Nöd Vändig Om Givning

Min omgivning kunde inte vara bättre. Vare sig natur eller människor. Från mitt fönster ser jag ängar och fält så långt ögat når. På natten ligger jag och räknar stjärnor och de första bleka solstrålarna väcker mig om morgonen
(Nja. När det är sol åtminstone. Vådan att ligga nära ett fönster är tillika att duschas av otäta diton vid ösregn)

Havet ligger på lagom avstånd. Vid sista hundpromenaden med hundarna framåt midnatt dånar det bakom kullarna. Ibland hör man nästan rasslet av vågor mot strandstenarna.

En liten bit ner mot havet ligger Hammarskölds Backåkra. Den gamla fyrlängade skånegården sover ödsligt uppe bland sandhedarna. Sandhammarens fyr kastar in bleka ljuskäglor i det tidiga gryningsljuset och en liten bit från gården inrättade den smått andlige Dag sin meditationscirkel med hänförande utsikt över det stora vattnet.

Detta rike är mitt alldeles egna från november till april. Då Regerar Jag. Abdikerar framåt försommaren då resten av världen tycks ta över. Turisterna vallfärdar och jag drar mig storsint tillbaka. Förstår dom så väl. Finns det eller funnes det en liknelse vid en Naturens Kyrksal måste detta vara platsen. En väldig Katedral.
En Nåd Att Stilla Bedja Om. Backåkra. Den bästa rekreationsplatsen för kontemplation och närvaro.

När andan faller på styr jag kosan mot Kåsebergaåsen. Vindpinade hundpromenader högt uppe på höjden med det vresiga havet långt under mig och trehundrasextiograders vy över vattnet. Klara solnedgångsdagar ser man solkatterna blänka i fönstren i de Bornholmska husen långt därute på den danska ön.
Klättrar ner längs de branta backafallen och strövar längs stenig strand tillbaka
(Gillas särskilt av fyrbenta varelser som äter gamla fiskben, rullar sig i oidentifierat skit som ofta visar sig vara död svan. Väldigt död svan. Därefter samlar de allsköns skräp i käftarna som högtidligen bärs upp över kullarna och mot bilen. Väl framme är det samma feeling som att rycka en julklapp från en femåring. Sorg och bedrövelse och färden går hemåt i fiskstank och med nedvevade rutor oavsett årstid. Mot hundshampot! Som är en annan Straffparentes...)

Skulle kunna dra så mycket mer om alla andra platser men riskerar att fullständigt fastna i Turistambassadöreri så dessa två exempel får utgöra en bråkdel av vad min omgivning erbjuder och som jag tacksamt lapar i mig.
Jag är larvigt skrytsam över Österlen. Tröttsamt skulle väl en del tycka men varje dag inrymmer en kärleksförklaring till denna provins. Åtminstone i tanken.
(Ja. Jag gnäller också. Jävla vinter till exempel. Men det är ju inte Österlens fel. Mer meteorologernas.)

Den mänskliga omgivningen utgörs av Rolf förstås. Vet inte vem jag skulle vara utan honom. Sen väldigt goda vänner. Jag är lyckligt lottad. Den senaste tiden har ju detta blivit oerhört tydligt eftersom dessa Prövas I Nöd.
Och provet har beståtts långt över förväntningarnas gränser. Ingen konst att bli lite krasslig då.
Omgivningen, oavsett vänner eller välvilliga bekanta, har hela tiden visat omsorg och medkännande (ej -lidande) under den värsta fasen.

Men det där med mänsklig omgivning kan ibland te sig lite knepigt. Och det har ju lite grann att göra med vilka inre skräckbilder vi själva får av ordet cancer. Eller att man bara hört att. Kanske att det tagits i lite.
"Jodå. Visste du inte det? Svårt sjuk. Ligger i Lund. På Intensiven ja..."

Därför hoppar mer än en till av förskräckelse när man dyker upp hos Handlarn i Löderup för att köpa två liter mjölk och litta snus. Jag själv liksom. Jesus jävlar. Trodde man ju inte. Vådan med att vara Öppen och Utkommen är ju att öppna pardörrarna mot byskvaller. Om än välvilligt. Överdrivet blir det snabbt.
Min keps är en klockren signal till Akut Cellgiftshåravfall. Att jag burit keps de senaste åren, sommar som vinter, hör plötsligt inte hit.
(Nej. Det är inte Flintdöljning. Jag lovar. Men efter fyrtio år av långt långt hår tog jag bort skiten och upptäckte att jag saknade en "punkt". Knäppt va? Ville liksom stoppa mig så jag inte flöt ut rätt upp i kosmos. Sätta stopp nånstans. Kepsen/mössan/whatever blev min trygghet. Dessutom fryser man inte på huvet)

Det sneglas på kepsen. Och jag drar den villigt av mig varje gång och visar de korta stråna som vilar därunder. Fortfarande kvar. Jajamen. Jajamen. Och där kan det bli lite besvärligt. Oroliga ögon måste lugnas. Av mig. Jag måste tona ner. Avfärda. Avdramatisera. Trösta.
"Jamen vad skönt att höra". Och det förstår man ju. "Att det var så ofarligt".
Vänta ett tag. Sa jag det?? (Ja. Det gjorde du)

Shit. Det var ju rätt ju. Men jag behöver väl inte vara överpositiv !! Det blir så knepigt efteråt. Som att jag måste vara så mycket fräschare, så mycket piggare, så mycket mer jajamensann än alla andra vanliga dödliga. Längtar tillbaks till den tiden då jag var grinig, sur, blek, fet iklädd sketna joggingbrallor och filsig jacka med gödsel på stövlarna men i andras ögon frisk.
Nu är jag en aning sjuklig (ber om ursäkt igen där ja) och kan ibland känna ett inre krav på att se ut och uppträda som en välfriserad Björn Ranelid (men Gud vad jag hänger upp mig på honom) fast utan hår då. Men välputsad, välklädd och uppsträckt.

Så vad är jag då? För att undvika spekulationer. Hur ser min vardag ut?

Mina behandlingar är relativt skonsamma. Nådig Gud där. Innebär i praktiken att jag med all sannolikhet kommer att vistas på offentliga platser när andan faller på utan vare sig käpp, rullstol eller rollator. Om allt går som det ska. I nuläget finns inget som indikerar på annat. Men man bör ändå ha respekt. Och ta varje steg därefter. Jag kan definitivt inte friskförklara mig innan utan måste löpa linan ut. Enligt farbror Doktor tror han att jag förmodligen kommer att känna mig piggare än jag gjorde förra året då jag inte visste att jag var ganska sjuk fast jag var det. Det ser jag fram emot. Under alla omständigheter kommer jag inte att arbeta på ett bra tag. Dels för att jag har respekt och dels för att jag samlat på mig minst 7-8 månaders ledighet efter en fem-sex år utan nån semester att tala om. Men jag ska vara försiktigare i mina val. Inte ånga på. Mer åt Tibetansk Munk. Jag har ju definitivt den omgivning som krävs...