Vårvindar friska, leka och viska

Hur står vi ut? Och varför? Vi vet ju hur det kommer att bli.
Same procedure as last year - Same procedure as every year, my dear James.

Framåt oktober kröks ryggarna i motvinden. Sen eskalerar både motvind och mörker. Mitt i alltihopa har vi hittat på nån slags jul till minne av Kalle Anka och hans vänner. Som ska få oss att just stå ut. Men nej. Eller ja. Kokongen funkar.
Med en Jajamensan-attityd klaras det mesta. Till och med ...snö.

Avskyvärd vit frusen massa som lägger sig som en klaustrofobisk sörja runt vinterskorna när man pulsar, och pulsar, och pulsar ner mot postlåda för att konstatera att inget tidningsbud lyckats forcera dessa vallar för att bringa nyheter till De Av Väder Och Vind Så Hårt Utsatta.

Jag vet. Flytta till stan då! Om det inte passar. So what?  Blir inte ett spår bättre av att kana runt på trottoarerna med istappar flygande som missiler från hustaken. Inte ett dugg.
Förbehåller mig alltså rätten att bo kvar på landet och gnälla.

Och det dröms. I mina drömmar är det Italien som får vara föremål för min längtan efter värme och liv (Snödrevsbilder på nyheterna från ett fruset Toscana anser jag vara illvilligt förtal).

Redan i mellandagarna har jag tröttnat. Både på kyla och jul. Jul i synnerhet. Allt ska väck på Annandagen! Ut med granar och glitter (Ja, jag firar också Kalle A) och in med vårtulpaner.
Tål inte se en adventsljusstake efter nyår (typisk Skånebild i mars: långt ute på tundran, nånstans utanför Anderslöv, en bit ut på leråkern, står en julgran och kämpar i blåsten. Så Ångestframkallande).

Egentligen tror jag inte jag tycker särskilt illa om julen. I själva verket är jag romantiker och kan lätt framkalla rätt stämning. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...

Måste bara. Måste bara berätta om råttan Barbro. Ja, jag vet att det finns Ni som hört den till leda men den har aldrig blivit nedskriven. So here we go. Och nu blir det JULRYSARE!

Det hände sig vid den tiden att några medelålders män voro boende på en skånsk leråker i ett äkta sydsvenskt stenhus från artonhundradasumal. Gossarna (den ene) tog på sig rollen som Julfixare ty detta var första året som Jesu (Ja jag vet. Rätt kille) födelse skulle firas på Landsbygd i det egna romantiska huset.

En gemensam julfrukost stod på agendan på julaftonsmorgonen eftersom den andre (Rolf) skulle tillbringa kvällen arbetandes på Ystads lasarett för att skänka lite julglädje åt De Sjuka. Men hela julaftonsförmiddagen var vår. Och senkvällen, när Samariten skulle komma hem.

Nu gör vi ett litet skutt tillbaka till Adventsgröten, som helgen innan hade gått av stapeln i huset, där goda vänner samlats för att önska varandra frid inför Familjehelgen.
Morgonen efter skådade vi ett ganska stort hål i väggen. Alldeles nere vid golvet.
"Besynnerligt", sa jag, "det ser nästan ut som ett djur varit och gnagt i väggen".
Föga anade vi (eller rättare sagt, hur dum får man va???).

Hursom. Vi täppte till hålet med lite murbruk och tänkte inte mer på saken.
Nästa morgon likadant. Hålet tillbaka. Och alla gottbitarna borta ur Alladinasken på bordet.
Utom Trillingnöten. Märkligt.
Fortfarande ingen specifik misstanke (betänk att dessa gossar levt mycket länge i storstadens skyddande hägn). Men nu jävlar! Nu skulle hålet armeras med järn. Vilket vi gjorde. Nöjda betraktade vi det fullständigt inbrottssäkra f d hålet. Japp. Den saken ur världen. Inga fler chokladtjuvar eller vad det nu var. Ekorrar kanske...?
Men vad vi inte visste var att Råttan redan var inne i huset och att hennes säkra flyktväg var tilltäppt.

Julaftonsmorgonen kom med skånsk dis och duggregn. Ty detta hände sig även på den tiden då vintrarna var drägliga i södern. Långt innan Växthuseffekten, som skulle skapa varmare vintrar (?) eller hur det nu var.

Granen tänd. Julmusik på. Stämningen var julaftonsförtätad. Ett telefonsamtal skulle ringas från arbetsrummet. Till släkten ja. Till alla och envar en riktigt God Jul!

När jag så satt på kontorsstolen hörs ett krafs i bokhyllan bakom mig och vid alla helgons helvete!
Där sitter en råtta och glor mellan Nya Utgåvan av Nationalencyklopedin! En FET råtta.
Jag fryser till is! Nej. Jag rusar ut ur rummet och blockerar dörren. Vad göra???

Vi resonerar hysteriskt med varandra i köket. Jamen vad gör man? Det är ju fan julafton.
Känner vi nån ...jägare??? Jag tar kommandot (hm, det händer ja) och utbrister:
"Vi ringer Polisen!".

Ja. Jag vet. Men vad skulle vi göra??? Tänkte kanske att dom visste. Jag menar, dom jobbar väl i alla fall på julafton. För det gör inte Anticimex, om någon undrar. Dom börjar inte förrän nionde januari och så länge kunde vi inte vänta.

"Polisen i Ystad"
"Ja hej. Nu är det så att vi fått in en råtta i vårt hem och undrar hur man gör? Om nån vet...?"
Växeltanten var vänlig och förstående.
"Åh det låter räligt. Jag kopplar dig till kommisarien..."
Wallander. Antar jag.

"Kommissarie Londberg, va kan jao hjelpa ti me...?"
Wallander ledig alltså. Han var väl hemma i Stockholm.
Jag berättade. Kommissarie Lundberg lyssnade utan avbrott.
" Jaha ja. Ja de e ente mycke å görra. De jao kan reåda är att tjiöupa en stiorr fejt kårrrv å låcka me. Å att ni E V A K U ER R R AR heuset ett paor daor".

Jaha. Evakuera. Stor fälla. Så fan heller!
Utrustade till tänderna med kvastskaft slet vi upp dörren till arbetsrummet. Här skulle råttan jagas ut.
Upp med alla fönster. Korsdraget välte granen. Vi hade liksom tänkt att fösa ut djuret via ett öppet fönster.
Eftersom hon hade parkerat sig i bokhyllan slets alla böcker ur och ner i en röra på golvet.

En jakt utan like vidtog. Ett fullständigt kaos av lera, kyla och oreda övertog det juliga huset.
Till slut satt jag och tjöt på den enda upprättstående stolen vid matbordet. Barbro (ja, så fick hon heta. Vår första inomhusmus hette Ulla. Henne släppte vi ut varje morgon. Ända tills en hund åt upp henne. Vår ilska över detta var oöverkomligt) satt väl bakom nån bok och mös.

Vi kapitulerade. Vi förberedde flykt. Rolf skulle snart börja jobba utan julfrukost och jag kunde inte tänka mig att fira med Barbro.
Fälla fram. Korv in. Låna Tillfälligt Boende i form av Utfryst Sommarhus dit jag kunde flykta med hundarna.

Där satt jag och hackade tänder en bra bit inpå kvällen. Kommissarien hade påtalat att minst två dar skulle Barbro ha på sig att fastna för korvdoften eftersom hon tillsynes var ganska mätt och belåten på Alladin. Tidigare än så skulle vi inte inbilla oss.

Så Annandagens morgon smög vi försiktigt in i Libanons Ruiner för att konstatera:
Ingen Barbro i Buren.
Vi letade. Och letade. Efter en stund skriker Rolf upphetsat:
"Hon sitter i soffan!!!". Rapandes kantänka. Blossandes på en fet cigarr med en konjak i, vad säger man? Tassarna???

Oerhört beslutsam går Rolf ut i uthuset, hämtar en plasthink, går tillbaka och lägger denna över en fullständigt likgiltig råtta. Fångad alltså. Och vad gör man sen? Kör ner ett kvastskaft och viftar runt?? Mördar Barbro.
Inte vi. En playwoodskiva fick bli lock och tio minuter senare vinkade hundarna och jag av Rolf och Barbro när de for iväg mot Fyledalens vilda natur.

Ack ja. Åtminstone oförglömligt. Den gångna julen minns jag inte mycket av. Mest cancerångest. Nyåret ska vi inte tala om. Känns som om jag missat något alla andra varit med om. Känns som detta varit Den Längsta Vintern. Ever. Vintern Utan Slut. Nästa år ska jag antingen fira en Pernilla Wahlgren-jul eller fullständigt skita i alltihopa och hyra nåt hus på Kanarieöarna. Länge. Men det står mellan dessa alternativ.

Men så kom den häromdan. Med sol och lekfulla vindar. Plötsligt svepte den in. Våren.
Och andetaget var friskt och gott. Nu är jag inte dummare än att jag vet att en till två snöstormar fortfarande kan vara att vänta. Skit samma. Våren är i alla fall på väg att besegra vintern...