Cytostatika

Cellgift. Hörs på namnet. Inget vidare. Och ändå. En biljett till fortsatt liv.
Inget att fundera över alltså. Gilla läget. Gilla cellgift.
Från början skulle jag inget ha. Min tumör skulle behandlas med antikroppar. Intravenöst.
Skönt tyckte jag. Och dessutom endast en gång i månaden under ett halvår. Sen ska den vara väck.
Men. Som doktorn sa. Eftersom det finns ett fall på hundra där endast antikroppar inte lett till önskad effekt
beslöts ändå cellgift. Som en säkerhetsåtgärd. Bra ändå.
Så nu sitter jag uppdroppad två timmar i månaden på cellgift. Ganska lite. Väldigt lindrigt.
Men hu ändå vad jag behöver gnälla lite.

Dessa dagar som Behandlingen ges är jag ett Vandrande Kärnkraftverk. Håller mig borta från lättantändligt material. Gryningspyromanen skulle ge sin högra hand för att vara i mina kläder. Bara en liten utandning och brasan skulle vara ett faktum. Enkelt och okomplicerat.

Själva uppkopplingen är inga konstigheter. Den genomskinliga påsen hängs på en droppställning och så kör det igång. Hinner knappt märka något. Slänger käft med sköterskorna, småtjatar med medpatienterna som oftast har väldigt mycket större påsar än Gnälliga Jag och ströläser Sladder. Sen är det klart.
En månad till nästa påse. Off to Österlen (stannar vid Statoil. Får blåbärsmuffins och coca. Är en okuvlig godisbelönare åt mig själv).

Och där. I höjd med Staffanstorp. Oavsett godiset så smyger sig giftet på. Känns som om jag druckit en liter Ajax eller varför inte Remol? Det sticker i fingertopparna och långsamt förvandlas jag till detta Kemiska Monster. Vet att det rör sig om några dagars djup kroppslig obalans samt ett par nätters giftiga mardrömmar.
Den senaste var avskyvärd. Drömde om att jag var på ett båtvarv och skulle rengöra skrov inför sommarsäsongen (klockren symbolik). Men ack. Så fort Suddiga Ansikten i vita rockar (intressant. Alltid vita rockar eller hur?) fick se mig kastade de in mig i nåt sorts tvagningsrum som förmodligen går utmärkt att associera till Auschwitzs giftkontamineringsduschar och satte fart på sprutorna. Där blåstes det på tills jag vaknade badandes i svett. Kemisk svett, ska tilläggas.

De nätterna är stor thekopp med honung, bok eller SVT Play en nödvändighet. För hur det nu är. Så är det jävligt äckligt. Och hur tacksam jag än må vara. Så är det ganska räligt.

Ändå är cellgiftet långt ifrån det förskräckliga monster jag trodde det skulle vara. Mina fördomar var Skräck, Död och Pina. Ständiga Uppkastningar och hårtussar (om jag haft några) som for av som höstlöv i november.
Så kan det vara. Absolut. För många. Men inte för alla. Det beror tydligen på mängd och sort.

Att vara Genomkemisk får nog ses som ett Privilegium för min del. Men jag tror ändå det är viktigt att förmedla att detta Undermedel som förhoppningsvis dödar det mesta i sin väg inte behöver betyda Helvetet På Jorden. Utan går att leva med. Ammoniaksmaken alltså. Samt en ganska stressad kropp. Och en känsla av att ett vilt krig pågår därinne. Tumörjäveln reser sig som en uppretad Jack Nicholson i The Shining vid cellgiftsattackerna. Det kan ändå fylla mig med en viss tillfredsställelse mitt i stormen. Tja. Under tiden kan man visserligen bli lite hängig och slö...

Och sen då? När vinden mojnar? För det gör den. Från storm till styv kuling ner till blåst och lätt bris. Tar kanske en fyra-fem dagar. Då vaknar cellerna som tussilagon i ett marsdike och livet förvandlas långsamt till liv igen. Lusten kommer tillbaka, kraften återvänder och tillvaron ter sig alltmer harmonisk. En underbar känsla. Då känner jag mig friskare än på flera år. Inser hur kass jag varit när jag inte visste att jag var det
(min doktor tror att tumören funnits i min mage i många år. Stillsamma lymfomer funkar så. Weird).

Under cellgiftsdagarna har jag bara en mission. Gå Vid Havet För I Helvete. Upp och gå! Länge.
Oavsett väder och allmäntillstånd. Ty min övertygelse om att detta är det mest vederkvickande jag kan företa mig är oomkullrunkeligt (älskar det ordet). Så länge det finns havsluft finns det liv! Gärna i blåst, gärna i storm.
Och hur hängig och degig jag än känner mig så piggnar jag till väsentligt. Känner mig stark och Omöjlig Att Besegra. Förgiftningscentralen förbyts mot saltstänk och ljudet av brusande hav!
Då känner jag mig också oerhört Privilegierad. Mer redo. För nästa Körare.
Fast det är inte förrän i april. Och då är det definitivt vår...