onsdag 23 februari 2011

Offer och Erövrare

Sikta Mot Stjärnorna. Så hette en amerikansk 80-talsbibel.
Och vem ville inte det?
Nå stjärnorna alltså. Själv tillbringade jag vid boksläppet min tid till att torka ändor på Vasa Sjukhus i Göteborg.

Ja för så var det. Som gammal stallkille fanns onekligen likheter. När morgonen grydde skulle det mockas.
Man kallade patienterna för "Fyrantre" och "Treantvå" och Ingen, Absolut Ingen ville hamna hos "Treansex" eftersom han hade en benägenhet att rivas med sina kloliknande naglar.Tro fan det. Såhär efteråt har man förstått att klorna var hans enda vapen mot Förnedringen. Att bli tvättad i ändan av tjugoårig spoling vars mål var att stå ut högst tillfälligt i Helvetet för att ha tillräckligt med deg så att man fortare än kvickt kunde dra iväg på Interrail.

Jag läste och förundrades. Vilka framgångar! Den här Författaren visste hur man levde. Hur man nådde stjärnorna.
Minns speciellt ett kapitel där han beskrev en fördröjd väntetid på en flygplats. Hans plan var uppenbarligen duktigt försenad. De andra blivande medpassagerarna gick Bananas. Skrek och svor och förbannade flygbolag och Gud fader själv.
Inte författaren.
Nä. Ty han fiskade upp sina medhavda träningskläder och tog en uppfriskande löprunda på nån timme i underskön natur. För att - naturligtvis, återvända alldeles precis lagom till att planet skulle lyfta. Sånt här imponerade! Hela boken fullständigt vimlade av Framgångsrecept.
 Jag var lyrisk! Såhär ville jag leva!

Lång historia kort: Slutade i Katastrof. Jag var liksom bara en människa. Hade varken ålder eller erfarenhet att hålla jämna steg med denna amerikanska Gud. Han var bara så jävla duktig. Jag var bara så himla misslyckad. Det där med träningskläderna hade jag liksom aldrig kommit på.
Upptäckte väldigt snart att jag var kass på att hantera de flesta av Framgångsrecepten. Funkade inte i praktiken. Sammanfattningsvis: kände mig bra mycket uslare än innan Boken. Jävla Skitbok.

Under min uppväxttid levde vi fortfarande i ett Välfärdssamhälle.
Vi "fick" saker hela tiden.
Vi fick jobb. Vi fick bostad. Vi fick körkort. Vi fick sjukbidrag. Vi fick barn. Etcetera.
Onekligen Mycket Bekvämt.
Alltid Någon som gav oss vad vi behövde. Vi unga friska behövde liksom aldrig lyfta på röven utan att det trillade nån Ersättning över oss. A-kassa eller "Soc". Vi hade liksom rätt till det.

Diskussion mellan två Goda Vänner inför Sommaren 1983:
"Vad ska du göra i sommar? Jobba eller...?"
" Vet inte. Har inte bestämt mig än. Känns som om jag skulle vilja vara ledig i sommar men får samtidigt inte A-kassan förrän i slutet av juni. Hur fan har "dom" tänkt man skall klara sig så länge???"
" Men Gud. Soc då? Dom måste väl ändå fatta att Studielånet är slut för länge sen..."

Jodå. Soc fattade. Och skrev glatt ut checken på hyra och levebrödspengar.
Och ja. Var man ändå inte lite utbränd efter vinterns festande på skolan? Hade man inte rätt till lite betald ledighet kanske?

OM man mot förmodan motvilligt bestämde sig för ett "sommarjobb" var det lite hipp som happ med den saken.
Efter för många öl på Sven Duva bestämdes Sjukskrivning Nästa Dag när det lullades hem framåt morgonen. Full Ersättning ja. Inte tu tal om saken. Detta Var Självklarheter!
Själv trivdes jag förträffligt i Offerrollen. Man fick. Punkt. Man drabbades. Punkt. Så bekvämt. Punkt.

Idag skulle man kalla det ett brutalt utnyttjande av välfärdssystemet. Då kallade man det Rättigheter.
Man Hade Rätt Till.
Så vad gjorde det med oss?


Sikta Mot Stjärnorna. Jo hejsan. Hade överhuvudtaget ingen träning i att ratta mitt eget liv. Även om jag snabbt förstod att Den Leende Amerikanen kanske inte var min Guru förundrades jag förmodligen över att människan överhuvudtaget kunde påverka sitt eget liv. På nåt diffust sätt.
Som Offer kunde tillvaron levas tryggt och bekvämt. Man slapp ansvar. Det var alltid någon annans fel.
Och stod ingen skyldig att finna kunde man ju alltid förbanna regeringen eller Gud.
Vilket man glatt och otvunget gjorde.
Men det höll inte. Dessvärre.

Det fanns inga Genvägar. Vare sig via framgångsböcker eller samhällshjälp.
Till syvende och sist står man där. Ensam och övergiven i Kosmos. Med sig själv som ansvarig.
Som ensam krigare. Med hjälp och stöd av andra förstås. Om man är generös nog att ta emot.
Generös nog mot sig själv.

Har ägnat mången tid i mitt liv till denna fråga och ägnar den ständigt.
Inga lätta brottningsmatcher. Ej heller några ambitioner att sikta mot några stjärnor.
Bara att klara av att se skillnader mellan att identifiera sig som ett Offer för omständigheterna eller om jag kan påverka dom. Alltså Erövra. Ta Makten. Bestämma Själv.

Har definitivt inget att göra med att hoppa över ett led. Tror verkligen det är både bra och läkande att ägna sig åt Offerrollen när det är välförtjänt. Då man Stackrar sig (Tack underbara Kerstin Thorwall för det uttrycket. Oslagbart) och Lider. Äta Ahlgrens bilar och mängder av choklad.
Därefter resa sig upp, om än ostadigt, rafsa av sig värsta dammet på knäna och stappla igång sig.
Erövra.
Sikta Vidare Framåt Vägen.

3 kommentarer:

  1. Hahaha, Wayne Dyer "sikta mot stjärnorna" och "Älska dig själv" var mina biblar också då det begav sig;-)) Jag har lite svårt numera att läsa sån där klämkäck självhjälps litteratur då det på något sätt tycker jag skapar en del skuld och skam. Precis som du skrev i ditt inlägg "skam" så påvisar dom på något sätt att man inte lever ett "rättfärdigt" liv om man drabbas av sjukdomar. Jag lyssnade för ett år sedan på hans program "Heal yourself, eller om det var Exuses begone" och han där fick frågan från en kvinna som varit på någon av hans föreläsningar om han aldrig var rädd för att drabbas av sjukdomar. Han svarade; I don´t do diseases.... Han menade väl att han inte göder sitt sinne med tankar på sådant. Men jag minns att jag reagerade då och jag tänkte att hur sjutton kan han våga säga så.. Så förmätet liksom och så förnedrande för alla dom som drabbats. Nu har tydligen även han drabbats av sjukdom/cancer/leukemi, dock ingen livshotande(har jag läst) ALla kan vi drabbas av sjukdomar, sen är det ju avgörande hur vi hanterar det. Man ÄR ensam om det ansvaret, givetvis av stöd och hjälp från andra också. Ibland kommer offerkoftan på, och en stund behöver vi bära den. Men efter ett tag börjar den sticka och klia och blir bara obehaglig, och då är det bara sikten framåt som gäller.

    Må Gott:-)

    SvaraRadera
  2. Anna sa: jag läste också sikta mot stjärnorna när det begav sig och se var jag hamnade - i Majorna! Calle - tack för dina tankar på pränt - kram kram

    SvaraRadera
  3. Märkligt att läsa just detta just nu, efter en diskussion med en helt annan mycket kär vän om offer kontra ansvar nu på morgonen. Om att sätta sig i båtar, inse att de inte riktigt går åt det håll man önskar, men ro, ro, ro av bara fan för att ta sig till land, trots det. För att det inte är ett alternativ att hoppa i sjön och försöka simma när man inte ens vet åt vilket håll land ligger. Ibland hoppar man ändå - med livboj eller utan. Men offerkoftan - nä den funkar inte. Ylle blir så tungt när det blir vått. Riskerar att helt dra ner en under vattenytan. I vart fall blir det himla tungt att simma med koftan på...
    (Och är den torr så kliar den ändå rätt snart, som ovanstående kommenterade.)
    Nä, jag läste aldrig sikta mot stjärnorna. Var nog för upptagen med att ro. ;)
    Finaste du, Calle. Älskar att läsa dig!

    SvaraRadera