Kontraster

Söndag går mot måndag. Hårt prövade av vinterns obarmhärtiga kyla har vi åtnjutit första vårdagen.
Osannolikt. Efter en lång morgontur på stranden satt jag i solstol och drack flädersaft. Utomhus!
Dagens tema har varit kontraster. Dualism. Polaritet. Om betydelsen av det svåra för att uppleva det enkla och lätta. Tyngd för att kunna sväva. Mörker för att upptäcka ljus. Intressant. Onekligen.

Det intressanta är om vi måste uppleva motgång för att känna framgång? Eller snarare om jag måste det?
Om jag nu skall hålla temat inom mina egna gränser och kring min egen komplicerade person. Jag tror det. Blir alltmer övertygad. Och finner en njutning i fenomenet. Paradoxalt nog.

När jag var i tjugoårsåldern var det mycket enklare. Så Antingen Eller och aldrig mötas de tu.
Antingen var man Glad. Mådde Bra. Fine. Hela existensen koncentrerades kring detta faktum.
Ändå var det mäkta populärt nångång kring sjuttio/åttiotalet att tvivla på detta faktum.

Två vänner möts på gatan. Obligatorisk Kram. Därefter:
"Hur mår du?". Forskande blick.
"Jo bra". Och här kändes det alltid som om man ljög.
"Jo, men", fortsatte Den Envise, "Hur mår du egentligen?".

Och där stöp man. Började flacka med blicken. Ryckte i vänster ansiktshalva och för att vara på den säkra sidan serverades nån slags negation som kamraten kunde smaska i sig. Pank, arbetslös, kom inte in på utbildningen, olyckligt kär, allmänt deppig över världsläget (Jo. Man hade världssamvete ja) eller bakfull.
"Men annars mår jag skitbra", lade man till. Och allt var frid och fröjd. Detta var att Må Bra.
Baksidan, att Må Dåligt, var en rysare.

Första gången jag kom i kontakt med epitetet var på min första folkhögskola. Begrep inte som omogen artonåring varför så många på Skrivarlinjen hade magsjuka.
" Var är Olle idag?", frågade vår lärare.
" Han kommer inte", svarade hennafärgad sambo. "Han Mår Dåligt".

En bejakande förstämning sänkte sig i klassrummet. Alla var överens. Olle Mår Dåligt. Ja då är det inte tal om att han ska vistas i Offentliga Sammanhang. Andra dagen var det Anette. Sen Gustav. Magsjukeepidemin florerade. Trodde jag. Efter ett tag lärde jag mig också. Att Må Dåligt. Och då Mådde Man Bara Dåligt.
Kunde pågå en hel sommar. Det var fullständigt legitimt. Och bra mycket enklare än att Må Bra som  kategoriserades som både Ytligt och Klämkäckt. Så Fjällräven på nåt sätt.

Som Gruppdynamiker har jag stött på Glad-Fenomenet på ett lustigt sätt. Har arbetat en del med grupp-processer både inom teater och i utbildningssyfte som pedagog. När Ny Grupp träffas första gången inträder samma presentationsprocedur. Varje gruppdeltagare kommer till ett läge när man oundvikligen måste berätta litegrann om sig själv. Även om detta sker i mindre grupper är fenomenet detsamma:

" Ja hej, jag heter Maria och är glad för det mesta". Eller:
" Hej. Ulla-Britt. Tja, vad ska jag säga om mig? Jo. Jag är alltid glad".

Alltid Glad. Alltid Glad. Kan man tänka sig något mer outhärdligt? Att umgås med en människa som alltid är glad??? Ingen kan vara glad jämt. Detta torde vara en emotionell omöjlighet. Ändå säger vi så.
Vi vill ju inte på något sätt krångla. Vara Besvärliga.



Ändå dras man till det komplexa. Vi beundrar människor som Reser Sig Ur Askan. Även de som aldrig reste sig överhuvudtaget. De som förblev tragiska. Vi slukar biografierna över dessa. Dras till det mörka. Just för att vi vet att mörkret är en realitet för balansen med ljuset? Jag frågar?

När jag utbildade mig till samtalsterapeut lärde jag mig av en eminent gästpedagog i gruppsykologi att se på varje dag som ett helt liv. Jag har haft oerhörd nytta av detta. Att vakna (födas) vare sig det är med smärta över dagen eller förväntningar på vad tillvaron skall medföra. Om man varje dag går igenom ett helt liv med glädje, lycka, sorg och smärta så blir det enklare att hantera. Mer accepterande. Vissa dagar är ganska sorglösa liv. Andra dagar är en svårare och tyngre livstid. Det blir oftast enklare att acceptera vissa faktum med det tankesättet. Jag lyckas inte alltid. Långt ifrån. Men jag försöker.

För mig går inte livet ut på att Vara Lycklig. Det går ut på Att Levas. Att försöka fejsa det svåra såväl som det enkla och sorglösa. Men jag tror på Det Goda. Obönhörligen. Och min lycka uppstår när jag lyckas se sammanhangen.

Jag lär mig oerhört mycket av min Tumör. Såpass mycket att jag snart kan vinka farväl till den. Den har snart gjort sitt och jag kan gå vidare stärkt i min övertygelse. I mitt liv.
Den har lärt mig mycket om ödmjukhet. Om att se de små sakerna i tillvaron. Om att inte vara rädd. Att vara modig. Samtidigt som den lärt mig att det inte är farligt att vara rädd. Jag skulle inte vilja vara utan de insikter jag tillgodogjort mig de senaste månaderna. Jag skulle inte heller vilja vara utan den livslust och framtidstro som den skänkt mig. Inte vara utan den erfarenheten. Men nu står jag snart på egna ben.
Förundrad. Förvissad. Förändrad.