lördag 5 februari 2011

Onkologen

Vad visste jag? Onkologen. Ett ord fyllt av fasa.
Min faiblesse för dödsannonser hade vid otaliga tillfällen fört mig till ovanstående Inrättning.
Via morgontidningen alltså.
Där stod alltsomoftast sist i annonsen:

Tack till Onkologen
Liksom. Då visste man. Hujedamig. Cancer. Obotlig förstås (Tack igen Sally Fields).
Och här vill jag bara breda ut mig en smula över min morbida läggning
(Nej. Inte den).

Har konstaterat att morgontidningsläsningens absolut mest tidsödande del har varit (Plötsligt Botad) genomläsning av samtliga dödsannonser. Som ett tvång nästan. Först kulturdelen, sen snabbt lite födelsedagar för att Finally ägna både frukostägg och ostmacka åt dödsannonserna. Där har jag varit grundlig.
Ja. Och sen hela dramaturgin då.

Allt som är tidigare än 1927 är ok. Eller ja. Mer förståeligt. Lättare att acceptera.
Läser naturligtvis med inlevelse både dikter och anhörigslistan och försöker skapa ett liv av Den Döde.
Snabbt hoppar jag över de som är från femtio och yngre. Ryser till lite och vet att jag snart ska återvända till dessa annonser. Mycket snart. Ska bara samla lite mod först.
Det finns ingen återvändo. Jag läser dom långsamt.
Å nej. Bara förtiotvå. Fasa. Och ännu yngre. Trettisju. Nämen hur grymt får det vara????
Sen barnen... Då är det för jävligt. För. Jävligt.
Särskilt när det står:

Tack till Onkologen.

Jag svettas. Och det beror inte på att mitt the är för varmt...


Hade någon sagt mig för ett par månader sedan att jag av någon anledning skulle komma att ens besöka en så kallad onkolog hade jag skyllt på vad som helst för att slippa.
Svininfluensa. Rabies. Spetälska. Pick One.

Så mitt förhållande till denna instans var förpassad till Skånska Dagbladets söndagsdel (Strax efter Nöje!!!).
Vad var jag så rädd för då?
Skalliga. Utmärglade. Döende. Deprimerande. Skrik av smärta.
Onkolog = Helvetet.
Föga anande jag.

För att gå händelserna en aning i förväg vill jag bara påpeka att jag idag springer som Barn I Huset på onkologen i Lund. Men vi kommer till det.

Första onkologbesöket. Snälla snälla människor. Mottagning. Snäll snäll doktor.
Visst var jag skärrad. Det såg Snällsköterskan som skulle ta tretton prover ur min arma arm.
Då tar det lite tid. Och jag var tvungen att fråga.
"Är det inte väldigt deppigt att jobba på en canceravdelning?".
Hon såg på mig med kloka ögon.
"Vet du", sa hon "Att arbeta här kan nästan jämföras med att arbeta på en, ja ...förlossningsavdelning".
Jag såg bestört ut. Eller jag såg ut som en fågelholk. Tänkte att här måste det ha gått långt ...
Hon fortsatte.
"Människor kommer hit och bär på nåt svårt. Det kan naturligtvis inte jämföras med att bära på ett barn. Men liknelsen finns där. Till exempel ett halvår eller år senare när de lämnar oss med ett nytt liv i famnen. Glädjen är omöjlig att värja sig emot. Det är så befriande skönt att ha varit med i deras process. Att se deras andra chans och vilka insikter man kommit underfund med under den svåra tiden".
"Men" Hon sänkte rösten "Naturligtvis har vi missfall. Självklart går det inte alltid som vi vill. Det vänjer man sig aldrig vid. Den smärtan är outhärdlig. Precis som på förlossningen...".

Och jag förstod. Ynnesten av få arbeta med Liv och Död. Att få vara så närvarande Livet. Jag förstod.

Med dessa värmande ord äntrade jag Behandlingsavdelningen. Jag var Priviligierad.
Skulle inte sova över på sjukhuset överhuvudtaget. Nä. Mer dagbesök. Lite cellgift ja och sen direkt hem. Det underlättade oerhört.

Och se. Behandlingsavdelningen var inte det minsta farlig. Inte det minsta.
Faktum är att det är få ställen jag upplevt en sådan ro på. Nå. Jag skall inte glorifiera men med tanke på vad jag förväntade mig var det icke Gehenna at all. Mer rofyllt som sagt.
Vi sitter där med våra giftpåsar som långsamt droppar ner i venen emedan vi lusläser Svensk Skvaller
(Min cellgiftsgranne, en pigger dam, uttryckte att man orkar liksom inte Noréns Dagbok under behandlingstiden)
Och jag. Som glatt och villigt plöjer Wahlgrensklanen, lite Madeleine, en skvätt Anna Book och lite tragiska, uppslitande kändisskilsmässor kunde bara hålla med.

Tonen känns lättsam. Inga kräkljud (Om ni visste hur långt man kommit med Anti-Må-Illa-Piller!) och skulle det till nöds förekomma en vomering lär det inte vara så märkvärdigt heller.
Alla sitter i samma båt. Alla är olika. Det finns unga, gamla, skalliga, smala, tjocka.
(När jag satte mig i väntrummet första gången var vi väl fem-sex stycken i olika åldrar och storlekar. Hade ett enormt behov att att deklarera att för de övriga att jag mer eller mindre var på studiebesök. Säger väldigt mycket om mig dessvärre.Men det var ändå där jag kom på det där med båten. Som vi alla satt i...)

Och visst. Ingen dans på rosor såklart. Men farligt var det inte.
Det finns en sorts självklarhet i kontakten med De Andra. Något otvunget.
Här skall jag tillbringa ett par dagar i månaden fram till juli.
Då ska tumören (Rose-Maries baby) förhoppningsvis vara förintad av de snälla antikropparna och cellgifterna. Och jag ska va en väldigt väldigt viktig erfarenhet rikare...

1 kommentar: