Jag & Gud

Vid större kriser och smärre omdaningar i livet kan det ligga nära till hands att vända sig uppåt.
För mig är det inget större problem eftersom jag behållit min Barnatro genom livet. Även om den fått sig några rejäla törnar. Särskilt när kriserna har varit av mer ekonomisk natur. Även livsfilosofiskt. Att inte kunna förstå varför jag har varit så drabbad i perioder. Utgången har alltid varit att Gud & Co ska fixa saker. Fixa pengar, fixa jobb, fixa förhållande fixa livet etcetera. Föga anade jag att Gud faktiskt kunde vara upptagen av annat.
Världssvält, krig och andra katastrofer. Det föll mig liksom aldrig in. Nä. Att se till att min lön skulle räcka till den siste i månaden föreföll mig som en högst modest begäran. När så inte blev fallet, ja, då blev jag sur på Gud. Tvivlade på existensen. Så här långt begriper jag att vårt förhållande rörde sig på en ganska lättsinnig nivå.

Som ung och darrig åttiotalssökare ramlade jag rätt in i New Age-rörelsen. Det vimlade av Gudar. Särskilt av indiskt ursprung men amerikanarna låg inte långt efter. Shirley Mc Laine utropade sig till översteprästinna och fullständigt vräkte ut böcker om reinkarnation, parapsykologi och astrologi emedan hon företog sig mystiska resor i Inkafolkets fotspår.
Jag gick på HO-meditation hos Bhagwaniterna och var en hårsmån för att för evigt fastna i rosaröda  klädtrasor och lädersandaler. Maharishi Yogi var Beatlarnas Gud. Sålunda dög han även för mig. Jai Guru Dew! Seanser avlöste varandra. Alla andliga ledare uttryckte att de var bäst. De andra var enligt dessa självutnämnda Sebaoter klåpare och usla. Rena valrörelseyran utbröt.

Till slut spårade det ur helt. Svältande barn i Afrika avfärdades med att de hade dålig Karma och hade uppfört sig taskigt i ett tidigare liv. När New-Agevännernas bebisar skulle födas väntade en ivrig fanskara på att Kristus skulle återuppstå på Sahlgrenska Sjukhuset. Ty så hade Tecknen Uppenbarat Sig.
I kollektivet jag bodde i dukade vi (vegetariskt) till en osynlig Krishna som fick mest mat på tallriken. (Där satt vi. Fattiga och svältande Kollektivister och stirrade dystert på Krishnas orörda tallrik. Dristade mig en gång till att stillsamt fråga om jag kunde ta lite eftersom Krishna synbarligen inte ätit upp. Men tji. Krishna hade nämligen redan ätit upp både energi o näring. Suck. Bara att kastas alltså.)

Så slutligen. Tävlan om Vem Som Hade Kommit Längst. För det sade man titt som tätt. "Det beror på att jag kommit längre än dig förstår du..." vilket menades att man var en Viktigare Själ. Egotrippen var total.
Empatin fullständigt död. Och hade man inte lust att klä sig i regnbågskläder och hänga bjällror i träden fanns inte mycket mer att skaffa. Mitt engagemang dog i Angereds centrum en sen höstkväll när en Levande Gud från USA skulle hålla föredrag. Det speciella med honom var att han var Guds bästis. Åkte fram och tillbaka mellan Himlen och Jorden med klipp-kort. Denne vitklädde man hade den dåliga smaken att tala om för vissa åhörare när de skulle dö. Särskilt minns jag kvinnan som fick besked om att hon hade en dryg vecka på sig att snacka med sina anhöriga innan det skulle bära hän.
Så kom det sig att jag Gav Fan I Alltihop. Åt helvete med religion!

Sket följdriktigen i Gud under en lång period. I have had it liksom. Det paradoxala med denna situation var att jag istället började föra långa samtal med just...Gud. På mitt sätt. Som att ha stigit ut ur Månglarnas Tempel och plockat med mig Gud på långa hundpromenader i skogen, vid havet och över fälten.
Den nya rösten kom inifrån. Stabil. Trygg. Varsam. Och, naturligtvis, ytterst svårtolkad. Men närvarande.
Någon kyrka har aldrig behövts (Är alldeles för slö för att sitta i kyrkbänk vareviga söndag)
Som alla andra populister skulle jag kunna säga att "Jag har MIN tro". Och det har jag också.
Men den är oerhört stark. Jag måste lyssna till den. Jag är tvungen att lyssna till dess röst för att se den väg som ligger framför mig.

Under tjugo års tid har jag samlat på religiösa symboler. Kristusfigurer i olika storlekar men framförallt madonnor. Kan inte räkna dem alla. Finns i alla varianter. Min stolthet är trämadonnan som jag fann i mexikanska Chiapas för en massa år sen. En ärovördig dam som vakar över vårt hus (En gång hjälpte hon Rolf att finna min borttappade vigselring. Tro´t om ni vill. Jag gört.) Dessa symboler har jag runt mig för att de är rogivande. Rogivande och eviga. Katolskt eller Protestantiskt - No matters.


I den här situationen för jag dagliga samtal med Gud. Samtal. Finns inte ett spår av anklagelse. Jag lovar.
Tillsammans försöker vi hitta en riktlinje och ett förhållningssätt. Vi lyckas ibland riktigt bra.
Förutom Gud har jag både skyddsänglar och väktare. Bra va? För hela den andliga dimensionen har långsamt återkommit till mig efter åttiotalets röj. Skillnaden är att jag är mer övertygad i mig själv.
Och har man som jag haft förmånen att både bo i och arbeta med gamla hus - ja då vet man att gamla själar sätter sina avtryck och skapar liv som lever i generationer i de gamla boningarna. Långt efter att de lämnat det jordiska. För mig känns det fullständigt naturligt. Och trösterikt.