Dramaqueen? Vem? Jag?

Funderar. Tänker mig mitt liv utan drama. Alltså lugnt och stilla. Lunkar på liksom. Behöver inte vara något märkvärdigt. Jag menar. Förutsättningarna finns ju där. Och några tycker säkert att.

Häcka på landet. Dragit sig tillbaka från allt som rör sig. Från storstadens röj till landsbygdens stiltje.
Ligga på sofflock. Aldrig se en människa. På sin höjd en ko. I alla fall sommartid. Långtråkigt och trist.

Så är det inte. Möjligtvis hade det varit bra för blodtryck och allmäntillstånd om det vore just så lite oftare.
Men återigen. Så är det inte. Allting är dock relativt.

Men jag inser att jag är född med en Dramaqueen-gen. Har alltid haft en lust och, måste jag säga, en viss begåvning att förvandla trist fetgrå vardag till nåt betydligt mer spännande i min teatraliska dramahjärna och ibland så överhettade själ.

Exempelvis. Gråmulen måndag i november. Promenera med hundar. Vardagsrutin. Riktigt tråkigt faktiskt. Stigen ner mot havet är som vanligt. Lite geggig och lerig. Men där! En bil parkerad !!! (Agent-musik slår på i huvudet).

Min morgonpromenad förvandlas till Deckare. Aha. Ett mord. Jag kommer att finna ett skändat lik på stranden. Jag menar. Kan det hända Wallander stup i ett kan det väl hända mig. Nån gång.
Piggas genast upp och skänker inte en tanke att bilen förmodligen fram till nyligen innehöll en styck promenadpigg tant med ett exemplar av långhårig tax. Nä. Mordet känns betydligt trevligare som en vardagsfix.

Sånt kan jag pigga upp mig med.Även om jag för allt i världen absolut inte skulle vilja träffa på nåt lik på min morgonpromenad. Men ändå. Dramatiken framkallas lik (he he) förbannat. Några skulle säga att Fantasin Skenar. Och visst gör den det. Då och då. När den behövs som krydda.

Apropå morgonpromenader kommer vi osökt in på Älgtemat. Som bekant finns ingen skog att tala om i Skåne (Följare av Bloggen vet också att detta är en stor anledning för mig att bo just här). Med riktig skog följer Skogens Konung. Som bor där. I massupplagor. En värmlänning fick tidigt lära sig att alla dessa Konungar som rände runt där icke var att leka med. Mången obeväpnad orienterare fick söka skydd uppe i någon gran när någon av Kungarna eller för all del Drottningarna ville skydda sin kalv. Jag lärde mig Respekt (Ha ha. Milt uttryck. Jag var/är livrädd).

Vid Sandhammaren finns en s k sandskog. Där bor några tamälgar som ingen nånsin ser och som jagas vettvilligt på höstarna av jägare i märkeskläder med tjusiga hattar därtill. Kan någon vettig förklara varför just jag. Alltså vareviga gång jag råkar välja "skogspromenaden" ner till stranden bumpar rakt på nån älgko som vägrar flytta sig från stigen. Nu är det ju inte så att förhandling vidtar om vem som ska flytta sig. Jag höjer vit flagg omedelbart och backar i hundra mot bilen. Förhoppningsvis med fyra älgjaktsglada hundar i släptåg. För det vet till och med den odramatiska delen av min hjärna att när uppretad älgko jagar fyra hundar. Gissa då var och hos vem hundarna söker skydd?? ...Någon ??
Och detta händer naturligtvis bara mig. Ingen annan som jag talar med. Nä. De skulle ge sin högra hand för att överhuvudtaget få syn på ett skrämt älghuvud bland träna.

Ett annat återkommande tema för en Landsortsdramatiker är Väder och Vind.
På Österlen lever man i ett ständigt Väderdrama. Något jag som Dramaqueen gillar skarpt. Här råder inga mesiga små vindpustar. Nä här stormar det fantamig ideligen. Regnar det så regnar det inte. Det piskar. Åskar det vill man gräva ner sig i skyddsrum. Snöar det vet alla redan. Till och med de som inte bor i Skåne. Alltså snöar det försvinner Österlen från kartan i några veckor. För att tina upp framåt våren med dramatiska upp-piggande berättelser om bandvagnar och isolering.
Oh, vad jag gillar denna dramatik. Oh, vad jag gillar att gnälla över detta drama!
Jag är lika exalterad som Kvällspressen. Snökaos! Stormkaos! Iskaos!
(Men när januaris väderomslag till mildväder benämndes med TÖKAOS gick de lite överstyr även för en Dramaqueen). Väderälskare alltså. Avskyr stiltje. Där händer ju aldrig nåt...

Så djurdramat. Har aldrig skådat så mycken Liv och Död som på landet. Utan överdrift. Under mina år har jag fått rädda insnärjda hjortar (Varför skriver jag hjort i pluralis? En hjort var det. Men där ser ni. Måste liksom skriva hjort-ar. Så typiskt Drama...) som fastnat i en inhägningstråd (Kommer inte på vad det heter) och samla ihop döda katter och tömma ideliga musfällor (Nä det skriver du väl ändå inte??? Det gör ju Rolf. Du står ju på en stol!!!). Håha jaja. Liv och Död alltså. Alltid nån död höna i redet om morgnarna. Alltid nån skabbräv som närmar sig gården som en orm i paradiset en vacker sommarkväll och sätter hönorna i vildsint kackel.

Det är därför en Fullfjädrad Dramaqueen älskar livet på landet. Aldrig en död sekund. Och skulle en sådan uppstå uppfinner genast denna dramatiker ett mer innehållsrikt moment. Så till temat. Varför skulle jag skaffa mig nåt så trivialt som en Tjocktarmsinflammation eller Gud Förbjude en simpel Magkatarr?
Nä. Tumör ska de va. Nåt som rister om och sätter spår tydligen. Har allvarligt funderat över om jag trivs när det stormar som värst? På nåt perverterat sätt tror jag det. Missförstå mig inte. Finns inget upplyftande med dessa behandlingar. Tvärtom. För Jävligt. Men jag tror mig veta när jag lever som intensivast. När jag är som närmast mig själv och Det stora Livet. Och det tycks onekligen vara i Dramat.
Det kan i alla fall aldrig bli långtråkigt...