Den något hemligare Erfarenheten

Ok. Dags igen. Nu ska det pratas Sjukdomar. Ett tag sen sist.
Den här lilla bieffekten har jag gått och ruvat på. Funderat om det är för privat helt enkelt.
Men å andra sidan. Ska det Redovisas så ska det Redovisas. Minns Intet Förtiga, Tillägga eller Förändra.
Lämna ut hela bilden och håll ingenting för heligt.
Nu är jag tillräckligt peppad för att dra på. Håll i hatten!

Jag säger bara Nefrostomi-kateter.
Nu var det sagt. Hört talas om? Inte det.
Jag har en. Har haft två. Fast en fastnade så småningom i toadörren och så blev det bara en.
Gott så. Vill gärna bli av med den andra också. Pronto. Men det vill inte doktorn. Ännu. Shit.

Då tager vi det från början och personer känsliga för Nedre Regioners Spörsmål må sluta läsa här.
Vi andra gottar på.

Vid tiden innan Tumörens Tillkännagivande uppsöktes läkare på grund av allmänna magbesvär såsom smärtor av det tyngre arsenalet. Proverna konstaterade Flippade Njurvärden. Njurarna hade av någon anledning arbetat för hårt och behövde omedelbar vila för att hålla ytterligare trettio år. Tumören hade tryckt på och således krävt på tok för mycket plats i en i och för sig relativt rymlig mage.
Så den viktigaste åtgärden: Avlasta Njurarna och ge dom ledigt efter tufft jobb.
Lösningen hette Nefrostomi-kateter.

Översättning från Google lyder:
Nefrostomi är en kateter (tunn gummislang) som via huden går direkt in till njurbäckenet för att dränera njuren på urin. 

Och jag då. Intet Ont Anande.
Tyckte väl det lät bra. Liksom. Att njurarna skulle få vila.

Detta hände sig i en tid av  allmän förvirring. Tumör hade konstaterats. Julen hade precis passerat och vi stod inför Ett Gott Nytt År. Ingen visste nåt. Analyserna var inte klara. Provtagningarna var av det tokiga slaget. Massor med rör fylldes och skickades till Lab. Det var så att säga fullt ös.
Jag slussades chockskadad mellan olika avdelningar på Ystads lasarett.
Och så kom Dagen för Isättning Av Nefrostomi-katetrarna. Tvenne alltså. En på båda sidor. En för varje Uttröttad Njure.

Det visade sig vara Nyårsaftonens Eftermiddag. Jag sket i vilket. Men någonstans anade jag att det gjorde inte personalen på sjukhuset.
Här följer ett recept på hur man Sätter In Följande Katetrar (Och, som man brukar säga, ingenting Ni ska prova att göra själva hemma):

1. Man tager två grova virknålar.
2. Meddelar Pat om att visserligen går det att bedöva fast bara utanpå huden. EJ inne i själva organen. Tyvärr.
3. Därefter införes virknål 1 rakt in i ryggen med sikte på en styck njure.
4. När Pat skriker för livet TRYCK PÅ och glöm för allt i världen inte att det är nyårsafton så att man inte rubbar på effektiviteten. Bry er inte om de hjärtskärande tortyrskriken från Pat. Kan distrahera.
5. Låt Pat kvickna till liv efter avsvimningen och förbered för virknål nr 2
6. Upprepa samma procedur återigen
7. Häng därefter en styck urinpåse vid varje ledning som sticker ut ur sargad rygg och låt därefter Pat irra tillbaks till Avd. Gärna med en styck Vomeringspåse tillhanda.
8. Klart! Gott Nytt År!

Japp. Så var det med det liksom (och den nyårsaftonen). Nu hade jag alltså två slangar ut ur ryggen som utmynnade i en plastpåse på vardera ben. Scary.
Som fylldes på hela tiden. Hela tiden. Njurarna passade då verkligen på att dra sig tillbaka och slappa.
Kvar var bara jag och påsarna.

Hatade dom från Dag 1. Vi kom helt enkelt inte överens. Först och främst beroende på att dessa tingestar fick mig att känna mig hasig och minst fyrtiotre år äldre. Ständigt varse över var och när dessa skulle tömmas och det skulle de ständigt ja.

Till exempel. Chockskadad Pat vid relativt god vigör önskar företa sig en normal promenad i medeltidsstaden Ystad några dagar efter nyår. Det går bra. Jajamen. Föreligger inga som helst hinder. I bakhuvudet tänker jag att på Åhléns. Där! Där finns en toa om de Onämnbara skulle tömmas hastigt.
Lugn och fin alltså. Spatsera runt. Trevligt trevligt. Ända tills. Väldigt tunga påsar längs benen. Ingen fara.
Mot Åhléns. Finns en lösning på det mesta. Och så i sista sekunden framme.
Vid skylten.
" Toaletten avstängd. Hänvisar till facilitet på Torget".

Katastrof. Vägen tillbaks till sjukhuset var som att gå på styltor. Men det gick det också.
Därefter har vi levt i ständigt Hatförhållande till varandra - jag och Katetrarna.
Men, som sagt, en natt fastnade den vänstra i toadörren och ryckes ut.
Ha ha. Där fick den.
Men den högra. Den fick vackert sitta kvar. Ska stanna några veckor till alltså. Men bra mycket enklare att hålla koll på en sladd med påse än två. Blir mer övergripbart.

Sen att jag fått göra om samma procedur som i ovanstående "recept" två gånger till med den högra som konstrat har varit en mardröm varje gång.

Idag lever både jag och påsen i ständig förhoppning att vi ska slippa varandra. Samtidigt som jag också inser att av alla bieffekter man kan drabbas av under en cancerprocess måste påshelvetet ändå betraktas som oerhört lindrigt. Jag har sett värre. Och visst är jag både glad och tacksam att den stackars utarbetade njuren (Yes. Den högra var tröttare) får vila en tag till. Men därmed inte sagt att vi behöver älska varandra för det.
I takt med att tumören minskar blir njurarna också friare att arbeta igen. Gott så.

Men sexig? Nej. Absolut inte. Och fnissig? Ja. Ofta.
"Måste bara gå på toa", säger min cafékompis.
Jaha. Tänker jag. Det gör jag hela tiden.
Och Mardrömen som, toi toi, ännu inte besannats.
Läckage. Say no more. Ni fattar.
Väldigt ovanligt säger personalen. Väldigt ovanligt innebär ändå en risk...

Men jag känner ändå att jag bär min Nefrostomi-kateter med högburet huvud längs Golgata.
Jag och Den liksom.
Helt ok ändå då.
Men ändå ska jag villigt erkänna att jag planerar en Nefrostomi-kateterfri fest inom sinom tid.
Återigen med en erfarenhet rikare.
Tycks bli en del sådana.
Erfarenheter alltså.