från vindsutrymmet. Idyll. Förmodligen Katt. Bilstrålkastare slår in genom rutorna under midnattstimmarna. Idyll. Gäsp. Någon har kört fel. Strömmen går och allt blir becksvart. Idyll. Mysigt med stearinljus ja. Enormt åskväder närmar sig långsamt och ökar i styrka. Idyll. Spännande liksom. Och så vidare.
Och nu roar vi oss med att ta bort en (1) människa från denna Idyll och följdriktigen får vi ... Ta Ta ...
Ett Inferno!!!
Man kan också ge sig den på att samtliga scenarier utspelar just när denna andra människa befinner sig till exempel på ett läger (och då vet ni att det inte är jag).

Så. När blev jag modig? För det blev jag.
Inte så att jag slutade vara rädd. Tvärtom.
Men jag lärde mig att på andra sidan den Fegaste sidan av mig fanns den Modigaste som inte fick ta plats.
Och jag började långsamt lära känna denna nya person. Häpnade. Förundrades.
Ty denna personlighet sket i Rädslan. Japp. Så var det. Hisnande.
Eller kanske rentav samarbetade. Kommunicerade. Balanserade. Vad vet jag?
Men plötsligt upptäckte jag att jag Utmanade. Tänkte:
"Varför skulle inte jag kunna det? Andra gör det ju?".
Så gjorde jag det. Förverkligade dröm efter annan. Alltid med den klassiska:
"Vad-är-det-värsta-som-kan-hända?" och konstaterade: bankrutt, utfattig, tilltufsad, förnedrad, bespottad, lurad, besviken etcetera.
Men det är ju inte så himla farligt ju. Måste finnas värre.

Jag gick inte från Räddharig till Modigkaxare. Gick snarare från Mes till Tuffmes.
Och nu. Mitt i en tuff tid. Då har jag en oändlig nytta av den nya erövringen.
Däremot kommer ni icke se mig bevista ett Läger.
För det vill jag inte.
Och det är ett helt annat tema.