Vardagsreflektioner

Alla går till sitt. Tågen går som vanligt. Snön håller sig borta. En måndag är en måndag och ingen annandag. Sopåkarna kommer på tisdagar istället för lite hursomhelst.
Det är så vilsamt.

Jag vet ju vad jag skall pyssla med ett tag. Känns ju bra för ett Kontrollfreak.
Behandlingarna har börjat. Onkologen i Lund är ett paradis. Alla är SNÄLLA.
Och, som jag hoppades, positiva och förhoppningsfulla.
"Vi löser detta". Honungsgriljerade ord för en Hypokondriker.

Jag kan alltså i lugn och ro hänge mig åt Vardagsreflektioner. En lyx.
Reflekterar över det mesta som kommer i min väg
Reflekterar naturligtvis över detta Lunds sjukhuskomplex som i alla fall i deckarböckerna kallas Blocket.
Här vill jag tillägga att med en färsk cancerdiagnos i medvetandet utlöses automatisk Röntgenblick. Man ser allt. En tomat är inte längre en tomat. En tomat är Efter Cancerdiagnostiken en lätt oval, ganska klarmoget exemplar med en ton av ett gulskimrande inslag på ovansidan strax bredvid stjälken som i sin tur etcetera.

Innan jag återvänder till Blocket ska jag berätta vad jag menar.

Morgontidningen skall hämtas. En ritual som jag har ägnat mig åt i åratal. Både före och efter Diagnos.

Normal Morgontidningshämtning:

Vakna sur. Sega sig upp. Konstatera kyla. Väcka tröga lata Bulldoggar. Bära en styck i taget ner för trappor. Inse att Bulldoggarna är för feta och fiser i varje trappsteg. Skälla på Bulldoggar som gömmer sig under bord för att slippa gå ut. Ta på sig jacka. Hota Bulldoggar som nu motvilligt hänger med. Hämta stora New Foundlandshundar som absolut inte vill gå ut. Baxa ut dessa på gården. Räkna in alla fyra och börja Helvetespromenaden mot postlådan. Skrika i stark motvind efter halva sträckan.

" Ja men kom då för fan! Det är liksom meningen att ni ska skita på den här turen och inte sitta kvar och glo efter mig!!!".

Kallt och jävligt och brevlådan är ...TOM. Blodsmak i mun men ändå en viss adrenalinkick över att få ringa och sarkasma till Tidningsbärarna. Sånt kan pigga upp.


Normal Morgontidningshämtning Efter Cancerdiagnostik:

Vakna. Reflektera. Lyssna lite. Undras om de små Grisflickorna sover. Snarkningar hörs. Får väcka dem lite varsamt. Bära försiktigt. En i taget, Hoppsan. Där tror jag lilla Margot har lite ont i magen ja. Får skynda oss ut. Gosa lite på köksgolvet så att man inte fullständigt chockerar de små liven när de möter kylan därute.
Hämta trötta New Foundlandsdamer. Väcka lugnt. Långsamt hjälpa dom ut på gården.
Larva sig lite så att alla fyra känner en starkare motivation inför den friska morgonpromenaden. Glada tillrop och alla följer med som en liten Dagisgrupp.

Det blåser! Skönt att man kan vika upp kapuschongen över huvudet. Blir som ett mysigt varmt tält därinne. Det är ljusare idag. Den där molnformationen ser häftig ut med sina rosaröda stripes på sidorna. Små smältvattensrännilar rinner över vägen. Vittnar om vår. Ah...där! Vid vägkanten ett par små outslagna snödroppar. Luktar lite gris från Grisfarmen. Friskt. På nåt sätt. Skuttar över pölar. Når postlådan som är ...tom. Jaha. Bara det inte hänt Tidningsbäraren nåt? Får ringa och fråga...

Jaha. Och på den vägen är det. Alltsomoftast. Just nu. Kan ju låta fullkomligt odrägligt i ett otränat öra men faktum kvarstår. Humöret är bättre. Ty dessa Röntgenglasögon kopplas på vare sig man vill eller inte.
Ser allt. Hör allt. Häpnar över det mesta. Nu tror väl Cynikern i mig att ingen Vettig Människa kan springa runt i tillvaron som en lallande Julie Andrews i tid och otid. Balans sökes och gives efter rätt sinom tid.
Men At The Moment njuter jag rätt bra av denna nya världsbild och ser onekligen fram emot vårens första tussilago. Ni Fattar? Typ Vem-Är-Det-Som-Ligger-I-Diket-Därborta???

Över till Blocket. För på samma sätt som Skönheten uppenbarar sig i sin nya skrud är Fulheten inte långt borta. Och jag säger Blocket igen. Ever been to Öst-Berlin???
Jamen vad är det frågan om? Vem, och jag säger bara VEM ritade denna byggnad? Och exakt VAD tänkte vederbörande på då? Jamen hur GRÅTT kan det bli??? Och slutligen: Hur SJUK blir man inte??
Jamen snälla Region Skåne! Nån slags ...färg...eller nåt. Behöver ju inte Flower-Powera eller Graffiti men NÅT som åtminstone gör att man får HOPP om att det GÅR att överleva Lunds Universitetssjukhus ÄVEN med en taskig MENISK i knät (För det är väl där dom sitter väl?)
Sånt ser man också nämligen. Och chockeras över. Eller ja, förundras åtminstone.

Och det sjukaste av allt. I fyra (4) dagar har jag inhandlat ICA-Favoritens färdiggrillade kycklingar.
Rafsat ur paketet, ner på tallriken, knäckt benet, tagit tuggan, stannat upp och vänt mig till Rolf i ett euforiskt:

"Jamen så jävla gott!!!! Har aldrig ätit nåt godare!!! Måste va nån ...GRILLKRYDDA....som sätter det här otroliga piffet!!!!"

Ja. Som ni märker. Jag VARDAGSREFLEKTERAR för närvarande. Pendlar lite till Lund. Och har det på det stora hela rätt bra. Oj. Vad gräset har blivit grönt utanför fönstret...