Det är litegrann som att cykla omkull. Var det någon som såg mig?
Isåfall är det riktigt pinsamt. Därefter smärtan. Smärtan efteråt.
När beskedet kom var min tanke " Å Nej!!! Jag orkar vill klarar inte berätta...!!"
Orkar inte möta allas Projektiva Oro. Såg alla huvuden på sned. Såg likkistorna speglas i deras ögon.
Sågs bli bortkalkylerad. Borträknad. Såg att folk stod och tänkte
"Hmm...besked nu alltså. Då borde det bli allt från...låt mig se...tidigt och aggressivt: Mars April. Eller en sommar kanske? Augusti September? Måste skaffa nya begravningskläder pronto. Just in case..."
Efter en tid. Låga röster. Mummel.
" Jodå...viskvisk...obotligt...mummelmummel...trodde han skulle klara sig men..såg honom på ICA...skinn och ben...och det har man ju aldrig kunnat anklaga honom för nej... ja...visk...tragiskt...inte långt kvar nej..."..
Sen Uppenbarade sig Alla Döda. ALLA döda. Precis som får som hoppar över stängslet hoppade de in i min hjärna. Mindes deras ansikten. Mindes sorgen. Ingen överlevare stod att finna i mitt medvetande. Ingen.
Och så jag då. Facebookare. Flitig på Mediet. Älskar denna Innovation som gett mig kontakt med hela mitt förflutna. Jag menar. Folk kommer ju ändå att tro att jag är död även om jag inte skriver på två dar...
Märkligt att dessa hjärnspöken tog en sådan stor del av mitt fokus. Som att jag hade att försvara prestige.
Och prestige var Frisk Duglig Innovativ Kreativ Jajamensann. Be strong. Alltid Redo. (Pust...flämt...inte undra på att jag behövde en smocka...)
Whatever. Inga roliga tankar alltså. Ville inte ha dem och bestämde mig således på ett tidigt stadium att Komma Ut. ( Och här har man ju lång och gedigen erfarenhet eftersom detta fenomen uppstår alltsomoftast i
s k offentliga sammanhang. "Jaha, när bestämde du och din fru er för att flytta till Österlen då? Eller snabbköpet " Härligt att se att det alltid är du som handlar och inte frugan". Leve jämlikheten liksom)
Så jag kapitulerade. Kom Ut. På Facebook.Jag tackar Gud för detta.
Så Kommo De. Slöt upp i hundratals. Minns en scen från Bertoluccis 1900. Minns musiken. Över fälten tågade fattiga italienska lantarbetare till strid mot faschismen. Enade i kamp. Förenade i styrka och mod.
Högafflarna rände in i förtryckarnas rumpor och kvinnorna slogs med räfsor och spadar. Svartskjortorna flydde om de ens överlevde. Våldet var förståeligt, konstigt nog...
Vännerna. Vittnena. Stöttarna. En flod av kärlek omslöt mig. Och INGEN tyckte synd om (Har svårt för det nämligen. Tillför inte mig något...) ALLA visade vad medmänsklighet kan vara. Kraft. Styrka. Omsorg.
Dels så rördes jag av att det var så många som uppriktigt brydde sig och när jag satt där på Ystads Lasarett i Hades Helvete med min insmugglade I-phone för att fördriva tiden med att kolla Facebook kommo de:
Alla Andra Som Drabbats Och Överlevt!!!
Det fullständigt regnade in cancerfall i min meddelandebox. Nya vänner, gamla vänner, vänners vänner ALLA ville berätta om sina erfarenheter och ingjuta mod i mitt oskuldsfulla chocktillstånd.
Jamen Nej. Har han haft...? Nämen Gud. HON också! Va??? Jamen jag träffade henne då ju...Hade hon alltså då...jamen! Det märktes ju inte ens (Aj aj Calle. Passa dig där. Vad skulle det göra om det märktes då?? Ja ja. Får skylla på att jag är nybörjare...)
Och jag måste säga och jag måste lägga handen på hjärtat och jag måste buga mig i vördnad. Jag visste inte. Jag trodde inte vi var så många. Så många. Så. Många.
Och med ens blev jag en av Bertoluccis Krigare. En av Er.
På grund av en Facebookrad.
Det är stort.
Nej...tycka synd är aldrig roligt. Men hinkvis med kärlek det är boten! När min Mamma tillfrisknat från sin coloncancer sa hon att detta var en Kärlekssjukdom. Hennes Vänner och familj hade en fantastisk förmåga att bygga grunden under, lyfta och omsluta. Och ha modet när ditt egna sviker. Hela vår familj kom varandra så otroligt mycket närmre under den tiden och har växt ännu mer sen dess. Hon fick inga roliga odds men som en Krigare tog hon sig igenom och är nu helt friskförklarad!
SvaraRaderaAll kärlek Calle! Är med dig hela vägen!
Anna-Johanna
Precis så Anna-Janna. Precis så. Tack.
SvaraRaderaDet samma med min pappa som har cancer, från 1 år nu, han lever är pigg och cancern har stannat.
SvaraRaderaVi kommit så otroligt mycket närmare varandra, kan se honom, som jag inte kunde förut, känna kärlek, han kan uttrycka känslor, kärlek, förstår vad han betyder för mig, vill vara med honom.
Kommit så närmare min bror, hans familj, som jag inte var förut. Närmare mig själv.
och Du Calle, vilken Man du är... Är så glad för dig och att jag mött dig igen.
Att du är en krigare, Älskade Du med Kraft från mig, som jag numera vet att jag har... LOVE !!
Saknade någon i samma sits att tala med när jag var sjuk. Man lever ju så intensivt i sin sjukdom under behandling att man inte tänker på så mycket annat. Eller, det gör man ju, men sjukdomen finns där hela tiden och det är ok, tycker jag. Prata på, du, både på nätet o m dina vänner. Bra att du bloggar, Calle, både för oss o dig själv, tror jag.
SvaraRaderaAn ngn anledning hette jag Anna i inlägget... Det är ju jag, Kajsa...
SvaraRaderaHahaha! Anna HOLM minsann. Kära Kajsa! Tror jag har ett behov att prata med dig vid tillfälle!
SvaraRadera