Skam

Av alla reaktioner. Kanske den som fångat mig mest. Samtidigt som själva kärnan har legat dold så långt in i medvetandet att den varit knappt möjlig att finna anledningen till. Har definitivt behövt fundera.
Fundera över Skam.
Har det påverkat mig? Hur har det i så fall påverkat mig? Påverkar det oss?
Såklart.

Jag vill inte tala om Skam. Vill hålla mig för god för det. För fin.
Jag menar. Denna "låga" känsla har väl inte en chans att nå in i mitt Genomterapeutade Sinne?

Vid själva Aningen av nåt Skämsigt skulle jag väl ändå reagera med nån strof ur en Edith Piafsång (Den där om att inte ångra ett skit). Tycker man ju.
Fast Skam och Skämmas har olika djup. Skämmas känns lite mer lättvindigt och kan relateras till att tappa saftflaskan i golvet på ICA. Lite Blossa Upp och Muntorras.
Men Skam kära vänner. Huvvaligen vilken krypande och läskig emotion som snabbare än tåget tar förstaklassvagnen i besittning när man minst anar.
.
Som i alla avseenden registreras men som kräver oceaner av tid för att om möjligt finna en rimlig anledning till varför den dök upp. Just då.
Här kommer den. Och är naturligtvis relaterad till Sjukdomen (Kan ni fatta hur trött man kan bli på tumörhelvetet?).

I bilen. Massor med folk på stan under mellandagsrean. Jag är på väg från min distriktsläkarmottagning till Akuten för inskrivning. Startade dagen på Röntgen på samma sjukhus som jag nu i ett, låt oss säga ganska chockat tillstånd återvänder till. Back and forward. Med Beskedet Ringande i Huvudet. Cancertumör.
Borde inte ens fått köra själv.
Och där tror ni förstås att fokus låg på Ond Bråd Död (Bråd och bråd. Ett par månader hann jag snabbkalkylera med), Begravningsritualer och Änglavingar
(Jo. Har en önskan om det ja. Vill gärna flyga in över Kåsebergaåsen en solig sommarmorgon).

Ingalunda. Ingalunda.
Mina tankar, mitt sinne och hela min koncentration låg åt ett helt annat håll. Under denna bilfärd på elva minuter upprepade sig en mening som en hackig LP-skiva i hjärngloben:

Bara. Ingen. Får. Reda. På. Detta. Hur. Ska. Jag. Lyckas. Hemlighålla. Frågetecken.

Märkligt va? Här satt jag och rattade bilen med en av de värsta beskeden man kan få och det jag tänkte på var huruvida jag skulle lyckas hemlighålla det hela så att det inte ...läckte ut.
Jamen varför i Jösse namn????

Hur kunde tanken ens föresväva mig?
Min Självbevarelsedrift var emellertid snabbare än min Diskretion denna gång och på ett väldigt tidigt stadium bestämde jag mig helt enkelt för att Basunera. Rätt och slätt. Ut med det bara!
Hann liksom före Skämsandet. Skammen var för obehagligt för att överhuvudtaget ta in.
Men lik förbannat. Jag hade reagerat med skam. Om så för ett ögonblick. Över att jag hade Drabbats Av Cancer. Jag Skämdes.


Såhär lite grann på avstånd har jag funderat mycket över detta. Bestämde mig för att röja lite i Skamkistan för att se vad som fanns i gömmorna. Och se, tra la, vad hittade vi väl där ja vad hittar vi där?

Först den unkna lukten som strömmade emot vilket det alltid gör när man öppnar nåt som legat och surnat under en längre tid. Ett gediget gammalt innehåll fanns att tillgå i kistan.Det mest intressanta var:
En handfull moraliska gamla lågskolelärare, en och annan pingstpastor, en diakonissa, några präster samt lite strödda frifräsare från blandade religiösa samfund. Alla mässade samma vokabel:
SYND. SYND OCH STRAFF
Jag hottade snabbt tillbaka hela gänget och slängde på locket och låste för all framtid.

Aha. Tänkte jag. Den gamla skulden. Straffet. Vårt tunga lutheranska arv hade möjligtvis bidragit till mitt omedelbara Skämsande vid cancerbeskedet. Att det nu blev tydligt och klart att jag var en Syndare och skulle följdriktigen Straffas. Intressant. Men såklart att detta Arv kan ligga betydligt djupare än vad vi tror.
Paradoxalt nog var denna företeelse av religiös natur. Av människor som utropat sig till sändebud för den kärleksfulle och förlåtande guden.Men Straff skulle jag ha! Creepy.

Och visst. Drar mig till minnes en och annan Högmässa. När hela församlingen kom till bönedelen (Syndabekännelsen?) så böjdes nackarna varpå Skammen lade sig som ett lock över kyrksalen.
Det viskades halvhögt till Gud. Enda ljudet av ett ord som ibland trängde igenom viskeriet var just "Synd".
Synd. Synd. Synd. Förlåt oss. Frestelser. Synd igen. Och slutligen Synd.

Och där. Där satt jag och rattade bil på väg mot Akuten och var förmodligen övertygad i ögonblicket.
Jag var en Syndare. Därför hade jag Drabbats. Och nu skulle jag Straffas. Måtte Ingen Få Veta.

Oerhört. Och jag tänkte på Alla Tysta. Skäms vi? Tycker vi att vi har oss själva att skylla? Har vi förtjänat Lidande? Jag Vägrar. Jag Vägrar.

Eller är vi endast Lyckade i Framgång? Eget företag. Lyckligt gift. 2 komma 2 Välartade (friska Gubevars) Barn. Arkitektritad villa. Sommarhus på Österlen (Vad säger man? Kasta sten i glashus?). Vinterresa till Thailand. Sommartripp till Frankrike. En Lexus för stadsbruk samt en fet BMW-jeep för lantliga eskapader.
Då går det bra. Hej vad det går. Ända tills Någon...

Frågan är. Är Sjukdomen då ett Misslyckande??? Ett fall? Ett Straff?
Nope. Säger jag. Tycker att jag Kvalificerat Mig till åtminstone Min Sanning.

Inget Straff. Inget Misslyckande.
Snarare en Erfarenhet. Dyrköpt.
Men i högsta grad Förändrande.
Och definitivt Inget Att Skämmas Över ...