Flying high high...

Sväva i ovisshet. Fattar plötsligt innebörden. Att ofrivilligt lätta från marken och ge sig upp i himlen.
Ingen frågar ens om man är höjdrädd. Det skulle jag utan åthävor kunna skriva ett helt kapitel om.
Här kan jag referera till höstens Italienresa där jag sedemera kom hem välbehållen med den djupaste insikt jag någonsin fejsat. Hej. Jag heter Calle och är höjdrädd. Djupt irriterande att dra på sig ytterligare en fobi. Särskilt i relation till Italien där jag definitivt kommer att tillbringa mina sista tjugo år. Som höjdrädd.
Får väl bli en KBT-sväng på det. Ser inte fram emot det. Men så är det. Jävlars.

Började intet ont anande utanför Nice på väg mot Italienska Genova. (Du. Det gjorde det inte alls det! Minns du inte när du låg på bilgolvet på Madeira? Och det var inte för att du tappat nåt på golvet...)
" Ni måste ta kustvägen!" utropade samtliga påhejare på Facebook och via sms. "Den är så gudomligt vacker..." Jamen då var det väl klart vi skulle ta den. Vilken bra idé!
Föga kunde jag väl ana. Aldrig hade jag väl i min vildaste fantasi. Etcetera. Etcetera.

Men där har vi fenomenet skyddsandar som kan vara oerhört pålitliga. Det hände sig strax efter Nice (Ja, det gick uppåt men inte så mycket) att två raska medelålders herrar äntrade en betalstation. Jag körde. Då. Men alldeles alldeles efteråt, när vi tryckt ner våra euro i apparaten och skulle köra vidare så STOPP. Kramp i foten. Verkligen. Jag kunde inte köra. Fick byta förare fast det var knöligt.
Detta var vår räddning. Förmodligen också andra bilisters som väl naturligtvis hade kommit att dras in i den massiva seriekrock som annars hade inträffat på någon bergstopp däruppe ( Oerhört mycket uppe!) vid italienska gränsen.

Tog inte många minuter innan mardrömmen var ett faktum. Vi formligen svävade i luften på höga broar med lodräta stup, typ några hundra meter, rakt nedanför oss. Broarna hade också den goda smaken att vara lätt vridna. Som en kurva. Långa långa tunnlar högt uppe i helvetet där man inte visste hur det skulle se ut när man väl kom ut ur dem. Men det slog aldrig fel. En hög, lätt svängd bro förstås. Långt därunder kunde man skymta nån stad. En bra kikare och ett suicidalt sinne hade förenklat sikten. Det finns inte ord.
Endast en krampande kropp och en vettskrämd ägare till densamme. Och ett för tillfället ramponerat sinne.

Alla mardrömmar har ett slut. Vårt hette Portofino. En liten by nere vid havet. Med betoning på nere. Hur vi kom ner kan vi lämna därhän men redan där visste jag att det endast fanns en väg tillbaka. Upp.
Så fortsatte temat i det fagra Ligurien varthän vi skulle. Rolf körandes. Jag krampaktigt fastnitad vid stolsryggen. Jag blev fruktansvärt irriterad på mig själv just för att detta låg beyond my control.

Det hela slutade med att vi slutligen kastade in handduken och flydde till Toscanas mjuka kullar. (Hemvägen över Alperna och Innsbruck är en helt annan historia men en liten anekdot är väl att när vi rullat över världens näst högsta bro, alltså näst högsta bro fick vi stanna på närmsta mack och vänta in att mina händer skulle släppa greppet om stolen. Det tog cirka tio minuter...)

Nästa gång jag kom i kontakt med min höjdskräck var förra söndagen. Ja egentligen var det ingen specifik höjdrädsla men känslan av att sväva fritt var markant. En sjukhusvecka låg framför mig. Troligen en bland flera men det gick bara att fokusera på en. Och jag visste ingenting. Absolut ingenting. Visste att det skulle bli morgon. Att vi skulle in på fortsatta undersökningar. Att det fanns en tid. Flippade ut.
Till Rolf förstås.

" Jamen för helvete åka in till det där jävla sjuka sjukhuset och inte ha en suck om vad hur vilket eller på vilket sätt eller när eller hur lång tid eller vart eller doktorer eller om jag ska sova på det där jävla dårhuset där folk rycker upp dörren mitt i natten och tänder LYSRÖREN i taket  JAG BLIR FAN TOKIG!!!!!".

Man kan säga att jag var ur balans. På nåt sätt. Jag förstår varför. Måhända är jag lagd åt det kontrollerande hållet (ha ha) och att det är därför det blir extra besvärligt. Eller också beror det på att jag är stenbock och jordbunden. Men ovissheten höll på att slita sönder mig. Inte om utgången på sjukdomsförloppet utan snarare vad som skulle ske de allra närmaste dagarna. Att inte veta är för jävligt. För jävligt.

En vecka senare vet jag att det är något jag måste göra upp med. In Real Life. Acceptera. Stå ut med. Ha tillit till. Inte mindre jobbigt men ett faktum. Tror det handlar om att överlämna sig. Det tar sin tid.
I morgon är det måndag. Jag vet ingenting. Förhoppningsvis ringer de från Lund.
Annars ringer jag.