Empati

Jag är kvalificerad nu. Tillhör en grupp. Känns speciellt och lite ovant.
Och väldigt otippat.
Jag tillhör De Cancersjuka. Hur jag än vrider och vänder på det är det så. Nu.
Ibland känns det stort. Ibland känns det obekvämt. Ibland känns det overkligt. Ibland känns det horribelt.
Har svårt att vänja mig. Vet inte alls om jag vill vänja mig.

Jag har ju, som alla andra, läst och läser annonser från Cancerfonden.
De är ofta lite fyndiga. "Världens vackraste ord: Morgondag".
När jag läste den första gången blev jag riktigt rörd.
Tyckte liksom att Dom också hade rätt till en Sådan Dag eftersom Jag Hade alla de där Morgondagarna. Fick lust att dela med mig av dom.
Kanske på grund av att jag slösade så mycket med mina Morgondagar.
"Mölade" liksom i mig dom som en överflödig skål av lösgodis som man ätit lite för mycket av. Inte fasen var Morgondag mitt vackraste ord.
Mitt var nog Resultat eller möjligtvis Semesterlängtan.
Morgondag kunde De Cancersjuka få. Och jag förstod dem så väl.
Jag "förstod" ju hur de hade det. Liksom svävandes i ovisshet. Jag förstod. Eller?

Nä. Jag förstod inte. För det kan man ju inte.
På samma sätt som jag inte kan förstå En Cancersjuk som inte är jag. Som har det på ett annat sätt. Som genomlever en annan prognos. Som ordinerats en annan behandling.

Men så är vi ändå där. Mitt i Situationen. Någon Drabbas. Och då Drabbas också vi.
Någon får Diagnosen. Hur förhåller vi oss? Vad säger vi? Hur bemöter vi?

Detta måste vara det svåraste. Det är då De Drabbade vittnar om att människor de känner korsar gatan för att undgå. Eller snabbt kilar in i en affär för att slippa.
För att man blir så rädd.
Inte för att man inte tycker om längre. Utan för att Göra Fel.
Säga Fel.

I början av min sjukdomstid, alltså de första veckorna, fick jag mest reaktioner.
Det var ju Nyhetsstoff av dramatisk karaktär både för mig och andra i min närhet. Vänner och bekanta. Jag var genuint orolig och de flesta jag mötte också genuint oroliga.

Jag träffade på alla slags reaktioner.
Alla hade samma huvudingrediens - Alla var välvilliga, alla ville gott.
Och detta är det viktigaste att lägga på minnet.
Att alla gör så gott de kan - oavsett hur fel det kan bli.
Lekte ett tag med tanken på att ge ut boken "Handbok i att bemöta en Nydiagnosticerad Cancerpatient"
men insåg att jag naturligtvis omöjligt kan tala utifrån nån annan än mig själv.

Så vad är rätt och vad är fel? Tja. Enligt mig beror det på Den Drabbades dagsform. Svårt va?
För hur i hundan ska den Förbipasserade Bekantingen ha en aning om min dagsform?
Rätt gissat. Man Frågar.

Av alla avspända möten i Cancerlandet är detta Pudelns kärna tror jag.  
Att Fråga innan man förutsätter.
Det blir så enkelt och odramatiskt. För en sak tror jag är gemensamt för alla i samma situation.
Man behöver nog aldrig förutsätta att vederbörande inte vill prata om det. För det är det enda man tänker på. Då.
Så fråga. Svaret kan till och med vara:
"Jag orkar inte prata om det nu". Fine.
Och Den Frågande har fortfarande inte begått nåt fel.
Jamen då pratar man väl om nåt annat.

Och jag säger det igen. Man vill så väl men det kan bli så fel.
Här följer lite olika axplock från reaktioner:

"Åh Nej. Inte cancer! Inte du. Gud va hemskt. Men du ska ju alltid finnas ju...".
Kommentar: Kan vara lite känslig då Den Reagerande med undertext menar att man obönhörligen ska dö. Känns inte upplyftande ty det gemensamma för de flesta Drabbade är att dessa icke vill tro att de ska gå hädan. Och då kan det vara lite tokigt att mer eller mindre hävda detta. Väcker viss oro.

"Cancer!? Nej!!! Cellgift va? Å fy fan. Det är Jordens Helvete säger min moster. Man spyr hela tiden och blir sängliggande i månader..."
Kommentar: Hm. Inte särskilt upplyftande då just behandlingen är något man nojjar på långt innan den påbörjas. Så just den kommentarer kan klassas som lite "onödig" eftersom den knappast skänker Den Drabbade kraft och styrka. Och det behöver man massor av.

Vi tar en Telefonreaktion:
"Å nej". Lång tystnad. "Snörvel". Grötigt läte. "Ursäkta att jag gråter...men Gu va ...hemskt". Snytljud.
"Detta var det VÄRSTA som kunde drabba mig. Fy fan." Nytt gråtljud. "Men hur ska du ta dig igenom detta...?".
Kommentar: Tja. Man blir lite kall. Vill trösta. Den stackars vännen är ju helt förbi av Förtvivlan. Och själv undrar man i sitt stilla sinne om man överhuvudtaget har fattat galoppen. Ja alltså hur sjuk man är. Vännen har ju uppenbarligen fattat. Svår reaktion. Måhända ska man som Lyssnare ändå låta Den Drabbade styra reaktionen. Om man kan sätta sig över sina egna känslor ett ögonblick är det nog bra.

Sen har vi den svåraste. Den Medlidsamma:
"Åhhh din stackare. Neeeej va hemskt. Å du måste vara helt förkrossad. Men Guuud så fruktansvärt. Så otrooooligt svårt det måste vara för dig, för Rolf, för alla. Tänker på dig. Tänder ljus för dig. Och tänker på oss, alla friska, som har det så bra nu när du sitter där i lidande och ångest. Så fruktansvärt".
Kommentar: Behövs det? Man känner sig antingen som en Istapp eller Tillplattad Groda efter en dylik reaktion. Så otroligt full av projektion och rädsla för att Man Själv Ska Bli Drabbad 
(Detta hände och händer mig ideligen. Inget konstigt med det. Hör talas om bekant i min ålder som fått till exempel hjärnblödning. Min första reaktion är följaktligen jamen då kan ju JAG få det också. Min andra reaktion är sålunda hur är det MED honom/henne).

I vår iver att förmedla empati kan vissa Statement uttalas. Sånt som vi väl alla ställer upp på? Eller?
Ta den här. Som figurerat på Facebook. Ett statement man kan "Kopiera Och Skicka Vidare" så att alla fattar hur jävligt det kan vara:

"En människa har tusen önskningar. Den Cancersjuke bara en. Att Överleva"

Jamen Hallå där!. Där rök våra 999 andra önskningar. Så förmätet. Blir skitförbannad över sånt trams.
Även om man vill förstå så bör man inte förutsätta. Undrar i mitt stilla sinne om det finns en enda Cancersjuk på denna planet som bara har denna önskan kvar i livet. Knappast. För drömmar och visioner är mångtusenfaldiga och håller oss vid liv. Precis som för alla andra. Hela tiden.
Fråga istället. De Cancersjuka är ingen homogen grupp med en gemensam önskan. Basta.

Och vi Cancersjuka kan vara mer än lovligt trixiga. Minns en reaktion jag hade som jag inte vill minnas.
Tror att det var första kvällen efter flera veckors chockfas. Allt runt mig hade varit cancerogent. Varje tanke, varje ögonblick i flera veckor fyllda av oro och ångest. En ständig skräck och overklighetskänsla hade greppat mig oavsett vad jag företog mig. Horribelt.

Men så kom kvällen. Kvällen då allting släppte. Då Psyket inte orkade längre utan Gav Fan i Canceroron.
Jag kunde skratta som vanligt, gäspa som vanligt, andas som vanligt. Jag kände mig vanlig.
Så skönt. Så befriande.
Jag tänkte gå och lägga mig som vanligt.
Då. Plingade. Det. Till. I. Min. Mobil.
En av mina riktigt Nära och Kära skickade mig ett sms där hon uppriktigt förmedlade hur ledsen hon var för min situation. Såklart. Jag hade ju pratat förtroligt om det. Hon visste ju.
Och jag.
Näpp. Inte I Kväll.
Skickar följande sms:
"Jag är inte död än".
För att det var fel kväll. Jag hade ju släppt taget denna kvällen. Tagit ledigt. Men hur skulle någon kunna veta det? Hursom. Jag gick och lade mig. Fick ångest och redde lyckligtvis ut detta följande morgon.
Ingen som bryr sig förtjänar en käftsmäll.
Men vi kan som sagt vara lite trixiga. Vi har så många motstridiga känslor i oss.
Kanske är det bra att veta det.

För mig känns Frågorna som Svaret på Svårigheterna.
Så enkelt att bemöta.
"Jag har fått diagnosen cancer".
Fråga: "Hur känns det?".
Och jag svarar. Beroende på dagsform. Den Lyssnande lyssnar.
Följdfrågorna faller sig naturligt och snart flyter samtalet på. Obehindrat.
Som Lyssnare och Mottagare behöver man inte oroa sig.
I går fick jag till exempel den mest Självklara Frågan:
"Ska du dö?".

Och jag kunde svara:
"Nä. Verkar inte så. Men jag ska tydligen skakas om rejält. Och definitivt förändra saker i mitt liv".

Sedan vidtog en intressant existensiell diskussion om Livet. Om hur vi lever detta. Vad vi värderar och värdesätter. Och. Att det naturligtvis har ett slut. Frågan är vad vi sysslar med fram till dess?