Tankar om sorg

Ett sjukdomsbesked är ett sorgebesked. Såklart. Ett tråkigt meddelande. En omstörtande sakupplysning som revolutionerar ens liv. För det var icke dessa planer som stod på agendan för kommande år.
Sorgfågelns svarta vinge har nuddat ens själ och ingenting ser riktigt ut som det gjorde innan.

Den omedelbara sorgen är nog mest panikartad just på grund av att den är oplanerad.
Vi behöver sörja. Åtminstone kalkylera med i snitt en tre-fyra ordentliga förluster under ett helt liv.
Ändå blir vi lika förvånade varje gång den uppstår.
Kallar den "orättvis". Vilket jag alltid haft väldigt svårt att förstå. Hur ser rättvis sorg ut?
En sorg eller ett besked till någon Rättvist Drabbad skulle alltså innebära att man nickar lite bejakande och tycker " Säger du det? Amputerat benen? Jamen det var väl helt i sin ordning. Han hade ju skattefuskat..."
Har vissa förtjänat mer än andra? (Nu talar vi inte om extremfallen Hitler, Saddam och Margareth Thatcher)
Är det inte i själva verket så att ingen undkommer sorger, bedrövelser, personliga tragedier och allehanda katastrofer under ett liv? Är det inte helt enkelt nödvändigt? Jag menar, annars skulle det ju inte finnas.

Amerikanarna har förstått. Åtminstone filmmakarna. Här räds inga sorger och bedrövelser. Kranarna på full kula ihop med symfoniorkesterns intensiva ylande i bakgrunden. Jag älskar det. När det är som bäst.

Samtidigt skulle jag vilja snacka lite med dom om just cancer. Ponera att Sally Fields skulle överleva i nästa Cancerfilm??? Osannolikt. Eller hur? Ett cancerbesked i amerikansk film är käpprätt i graven. Med ett lååångt plågsamt avsked i den vitbäddade sängen där det sista eklövet långsamt faller förbi regnfuktiga fönsterglas. Dessa dödliga sjukdomar inträffar ständigt vid juletid, inför stundande bröllop eller helt enkelt när man har det som bäst. Eller som allra bäst. Då vet man. Det är bara en fråga om vem kräftan ska angripa för att förgöra idyllen. För det gör den. Obönhörligen. Här talar vi inte sannolika överlevnadschanser. Här dör vi!
Ändå blir vi lika förbryllade varje gång. Och då vill vi inte att någon ska känna detta. Det gör ont i oss.
Vi vill plåstra om och ta bort. Släta över och gaska upp.

En stor del av mitt vuxna liv har jag tillbringat i terapeutiska gruppdynamiska processer.
Har pyntat in en kvarts mille (Tack för lånet SE-banken) i olika terapier och utbildningar. (Inte p g a att jag varit fullständigt bindgalen utan av intresse för det komplicerade psykets möjligheter).
Sorg har varit en aktivt förekommande del bland oss deltagare i dessa processer.

I början av 80-talet när sorg uppenbarade sig i Gruppen betydde det sålunda att den gråtande individen raskt lämnade cirkeln, for ut ur rummet för att låsa in sig på närmaste toalett. Alltid med en obligatorisk svans av tre-fyra Tröstare efter sig. Den som sprang efter först vann liksom. Men de andra var i alla fall bättre än oss övriga som inte orkade pallra våra ändor upp från golvet (Ja.Vi satt på golvet ja) för att hjälpa till att hamra på toadörren.
Gruppen var i upplösningstillstånd. Allting avstannade. Ända tills.För då skulle Den Gråtande slutligen
Öppet Bekänna vad som orsakat tårflödet. Ett Sorgens Räfst-och Rättarting minsann.
Vi andra drog en lättnadens suck att vi inte behövt chavottera. Denna gången.

På 90-talet upplevde jag motsatsen. Det var under min utbildningstid till samtalsterapeut där vi som grupp gick naturligtvis igenom en del tuffa processer i oss själva. Fattas bara. Vi skulle ju ändå terapeufta andra.
När första sorgereaktionen dök upp hos en kurskamrat höll 80-talsscenariet på att upprepa sig
.
Men si. Där sket det sig. För våra oerhört kloka varma lärare stoppade Olle innan han överhuvudtaget registrerat en grind.
Här skulle ingen sorg rusas ut ur rummet! Hemskt va? Och Tröstarna då? Eliminerades snabbt med ett
"Vad håller du på med?"
"Jamen man måste väl få trösta?"
"Varför då?"
"För att han/hon är ledsen förstås..."
Och det befriande
"Kan han/hon inte få vara det då? Jag är säker på att vederbörande kan härbärgera det själv".

Hoppsikallopsi. Vilken grej! Det var OKAY!!! Allt var tillåtet. Man kunde småsnyfta, fnittra, skratta, skrika, sitta tyst, babbla men ändå befinna sig i samma rum. Det gick så jävla bra!
Inget konstigt med det. För det är så vi är.

Har tänkt mycket på det nu. På senaste tiden. Sorgen är bara en del av det oerhörda vi ställs inför.
Men vilka kvalitéer. Vilka kvalitéer! För det är väl där vi möts eller? Där vi öppnar kärlekskanalerna och blir varse. Där vi blir till på riktigt. Tro fan att det behövs! Och finns det nån orättvisa skulle väl det i så fall vara att aldrig ha haft tillgång till sorg...