torsdag 20 januari 2011

Å andra sidan

Jag får mail. Blir långsamt initierad i en värld jag inte visste existerade. Jag får inlägg på blogg samt fantastiska kommentarer på Facebook. Inte en dag utan rörelse. Egentligen har jag inte gjort något annat än blivit med tumör. Eller "Klunsen", som min doktor kallar den.
Ibland undrar jag. Vad gjorde jag innan? Vem var jag? Vad hade jag för syn på livet?
Visst låter det högtravande? Men jag försäkrar. Trots att det har förflutit väldigt lite tid sker förändringen omgående. Amazing.

Å ena sidan. Våra Värsta Farhågors Sida. Ni vet. Skrivbordet. Läkare. Allvarlig min.
Och jag som bara skulle kvista inom sjukhuset och bränna av ett ultraljud för att sedan handla mat och köpa nåt på Mekonomen till bilen och titta till Annalenas hus på hemvägen för att se om snön raserat rubbet för att åka hem och gnälla över vintern och se nåt skitprogram på teven och skälla lite över Public Service för att suckande gå och lägga mig och huttra över kylan och förbanna morgondagen.
Jag skulle bara det. Inget annat. Jag försäkrar.
Men Halleda vad jag bedrog mig. Det blev en annan vändning.
Det blidde nåt annat. Surprise.

Å Ena Sidan innehåller precis alla ingredienser man förväntar sig. Död? Absolut. Därom råder inga som helst tvivel. Skräck? Jajamensann. Klockan fyra på morgonen väcker den alla oskyldigt sovande med ett hånflin.
Förstår innebörden av Blå Timmen, Vargtimmen och allt vad detta trevliga klockslag fått för öknamn genom historien. Ty denna Skräck är av såpass feg natur att den slår till när Offret är minst beväpnad.
Jaha. Därefter roterar man som ett grillspett i drygt en timme och trettiotvå minuter innan man somnar av utmattning.

Smärta? Jodå tack. Nålar i armar? Bah. Vardagsmat. Dröjer endast två-tre dagar innan man ser ut som en fullfjädrad horsepundare i alla vecken. Därefter biopsier, nålar i ryggen, jättesprutor av okänd karaktär och märkliga apparater direktimporterade från George Lucas Star Wars. Som man då helt naturligt och avkopplat skall transporteras igenom emedan personalen håller sig oerhört isolerat från detta rum. Man ska nog inte grubbla över varför...

Och Sorg och Vanmakt. Jodå. Men det är min absolut mest privata sfär som jag vårdar och putsar på alldeles själv (Rolf får såklart en släng. Men det har han lovat. Ingår i Nöd- och Lustkontraktet som vi faktiskt, om jag inte minns fel, fick signera. Med vittnen och allt. Otvivelaktigt alltså.)

Och så vidare. Det där vet vi. Instinktivt. Det är därför det där samtalet med allvarlig-min-läkaren motsvarar alla våra värsta farhågor. Rullgardin Ner liksom.

Sen förstår ni. Sen händer nåt annat. Till råga på allt. Något som jag var fullständigt oförberedd på och som jag inte skulle vilja vara utan för allt smör i Småland. Nämligen Å Andra Sidan (Bör inte förväxlas med den andliga termen dock).

Å Andra Sidan innehåller till exempel ett mail jag fick från en kvinna häromdagen. En av de där människorna som för övrigt utstrålar massor av livslust och energi. Vacker och levande, klok och närvarande. Avspänd och naturlig. Egenskaper som får varje människa att tråna av längtan efter den skyddade och mjukt vaggade barndom vi aldrig fick. För det måste ju vara därför. Eller hur? Alltnog. Så enkelt är det minsann inte. Ty hon berättade för mig att hennes liv radikalt förändrats sedan hon fick sin bröstcancer för sex år sedan. Hur livets triviala rädslor och fobier vek hädan för livet själv. Hur en svår flygfobi förpassades till den djupaste sjöbotten där den hörde hemma. Gone. Borta. Och framförallt. Hur rikt livet har kommit att bli.

Visst har vi hört talas om detta fenomen? Jag har. Samtidigt som jag tänkt lite småcyniskt att "Jaja...vad har dom för val? Man får ju ändå skärpa till sig och försöka se nåt positivt i eländet. Annars blir det väl för deppigt..."
Nja. Men där har vi det fina i kråksången. I verkliga livet alltså. För så fort man förpassas ner i mörkret påbörjar Sinnet sin oerhörda ansträngning efter att söka ljus. Det bara sker. Om man tillåter det förstås. För här kommer Valet in i bilden också. Att också Välja att se möjligheter utan att fullständigt fastna i Dödsskuggans Dal.

Utan att låta som en Optimistkonsult (Några Belackare kan säkert tycka det. Hade i alla fall Ranelid hållit med om) menar jag att tiden som följde eller vägen in på Å Andra Sidan enbart varit angenäm.

Tillåt mig exemplifiera.
Vet att våren betyder Behandlingar. Tveklöst. Men vet också att våren betyder Ledighet. Jag menar, troligen kommer jag inte enbart att ligga som en kräksjuk padda med baddad panna. Nehepp. Med största sannolikhet finns många långa dagar vid havet utan klocka.

Vet också att våren betyder Eftertanke. Ja men tack! Att vegetera. Lukta på blommor tillsammans med Ferdinand. Föresvävar inte vara det minsta tråkigt. Hade jag däremot tyckt vara olidligt trist för en månad sedan. Hänger ni med?

Jag fortsätter. I många många år har jag velat skriva mer. "Sen". "Senare". "Inte nu". "Inte tid". Nu har jag Tid. Bara en sån sak.

Resa. Jodå. Vi har varit en del i Italien. Och det här är svårast att erkänna. Så fort jag på plats i detta fantastiska land känt minsta klåda i själen är det Upp-Och-Ut-Och-Upplev. To do is to do is to do.
Bort Leda och Tråkighet. Genom byar, genom städer. "Kanske vi ska stanna till i nästa stad??". Och vid nästa stad "Vi kollar vidare på nästa bergsby i stället". Semester liksom.
Plötsligt är jag övertygad om att nästa Italienresa kommer att tillbringas i skuggan under ett olivträd. Ser fram emot just detta. Att inte göra ett skit (Jag får dock skriva).

Sen den försiktigt gryende framtiden. Att verkligheten är intensivare känner jag redan. Färgerna är starkare.
Tillvaron tydligare. Nuet mer påtagligt.
Å Andra Sidan är definitivt förutsättningen för att fixa Å Ena Sidan.
Tur att det funkar så...

3 kommentarer:

  1. Nä man har bara till att gilla läget .... Godnatt Kram

    SvaraRadera
  2. Härligt med Nöd och Lust. Närvarande , mitt i livet - är min strävan, nu ännu mer. Och att våga, ta smärtan, en förändring ev innebär.
    Tack Älskade Du !

    SvaraRadera