Återstoden av dagen

Inser ibland att jag nått fram till Livets eftermiddagskaffe.
Vetebrödet är framdukat och vill det sig väl gives ibland en rejäl bit Prinsesstårta (jag kan begå svåra brott för att komma över denna delikatess).
Lunchen var knappt märkbar. Minns inte vad som serverades.
Hade för bråttom med att komma vidare.
Men nu känner jag obestridligen på avstånd doften av en God Middag.
Fast jag är inte där ännu.
Står mig fortfarande rätt bra på vetelängden. Och varför hetsa? Så småningom klämtar vällingklockan och det är dags att bänka sig. Därefter återstår endast desserten. And the rest is...hm...rest??
Därutöver vet vi icke. Endast tron må leda oss.
Undrar vem som hade rätt?

Blir det Gud med vita skägget och hans gäng? Eller Muhammed? Buddha?
Eller hela gänget. Delar dom i själva verket på Makten och Härligheten?
Och det där med Domens Dag.
Har jag alltid nojjat lite på.
Jag menar.  
Såg Gud verkligen när jag gång efter annan försökte lära den där katten att simma när jag var i tioårsåldern?? Kommer det i så fall att räknas av på Kontot?
Och allt det andra? Dylikt som inte ens lämpar sig i skrift?
Ska det Upp På Agendan?
Är det i så fall Sankte Per som dömer innan, eller om, man släpps in?
Så det viktigaste av allt. Får man Fri Rättshjälp?
Ni märker. Många tankar.

Jag minns särskilt de täta besöken av Jehovas Vittnen från min barndom.
Med stor beslutsamhet vandrade de runt i villakvarteren och försökte rädda med sig Förtappade Själar till Paradiset.
Det fanns tecknade bilder ja. Regnbåge. Absolut (de har väl många gånger vridit sig i plågor över vad just detta himlafenomen har kommit att bli symbol för).
Idel Solsken. Giraffer och lejon (och där blev man ju lite lockad ty i Värmland fanns mest älgar. Föga exotiskt). Så slutligen Människorna. Så Himla Glada.
Mest för att de sluppit ut ur detta eländiga Hades och fått komma in i Paradiset.
Och, menade de, nu fanns alltså Chansen. Att så att säga hoppa på tåget.

Men där. Alltså redan tidigt infann sig en misstänksam förnimmelse. Visst.
Jag kunde själv se på teckningen hur glada alla var och att det alltid var vackert väder och att alla djuren var sams precis som i Fantomen men så var det det där andra. Själva grundfrågan.
Vad gör man i Himlen när man tröttnat på att ständigt vara glad och trevlig???
Blir det inte lite långtråkigt helt enkelt? Lessnar man inte på Prinsessbakelserna??

Precis som en scen i gamla såpan Falcon Crest. Den elaka Richard hotade ständigt Angelas (som också var elak) vingård. Och han var rik. Kunde skippa filen och dricka champagne varje morgon. Vilket han gjorde.
Otaliga var dessa frukostar med champagne och lika otaliga var olika Damer i åttitals-knullrufs iförda morgonrock som bevistade dom. Och Richard då.
Han suckade lojt och skvätte upp champagne. Lite lagom uttråkad.
Således förvandlades champisen till mellanmjölk och blev trist och urvattnad.

När jag precis slevat i mig Livets Förmiddagsfika drömde jag om Paradiset.
Jag kunde tydligt se i resebroschyrer att detta låg i Västindien. På Barbados.  
Där låg det.
Och. Det bästa av allt. Om man slet tillräckligt hårt i Sahlgrenska sjukhusets centralkök ett antal månader kunde man komma dit. Till Paradiset.
Så varför tveka?
Så jag for dit. Såklart.

Men. Men. Ett är då säkert.
Efter ett antal månader på en karibisk strand förvandlas Paradiset till Rena Helvetet.
Jag lovar. Been there. Done That. Bought the T-shirt.
Sol vareviga dag. Vit strand och palmer. Sol igen. Bada. Torka. Sola. Bada. Sola. Bada.
I början. Tveklöst. Gud vad härligt. Såhär skulle man ha det jämt!!!
Men efter fyrtiosex dagar. Say no more.
Så jävla tråkigt. Så bottenlöst trist.
Det var bara att lära sig att tälja koraller och knyta makraméväskor för att överhuvudtaget stå ut.
Och. Tänker Du då. Varför rörde du inte på dig? For runt. Kollade andra öar?
Så svaret då.
Det var exakt det jag gjorde men det var likadant överallt. Samma jävla strand.
Precis. Som. I. En. Amerikansk. Skräckfilm.

Min paradisiska dröm fick sig således en rejäl knäck.
Minns att jag längtade efter regn, blåst, hagel och ja...till och med snö!!!
Så när jag slutligen kom hem var det första maj. Picknickläge i Sverige.
Alla Levde I Paradiset. Och alla var naturligtvis väl unt.
Jag hade ju hängt där i månader.
Men det absolut sista jag ville var att häcka i Sol och Syrener.
Längtade evinnerligt efter hösten.
Men stod ut i Paradiset. Hela sommaren.

Därefter har jag kommit att tänka mig noga för vad det är för ställe vi ska till efter Desserten.
Jehovas? Nej Tack. Flyta runt som Saliga Andar? Nope. För tråkigt.
Jag vill nog helst bli en tvådimensionell ande. En med svärta.
Med förmåga att skåda Mörker och Ljus.

Dessutom gillar jag att åldras. Ser fram emot Middagen som jag vet smakar så mycket intensivare än vad Frukosten och Lunchen gjorde.
Nu kan jag tydligare urskilja Kryddorna. Känna Smakerna.
Och paradoxalt nog Se Klarare trots att jag måste byta glasögon vartannat år eftersom synen försämras.
Märkligt nog.

Så jag har naturligtvis insett att Desserten blir den sista.
Det skrämmer mig föga då jag vet att kvällshimlen är den allra vackraste.
Men till Paradiset vill jag inte. Om jag får välja blir jag hellre Personlig Assistent till någon behövande nere på jorden.
Någon som behöver hjälp med att se Ljuset då Mörkret överskuggar.
Då funkar det. Då känns det bra.