Ett perfekt alibi

Österlen. Smaka på ordet. Ö s t e r l e n . När jag gjorde det första gången trodde jag det var hitte-på.
Att ett så vackert ord inte kunde finnas. Därför var jag inte ens övertygad om att det fanns.
Med all sannolikhet hade jag missat den där geografilektionen (Eller hette det O Ä?) i mellanstadiet då östra Skåne förevisades på pappkartan. (Fattar inte. Såg ju ändå Nils Holgersonfilmen i koltåldern)
Nåt tandläkarbesök kanske äventyrade mina framtida möjligheter att finna denna osannolika plats. Men ödet visste bättre. I mogen ålder, sådär runt trettio, var jag på besök i Malmö.
Sedvanlig nattklubbsrunda inbokad och som en kulturell finish på helgen skulle det bilas till just Österlen över söndagen. Halvslumrande i ett baksäte ropades det från framsätet i höjd med Vitaby:
" Kolla havet!!"
Jag hängde mig fram mellan sätena. Har alltid gillat havet. Men jag såg inget hav. Bara böljande fält och en enorm himmel.
" Var? VAR?"
" Jamen du ser väl. Där!"
Då. Såg. Jag. Det jag trott var himmel var himmel och hav! Som flöt samman. En horisontlinje som inte fanns. Helt otroligt. Jag minns att jag tänkte. Att jag beslutade mig där. Finns det ett sådant landskap i vårt land, ja då ska jag bo där nån gång.
Och precis som det är med alla önskningar, så blir det som man vill till slut. Det är den stora faran med
att drömma. Att man måste vara beredd på att så blir också fallet.

Flera år senare letade jag och Rolf ett fritidshus på Österlen. Efter många ruckel och flertalet bedrövelser stod vi en dag på en parkeringsplats utanför ett gammalt stenhus som bara kändes oerhört rätt.
För dyrt för fritidsboende varvid vi var tvungna att lämna storstadslivet bums och bosätta oss långt från ära och redlighet - ett flerhundraårigt hus med utedass och ett fåtal elektriska värmeelement som uppvärmning.
Ett fullständigt opraktiskt liv med massor av livskvalité vidtog. Romantikerna mötte väder och vind. Hårdhudades och stärktes. Övertygades och trivdes. Ordet långtråkigt upphörde att existera. Att renovera blev vardagsmat. Storstadslivets bio och restaurangbesök ersattes med yxa, hammare och såg. Djurarsenalen växte. Rosor klipptes och morötter sattes ( EN gång ja. Resultat storlek råttpitt)
Havspromenader vidtogs. Hemgjort vin sattes. Middagar lagades. (Nej. Vi hade aldrig halmhattar...)
Men vad jag vill åt är att vi levde i ett lugnare och makligare tempo. Såg allt. Tog in allt.
Levde rätt mycket utifrån våra egna behov. Gott så.

Men där nånstans, i höjd med att yxan byttes mot elektrisk skruvdragare bytte vi också hus mot gård. Vi expanderade. Ganska följdriktigt. Vi hade ju hittat vår nisch. Renovering kom att bli vår stora grej.
På vår egen gård renoverades uthusen till uthyrning för sommargäster. Vi gnodde och stod i för att ge andra möjlighet att njuta av de österlenska fröjderna. Själva bosatte vi oss i gårdens åttiotalistiska huskropp och tänkte " Japp. Det får duga. Så småningom fixar vi väl nåt åt oss själva".
Vi renoverade stora gårdar som vi sålde. All vår omtanke fick de. All vår österlenska omsorg plöjdes ner i dessa objekt. Att vi där nånstans slutade ta semester försvann bland byggritningar och yviga framtidsplaner.

Årstider kom. Årstider gick. Vi märkte inte så mycket av dem. Ja. Visst gick jag vid havet. Varje morgon. På ytan kunde detta te sig väldigt idylliskt för den utomstående. För det fotograferades ja. Och lades in på Facebook. Det blev vackra bilder. Minns att jag förvånades när jag framkallade dem. Det var som fan. Var det så vackert? Synd att jag inte var där. För det var jag inte så ofta. Dessvärre. Jag var istället fokuserad på helt andra saker: Måste-ringa-Plan-och-Bygg-inte- glömma-elektrikermötet-undrar-om-inte-grönt-skulle-passa-tycker-nog-att-den-kromade-kökskranen-funkar-hellre-trägolv-i-köksdelen-hämta-soffor-köpa-krukor-och-så-vidare-och-så-vidare.

Ibland hade jag promenadsällskap på morgnarna av två goda vänner. Alltid lika trevligt att gå och småprata förutom att de ibland hade egenheten att vilja sitta en stund och kolla på havet. Så rysligt irriterande.
Jag hade istället full koll på var jag skulle hinna gå för att 1.Komma hem 2.Äta frukost med tillhörande Ystads Allehanda som jag visste skulle ta nio minuter per del att läsa 3 Duscha och ge sig av. Logistiken fick icke rubbas.
Ett exempel är de varma sommardagarna efter midsommar förra året.
Jag träder ut i tjugosjugradig hetta efter fullgjord morgonritual, checkar upp på molnfri himmel och konstaterar:

" Fan. Ska man behöva åka och bada idag också...???"

Det blir värre. Fullgjord stekhet dag och kväll på vårt bygge. Man rattar hem framåt senaftonen.Retar sig på turistjävlar som ligger och sunkar på kustvägen i trettio kilometer på väg till nåt jävla restaurangbesök.
Svänger upp på gården och ser att våra sommargäster grillar utanför sina bostäder. Vinglasen blänker i kvällssolen och de är vitklädda, lediga och glada. Jag blir glad. Riktigt harmonisk faktisk. För deras skull. Känns så...somrigt på nåt vis.Belåtet öppnar jag dörren till vår ostädade, instängda White-Trash-Boning, slänger på en panna pasta, äter framför teven och stör mig på att solnedgången sabbar TV-skärmen med
ett irriterande blänk. Ute är det Högsommarkväll...

Vart tog ros-sekatören vägen?  Och de långa varma kvällarna som övergick i ljum sommarnatt? Vad hände med frukost på uteplatsen? De långa dagarna på stranden med bok och filt? Spontanfikat på Olof Victors café? Sitta i hagen och titta på fåren? Sova i skuggan? Vart tog vårt österlenska liv vägen?
Vart tog livet vägen?

Jo men. Det kom tillbaka med en jävla smäll i mellandagarna med ett cancerbesked fladdrande i näven. Tro mig. Det kom tillbaka. Insikten är total. Det var som om livet smockade till och sa:
" Är det bara en allvarlig sjukdom som kan stoppa detta vanvett så just take it!" Hoppla. Och fortsatte
" Här har du en sportslig chans till överlevnad. Schysst prognos på maglymfon. Inga vitala organ angripna. Tumören är visserligen elakartad, det är ju cancer för fasen, men denna tycks snarare vara rätt stillsam. Alltså inte aggressiv. Nu blir det inget mer jobb i år. Nu är det du som klipper rosor och tiger!!"

Och jag tänkte på Alternativet. Som jag är ganska säker på skulle ha varit en snabb och effektiv infarkt i höjd med postlådan framemot mitten av juni.
Så förvånad jag hade blivit...